Kulturessä i Expressen, 7 september 2024.
Förkortat och bearbetat utdrag ur det nyskrivna slutkapitlet till nyutgåvan av Det förlorade landet (Bonniers 2024)

PALESTINIERNA ÄR ISRAELS BLINDA FLÄCK

Min återresa till Israel var planerad före den 7 oktober 2023 liksom återpubliceringen av min bok ”Det förlorade landet”. Det fanns redan innan goda skäl för bådadera. Den 29 december 2022 hade Israel fått en regering med den uttalade avsikten att göra slut på de sista resterna av demokrati, vilket i sin tur hade gett upphov till de största protesterna i landets historia, vilket var skäl nog att försöka förstå vart Israel var på väg och ge boken det nya slut den alldeles uppenbart pockade på. 

Jag skriver ”de sista resterna” eftersom Israel inte heller tidigare var en full demokrati. I en demokrati behandlas alla medborgare lika oavsett etnicitet, religion och ursprung. Så inte i Israel. Redan från grundandet 1948 fanns en klyfta mellan självständighetsförklaringens proklamation om alla medborgares likabehandling ”oavsett religion, ras och kön”, och privilegieringen av statens judiska medborgare.

För en tid kunde klyftan mellan ord och handling döljas med den mantraliknande formuleringen ”judisk och demokratisk”, med vilket menades att så länge staten Israel hade en judisk majoritet kunde majoriteten i demokratisk ordning bestämma att staten skulle vara judisk, med vilket menades att personer definierade som judar (etniskt-biologiskt-religiöst) skulle ha en särställning i den nya staten. Därigenom blev Israel i praktiken en etnokrati, ett etniskt majoritetsstyre, och inte en stat för alla sina medborgare oavsett etnicitet, vilket är vad vi vanligtvis menar med demokrati.

Med ockupationen och koloniseringen av Västbanken och Gaza efter kriget 1967 blev de repressiva dragen i det etniska majoritetsstyret tydligare och på ockuperad mark inrättade Israel en de facto apartheidstat byggd på fysisk och legal separation mellan judiska kolonisatörer och koloniserade palestinier. 

Osloavtalet 1993 mellan Israel och PLO var i det perspektivet bara ett kort interregnum av hopp och förväntningar innan ockupationen befästes, bosättningarna expanderade och de krafter i Israel som förespråkade ett ”judiskt” herravälde över hela ”landet Israel” växte sig starkare. Israel kunde befästa ockupationen av ett annat folk utan att det nämnvärt syntes påverka israelernas vardag eller Israels ställning i omvärlden. 

Tvärtom, syntes omvärlden undan för undan vilja göra Israels verklighet till sin. Kring årsskiftet 2020/21 undertecknades under Donald Trumps överinseende de så kallade Abrahamavtalen mellan Israel, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko, där inte minsta ord spilldes på palestiniernas sak. Det verkade bara var en tidsfråga innan också Saudiarabien skulle ansluta sig, och en ny politisk och militär-strategisk verklighet etableras där palestiniernas sak inte längre spelade någon roll. 

Paradoxalt nog skulle den heller inte spela någon roll under de massprotester som under våren och sommaren 2023 följde på förslaget till ”juridisk reform”. Medan Israels gator och torg fylldes av hundratusentals israeler som i ett hav av blå-vita flaggor demonstrerade till försvar för rättsstaten och demokratin, var den palestinska saken frånvarande och palestinska flaggor ovälkomna. 

Tydligare än så kunde inte den israeliska verklighetsbubblan manifestera sig. Å ena sidan en uppslitande inre konflikt om vad slags stat Israel skulle vara. Å andra sidan en iögonfallande oförmåga (eller ovilja) att se sambandet mellan staten Israels existens och ockupationen av ett annat folk. Mellan demonstranterna som krävde rättsstat och demokrati, och bosättarna som med staten i ryggen och vapen i hand krävde ”judiskt herravälde” fanns inte minsta utrymme för en kompromiss om statens karaktär. Knappast heller med den snabbt växande ultra-ortodoxa delen av befolkningen (13,3 procent 2022) som vill se Israel som en teokrati grundad på Torans lagar och påbud.

