kapitel 13. Blod och jord

Landet Israel har ett element av liv i sig, av ande.
Att avstå en enda del är som att avstå ett levande organ.
Hanan Porat, grundaren av Gush Emunim.[1]

Kvällen i Jerusalem den 21 september 1993 är mild och behaglig. I den fasadbelysta parlamentsbyggnaden uppe på presidentkullen debatteras överenskommelsen mellan Israel och PLO, och parkområdet utanför fylls sakta av tusentals människor. Timme efter timme, i små och stora grupper, vandrar de till fots uppför de branta och kurviga tillfartsvägarna. Inslaget av barn och ungdomar är stort. Tonårsflickorna bär vita blusar, mörka kjolar, sandaler eller svarta lågskor och små ryggsäckar. De sjunger medryckande och klappar händerna. Från högburna stänger vajar den blåvita davidsstjärnan mot natthimlen.

Om jag undviker att titta närmare på de unga pojkarna och vuxna männen och de gifta kvinnorna, är det som att förflyttas trettio år tillbaka i tiden. Den spartanska klädseln, gruppkänslan, fotvandrandet, de taktfasta sångerna, den nationalistiska symboliken och de lysande ögonen är som hämtade från en arbetarsionistisk ungdomsmanifestation på det tidiga sextiotalet; israeliska pionjärer på väg att plantera ännu ett träd, grunda ännu en kibbutz, plocka ännu en skörd, försvara ännu en gräns, hylla ännu ett historiskt minne eller lära känna ännu en omistlig fläck på landet Israels karta.

Det är de unga männen som bryter parallellen. Också de är enkelt klädda, i vita bomullsskjortor, mörka byxor och sandaler. Men de gör något som ingen i de här sammanhangen gjorde 1962, de ber. Längs hela vägen upp mot samlingsplatsen står de i små grupper och bugar med kroppen. Några håller händerna för tinningarna, djupt koncentrerade, andra läser i bönböcker som de håller framför sig med båda händerna. De bär virkade kalotter på huvudet, några har svept en bönesjal eller en israelisk flagga om axlarna, några har lindade böneremmar och ur byxlinningen sticker bönetofsarna fram. De som har åldern inne bär skägg.

Bryter parallellen gör också de unga mödrarna med sina knutna huvudsjalar, långa blusärmar, tjocka strumpor, vimlande barn och hårdnande drag. Det sista är kanske en synvilla, eller bara stundens vrede som avtecknar sig. De unga bedjande männen och de kyskt täckta mödrarna är inte på väg mot parlamentet för att fira ännu en sionistisk landvinning, utan för att protestera mot ett sionistiskt förräderi.

Förräderi mot vad? De små söta barnen i Knessetparken bär tröjor med ett bildmontage av premiärminister Yitzhak Rabin i svart-vit-rutig palestinasjal och ordet ha’shakran, lögnaren, i rött. En äldre man i blå skärmmössa har textat: ”Lögnare och förrädare förhandlar med terrorister!” I gräset rastar några ungdomar runt ett plakat som kräver ”Landet Israel åt judarna”. En banderoll förkunnar: ”Rabin dödade den judiska staten.” En annan förutspår krig om förräderiet fullföljs. I små slagordsklädda stånd kan man köpa böcker och broschyrer som speglar ett slags mångfald – inom ett smalt, och i varje annat land fullkomligt verklighetsfrämmande, spektrum.

Här finns grupper som anser att sionismens mål är att återuppbygga kung Salomos tempel och återupprätta kung Davids rike. Här finns grupper som anser att sionismens mål är att fullborda den messianska förlossningen av världen genom judarnas återvändande till landet som Gud lovade Abraham, erövringen av dess historiska territorium och instiftandet av Toran som dess lag.[2] Här finns rabbi Schneersons svartrockade missionspatruller som i sin påkostade tidning proklamerar den messiasförklarade ledarens senaste påbud: ”Vi får inte avstå någon del av Landet Israel!” Här finns grupper som ser avtalet med PLO som nationellt självmord och förspelet till en ny Förintelse. 

Jag vandrar ner från den ännu larmande Knessetparken i ryggen på en grupp religiösa ungdomar som med rytmiskt klappande händer sjunger den sionistiska pionjärsången, Eretz zavat chalav o’dvash, landet som flyter av mjölk och honung.

Trettio år tidigare kunde jag ha varit en av dem.

