Sista chansen för Europa

En mycket mänsklig reaktion inför yttre hot, verkliga som inbillade, är att försöka stänga hotet ute. Att säkra sig en plats någonstans, bakom en gräns vilken som helst, dit hotet inte kan nå; ett kvarter, en nation, en kontinent, storleken kan variera, liksom sambandet mellan hotets storlek och platsens skyddsförmåga. Ibland inget samband alls. I en amerikansk beredskapsfilm från det kalla krigets 50-tal uppmanas befolkningen att i händelse av atomkrig dra ett tygstycke över huvudet och kasta sig under närmsta säng eller bord.

Om två veckor avgör britterna om de ska lämna EU eller stanna kvar.

Några av argumenten för att lämna är på ungefär samma nivå som argumenten för att slänga sig under sängen. Väl utanför EU kommer Storbritannien inte bara att vara säkrat mot eurosammanbrott och flyktingkris och allsköns andra hot från kontinenten, som man gärna säger, utan också bli friare och självständigare och starkare att ta sig an världen på egen hand.

Lite som på det gamla imperiets tid.

Några av argumenten för att stanna kvar är inte så mycket mer sofistikerade, säkrare att vara på insidan än utsidan ungefär, men här finns åtminstone insikten om att ingen nation i Europa längre kan vara en ö, inte heller en stor och en gång mäktig ö som Storbritannien. Och att i det perspektivet, är ett bristfälligt EU bättre än inget EU alls.

Jag delar den uppfattningen.

Men jag delar också uppfattningen att EU:s brister nu är så allvarliga att hela bygget riskerar att spricka och rasa om inget görs, vilket gjorde att jag faktiskt höll tummarna för den brittiska regeringens försök att före folkomröstningen få igenom förändringar i EU:s fördrag och regelsystem. Inte därför att jag nödvändigtvis delade den brittiska regeringens syn på vad som måste förändras, utan därför att det var första gången som en ledande medlemsnation ställde frågan om EU-byggets konstruktion och framtid på sin spets, och jag hoppades i mitt stilla sinne att blotta hotet om ett brittiskt utträde skulle provocera fram en diskussion bland medlemsstaterna om vad som måste göras för att stoppa det pågående sönderfallet. 

Ett EU som inte kan upprätthålla sin egna lagar, vars medlemsstater struntar i vad man högtidligen skrivit under på, där undantag från regler är på väg att bli mera regel än undantag, ett sådant EU kan i längden knappast bestå.

Men någon djupgående diskussion om EU:s framtid har det inte blivit. Vad den brittiska regeringen till sist fick igenom var bara ännu några undantag för egen del från de gemensamma reglerna, och vilket innebar ännu en seger för den numera rådande principen i EU att delarna går före helheten.

Den fråga som numera ställs, i medlemsland efter medlemsland, är inte hur vi ska rädda Europa, utan hur vi var och en för sig ska rädda oss själva.

Vilket naturligtvis inte är något annat än ännu ett utbrott av den historiska europeiska dårskapen, vars främsta uttryck är en plötslig och total förlust av kontakt med förutsättningarna för sin egen existens. Som är och förblir existensen av många nationer och många språk och många kulturer, på en liten flikig och brokig halvö i västra utkanten av den asiatiska kontinentmassan. 

Dårskapen är att plötsligt få för sig att det här går att ändra på, med ett krig eller två, eller att skydda sig emot, med en gräns eller två.

Mer dårskap idag än igår, eftersom vi idag bättre borde veta vad dårskapen kan leda till. Och därför bättre borde inse att också ett bristfälligt EU är värt att stanna kvar i och försöka rädda.

För det är ju inte så att ett Europa utan EU skulle bli ett Europa av lyckligen frigjorda och fridfullt samverkande nationalstater. Nej, utan något slags EU inte heller några fridfulla nationalstater, bara en liten tätbefolkad kontinent vars konflikter, gamla som nya, än en gång riskerar att växa oss alla över huvudet.

Vare sig vi har dragit ett klädesplagg över det eller inte.

Intet nytt i Europa

Tar mig friheten att lägga ut en kolumn om Europa och euron som jag skrev i Moderna Tider, juli-augusti 1998. Lika aktuell idag som igår. Eller som fransmännen säger: plus ça change, plus c‘est la même chose: 

DET ÄR UTAN tvekan ett stort och historiskt steg som Europa tar vid nyår när elva nationer ersätter sina egna traditionstyngda valutor med en ny gemensam. Det är också ett högst oförutsägbart steg. Kanske ett steg för mycket.

Hur mycket vi än försöker analysera och kalkylera följderna återstår i alla händelser ett enerverande mått av ovisshet. Vi vet att den gemensamma valutan, euron, kommer att sätta omedelbara, konkreta och direkta spår i varje europeisk medborgares liv. Över en natt kommer de att kunna jämföra sina löner, priser och pensioner från Torneå till Lissabon. Över en natt kommer deras nationella regeringar att berövas makten över penning- och valutapolitiken och därmed framstå som formellt just så maktlösa som de i praktiken redan är. Över en natt kommer denna frivilligt uppgivna nationella makt att utövas av en europeisk centralbank och ett särskilt råd för euroländernas regeringar. För medborgarna avgörande förändringar, vare sig de utlöses av marknadens reaktioner eller av centralbankens aktioner, kommer av många att uppfattas som yttre ”europeiska” ingripanden i vad som nyss var inre nationella angelägenheter.

Utifrån detta kan man förvisso måla upp ett katastrofscenario där växande nationella frustrationer och sociala spänningar leder till ett sammanbrott för hela det europeiska ”projektet”. Europa är inte USA. Kulturella, språkliga och sociala skillnader kommer att befästa de gränser som euron river. Européer kommer fortsatt att kräva jobb och tillväxt i de länder de lever – och de kommer fortsatt att kräva det av sina maktlösa nationella regeringar. Vad som följer i eurons spår är inte den europeiska demokrati som en europeisk valuta pockar på, utan en samling allt sämre fungerande nationella demokratier – med allt mer frustrerade väljarkårer.

Djupast sett uttrycker detta katastrofscenario en kritik av hela det nuvarande EU-projektet eftersom det ifrågasätter att en europeisk politik över huvudtaget är möjlig, att det ur nationernas Europa någonsin kan uppstå ett européernas Europa. En av dem som numera öppet ifrågasätter detta är Sveriges statsminister Göran Persson.

Frågan är onekligen öppen, men avgjord är den inte. Lika lite som det för tjugo år sedan var avgjort att vi skulle gå mot den europeiska gemenskap vi har idag. Eller att Sverige skulle vara med. Nästan alla de institutioner vi idag förknippar med den europeiska gemenskapen har tillkommit som resultat av mer eller mindre oförutsägbara handlingar av ett ganska litet antal aktörer, eller som Gary Marks skriver i en ny antologi om den europeiska integrationens historia: ”Eftersom EU är en skapelse av kreativa politiska aktörer, lär också dess fortsatta utformning präglas av innovation och oförutsägbarhet.” (Klausen, Tilly m fl: European Integration in Social and Historical Perspective, Rowland & Littlefield 1998.)

Vad som nämligen ytterligare skiljer Europa från USA är den påtagligt större instabiliteten. För att låna ett uttryck från fysiken rör vi oss här med ett dynamiskt system i stark ojämvikt. I ojämviktssystem får små förändringar stora konsekvenser, enskilda aktörer kan välta hela brädet.