Vad som likväl tycktes förena dem alla var främlingskapet inför palestiniernas sak. För de flesta israeler var palestinierna mörka bifigurer i en statsgrundande berättelse om gott och ont, om det rättfärdiga i Israels sak och det orättfärdiga i palestiniernas. Och även när berättelsen undan för undan hade nagelfarits och ifrågasatts av historiker, så var det i huvudsak en sådan berättelse som fortsatt höll Israel samman och som den heta våren och sommaren 2023 såg till att striden för rättsstat och demokrati inte kunde sammanbindas med kampen mot ockupation och kolonisation, och därmed inte heller med roten till det onda som hundratusentals demonstranter vecka efter vecka hade gått man ur huse för att bekämpa. Vad de fortsatt tycktes blinda för var sambandet mellan deras sak och palestiniernas. 

Samtidigt var det uppenbart att den berättelse som hade hållit samman det judiska Israel inte längre gjorde det. Frågor som hade ställts i statens begynnelse trängde sig på igen och ställdes på sin spets; vad slags stat skulle Israel vara, vad menades med judisk, vad menades med demokratisk, och ytterst, för vem var staten till – och för vad. 

Det fanns kort sagt goda skäl för en återresa. 

”Tillsammans ska vi segra”, står det med stora blåvita bokstäver på tåget från Ben Gurion-flygplatsen till Tel Aviv. Och på stationerna längs vägen, och på reklamskyltar och husfasader. Från balkonger och fönster hänger israeliska flaggor, husfasader är draperade i dem, på bilar smattrar de från taket. 

På husvägg efter husvägg, i affärernas skyltfönster, vid tillfälliga informationsbord och spontana minnesplatser, också bilderna på de 251 israeliska män, kvinnor och barn som kidnappades av Hamas den 7 oktober 2023. 

Från en tygvägg bakom ett informationsbord på trottoaren mittemot den israeliska militärens högkvarter, Ha’Kirya, blickar deras ansikten emot mig. Få hem honom (henne) nu, står det under vart och ett av dem. Jag frågar om där finns en bild av Alex, och efter en stunds letande hittar vi honom längs ner till vänster. Alex Dancyg (75) står det, och tillskrivet för hand på hebreiska, Nir Oz. Det är en fin bild och jag känner väl igen honom trots att det var trettio år sedan vi sågs. Jag hade planerat att besöka Nir Oz inför den här resan också, kontakten var redan tagen, men så blev det inte. (Den 22 juli lät Israels regering meddela att Alex Dancyg var död.)

Den 7 oktober förändrade allt. Också mina resplaner. När jag efter två inställda försök kom i väg så var det till ett annat Israel. Bara dagen innan hade det sett ut som om Israel var på väg att politiskt desarmera palestinierna och förpassa deras sak till historiens sophög och få omvärlden att förlika sig med dess fortsatta existens som ockupationsmakt och apartheidstat, men dagen efter var det inte möjligt. 

Med sin brutala attack hade Hamas spräckt den israeliska bubblan av säkerhet och framtidstro och med sitt brutala gensvar hade Israel gjort den palestinska saken till världens. I varje fall blev det uppenbart att den palestinska saken inte längre kunde ignoreras, och att hur upprörande Hamas attack än hade varit och hur kompromisslöst dess hat mot ”den sionistiska staten” än hade manifesterat sig, så var det inte längre möjligt att upprätthålla trovärdigheten i den statsbärande doktrinen att Israels existens kan bygga på förmågan att militärt behärska och undertrycka ett annat folk. 

Den 7 oktober 2023 kommer att gå till hävderna som dagen då den palestinska saken trängde sig in i den israeliska historien på nytt. Den pogromliknande attacken, den dödligaste i judiskt mannaminne (det nazistiska folkmordet undantaget) väckte den judiska historiens alla demoner till liv. 

Men Israels allt förintande gensvar väckte också den palestinska historiens alla demoner till liv. Till katastroferna 1948 och 1967 fogades nu katastrofen i Gaza, den dödligaste av dem alla. 