*

Trådarna bakåt var uppenbara. Den territoriella romantiken, dyrkandet av jorden, ignorerandet av araberna och kravet på ”hela Landet Israel” var alla mer eller mindre framträdande element i den historiska sionismen. Mest uttalat naturligtvis i Jabotinskys och Begins revisionistiska rörelse, som på sitt banér hade två korslagda gevär över en karta över det forna brittiska mandatet Palestina inklusive Transjordanien, och texten rak kach, endast så. Under Libanonkriget 1982 och 1983 fanns det ledamöter i Begins regering som hävdade att även södra Libanon hörde till det historiska Landet Israel och borde annekteras. Den formella annekteringen av det utvidgade östra Jerusalem och Golanhöjderna 1980 respektive 1981 hade uttalade ideologiska förtecken.

Men också arbetarsionismen bar på ett territorialistiskt och jordförhärligande element, som mera balanserades av taktiska hänsyn och av maktkampen med revisionisterna, än av ideologisk motvilja. Flera av dess ledande företrädare, tydligast Berl Katzenelson och Yitzhak Tabenkin, var konsekvent emot varje tanke på en delning av territoriet i en judisk och palestinsk del, och envetet inriktade på judisk överhöghet i hela Palestina.[3] Den koloniseringspolitik som bedrevs av arbetarsionismen under delar av trettio- och fyrtiotalen påminde ibland om bosättningspolitiken på sjuttio- och åttiotalen, med överraskande etableringar på arabdominerat område i skydd av natten och medhavda vapen. Också den nyväckta diskussionen om transfer, dvs evakueringen av araberna ur Landet Israel, återknöt till historiska diskussioner och förslag. De nya ropen hade ett långt förflutet som viskningar.

Vid sidan av dem som inte ville påminnas om fördrivningen av araberna före och under kriget 1948 och 1949, fanns nu många som var villiga att både påminna och mana till efterföljd. Flera av de framträdande territorialisterna efter kriget 1967 var gamla arbetarsionister, som i de erövrade områdena såg en källa till pionjärskap, nationell förnyelse och militär säkerhet. Moshe Dayan uttryckte i ett ofta citerat tal på Oljeberget i den nyannekterade delen av Jerusalem den 3 augusti 1967 vad många sionistiska veteraner kände: ”Vi har återvänt till berget, till nationens historiska vagga, till våra förfäders land, till domarnas land, till kung Davids borg. Vi har återvänt till Hebron och Schechem [Nablus], till Betlehem och Anatot, till Jeriko och broarna över Jordan.”[4]

Att de territoriedyrkande strömningarna inom sionismen hade fört en tynande tillvaro under årtiondena, berodde inte på avsaknad av ideologisk motivation, utan på avsaknad av maktpolitiska förutsättningar. Nu var förutsättningarna förhanden och följderna omvälvande.

Till det snabba genomslaget för den nya radikaliserade sionismen bidrog också den kvardröjande belägringsmentaliteten i landet, känslan av att judarna befann sig i en period av stora och ödesmättade händelser, och att Israel måste följa sina egna spelregler, oavsett omvärldens reaktioner och protester. Demokrati och pluralism i all ära, men här stod betydligt större saker på spel.

*

Den nya fågeln i det sionistiska boet var den judisk-ortodoxa bosättarrörelsen. Visst fanns det sedan länge en ortodox pionjärrörelse, Bnei Akiva, och en mot sionismen välvillig judisk ortodoxi, Mizrahi, organiserad i ett nationellt religiöst parti,[5] men aldrig tidigare hade ortodoxa, ”halachiska” judar proklamerat erövringen och koloniseringen av Landet Israel som ett bindande gudomligt påbud, en mitzva, och judarnas återvändande till de bibliska platserna som ett led i den slutliga förlossningen.

Med de religiösa bosättarna fick sionismen en apokalyptisk version, oåtkomlig för värdsliga politiska och militära kalkyler. Fullbordandet av Guds plan krävde sina egna regler och sin egen moral. Territorier blev viktigare än fred. Jord heligare än liv. Judiska liv dyrare än andra liv. Torans lagar giltigare än staten Israels. Förlossningens jordiska vägröjare gav sig själva rätten att döda, rätten att fördriva, rätten att ockupera, rätten att göra uppror mot en förrädisk regering. I Messiasrikets skyttegravar kunde massmördare hyllas som martyrer, och premiärministermord ses som en gudomlig gärning.

Detta monster i vardande möttes i början med tillgivenhet och kärlek från stora delar av det officiella Israel, eftersom det talade ett språk som många kände igen och delvis gjorde saker som många innerst inne önskade få gjorda. Under sjuttio- och åttiotalen överöstes de religiösa bosättarna med bidrag, anslag och officiella poster och blev ett bärande element i staten Israels bosättningspolitik. De sågs som vildvuxna, ostyriga, ibland osköna, men härligt energiska och kraftfulla skott på det i övrigt tynande sionistiska trädet.