I det perspektivet är det ohistoriskt att se det nuvarande nationalstatssystemet som Europas naturliga jämviktstillstånd. Europa före första världskriget var en kontinent präglad av öppna gränser, långtgående ekonomisk integration och stor rörlighet för människor och kapital. De nationer vi idag förknippar med Europa är barn av de följande årtiondenas krig och kriser. Den moderna europeiska välfärdsstaten formades under trycket av yttre och inre hot. Den tidiga västeuropeiska gemenskapen formades under ett kallt krig, då den enda gemenskap som ansågs möjlig var den mellan strikt nationella ekonomiska intressen.

Vad som undan för undan, och ganska osystematiskt, har förändrat den europeiska gemenskapen till något helt annat är inte minst insatser av ”kreativa politiska aktörer”. Ett ojämviktsläge har utlöst ett annat. Med den historiska restriktionen att en ekonomisk ojämvikt fick kallas europeisk, men inte en politisk. Detta har länge upprätthållit föreställningen om att vi kan ha en överstatlig europeisk ekonomi utan en överstatlig europeisk politik.

Med euron lär det, om inte förr, stå klart att vi inte kan det. De som därmed tror att den europeiska gemenskapen nått bristningsgränsen kan ha rätt. De som tror att ännu en våg av kreativt europeiskt institutionsbyggande står för dörren kan också ha det. Nu som tidigare spelar det en stor roll vad Europas enskilda ledare gör eller inte gör.

När Göran Persson öppet säger att en gemensam europeisk politik är omöjlig bidrar han aktivt till att göra den omöjlig. Vilket Europa han därmed bidrar till att möjliggöra vet vi ännu inte.

Verklighetsflykt

Min text i programbladet till uppsättningen av Strindbergs Dödsdansen på Stockholms Stadsteater:

På senhösten irrar de sista getingarna omkring som druckna; oförutsägbara i sina rörelser, dödsföraktande i sina tunga nedslag i vadhelst som doftar av övermogen sötma och tidig förruttnelse. Getingarna vet nog inte att de ska dö, det vet nog inte vad det innebär att dö, men dör gör de likafullt, och innan de dör dansar de. Ja, som en dans ser det ibland ut, dessa långsamt ändamålslösa rörelser innan stingkraften upphör och stillheten sätter in.

Inför döden dansar också människan. På medeltida bilder är döden ett dansande benrangel och människorna hans sprattlande marionetter, bara så att inga missförstånd ska behöva uppstå om livets ultimata fåfänga och allas vår jämlikhet vid livets slut. Inför döden dansar också människan till en koreografi som hon inte råder över eller ens är medveten om.

Människan skiljer sig dock från getingen (såvitt man kan förstå) genom att hon är medveten om döden och oftast rädd för döden och därför har en förmåga att genom olika former och grader av verklighetsflykt hålla, om inte döden själv, så dock tanken på döden borta. Människans förmåga till verklighetsflykt är en produkt av hennes förmåga till fantasi och kreativitet och därför ingenting att förakta eller förfasa sig över. Inte heller är det nödvändigtvis något som behöver vara till skada för människan. I varje fall inte för människan som individ. Vad vore individen utan sina drömmar och förhoppningar, hur verklighetsfrämmande de än kan te sig?

Annat är det med människan som samhällsvarelse. Kollektiv verklighetsflykt är ingen barnlek. I värsta fall en väg till kollektiv självförstörelse. De historiska exemplen är avskräckande. De samtida exemplen illavarslande; dessa skimrande finansbubblor som med allt kortare intervaller blåses upp och spricker och blåses upp igen och för var gång blir allt tunnare och alltmer verklighetsfrämmande, men innanför vilka människor fortsätter att röra sig, eller rentav dansa, som om bubblan vore verklig. Européerna inneslutna i sin egen grekiska tragedi (utan vare sig hjältar eller gudar), amerikanerna i sin egen hollywoodfilm (utan vare sig handling eller happy end). Alla fångna i en förlamande oförmåga att bryta den kollektiva verklighetsflyktens makt.

Medan banken havererar delar styrelsen ut bonus.

Medan staten krackelerar bygger eliten elfenbenstorn.

Medan polarisarna smälter och haven stiger tänder vi en brasa till.

Ett slags dödsdans det också måhända, med den skillnaden gentemot den enskilda människan att ett samhälle inte nödvändigtvis måste dö. När ett samhälle förlorar verklighetskontakten och dess människor samfällt börjar röra sig mot en kollektiv katastrof, så är det inte därför att samhället är på väg att dö utan därför att dess människor har förlorat förmågan att hålla det vid liv.

Edgar och Alice lever i sin egen bubbla, självvalt isolerade från allt och alla, ett privat litet helvete får man förstå. En yttre verklighet (en möjlig frihet?) pressar mot bubblans tunna hinna, ljuden från festen hos grannarna, signalerna från barnen på andra sidan vattnet, det oväntade besöket från det förflutna, men ingenting förmår bryta den destruktiva koreografi som Edgar och Alice under tjugofem år förfinat till perfektion. Likt sömngångare trår de vant och oförfärat sin pas de deux vid randen av den enda värld de vågar leva i.

Det är ett privat helvete som sagt, men oförmågan att bryta sig ut ur det är kollektiv – om man nu kan kalla ett äktenskap för ett kollektiv. Ingenting står i vägen för Edgar och Alice annat de osynliga väggar som de gemensamt byggt åt sig själva och som de med förenade krafter ser till att upprätthålla när den möjliga friheten tränger sig på.

Den kollektiva verklighetsflykten är liksom den privata ett övergående tillstånd.

Förr eller senare gör sig verkligheten påmind.

Ibland före döden. Ibland inte.

Dröm vid vägs ände

Det amerikanska slutet är lyckligt. Om inte idag så i morgon. Det lyckliga slutet är inte en uppfinning av Hollywood utan en oskiljaktig del av den amerikanska drömmen (även om Hollywoods betydelse som drömfabrik inte ska underskattas). Den amerikanska drömmen är en myt om framtiden. Amerika har också en myt om historien, ja flera myter egentligen, beroende exempelvis på vilken sida i inbördeskriget som format den, men myterna om historien har alla med tiden underordnats myten om framtiden – den ljusnande. Också de förvånansvärt många amerikaner som tror att framtiden kommer att sluta med världens undergång i det bibliska slaget vid Armageddon ser detta som en ljusnande framtid värd att sträva mot eftersom den också innefattar Jesu återkomst och de frälstas uppstigning till himlen. I detta perspektiv är ett hotande finanssammanbrott eller en hotande statsbankrutt eller ett hotande storkrig i Mellanöstern idel uppmuntrande järtecken vid horisonten.

Den gängse amerikanska framtiden är annars det ljusa löftet om socialt och materiellt uppstigande. Det är myten om de två tomma händerna och de gränslösa möjligheterna. Det är löftet om individens befrielse från historiens arv och miljö, om inte på en generation så på två eller tre.

Därför ingen kollektiv beredskap för motgång och nedgång, och därav den kollektiva handfallenhet, för att inte säga verklighetsflykt, som manifesterar sig när den amerikanska drömmen tycks gå mot vägs ände.