Därmed raderades skiljelinjerna mellan 1948, 1967 och 2023.

Mellan Jaffa, Hebron och Gaza. 

Mellan en Nakba och en annan. 

Frågor som nyss hade varit begravda väcktes till liv igen. 

Jag avslutar resan med några dagar i Jerusalem. Staden förbereder sig för att fira Jerusalemdagen den 6 juni, som är årsdagen för när Israel 1967 erövrade och annekterade östra Jerusalem och förenade staden under israeliskt styre. Vid mitt besök i Jerusalem bara någon månad efter krigsslutet var det som om staden aldrig hade varit delad, folk rörde sig fritt över rivna stängsel och stråk av ingenmansland och det fanns förväntningar på båda sidor om den forna gränsen om att återföreningen skulle föra invånarna samman. 

Men så blev det inte. Snart inleddes ”judaiseringen” av det annekterade Stor-Jerusalem, arabiska kvarter revs, nya judiska stadsdelar uppfördes, nya gränser drogs upp, synliga som osynliga, och Jerusalems palestinska invånare tilldelades en rättsosäker status som ”invånare”. Sedan dess har tusentals palestinier förlorat rätten att bo kvar i Jerusalem. Jag promenerar genom stadsdelar där palestinska familjer har vräkts från sina hem och judiska bosättare har flyttat in och det råder ingen tvekan om att Jerusalem är en stad där ett folk har befäst sitt herravälde över att annat. 

Strax nedanför mitt hotell ligger Orient House, den ståtliga villa som under en tid efter Osloavtalet tilläts tjäna som PLO-representation i Jerusalem, men som 2001 intogs av israeliska säkerhetsstyrkor och stängdes. 

En eftermiddag blev jag vittne till hur ett tiotal äldre herrar hade samlats framför det igenbommade huset för att minnas den siste representanten för den palestinska myndigheten i Jerusalem, Faisal Husseini, på årsdagen av hans död 2001. På den låsta gallergrinden och på en robust säkerhetsbarriär framför hade de satt upp affischer med Faisals porträtt och texten (på arabiska) ”prinsen av Jerusalem”. Minnesceremonin hann dock inte börja förrän en grupp tungt beväpnade och delvis maskerade poliser stegade fram över gatan, rev ner affischerna och brutalt skingrade sammankomsten. 

Representanter för samma poliskår skulle bara några dagar senare stå med armarna i kors när national-religiösa bosättarextremister på Jerusalemdagen stormade fram genom gamla Jerusalems arabiska kvarter skränandes ”Död åt araberna” och attackerandes några av dem längs vägen. 

Helst hade de nog också velat storma in på det område som judarna kallar Tempelberget, Har ha’bayit, och muslimerna kallar Haram al-Sharif, den nobla helgedomen, för att där med Guds hjälp, Be’ezrat Ha’schem, provocera fram det kosmiska krig ur vilket Salomos tempel ska återuppstå ur ruinerna av islams tredje heligaste moské, al-Aqsa. 

Ja, så galet hade Israel blivit att en hord rasistiska bosättarextremister tilläts härja fritt medan ett tiotal palestinska herrar samlade till en fredlig minnesstund inte tilläts öppna munnen.   

Riktigt så galet var inte landet när jag på våren 1996 lade sista handen vid första upplagan av ”Det förlorade landet”. Osloavtalet hade med alla sina brister skapat ett klimat för drömmar om fred och försoning och det var i det klimatet som jag valde att avsluta boken med några rader av det moderna Israels främste poet, Yehuda Amichai.

På den plats där vi har rätt
Växer inga blommor
Om våren.
Den plats där vi har rätt
är hård och nertrampad
som en gårdsplan
Men tvivel och kärlek
luckrar upp jorden
som mullvaden, som plogen.
Och där det raserade templet
en gång stod
skall en viskning höras.

Jag tillfogade den gången min förhoppning om att viskningen från den plats där det raserade templet en gång stod skulle komma att ljuda högre än hornstötarna från dess återuppbyggda murar.

Jag tillfogar den härmed än en gång