Vid närmare betraktelse var det heller ingen främmande fågel Fenix som hade rest sig ur junikrigets slagfält. Föreställningen att koloniseringen och judaiseringen av Landet Israel var ett gudomligt påbud hade slumrat som tanke och vision alltsedan två östeuropeiska rabbiner i mitten på artonhundratalet, i opposition mot den rådande rabbinska ortodoxin, hade kopplat samman judarnas väntan på Messias med ett program för judarnas fysiska återvändande till Sion. 1843 skrev rabbi Yehudah Alkalai i staden Semlin i Serbien: ”Som ett första steg mot förlossningen av våra själar måste minst tjugotvåtusen återvända till Det heliga landet. Detta är en nödvändig förberedelse för ett nedstigande av Den heliga anden bland oss. Därefter kommer Han att ge oss och hela Israel vidare tecken.”[6]

I ytterligare hundratjugofem år levde den religiösa messianismen och den sekulära sionismen sida vid sida, omsorgsfullt åtskilda av rabbinska påbud och sionistiskt religionsförakt. När sammankopplingen slutligen ägde rum, i den messianska yran efter junikrigets erövringar, förstod man snart varför judendomens lärde genom historien hade kämpat så hårt för att förhindra den. Fogandet av judendomens mångtusenåriga messiaslängtan till det sionistiska statsbyggarprojektet var som att förena två okritiska massor av klyvbart uran till en atombomb. Det var nu Gud själv som satt vid spakarna i bombplanen, stridsvagnarna, traktorerna och byggkranarna.

Härigenom frigjordes de mest extrema elementen i såväl den sekulära sionismen som den religiösa messianismen. I den av staten understödda judiska koloniseringen av ”Landet Israel” kunde de ömsesidigt bekräfta och radikalisera varandra. De religiösa bosättarna såg staten Israel och den sekulära sionismen som en del i Guds plan, de sekulära sionisterna såg de religiösa bosättarna som pionjärer och ideologiska förnyare. När bosättarrörelsens paraplyorganisation, Gush Emunim, de troendes block, bildades i mars 1974, i den nationella depressionen efter oktoberkriget 1973, fick den ett stort inflytande på den israeliska opinionen och lyckades mobilisera ett brett stöd för sina bosättningsprojekt. I sitt manifest framställde sig Gush Emunim ytterst medvetet som den historiska sionismens förnyare:

Vårt mål är att åstadkomma en stor väckelserörelse hos det judiska folket för förverkligandet av den sionistiska visionen i hela dess vidd […] Denna visions källa är de judiska traditionerna och rötterna, och dess slutliga mål är den fullständiga förlossningen av det judiska folket och världen.[7]

Under årens lopp skulle hundratusentals israeler komma att dela uppfattningarna och idéerna hos den nya messianska sionismen, inte därför att de hade blivit ortodoxt väckta, eller därför att de personligen var villiga att bosätta sig bakom k-pistar och taggtråd på Västbanken, utan därför att de i den nya rörelsen såg ett uttryck för levande nationella drömmar och fobier. Den religiösa fundamentalismen hos Gush Emunim fogade ett element av kompromisslöshet till en redan befintlig högernationalistisk kultur.

Med fusionen av messianism och militär övermakt öppnades nu vägen för de våldsverkande bosättningarna i Hebron och Kirjat Arba, de bombbenägna tempelbyggarna i Jerusalem, den väpnade underjordiska rörelsen, machteret, och dess attentat mot arabiska institutioner och individer, de nya ”sikariernas” mordbränder mot arabälskande och ”helleniserande” judar, Baruch Goldsteins massaker på bedjande araber i moskén i Hebron, mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin, och den fortgående uppdelningen av det judiska Israel i två alltmer oförenliga samhällen.

*

De illavarslande tecknen fanns där från första början. Rörelsen för hela Landet Israel, Ha’tnuah le’maan Eretz Israel Ha’schlema, som bildades i september 1967 och som under åren efter junikriget åtnjöt ett brett stöd i det israeliska etablissemanget, spelade målmedvetet på messianska känslor och stämningar. Den militära ockupationen av Västbanken och Jerusalem berövades sin karaktär av prosaiskt nödvärn och blev en händelse av bibliska dimensioner. ”Tsahals[israeliska arméns] seger i sexdagarskriget”, proklamerade rörelsen i sitt grundmanifest, ”har fört folket och staten till en ny och ödesmättad era. Hela Landet Israel är nu i händerna på det judiska folket, och på samma sätt som vi är skyldiga att slå vakt om Staten Israel [Medinat Israel], så är vi skyldiga att slå vakt om det vi nu har fått ur dess hand: Landet Israel[Eretz Israel].”[8]