På individuell nivå är den redan där. Den sociala rörligheten i USA är sedan länge betydligt lägre än i exempelvis Sverige (så mycket för de två tomma händerna och de ändlösa möjligheterna). Den myt- och samhällsbärande amerikanska medelklassen är på väg att utarmas och försvagas. Allt färre amerikaner kan statistiskt räkna med ett lyckligt slut. För miljoner amerikanska husägare har den amerikanska drömmen snarast undergrävt sig själv och förvandlats till en mardröm av skulder och vräkningar.

På individuell nivå kunde havererade drömmar likväl länge sublimeras i föreställningen att motgångar och nedgångar huvudsakligen var enskilda och tillfälliga och drömmen fortfarande verklig.

Så knappast länge till. Kollisionen mellan dröm och verklighet har i dagens Amerika antagit omisskännligt kollektiva dimensioner och kan därför bara hanteras med delvis smärtsamma kollektiva beslut, insatser och uppoffringar.

Amerika har befunnit sig vid motsvarande kollisionspunkter tidigare – inbördeskriget, trettiotalsdepressionen och medborgarrättsstriden – och varje gång har det resulterat i dramatiska omvälvningar i det amerikanska samhället.

Idag har den amerikanska drömmen sitt kanske svåraste möte någonsin med verkligheten och något lyckligt slut är tills vidare inte i sikte.

Rädslans marknader

I Robert Harris nya thriller, ”The fear index”, är huvudpersonen en algoritm. Ja, det finns en mänsklig huvudperson också, algoritmens upphovsman, ett matematiskt geni som lämnat jakten på universums minsta beståndsdelar för jakten på börshandelns minsta vinstmarginaler.

En algoritm är enkelt uttryckt en matematisk instruktion till en dator att ”bete sig” på ett visst sätt. Den mänskliga huvudpersonen, Alex Hoffman, har instruerat sin dator – eller vad man nu ska kalla det monster av sammankopplade superprocessorer som i boken går under namnet VIXAL – att spåra rädsla på börsen och tjäna pengar på den.
För rädsla på börsen finns ett verkligt index, VIX, populärt kallat ”The fear index”. VIX är ett mått på marknadens förväntningar om börsens volatilitet, det vill säga benägenheten hos börskurserna att svänga upp och ner. Ju högre förväntningar om volatilitet desto mer rädsla och desto högre indextal. Fonder som specialiserat sig på att handla i volatilitet ökade från januari till augusti 2011 sina tillgångar med 32 procent. Datorer som programmerats att spåra volatilitet kan under bråkdelar av sekunder göra tusentals transaktioner baserade på blixtsnabba beräkningar av rädslans momentana inverkan uppåt eller nedåt på den ena eller andra börskursen. När vi numera undrar hur marknaden ska reagera är det till sjuttio procent algoritmer som reagerar.

Algoritmer kan programmeras för att reagera på vad som helst, exempelvis på ”rädsla” hos andra algoritmer. Ibland kan algoritmers reaktioner på andra algoritmers ”beteende” sätta börsen i spinn och göra marknaden ”galen”. Som den 9 maj 2010 då USA-börserna inom loppet av 14 sekunder tappade tusen miljarder (!) dollar i värde och galenskapen kunde brytas först när en säkerhetsalgoritm hos Chicago Mercantile Exchange utlösts och stoppat all handel i fem sekunder.

Fortfarande vet ingen säkert vad som hände. Inte heller om det var rädslan som utlöste algoritmerna eller om det var algoritmerna som utlöste rädslan (för att inte säga paniken).

Vad som händer med huvudpersonerna i ”The fear index”, såväl algoritmen som dess excentriske skapare, ska jag inte avslöja.

Annat än att det förhoppningsvis fortfarande skiljer en algoritm eller två mellan fiktionen och verkligheten.

Apropå Carema

Här ett utdrag ur min bok Plikten, profiten och konsten att vara människa, utgiven på Bonniers 2003. Man behövde inte vara Einstein för redan då inse vilka ohållbara intressekonflikter som byggdes in i en offentligfinansierad omsorgsverksamhet vars huvudsyfte var att ge vinst till ägarna:

”Det provisoriska sjukhem där den unge man som en sen eftermiddag i maj satt och höll min döende svärfar i handen arbetade som vårdbiträde, drevs vid tillfället av ett företag som hette Svensk Äldreomsorg AB, som i sin tur ägdes av ett företag som hette Carema, som i sin tur ägdes av ”institutionella och privata finansiärer samt de entreprenörer som anslutit sig till Carema”. Bland storägarna fanns i februari 2003 den norska öl- och livsmedelsjätten Orkla som ägde flest aktier totalt och familjen Savén som ägde flest A-aktier och därmed hade röstmajoriteten.

Carema är kort sagt ännu ett vinstdrivande företag på den växande marknaden för ”privatproducerad vård och omsorg där framförallt äldreomsorg och psykiatri utvecklas snabbt och sjukvården har börjat få en liknande tillväxt.” Branschen dynamisk, marknadspotentialen stor, expansionsmöjligheterna lovande, årsomsättningstakten fördubblad, tillväxttakten trettio procent, vinsten ännu inte tillfredsställande.

Carema är ett bransch- och tidstypiskt namn på ett sådant företag. Namn på företag i den privata vårdproduktionsbranschen vill utstråla omtanke och omsorg, och ett litet care, som betyder vård eller omsorg på engelska, inpetat i någon ordkombination eller språklig nykonstruktion, vidgar utstrålningen till den internationella marknaden. Carema hoppas mycket på den internationella marknaden.

På frågan vad som driver Carema att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa (också på den internationella marknaden), svarar inte årsberättelsen från 1999 direkt. Den svarar att Caremas ”verksamhetsidé är att skapa mer och bättre vård för knappa resurser genom att tillfredsställa såväl patienter, boende och anhöriga som beställare och medarbetare”, men verksamhetsidé är inte riktigt samma sak som drivkraft. Drivkraft är starkare. Ordet drivkraft förekommer bara en gång i årsberättelsen och då i följande mening: ”Det är vår övertygelse att ett positivt ekonomiskt resultat är en viktig drivkraft för utveckling och ett kvitto på en sund verksamhet.”

Jag är mera intresserad av drivkraften än av verksamhetsidén. Jag är intresserad av att veta vad som ska driva oss att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa, i den händelse ”ett positivt ekonomiskt resultat” inte kan förenas med uppgiften att ge den vård och omsorg som vi alla själva skulle vilja ge – och få. Om det helt enkelt visar sig att den uppgiften inte är lönsam och kanske inte heller kan bli det. Jag är intresserad av att veta vad som i så fall driver oss att ändå få den gjord.

En februarimorgon det året som min svärfar ska dö tar jag tunnelbanan till den station som ligger på tjugo minuters promenadavstånd från det forna mentalsjukhusområde där ett provisoriskt sjukhem, drivet av Caremaägda Svensk Äldreomsorg AB på uppdrag av politikerna i Kungsholmens stadsdelsnämnd, just är på väg att installeras, säng för säng, rullstol för rullstol, människa för människa. Beslutet att flytta sjukhemmet har inte fattats av det privata vårdföretaget. Det har fattats av de politiker som förvaltar den offentliga budget som finns avsatt för att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa.

Jag lyckas aldrig förstå vad som driver dessa politiker att använda en inte obetydlig del av denna allt mer otillräckliga budget för att modernisera ett blott femton år gammalt sjukhem, när det varken finns sjukhemsplatser nog för dem behöver dem eller personal nog för att på de sjukhemsplatser som finns göra det som ovillkorligen måste göras.

