Kulturessä i Expressen den 9 sep 2024.
Förkortat och bearbetat utdrag ur det nyskrivna slutkapitlet till nyutgåvan av Friare kan ingen vara (Bonniers 2024)

INGEN IDÉ KAN LÄNGRE FÖRENA AMERIKANERNA

ESSÄ. När jag återvänder till Lynchburg, Virginia, i maj 2024 är Jerry Falwell sedan länge död, men hans kristet evangelikala Liberty University är större, rikare och politiskt mäktigare än någonsin. Storleken märks redan när jag försöker boka rum och upptäcker att alla hotell inom någon mils radie är fullbokade eller astronomiskt dyra, vilket i sin tur beror på att jag råkat pricka dagen för graduation, den årliga examensceremonin, vilket i sin tur får mig att boka ett astronomiskt dyrt hotellrum för att kunna bevittna evenemanget. 

Rikedomen blir uppenbar när jag efter diverse polisavspärrningar dagen till ära promenerar in på universitetsområdet och ser den ena nya praktbyggnaden efter den andra resa sig över ett minutiöst ansat parklandskap av nagelsaxklippta gräsmattor, trädskuggade promenadvägar och glittrande konstsjöar. Inget av det här fanns när jag var här senast. Inte heller fanns den stora fotbollsarena där Liberty Flames vanligtvis spelar sina hemmamatcher men som den här kvällen till sista gröna kvadratmetern är fylld av snörräta stolsrader som undan för undan fylls med kolonn efter kolonn av studenter klädda i marinblå mantlar med skarpröda sjalar och färgmatchande fyrkantiga studenthuvudbonader. 

Makten blir synlig när skymningen har börjat falla och det är dags för inledningstalaren som är Mike Pompeo, utrikesminister under Donald Trump, och därefter för huvudtalaren, den svarte republikanske senatorn och Trumpanhängaren Tim Scott. Den högerkristna väckelserörelse som Jerry Falwell en gång gjorde till en maktfaktor i Ronald Reagans USA har i dag funnit sin frälsare i Donald Trump. 

Paradoxen tycks uppenbar; en kristen väckelserörelse som en gång kallade sig The Moral majority och som debuterade i amerikansk politik med krav på införandet av ”kristna” morallagar, har i dag instiftat en närmast kultliknande dyrkan av den moraliskt mest depraverade presidenten i USA:s historia. 

Och med ens är paradoxen löst. Jag befinner mig i en sekt. I detta fall en mycket stor sekt, många tiotals miljoner amerikaner närmare bestämt, men likväl en grupp av människor som lever i en värld där svart är vitt, lögn är sanning, och en depraverad syndare och lögnare är nästintill Messias själv. 

Det fyrverkeri som avslutar ceremonin och lyser upp kvällshimlen är ett av de största, längsta och vackraste jag sett, och jag anar att Liberty University har alla de pengar det behöver. Jag anar också att det inte verkar finns någon gräns för hur stor och mäktig en sekt kan bli i Amerika. 

Sedan jag för nära fyrtio år sedan besökte Jerry Falwell i Lynchburg har förvisso mycket hänt, men mellan Lynchburg 1988 och Lynchburg 2024, det såg jag tydligare nu, löpte en djupt liggande fåra av misstro, förakt och rentav hat mot den tolkning av den amerikanska idén som åtminstone sedan inbördeskriget har hållit samman Amerikas förenta stater. 

Inte så att alla har tolkat eller förstått idén på samma sätt, långt därifrån, men idéns grundande dokument, frihetsförklaringen från 1776 och författningen från 1787 med åtföljande tillägg, har varit den närmast sakrala grund på vilken all amerikansk politik har vilat, och som varje amerikansk politiker har måst åberopa sig på också för till synes oförenliga idéer och ideal. 

I det avseendet skilde sig inte Reagans Amerika från Amerika under George W Bushoch Barack Obama. Att gå i öppen strid med idén, att ifrågasätta de sakrosankta grundvalarna för Amerikas förenta stater, var inte heller under de här decennierna politiskt möjligt. 