Manifestet var undertecknat av en imponerande samling politiska och kulturella personligheter i Israel, religiösa som sekulära, enligt historikern Ehud Sprinzak, ”antagligen den mest distingerade samling namn som någonsin förenats bakom en offentlig kampanj i Israel”.[9] Här fanns naturligtvis hela garnityret av revisionistiska veteraner från Begins högernationalistiska parti, men också tunga namn associerade med arbetarsionismen; från krigshjältar, kibbutzpionjärer och rörelsebyråkrater till intellektuella centralgestalter som nationalpoeten Nathan Alterman och nobelpristagaren i litteratur S Y Agnon.

Regeringarna Levi Eshkol och Golda Meir tycktes under dessa år inte se någon motsättning mellan de ideologiska kraven på bosättning och annektering och sin egen rulla-tummarna-politik i fredsfrågan. Status quo var en seger. Den ideologiska mobiliseringen sågs som ett komplement till den militära konsolideringen. Kanske tänkte man sig att med säkerhetspolitiska argument kunna smyga igenom ideologiska resultat, ungefär som i sionismens barndom. Tanken att de ideologiska motiven för att ockupera områdena skulle kunna komma i konflikt med säkerhetspolitiska motiv för att inte göra det föresvävade ännu ingen.

Under dessa första år fanns därmed ingen öppen motsättning mellan bosättarrörelsens krav och regeringens politik. Det var arbetarregeringarna Eshkol och Meir som inledde annekteringen av östra Jerusalem och exproprieringen av stora arabiska landområden runt staden för judisk bebyggelse, som drog upp planer för en begränsad och säkerhetspolitiskt motiverad kolonisering av Jordandalen, ”strategiska” delar av Västbanken och Golanhöjderna (Allonplanen), som tillät en judisk återkolonisering av Gush Etzion utanför Betlehem och som medverkade till etableringen av den första och mest extrema av alla religiösa bosättningar på Västbanken.

*

Den 4 april 1968 flyttade trettiotvå ortodoxa judiska familjer in i Park Hotel i centrala Hebron, mitt bland sjuttiotusen araber och i öppet trots mot regeringens officiella politik. De sade sig ha kommit för att fira den judiska påsken i patriarkernas stad, men stannade för gott. Det visade sig snart att de militära myndigheterna kände till ”besöket”, och att det hade uppmuntrats av vice premiärministern, Yigal Allon.

Ledaren för bosättarna i Hebron var Moshe Levinger, en knotig, lätt böjd man i trettiofemårsåldern med brunrött skägg, virkad kalott, k-pist över axeln och intensiv blick. Levinger var elev till rabbi Zvi Yehuda Kook, som i sin talmudskola i Jerusalem, Merkaz Ha’rav, sedan länge hade lärt att koloniseringen av landet var ett gudomligt påbud, och som i en predikan på Israels självständighetsdag i maj 1967 ansågs ha förutspått ”återvändandet” till Hebron, Schechem och Jeriko.[10] Så snart den israeliska armén en månad senare hade nått Klagomuren och Tempelberget kördes följaktligen rabbi Kook av två lärjungar bland fallskärmssoldaterna i en erövrad jordansk arméjeep till muren, där han till knattrande krypskytteeld proklamerade inför ”hela Israel och hela världen, att vi genom gudomligt påbud har återvänt till vårt hem, till vår heliga stad, för att aldrig mer lämna den.” För Moshe Levinger var rabbi Kook Guds profet och junikriget Guds tecken.

När Moshe Levinger ett knappt år senare lät läcka ut att han tänkte förverkliga Guds plan i Hebron, trodde vice premiärminister Yigal Allon att han skulle kunna använda Levinger för egna politiska syften, och utrustade honom inför ”besöket” med tre k-pistar av märket Uzi. Allon förde också hans talan i den israeliska regeringen, som efter en månad röstade för att låta Levingers grupp stanna i Hebron under militärt beskydd, och därefter gång efter annan gav efter för Levingers alltmer aggressiva och utmanande uppträdande. Allon avslöjade själv sin roll i sammanhanget för en aktad israelisk journalist dagen före sin död 1977. Vid det laget hade Allon hunnit se rabbi Levinger leda den ena provokativa och våldsmättade bosättningsaktionen efter den andra, och ångrade med all säkerhet sin lek med den messianska elden.