Jag lyckas heller aldrig förstå på vilka grunder dessa politiker fått för sig att om ytterligare en del av denna redan otillräckliga budget används för att finansiera vinster i vinstdrivande vårdföretag, så ska det som annars inte kan göras för våra gamla och hjälplösa bli gjort.

Till denna min oförmåga att förstå ska jag återkomma.

Samma dag som jag för första gången besöker den betonglänga som ska hysa det provisoriska sjukhem dit min svärfar snart ska flyttas, besöks det av ansvariga chefer från Svensk Äldreomsorg AB. Kartonger och möbler noggrant märkta med våning och rum börjar redan staplas i entréer och korridorer, hantverkarna är i slutfasen av vad det nu är som måste göras för att en betonglänga som nyss användes till något annat ska kunna användas till provisoriskt sjukhem, men jag förstår snart att de ansvariga från Svensk Äldreomsorg AB också är här för första gången. Det förvånar mig en aning, ja om sanningen ska fram upprör det mig en smula också, eftersom jag hade förväntat mig att de skulle ha varit här långt tidigare, men jag förstår snart att de inte betraktar byggnaden som sitt ansvar.

Deras ansvar, säger de, är själva flytten. Ja, själva människorna är deras ansvar, säger de. Inte byggnaden. Inte heller möblerna och utrustningen. Deras ansvar, säger de också, är att vässa verksamheten, att aldrig slappna av, att alltid anstränga sig lite mer. De använder sådana ord. De använder också ord som konkurrens och vinst. Kravet på vinst gör att man anstränger sig lite mer, säger de.

De säger också att de drivs av en passion för äldreomsorgen.

Samtidigt alarmerande tecken på växande passionsbrist i äldreomsorgen. Vanvård ett löpsedelsord på frammarsch. Jag tar tunnelbanan hem igen. I vagnen en rekryteringsaffisch från ännu ett företag i den växande bemanningsbranschen. ”Stimulerande jobb väntar”, står det. NewOffice behöver receptionister, telefonister och ekonomiassistenter. NewCare behöver sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare.”

Socialförlamning

När jag växte upp var barnförlamning ett skrämselord. Bertil i grannhuset hade haft barnförlamning och fått sitt ena ben förkrympt och förtvinat och för alltid instängt i en slamrande ställning av läder och metall. När barnförlamningen inte dödade gav den bestående, synliga och ofta skrämmande men.

När jag växte upp löstes också barnförlamningens gåta. Man sa gärna så när jag växte upp, att en gåta hade lösts. Det var en fin tid att växa upp i eftersom så många gåtor såg ut att kunna lösas, om inte idag så i morgon. När barnförlamningens gåta var löst bytte sjukdomen namn till polio och med polio kunde man inte skrämma någon eftersom polions gåta var löst och dess förlamande verkningar på uppväxande barn för alltid omintetgjorda.

Det är möjligt att barnförlamning var ett ord som skrämde mer än nödvändigt (sannolikheten att förlamas var trots allt liten), men det var samtidigt ett ord som utan omsvep klargjorde vad det handlade om.

Jag tror att vi ibland behöver sådana ord. Skrämselord. Ord som utan omsvep klargör vad det handlar om. Ord som sätter namn på det vi har skäl att vara rädda för och som därmed bidrar till att skärpa vår förståelse och vaksamhet och i bästa fall vår förmåga att handla.

Det finns idag goda skäl att vara rädd. De kriser som nu skakar Europa och Amerika, och därmed världen såsom vi lärt känna den, är verkliga och skrämmande och kräver att vi skärper vår förståelse och vaksamhet och helst också vår förmåga att handla. Det finns de som försöker sätta ord på det tillstånd vi nu bör vara rädda för. Några varnar för en finansiell härdsmälta, andra för en global tsunami eller en perfekt storm, vilket ibland kan ge intrycket att det vi bör vara rädda för är ett slags naturkatastrof, vilket det naturligtvis inte är.

Mera näraliggande är i så fall ordet depression. Enligt Hollands förre finansminister, Gerrit Zalm, bör vi idag vara rädda för en depression som skulle få trettiotalet att blekna i jämförelse. I den mån vi fortfarande minns trettiotalsdepressionen och dess katastrofala följder är ordet depression ett skrämselord om något. I varje fall borde det vara skrämmande nog för att få oss att mobilisera allt vad vi har av kollektiv insikt och handlingskraft.

Och det är väl här någonstans som jag börjar känna behovet av ett nytt skrämselord. Ett nytt ord för den skrämmande handfallenheten och oförmågan hos Europas och Amerikas samhällen att avvärja eller åtminstone mildra den globala kris som alldeles uppenbart riskerar att utlösa en global depression av trettiotalsdimensioner. Handfallna står européerna som åskådare till sin egen grekiska tragedi (utan vare sig hjältar eller gudar). Handfallna står amerikanerna som åskådare till sin egen hollywoodfilm (utan vare sig vettig handling eller lyckligt slut).

Rädsla kan ju också ha den effekten. Handfallenhet. Handlingsförlamning. Som när en hare stelnar till i strålkastarljuset från en framrusande bil.

Men ett samhälle är inte en hare. Ett samhälle är en mänsklig konstruktion vars främsta syfte är att hålla våra rädslor i schack. Ett samhälle som övermannas av rädsla är ett samhälle som inte längre förmår fullgöra sitt syfte.

Det är för detta tillstånd jag vill föreslå ett nytt ord: socialförlamning.

Eller kanske tydligare särskrivet: social förlamning.

I alla händelser ett ord för det slags förlamning som under vissa omständigheter tycks kunna drabba hela samhällen och civilisationer och för vilken det är på sin plats att hitta ett uttryck som utan omsvep klargör vad det hela handlar om.

Vad som sedan återstår är bara att lösa socialförlamningens gåta.

Krönika i Akademikern nov 2011.

Apropå debatten om Bildt

Här en kommentar jag skrev i DN efter valet 2006 då Carl Bildt helt överraskande gick in i politiken igen. Den har inte helt förlorat sin relevans i dessa tider, då Bildts förflutna obevekligen gör sig påmint. Det fanns ett pris för den resa han då gjorde och det priset har han i mina ögon ännu inte betalt. I varje fall har han inte tydligt nog markerat en skarp gräns mellan den karriär han åtnjöt under åren utanför politiken och den karriär han nu åtnjuter innanför:

Kolumn DN 2007-02-27
Carl Bildts kapitalförstöring

JAG HAR genom åren haft stor respekt för Carl Bildt. Hans rastlösa, otåliga, briljanta, ibland på gränsen till arroganta, politiska intellekt och analysförmåga har huvudsakligen varit en tillgång för såväl honom som Sverige. Hans internationella politiska engagemang och insatser likaså. Få svenska politiker har som han lyckats förena en politisk position på toppnivå med personlig trovärdighet och intellektuell öppenhet. När politikern Carl Bildt talade, hörde i varje fall jag till dem som fann det mödan värt att lyssna.
Kort sagt lyckades Carl Bildt under sina år som partiledare, statsminister och EU-sändebud på Balkan, att bygga upp ett imponerande politiskt kapital, inte bara i Sverige utan också i delar av världen. Politiskt kapital är en svårräknad storhet eftersom det huvudsakligen måste räknas i immateriella valutor som prestige, anseende och förtroende. Som allt annat kapital kan det likafullt både förökas och förstöras.