I efterhand är det likväl lätt att se hur sårbart konstitutionsbygget hela tiden har varit, att det var mera tur än skicklighet att unionen överlevde sina första år, och än mer så inbördeskriget 1861–1865. När Abraham Lincoln i sitt korta Gettysburgtal 1863 beskrev Amerika som ”en ny nation, tillkommen i frihet och tillägnad idén att alla människor är skapade lika”, a new nation, conceived in liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal, så var det vid den tiden inte en allmänt delad tolkning av den amerikanska idén. 

Och är det inte heller nu. På republikanernas partikonvent i Milwaukee i juli 2024 höll Donald Trumps nyutnämnde vicepresidentkandidat, JD Vance, ett tal där han pläderade för ett Amerika baserat på blodsarv och kultur framför ett Amerika baserat på en aldrig så storslagen idé. 

”När jag friade till min fru”, sade Vance, ”hade jag bara ett obetalt studentlån och en gravplats på en bergssluttning i östra Kentucky att erbjuda henne”. Vilket var den plats där sedan inbördeskriget flera generationer av hans familj sades ligga begravda och där han och hans fru och hans barn också skulle begravas, och där det då skulle ligga sju generationer som alla hade kämpat för ”det här landet” och som alla skulle ha varit beredda kämpa och dö för det igen. ”Detta är inte bara en idé”, fortsatte han, ”inte bara en uppsättning abstrakta principer, detta är ett hemland. Folk kämpar inte för abstraktioner, de kämpar för sina hem.” 

Nationer byggda på generationers band till jorden och platsen, på arvets och kulturens gemenskap, har förvisso satt sin prägel på mycket av Europas historia, men det var inte vad de amerikanska grundarfäderna ville lägga till grund för Amerika. De såg med fasa och förskräckelse på Europas historia och ville i den nya världen skapa något bättre.

De skulle också sett med fasa på återkomsten av idén om Amerika som en ”kristen” nation, även om de alla nog skulle beskriva sig som kristna. Redan i konstitutionens första tillägg var de mycket tydliga med att religionen måste hållas skild från politiken. Likväl är det ”kristna Amerika” en idé som det Republikanska partiet i sin nya sektskepnad har återuppväckt. 

”Den amerikanska demokratin grundades på kristen nationalism”, sade den republikanske senatorn Josh Hawley i ett tal i juli 2024, vilket jag inte tror att någon av grundarfäderna skulle ha instämt i, men däremot grundarna av den sydstatskonfederation som i sin ”motkonstitution” från 1861 öppet åberopade sig på Guds välvilja och vägledning, invoking the favor and guidance of almighty God, och till sitt motto valde Deo vindice, med Gud som försvarare/hämnare – i stället för unionens motto E pluribus unum, av många [blir vi] en.

Jag flyger till Austin, huvudstaden i Texas, och bilar söderut mot Eagle Pass, en liten stad vid gränsen mot Mexiko, för att med egna ögon se den plats där styrkor ur Texas nationalgarde i januari 2024 kommenderades ut i strid med den federala gränspolisen. 

På vägen stannar jag till i Uvalde, staden där nitton skolbarn och två lärare den 24 maj 2022 sköts ihjäl av en artonårig före detta elev beväpnad med ett halvautomatiskt attackgevär, assault rifle, lagligen inköpt bara några dagar tidigare tillsammans med ammunition för en massaker. 

Det blåser upp till regnstorm, kolsvarta moln drar in över det busklandskap som i den här delen av Texas breder ut sig så långt ögat når, och det blir mörkt som på natten. När jag till sist hittar fram till Robb elementary school vräker regnet ner och vattnet stiger på vägarna, och det är med nöd jag kan ta mig fram till samlingen av vita träkors framför den nedsläckta och nedstängda enplansskolan. På varje kors en bild och ett namn och vid varje fot små minnessaker. Ellie, Xavier, Eva, Layla, Uzlyan, Miranda. Välkomstskylten framför skolan står fortfarande kvar. Welcome, bienvenidos. 

I delstaten Texas kan vemsomhelst som fyllt arton år och inte dömts för brott fritt köpa och äga skjutvapen, också halvautomatiska attackgevär av militär kaliber. Några tecken på att masskjutningen i Uvalde påverkat lagstiftarna i Texas finns inte.

Vid Eagle Pass flyter gränsfloden Rio Grande förbi en nitton hektar stor stadspark, Shelby Park, ursprungligen avsedd för rekreation och båtliv men sedan januari 2024 ett slagfält för en strid om vem som ska kontrollera Texas gräns mot Mexiko: Austin eller Washington. 

