En mycket mänsklig reaktion inför yttre hot, verkliga som inbillade, är att försöka stänga hotet ute. Att säkra sig en plats någonstans, bakom en gräns vilken som helst, dit hotet inte kan nå; ett kvarter, en nation, en kontinent, storleken kan variera, liksom sambandet mellan hotets storlek och platsens skyddsförmåga. Ibland inget samband alls. I en amerikansk beredskapsfilm från det kalla krigets 50-tal uppmanas befolkningen att i händelse av atomkrig dra ett tygstycke över huvudet och kasta sig under närmsta säng eller bord.
Om två veckor avgör britterna om de ska lämna EU eller stanna kvar.
Några av argumenten för att lämna är på ungefär samma nivå som argumenten för att slänga sig under sängen. Väl utanför EU kommer Storbritannien inte bara att vara säkrat mot eurosammanbrott och flyktingkris och allsköns andra hot från kontinenten, som man gärna säger, utan också bli friare och självständigare och starkare att ta sig an världen på egen hand.
Lite som på det gamla imperiets tid.
Några av argumenten för att stanna kvar är inte så mycket mer sofistikerade, säkrare att vara på insidan än utsidan ungefär, men här finns åtminstone insikten om att ingen nation i Europa längre kan vara en ö, inte heller en stor och en gång mäktig ö som Storbritannien. Och att i det perspektivet, är ett bristfälligt EU bättre än inget EU alls.
Jag delar den uppfattningen.
Men jag delar också uppfattningen att EU:s brister nu är så allvarliga att hela bygget riskerar att spricka och rasa om inget görs, vilket gjorde att jag faktiskt höll tummarna för den brittiska regeringens försök att före folkomröstningen få igenom förändringar i EU:s fördrag och regelsystem. Inte därför att jag nödvändigtvis delade den brittiska regeringens syn på vad som måste förändras, utan därför att det var första gången som en ledande medlemsnation ställde frågan om EU-byggets konstruktion och framtid på sin spets, och jag hoppades i mitt stilla sinne att blotta hotet om ett brittiskt utträde skulle provocera fram en diskussion bland medlemsstaterna om vad som måste göras för att stoppa det pågående sönderfallet.
Ett EU som inte kan upprätthålla sin egna lagar, vars medlemsstater struntar i vad man högtidligen skrivit under på, där undantag från regler är på väg att bli mera regel än undantag, ett sådant EU kan i längden knappast bestå.
Men någon djupgående diskussion om EU:s framtid har det inte blivit. Vad den brittiska regeringen till sist fick igenom var bara ännu några undantag för egen del från de gemensamma reglerna, och vilket innebar ännu en seger för den numera rådande principen i EU att delarna går före helheten.
Den fråga som numera ställs, i medlemsland efter medlemsland, är inte hur vi ska rädda Europa, utan hur vi var och en för sig ska rädda oss själva.
Vilket naturligtvis inte är något annat än ännu ett utbrott av den historiska europeiska dårskapen, vars främsta uttryck är en plötslig och total förlust av kontakt med förutsättningarna för sin egen existens. Som är och förblir existensen av många nationer och många språk och många kulturer, på en liten flikig och brokig halvö i västra utkanten av den asiatiska kontinentmassan.
Dårskapen är att plötsligt få för sig att det här går att ändra på, med ett krig eller två, eller att skydda sig emot, med en gräns eller två.
Mer dårskap idag än igår, eftersom vi idag bättre borde veta vad dårskapen kan leda till. Och därför bättre borde inse att också ett bristfälligt EU är värt att stanna kvar i och försöka rädda.
För det är ju inte så att ett Europa utan EU skulle bli ett Europa av lyckligen frigjorda och fridfullt samverkande nationalstater. Nej, utan något slags EU inte heller några fridfulla nationalstater, bara en liten tätbefolkad kontinent vars konflikter, gamla som nya, än en gång riskerar att växa oss alla över huvudet.
Vare sig vi har dragit ett klädesplagg över det eller inte.