I NÅGOT skede i sitt efterpolitiska liv valde Carl Bildt, såvitt jag förstår mycket medvetet, att inte längre föröka sitt politiska kapital utan att förstöra det, dvs att till så hög kurs som möjligt växla in det i en mera materiell och lätträknad valuta, dvs reda pengar.
Högsta kursen på politiskt kapital erbjuds av dem som är i störst behov av det, i första hand företag med politiskt belastade verksamheter eller med verksamheter där politisk prestige och politiska kontakter kan ge avgörande konkurrensfördelar. Exempelvis ett energiföretag som exploaterar olja i ett politiskt omtvistat område i en ogenomskinlig diktatur. Eller ett investmentbolag som huvudsakligen investerar i energitillgångar i ett land där energitillgångarna är politiskt styrda och där förmågan att öppna de rätta politiska dörrarna och odla de rätta politiska kontakterna kan vara avgörande.
Det var till två sådana företag, Lundin Oil och Vostok Nafta (som till största delen också ägs av familjen Lundin), som Carl Bildt valde att erbjuda sitt politiska kapital – och därmed att förbruka det. Hade Carl Bildt varit mån om att bevara sitt politiska kapital, hade han kunnat välja att engagera sig i företag som inte hade samma behov av att ta hans politiska kapital i anspråk. Men som därmed sannolikt inte heller hade varit beredda att betala lika mycket för hans namn och tjänster.
De politiker som exempelvis i USA väljer att efter avslutad ”public service” slå mynt av sitt politiska kapital är alla medvetna om skillnaden. Vill de bevara möjligheten av en fortsatt politisk karriär måste de vara försiktiga med vad slags verksamheter de väljer att förknippa sitt namn med.

CARL BILDT valde som han gjorde, att till högsta möjliga kurs växla in ett kapital mot ett annat, därför att han aldrig hade tänkt sig att komma tillbaka till politiken. När en socialdemokratisk politiker, Björn Rosengren, i princip valde samma sak så var det helt uppenbart att han också brände sina broar till politiken.
I sista hand är det en fråga om politisk kultur. I en politisk kultur där korruption och dubbla intressen är vardagsmat och få politiker har något politiskt kapital att värna, exempelvis Italien, kan en politiker förmodligen komma tillbaka med vilken barlast som helst.
Men Sverige är inte Italien. Inte ännu.

Min sista kolumn i DN – Behovet av hem

HUR MYCKET hem behöver en människa? frågade en gång författaren Jean Améry. Jean Améry föddes i Wien 1912 som Hans Mayer, men efter att ha torterats av Gestapo och överlevt Auschwitz bytte han namn eftersom han inte längre ansåg sig höra hemma i det tyska språket och den tyska kulturen, än mindre i Tyskland eller sin barndoms Österrike. Efter befrielsen bosatte han sig i Bryssel och talade under återstoden av sitt liv franska.

Ändå fortsatte han att skriva på tyska. Också när han under tjugo år vägrade att publicera sig i Tyskland eller sätta sin fot där, skrev han på tyska. Också när han brottades med exilens och hemlöshetens problem gjorde han det på tyska.

Det mycket tyska ord för hem som Améry använder i sin fråga är Heimat.

Wieviel Heimat braucht der Mensch? frågar han.

Heimat är ett svåröversättligt ord som starkt betonar platsens och barndomens och rötternas betydelse för hemmahörigheten och som därför kom att spela en central roll i nazismens propaganda och som därför inte är ett ord jag förväntar mig att finna hos en författare som överlevt Auschwitz.

I frågan om hemmahörigheten är dock Jean Améry mycket bestämd. Och mycket tysk, vågar jag tillägga. ”Det finns inget ’nytt Heimat’”, skriver han. ”Heimat är barndomens och ungdomens landskap. Den som förlorat sitt Heimat förblir en förlorare.”

Så hur mycket hem behöver en människa?

”Desto mer, ju mindre hon kan ta med sig av det”, svarar Améry.

JAG ÄR till skillnad från Améry övertygad om att människor som förlorat sitt hem genom att tvingas fly eller gå i exil allt som oftast kan bygga sig ett nytt hem någon annanstans utan att förlora särskilt mycket, i synnerhet om de kan ta något av det med sig, men jag delar Amérys respekt för hemlöshetens helvete.

Helvete är ett starkt ord i sammanhanget men att vara hemlös i Amérys bemärkelse är inte att sakna fast tak över huvudet. Det är att sakna fast mark under fötterna och känna tillvaron gunga. Det är att sakna en plats eller en krets av människor eller bådadera där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett socialt sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör oavsett vem man är och vad man gör. Det är att befinna sig i ett permanent tillstånd av oordning, osäkerhet och ovisshet, vilket för nog så många människor är ett helvete.

I den bemärkelsen kan vi mycket väl bli hemlösa utan att röra oss ur fläcken och i den bemärkelsen kan hemlösheten mycket väl bli det spöke som härnäst hemsöker Europa. I varje fall riskerar miljoner människor i Europa att de kommande åren få se marken försvinna under fötterna utan att ha något fast att hålla i – än mindre ett hem att känna sig säkra i.

HEM ÄR annars Europas geopolitiska specialitet. För många hem på för liten yta, närmare bestämt, åtminstone att döma av de många europeiska krig som utkämpats för att flytta på gränser och folk och befästa ett hem på ruinerna av ett annat och som därmed gjort folkfördrivning och hemlöshet till en genuint europeisk erfarenhet. Den som har ett problem med att skilda språk, religioner och kulturer lever tätt inpå varandra, i nära beröring med varandra, har i grunden ett problem med Europa. Den mångkulturella trängseln är inte ett illasinnat påfund av Europas fiender, inte heller en följd av de senaste årtiondenas migrationsströmmar (även om de onekligen gjort sitt till). Mångkulturen är Europas öde och utmaning vare sig européerna vill det eller inte och oavsett hur många gränser de genom historien försökt befästa mellan sig.

I sanningens namn har Europa därvid ett problem med sig självt eftersom européerna (vilka de nu är) ännu inte lyckats göra ett hem av sitt öde. Många kulturer har sitt hem i Europa men den europeiska gemenskapen eller unionen har tills vidare inte blivit ett hem för någon. Trots flaggan och parlamentet och domstolen och euron har Europa i EU:s skepnad förblivit en plats där helheten är mindre än summan av delarna. Detta har om inte förr blivit uppenbart när helheten sviktar och marken gungar och behovet av något fast att hålla sig i växer och allsköns hemmahörigheter, nya som gamla, verkliga som overkliga, erbjuder sig att ersätta den säkerhet som flytt och det nya Europa alltmer börjar likna det gamla.

ATT GÖRA ett hem av Europa är ingen enkel sak och ett hem i Amérys bemärkelse kan Europa aldrig bli. Men utan ett europeiskt hus där de många hemmen på den lilla ytan kan förmås att dela tak över huvudet och mark under fötterna och om det kniper, bröd på bordet, öppnar sig en väl upptrampad stig mot europeisk splittring, försvagning och förstörelse.

”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig”, skrev jag i en kolumn på denna plats för sjutton år sedan, och så skulle jag nog skriva också idag.

Den gången var jag övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde.

Jag önskar att jag i min sista kolumn för denna tidning hade kunnat vara lika övertygad, men det är jag inte.

Vårt behov av hem motsvaras inte alltid av vår förmåga att bygga det hem vi behöver.

