Min text i programbladet till uppsättningen av Strindbergs Dödsdansen på Stockholms Stadsteater:
På senhösten irrar de sista getingarna omkring som druckna; oförutsägbara i sina rörelser, dödsföraktande i sina tunga nedslag i vadhelst som doftar av övermogen sötma och tidig förruttnelse. Getingarna vet nog inte att de ska dö, det vet nog inte vad det innebär att dö, men dör gör de likafullt, och innan de dör dansar de. Ja, som en dans ser det ibland ut, dessa långsamt ändamålslösa rörelser innan stingkraften upphör och stillheten sätter in.
Inför döden dansar också människan. På medeltida bilder är döden ett dansande benrangel och människorna hans sprattlande marionetter, bara så att inga missförstånd ska behöva uppstå om livets ultimata fåfänga och allas vår jämlikhet vid livets slut. Inför döden dansar också människan till en koreografi som hon inte råder över eller ens är medveten om.
Människan skiljer sig dock från getingen (såvitt man kan förstå) genom att hon är medveten om döden och oftast rädd för döden och därför har en förmåga att genom olika former och grader av verklighetsflykt hålla, om inte döden själv, så dock tanken på döden borta. Människans förmåga till verklighetsflykt är en produkt av hennes förmåga till fantasi och kreativitet och därför ingenting att förakta eller förfasa sig över. Inte heller är det nödvändigtvis något som behöver vara till skada för människan. I varje fall inte för människan som individ. Vad vore individen utan sina drömmar och förhoppningar, hur verklighetsfrämmande de än kan te sig?
Annat är det med människan som samhällsvarelse. Kollektiv verklighetsflykt är ingen barnlek. I värsta fall en väg till kollektiv självförstörelse. De historiska exemplen är avskräckande. De samtida exemplen illavarslande; dessa skimrande finansbubblor som med allt kortare intervaller blåses upp och spricker och blåses upp igen och för var gång blir allt tunnare och alltmer verklighetsfrämmande, men innanför vilka människor fortsätter att röra sig, eller rentav dansa, som om bubblan vore verklig. Européerna inneslutna i sin egen grekiska tragedi (utan vare sig hjältar eller gudar), amerikanerna i sin egen hollywoodfilm (utan vare sig handling eller happy end). Alla fångna i en förlamande oförmåga att bryta den kollektiva verklighetsflyktens makt.
Medan banken havererar delar styrelsen ut bonus.
Medan staten krackelerar bygger eliten elfenbenstorn.
Medan polarisarna smälter och haven stiger tänder vi en brasa till.
Ett slags dödsdans det också måhända, med den skillnaden gentemot den enskilda människan att ett samhälle inte nödvändigtvis måste dö. När ett samhälle förlorar verklighetskontakten och dess människor samfällt börjar röra sig mot en kollektiv katastrof, så är det inte därför att samhället är på väg att dö utan därför att dess människor har förlorat förmågan att hålla det vid liv.
Edgar och Alice lever i sin egen bubbla, självvalt isolerade från allt och alla, ett privat litet helvete får man förstå. En yttre verklighet (en möjlig frihet?) pressar mot bubblans tunna hinna, ljuden från festen hos grannarna, signalerna från barnen på andra sidan vattnet, det oväntade besöket från det förflutna, men ingenting förmår bryta den destruktiva koreografi som Edgar och Alice under tjugofem år förfinat till perfektion. Likt sömngångare trår de vant och oförfärat sin pas de deux vid randen av den enda värld de vågar leva i.
Det är ett privat helvete som sagt, men oförmågan att bryta sig ut ur det är kollektiv – om man nu kan kalla ett äktenskap för ett kollektiv. Ingenting står i vägen för Edgar och Alice annat de osynliga väggar som de gemensamt byggt åt sig själva och som de med förenade krafter ser till att upprätthålla när den möjliga friheten tränger sig på.
Den kollektiva verklighetsflykten är liksom den privata ett övergående tillstånd.
Förr eller senare gör sig verkligheten påmind.
Ibland före döden. Ibland inte.