Konstitutionellt är det klockrent, eller borde vara det, den yttre gränskontrollen är en uppgift för den federala regeringen, därmed också asyl- och immigrationspolitiken, vilket inte hindrade Texas republikanske guvernör, Greg Abbot, från att 2021 ta saken i egna händer. Dels genom att beordra sin egen delstatspolis att arrestera och ”hantera” misstänkta illegala migranter, dels genom att på egen hand förstärka gränsen mot Mexiko med rullar av rakbladsvass concertinatråd. Och sist men inte minst, genom att beordra sitt eget nationalgarde att blockera den federala polisens tillträde till Shelby Park. 

Konflikten ställdes på sin spets sedan en federal gränspatrull hade hindrats tillträde för att undsätta människor som hade fastnat i concertinatråden. Tjugofem republikanska guvernörer uttalade omedelbart sitt stöd för ”Texas konstitutionella rätt till självförsvar”, några av dem lovade att vid behov skicka egna trupper, och det är inte svårt att föreställa sig en situation där konfrontationen hade kunnat eskalera till öppet våld. 

Från Eagle Pass tar jag den tvåfiliga vägen mot Laredo i sydost genom ytterligare tjugo mil av kargt busklandskap utan minsta bebyggelse inom synhåll, än mindre en bensinstation, och just när jag tänker att frihetens stamort på jorden just här har sett till att göra sig särskilt svårtillgänglig stoppas jag vid en vägspärr av två Texas Rangers som frågar efter pass och tittar in i baksätet och på min fråga berättar att det är tio mil till närmsta bensinstation. 

Jag noterar också att vi befinner oss två mil från floden och gränsen och att Texas tycks sätta upp sina gräns- och invandringskontroller lite här och var. Och att det inte bara är gränsen mot Mexiko som Texas vill ta sig rätten att kontrollera utan alltmer också gränsen mot det USA som Texas fortfarande är en del av. 

Frågor som i ett sammanvävt USA pockar på sammanvävda svar har i dag mobiliserat delstat mot delstat, fraktion mot fraktion, sektvälde mot lagstyre.

Jag är inte säker på att republikaner och demokrater längre ens kan förenas bakom den amerikanska idéns mest grundläggande trossatser. I varje fall har jag svårt att föreställa mig en president Trump (eller någon i hans efterföljd) ta i sin mun de ord som Joe Biden yttrade när han den 24 juli 2024 meddelade sitt beslut att inte ställa upp till omval:

”Amerika är en idé – en idé som är starkare än något hav, mäktigare än någon diktator eller tyrann. Det är den mest kraftfulla idén i världshistorien. Det är idén att vi anser dessa sanningar som självklara: Vi är alla skapade lika, utrustade av vår Skapare med vissa omistliga rättigheter – liv, frihet och strävan efter lycka. Vi har aldrig helt levt upp till den – till denna heliga idé – men vi har heller aldrig lämnat den bakom oss. Och jag tror inte att det amerikanska folket kommer att överge den nu.”

Nej, USA har aldrig levt upp till den amerikanska idén. Tidvis har det befunnit sig mycket långt ifrån den eller rakt ut bekämpat den. Det kan fortfarande synas oförklarligt hur en sådan idé ens kunde uppstå i en miljö präglad av slaveri och kolonial erövring, varför den inte omedelbart knäcktes under tyngden av sina inre motsägelser. Det amerikanska hyckleriet är ett återkommande tema i varje diskussion om den amerikanska idén.   

Men som jag ser det är hyckleri också en indikation på makten hos en idé. Den som inte behöver åberopa sig på en idé behöver heller inte hyckla den. Vladimir Putin behöver inte hyckla, inte heller Donald Trump. När amerikanska presidenter tagit de stora amerikanska orden i sin mun, hur mycket de än hycklat dem i praktiken, så har det varit ett erkännande av ordens fortsatta makt och betydelse. 

När de stora orden inte längre går att ta i munnen utan att bli till aska, eller när en amerikansk president inte längre tycker sig behöva ta dem i munnen (vilket Donald Trump mig veterligen aldrig har gjort) så är det inte bara slutet på hyckleriet utan också på kraften i den idé utan vilken jag inte tror att Amerikas förenta stater kan bestå som en konstitutionellt grundad gemenskap.