Människans verk

EUROPA ÄR på väg in i en kris som nog ingen kan föreställa sig konsekvenserna av. Inte jag heller. En tid trodde jag att Europas regeringar och parlament kunde föreställa sig det och göra något åt saken, men för var dag som går verkar det uppenbart att de inte kan det. De vill och försöker nog men kan inte. Inte därför att det som måste göras är mänskligt omöjligt, utan därför att Europas ledare inte har fantasi eller mod nog att sätta ord på vad som måste göras, än mindre förmåga nog att genomdriva det. Den europeiska krisen är européernas eget verk, precis som krisen i USA är amerikanernas, och båda kriserna, alltmer sammanvävda, är ett resultat av människans tidvisa oförmåga att förstå villkoren för samhällets existens.

Samhällsuppbyggnad är en genuint mänsklig förmåga, samhällsförstörelse likaså.

Man kan tycka att framförallt européerna borde ha det senaste utbrottet av samhällsförstörelse i levande minne eftersom det närapå gjorde slut på Europa och européerna, och att de därför också borde minnas och förstå de sköra villkoren för den europeiska freden och återuppbyggnaden. Men bara några generationer senare är européerna, i den mån de längre identifierar sig som sådana, i full färd med att än en gång att slå undan benen på sig själva.

AMERIKANERNA FÖRVÅNAR mig på sätt och viss mindre eftersom den samhällsförstörelse de har att minnas ligger längre tillbaka i tiden och eftersom det amerikanska samhället visat sig ha en historisk benägenhet att föda starka strömningar av önsketänkande och verklighetsförakt. Den amerikanska drömmen om de två tomma händerna och den ändlösa horisonten och den ständigt bättre morgondagen är vacker men väsentligen verklighetsfrämmande. Så också den idag politiskt inflytelserika föreställningen att det amerikanska samhällets främsta problem är den federala regeringen i Washington och att om bara dess verksamheter kunde avskaffas eller privatiseras eller kraftigt skäras ner och skatterna sänkas och enskilda amerikaner få vara ifred med sina två hårt arbetande händer och sin ändlösa horisont så skulle Amerika åter blomstra.

Det faktum att företrädare för denna politiska strömning in i det längsta var beredda att försätta den federala regeringen i konkurs och därmed försätta USA i en kris av katastrofala dimensioner (de lyckades förmodligen ändå) ger en indikation på det amerikanska verklighetsföraktets potentiella förstörelsekraft.

Amerikanerna lever kort sagt i en delvis starkt mytologiserad berättelse om sig själva och sitt samhälle som tidvis kan slå över i vad som för omvärlden kan framstå som rena fantasier eller galenskaper. Jag vill nog i efterhand skriva såväl kriget i Irak som kriget i Afghanistan på kontot för bristande amerikansk verklighetskontakt eftersom båda krigen startades utifrån en ideologiskt färgad överskattning av USA:s förmåga att forma världen efter eget huvud.

I alla händelser är både amerikaner och européer idag offer för en ödesdiger oförmåga att förstå och hantera villkoren för sina respektive samhällsbyggens existens. För amerikanerna hotar en politisk och ekonomisk nedgång av historiska dimensioner, för européerna står ingenting mindre än den europeiska gemenskapen på spel. I båda fallen hotar stor samhällsförstörelse och i båda fallen är det människans eget verk.

ATT FÖRSTÅ villkoren för vår tids samhällsbyggen är gubevars inte lätt, i synnerhet inte när de på kort tid förändrats till oigenkännlighet och blivit alltmer globalt sammanvävda och svårgenomskådliga. Saken blir inte lättare av att det huvudsakligen bara är ekonomin som har globaliserats, inte politiken och demokratin.

Risken för att oförståelse ska övergå i vanmakt ökar därmed, liksom risken för att vanmakten ska föda mera lättförståeliga om än helt verklighetsfrämmande föreställningar om samhällets villkor. Vi ser dem redan manifestera sig i allsköns populistiska, främlingsfientliga och tidvis dödliga fantasier om återupprättandet av en eller annan mytisk storhetstid hos det ena eller andra samhället genom befrielse från den ena eller andra syndabocken.

Vi ser dem också, som i Storbritannien, manifestera sig i okontrollerbara utbrott av blint och destruktivt våld hos människor som varken förstår samhällets villkor eller ser sig ha något att vinna på att göra det.

Mot vanmakten, verklighetsföraktet och samhällsförstörelsen har människan inte så mycket annat än sin fantasi och sitt förnuft att sätta. Fantasin att föreställa sig samhällets möjligheter, förnuftet att ständigt pröva möjligheterna mot erfarenheterna för att bättre förstå villkoren.

Både Europa och USA har alltför länge låtit fantasi och förnuft glida isär. Européerna har alltför länge tillåtits leva i den verklighetsfrämmande fantasin att ett samhälle kan ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. Amerikanerna har alltför länge tillåtits leva i den verklighetsfrämmande fantasin att världsmakt och välstånd kan byggas på kredit.

Kan inte fantasin bättre förenas med förnuftet står båda samhällena inför hotet att av egen kraft riva ner vad de byggt upp.

Rädda Slussen

Jag har undantagsvis skrivit på ett upprop. Normalt gör jag inte det eftersom jag tills vidare är priviligierad nog att få göra min röst hörd i offentligheten på annat sätt. Detta gäller dock ett nära förestående beslut med långsiktiga, och som jag ser det förödande verkningar för den kanske mest centrala och stadstypiska delen av Stockholm, nämligen Slussen.
Så här en maning till alla som läser detta: sätt er in i det aktuella förslagets verkningar (med bland annat en massiv och visuellt blockerande kommersiell bebyggelse på norra sidan) och om ni delar min uppfattning, gå in på http://upprop.nu/SMEK och skriv på protestuppropet. Nu! Tiden är knapp!

Från Capri

Har insett att det mesta jag har att säga offentligt kan jag säga i artiklar och kolumner. Och så småningom också i de böcker som jag med viss möda försöker skriva. Det skrivs alldeles för mycket numera och det mesta är illa skrivet och blir inte läst och jag är ständigt medveten om risken att bidra till en utveckling där snart sagt alla skriver men där allt färre läser det som skrivs. Eller inte bryr sig om det som de har läst. Därför glest mellan anteckningarna på den här sidan.

Det är likväl för att skriva som jag sitter på Capri några veckor, i generöst åtnjutande av stipendium från Stiftelsen San Michele. Det kan ju egentligen verka lite konstigt att man sätter sig på en liten kalkstensö i Medelhavet för att skriva. Skriva går  ju i princip var som helst, bara det är någotsånär lugnt och tyst. Skrivandet är en inre process, inte en yttre. Ändå detta med den yttre miljön. Hur mycket den till sist betyder och hur mycket den faktiskt påverkar skrivandet.  Capri är ju ett konstigt ställe, på dagarna översvämmat av stimmande turistgrupper bakom resoluta reseledare navigerande med uppsträckta paraplyer eller näsdukar eller flaggor. Det går tidvis inte att ta sig motströms i de smala gränderna för det massiva flödet av uppsträckta paraplyer med tillhörande turistfölje. Märkligt detta att folk klär sig på ett annat sätt när de är turister än när de är hemma. Sämre, fulare, mindre omsorgsfullt. Illa matchande motionsoveraller typ. Det är som om en estetisk spärr lossar när vi blir turister. Som om allt är tillåtet bara för att det är praktiskt. Men dels är det praktiska inte alltid så praktiskt (dessa tungt hängande maggördlar och ryggsäckar) och dels kan det praktiska inte vara allt. Hur skulle världen då se ut?

Samtidigt går det faktiskt oerhört bra att skriva på Capri, eller i Anacapri närmare bestämt där Axel Munthes gamla villa San Michele ligger. Dels är man här avskild från allt och alla om man så vill, och dels är Capri en märkligt inspirerande plats. En daglig eftermiddagspromenad ut ur turistkakofonin och in på stigarna som leder ut mot de branta klippstupen med de svindlande utsikterna, och ett sällsynt inre lugn etablerar sig.

Med detta ville jag egentligen bara ha sagt att det ska mycket till innan något bra blir skrivet, och att jag därför under en eftermiddag då åskan mullrar och vinden viner över Capri och inga promenader är möjliga, tar mig tid att teckna ner några rader på den här sidan.

Mest för mig själv som syns, men det är nog så den här sidan är tänkt.

En liberal syn på religionen

Låt mig bara i all hast rekommendera en artikel i dagens UNT, En liberal syn på religionen, skriven av den kände amerikanske sociologiprofessorn Alan Wolfe. ”Liberaler”, skriver han bland annat, ”bör ha en öppen atttityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Man märker detta i de nya ateisternas skrifter. De fnyser av förakt över människor som finner under i tillvaron. De betraktar dem som om de vore andra klassens medborgare enbart för att de tror, som så många liberaler inte längre gör, att Guds närvaro kan upptäckas i världen runt omkring oss.

Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig mot. En mer liberal syn på världen skulle erkänna att även de mest passionerat troende kommer att växa och utvecklas som ett resultat av att de exponeras för liberalismens förkärlek för öppenhet.”

Gud återigen

Det är midsommarafton i Ydre. Svenska flaggan är hissad på gårdsplanen. Snart bryter festen ut. Liksom nästa skur. Jag har som ni kanske noterat varit involverad i en offentlig debatt i Dagens Nyheter kring Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” i vilken svenska flaggan plötsligt görs till en kristen symbol. Fortfarande har Humanisterna inte svarat på min fråga om de vill ta bort korset ur svenska flaggan? Debatten har tyvärr bekräftat att med Humanisterna i deras svenska tappning kan man inte diskutera religion. Det är ju lite märkligt eftersom det är religionen de angriper. Inte en viss religion, inte heller vissa religiösa avarter eller vissa former av religiöst förtryck, utan Religionen som sådan. I detta är de naturligtvis i sin fulla rätt, men då bör man rimligtvis kunna ställa kravet att de vet vad det är de angriper. Det vet de inte. Eller vill inte veta. Vad de angriper är en karikatyr. Det blir naturligtvis enklare så. Vad de angriper är en religion som kännetecknas av trosvisshet, förtryck och vidskepelse, inte en religion som kännetecknas av tvivel, öppenhet och kunskap. Humanisternas bild av Religion, för att inte tala om deras bild av Gud, är grotesk i sin propagandistiska förenkling och pinsam i sin okunnighet och fördomsfullhet.

Vad man exempelvis aldrig tillåts ana i Humanisternas material är religiösa föreställningars historiska betydelse för uppkomsten av just de värden de själva påstår sig hylla. Den tidiga upplysningens idéer uppstår i polemik mot Kyrkan men inte mot Religionen. Tvärtom är Religion i någon form oftast en viktig förutsättning för dessa idéers uppkomst, och exempelvis hos Spinoza, Rousseau eller Kant en förutsättning för deras förverkligande. Motsättningen mellan vidskepelse och kunskap, eller oförnuft och förnuft, förtryck och frihet, har i regel inte gått mellan religion och icke-religion utan mellan en form av religion och en annan. Några av de värsta formerna av mänskligt förtryck har skett i namn av  sekulära världsåskådningar. Detta är inget försvar för Religionen som sådan, bara för en någorlunda kunnig bild av vad religion är och kan vara.

Frågan om Gud är i alla händelser inte en fråga av samma slag som frågan om huruvida jorden är platt eller inte (Sturmark i DN). Att jorden inte är platt vet vi. Att Gud inte finns vet vi inte, lika lite som vi vet att han finns. Gud är nämligen inte en farbror med vitt skägg i himlen (vilket han i stort sett reduceras till i Humanisternas förenklande propaganda) utan i de flesta religioner ett begrepp för de utommänskliga dimensioner i tillvaron om vilka vi inget säkert kan veta men till vilka vi ständigt behöver förhålla oss. Jag tycker Ulrika Knutson skrev bra och roligt om detta i Fokus i veckan.

Återstår frågan, hittills obesvarad, varför denna dånande kampanj mot Religionen har initierats i ett djupt sekulariserat samhälle som det svenska. Några ledtrådar får man genom läsningen av det manifest som Humanisterna publicerade på DN debatt idag där man som exempel på de problem som Religionen förorsakar huvudsakligen hämtar exempel från talibanernas Afghanistan och ayatollornas Iran, vilket naturligtvis är exempel som väcker allas vår avsky och upprördhet men likväl är exempel från samhällen som på intet vis liknar det svenska. Ändå är det detta Humanisterna vill skrämma oss med; att den religiösa fundamentalism som idag verkar i talibanernas Afghanistan och ayatollornas Iran också riskerar att slå rot i Sverige. Religion kopplas således raskt till ”hedersförtryck”, tvångsäktenskap, ”könsapartheid” i skolan (har då dessa Humanister ingen känsla för ords valörer, apartheid om det som nyss fanns i Sverige och som då kallades flickskolor och pojkskolor och som i grunden inte har med Religion att göra och som kanske inte alltid är en dum idé).

Det är här som Humanisterna inte bara blir osakliga utan också osmakliga. De företeelser som de kritiserar går ju alldeles utmärkt att kritisera utan att angripa Religionen som sådan eftersom de sällan har sin grund i Religionen som sådan utan i sociala strukturer och  kulturella traditioner. Ja där inomreligiösa diskussioner  kanske kan visa sig vara en väg  till förändring.

Humanisternas konfrontation riskerar kort sagt att göra ont värre. Den provocerar utan att övertyga, den polariserar utan att överbrygga, den dånar utan att samtala.

Kampen mot Gud

Det är ju ingen hemlighet att en organisation som kallar sig Humanisterna gör sig stor möda att tala om för folk att Gud inte finns. Eftersom organisationen har dragit till sig ett antal miljardärer så har den också rätt mycket pengar och kan sprida sitt budskap i stora medier och med stor kraft. Mot det finns inget att invända. Missionerande rörelser har alltid funnits, och att en del har har större resurser än andra är inget att oja sig över. Fast problemet med Humanisterna är att de inte uppfattar sig som en missionerande  rörelse, än mindre som en troende rörelse, utan som en rörelse som enbart vill sprida Sanningen om Gud, dvs att han inte finns. Inför påståendet att också ateismen är en tro reagerar de ofta med hetta och vrede, såsom Sanningens och Förnuftets banérförare alltid gör när de anser sig konfronterade med Lögnen och Vidskepelsen. Ivern att missionera, ett klassiskt tecken på trosvisshet, är i alla händelser påtaglig. Sanningen måste naturligtvis snarast spridas till alla, vilket är en impuls som kännetecknar alla väckelserörelser. Den nya kampanjen, på stans alla busshållplatser, med slagordet ”Gud finns nog inte” (se nedan), är hursomhelst djupt obehaglig och personligen påträngande och missionerar för en rörelse som seglar under falsk flagg. I ett samhälle genomsyrat av Christer Sturmarks och Björn Ulvaeus trossatser skulle i varje fall inte jag vilja leva. 

Utan ironi

Såg någonstans att Dilsa Demirbag-Sten undrade om titeln på min dokumentär i TV4, Ett tal till nationen (om den finns), var pretentiös eller möjligen ironisk. Ja, hon hade nu inte sett filmen, utan tyckte sig ha anledning att tycka något om titeln oavsett innehållet. Nu handlade den bokstavligen om mina förberedelser för att hålla ett tal på Nationaldagen den 6 juni 2009 på Torekällberget i Södertälje, den stad där jag är född och uppvuxen. Mer ironiskt än så var det inte. Ett tal på Nationaldagen är ju på sätt och viss ett tal till Nationen, eller åtminstone ett tal om Nationen, eller med anledning av Nationen. På Torekällberget står väl inte bokstavligen Nationen och lyssnar, men det gör den ju nästan aldrig i något annat sammanhang heller (Melodifestivalen undantaget). Pretentiöst? Ja måhända, men jag anser att det nog är ganska pretentiöst att ta till orda offentligt över huvudtaget. Varför skulle någon vilja läsa vad just jag har skrivit eller se en film som just jag har gjort? Tro mig eller inte, men det är en fråga jag ställt mig ganska ofta, och jag måste nog hålla med Dilsa om att det faktum att jag inte dragit någon annan slutsats av detta än att jag fortsatt att publicera mig offentligt, om än inte så ofta faktiskt (en gång i månaden i DN numera, plus en och annan film och en och annan bok), tyder på ett visst mått av pretention. Jag kan å andra sidan inte mycket annat och det börjar bli sent i livet så jag får försöka hantera det hela så gott det går.

Filmen finns numera att beskåda på TV4 Anytime, med pretentiös titel och allt.

Bland bloggarna

Signaturen kh kommenterade nyligen att det är långt mellan mina noteringar. Det är sant, jag har inte skrivit så mycket på den här sidan, det som jag vill ha sagt offentligt skriver jag på annat håll tills vidare (och finns fullt tillgängligt på min hemsida), det som blir kvar känns i regel för privat, dessutom är jag inte helt bekväm med bloggosfärens hämningslöshet i ton och innehåll och finner att jag snarast blir mer återhållsam än normalt. Naturligtvis går det inte att generalisera, det finns alldeles förträffliga människor som bloggar intressant och välformulerat, men mediet som sådant, den korta stubinen, anonymiteten, gruppmentaliteten, tycks frammana det värsta hos somliga. Nyligen skrev jag några kolumner i DN där jag lade ner viss möda på att formulera mig någotsånär tydligt om demokratins behov av samhörighet, men det hinner inte gå många timmar förrän invektiven började hagla; fascist, stalinist, maoist, mångkulturkramare, gubbe, teddybjörn, en människa som ingen vill umgås med (därför vill jag tvinga dem till det) etc. Det känns inte helt rätt att uppmuntra dem. Jag inbillar mig att de uppmuntras, och delvis legitimeras, av att jag också bloggar. Inte så enkelt alltså. Kvarstår, att jag fortfarande vill kunna hitta en form och en stil som passar både mig och mediet.

Några ord om EU-valet när jag ändå är i farten. Bland partiernas valpropaganda har dykt upp de mest påkostade affischer som talar om att jag kan välja mellan olika sorters mat och olika sorters säkerhet och olika sorters transportmedel om jag röstar i EU-valet den 7 juni. Utgångspunkten är att jag inte har den blekaste aning om varför jag ska rösta den 7 juni och därför måste upplysas om saken av något slags statlig eller överstatlig myndighet. Jag har full förståelse för att folk inte vet varför de ska rösta, eller på vem eller för vad, och på vad sätt deras val kan förändra deras vardag. Till en del beror det naturligtvis på att EU-frågorna per definition är mera avlägsna, men i huvudsak beror det på att EU inte är en demokrati och att EU-parlamentet inte har rätt att väcka politiska förslag, än mindre ta ansvar för några. Jag tror det snart är dags för en ny stor debatt om vad EU ska vara och inte vara. Lissabonfördraget är ett stycke papper som alltmer håller på att förlora kontakt med verkligheten, för att inte tala om kontakt med medborgarna. Samtidigt har EU:s parlamentariker och byråkrater, hur uppriktiga och idealistiska  de än må vara i sina politiska ambitioner, de facto utvecklats till en eurokratisk överklass med löner och förmåner som riskerar att förvandlas från medel till mål. Jo, jag ska rösta i EU-valet. Det enda som är värre än att rösta, är att inte göra det. Och jo, jag ska blogga vidare, lite då och då.

Att testa Jesus

Filadelfiakyrkan på andra sidan gatan vill att jag testar Jesus i hundra dagar. Det är en värvningskampanj förstås, eller ett missionsprojekt, och om det finns väl inget att säga. Pingstkyrkan behöver väl kunder som alla andra företag, och erövra nya marknadsandelar, och utveckla sitt varumärke. Och jag förstår att kyrkans PR-makare har lärt sig ett och annat om hur man väcker uppmärksamhet. Men till vem lämnar man tillbaka Jesus om man är missnöjd?

I grevens tid

För rätt länge sedan nu publicerades en löpsedel med följande text: ”Greve sköt neger på Östermalm”. Den hade allt, som det hette, och det är bara att hålla med. Roligt och förskräckligt i oklar blandning men ändå totalt passé, trodde jag. Så icke. Grevens tid är tillbaka. En greve har i alla händelser blivit skjuten på samtliga löpsedlar, därtill av en medieprofil, vilket är en brottsprofil som inte existerade på gamle grevens tid. På ena tidningens löpsedel tillhålls läsarna dessutom att samla på Hermans kungar, vilket väl också får sägas vara ett tidens tecken. Fråga mig bara inte vilken tid. Jag fruktar det värsta.

Gratisekonomins obetalda räkningar

Jo, medan jag funderar över bloggandets vara eller inte vara (för min egen del), kan jag inte låta bli att förundras över den enorma kreditbubbla som just nu byggs genom gratisekonomin på nätet, som ju inte är någon gratisekonomi eftersom någon i slutändan måste betala, åtminstone för det som kostar pengar att producera. Peter Wolodarski skrev alldeles utmärkt om detta i gårdagens Dagens Nyheter. Alla dessa medieföretag som satsar miljoner och miljarder på nätpublicering utan att kunna ta betalt, och alla dessa mediala produkter som nu erbjuds gratis i den märkliga förhoppningen att någon gång i framtiden kunna ta betalt för dem. Ebberöds bank framstår som en ren vinstmaskin jämfört med detta. Alltså, i förhoppningen om framtida intäkter som ännu ingen har sett och ingen ännu vet om de finns, lagrar sig gratisekonomins obetalda räkningar på hög. Och jag antar att detta ständiga gratisbloggande som jag själv nu obekymrat bidrar till, kommer att göra slut på den värld i vilken det finns ett samband mellan produktion och konsumtion, arbete och lön, insats och utdelning. Vad den delvis infantila diskussionen om nätets frihet och rätten att fildela etc, kort och gott borde handla om, är vem som ska betala gratisekonomins räkningar. Om ingen betalar dem, är det nog bara en tidsfråga innan också den här kreditbubblan spricker.