Två år efter påskfirandet på Park Hotel och grundandet av den ortodoxa kolonin i centrala Hebron, gav den israeliska arbetarregeringen klarsignal till Moshe Levingers anhängare att upprätta bosättningen Kirjat Arba på höjderna strax norr om Hebron. Marken, som hade konfiskerats från Hebrons borgmästare, schejk Muhammad Ali Ja’abri, bebyggdes med moderna flerfamiljshus i sten, försågs med elektricitet, vatten och avlopp och inringades med vakttorn och taggtråd – allt finansierat av den israeliska staten. Kirjat Arba blev ett ideologiskt och politiskt centrum för en rörelse som på några år skulle brutalisera klimatet i de ockuperade områden och polarisera opinionen i Israel. Det var en rörelse med ett mål stort nog att helga varje medel.

*

Före kriget 1967 hade rabbi Zvi Yehuda Kooks messianska sionism haft få anhängare och föga gehör. Med sin förkunnelse om att Förlossningens tid var inne, att staten Israel var Guds redskap, och att judarnas befrielse av hela Landet Israel skulle föregå Messias ankomst, stod han de här årtiondena vid sidan av såväl den etablerade judiska ortodoxin som den statsbyggande sionismen. Ändå företrädde han, om än på ett ganska grovhugget sätt, en för den historiska sionismen betydelsefull tolkningstradition, formulerad av hans far, Avraham Yitzhak Hacohen Kook, det judiska Palestinas förste ashkenaziske överrabbin.

Kook den äldre föddes i Litauen 1865 och kom till Palestina 1904 för att bli rabbin i den judiska församlingen i Jaffa, samma år som den andra alijans statsgrundande centralgestalter steg iland. Han var redan då övertygad om att den politiska sionismen var Guds finger och judarnas bosättning i Palestina ett Guds tecken på Förlossningens begynnelse, atchalta d’geula. Hans kabbalistiskt influerade tes var att ett gudomligt skeende mycket väl kunde främjas av ogudaktiga agenter, och att de sionistiska pionjärerna sig själva ovetande gick i Messias fotspår, be’ikvata d’meshicha. Sionismens ”sekulära kappa” skulle med tiden förvandlas till ”den heliga härlighetens krona”.[11] De ortodoxa judarnas uppgift var inte att motarbeta de sionistiska pionjärerna, utan att underlätta deras företag och ingjuta det med messiansk anda.

Rabbi Kook demonstrerade följaktligen stor uppfinningsrikedom när det gällde att jämka den judiska ortodoxins strikta påbud med koloniseringens praktiska problem. Toran föreskrev exempelvis att vart sjunde år skulle vara ett sabbatsår, shanat schemita, under vilket judar måste låta jorden vila och inte så eller skörda, vilket om det hade tillämpats bokstavligt skulle ha förorsakat kollaps i det sköra judiska jordbruket. Inför det stundande sabbatsåret 1909 utfärdade därför rabbi Kook en religiös regel som tillät judar att bruka jorden också under sabbatsår om de temporärt skensålde den till icke-judar. Tolkningen utlöste en våldsam ortodox opposition, men Kook försvarade sig med att regeln var tillfällig och gällde pionjärernas överlevnad.

Under åren i Palestina utvecklade och formulerade rabbi Kook en genomgripande nytolkning av den ortodoxa judendomen på dess mest centrala punkt – villkoren för Messias ankomst. Den gällande rabbinska tolkningstraditionen var entydig: Människan fick inte påskynda Slutet. Om tiden för Messias ankomst fick man inte spekulera. Återvändandet till Sion, återupprättandet av templet i Jerusalem och den slutliga Förlossningen kunde bara ske genom Guds hand, inte människans.

Rabbi Kook utmanade, i Alkalais och Kalischers anda, denna hårt upprätthållna mur mellan människans handlingar och Guds plan. Under vissa omständigheter och i vissa tider, hävdade han, krävde Planen att människan handlade. Nu var tiden inne och omständigheterna förhanden. Judarnas återvändande till Landet Israel var första steget i en gudomlig process, vars vägar delvis måste förbli mystiska och outgrundliga. Sekulära, gudsföraktande, socialistiska pionjärer hade här sin tilldelade roll, liksom judeförföljande pöbelmassor i Europa, liksom det första världskriget. 1915 skrev han : ”Det är vår djupa övertygelse att den universella förstörelsen och den judiska nöden kommer att bringa den förlossning som har utlovats av Historiens Allvetande Arkitekt.”[12]

Och ett år senare: ”Det judiska nationella självförverkligandet i en värld av krig utgör en kritisk fas i det slutliga etablerandet av det världsomspännande Himmelska Konungariket. Israels återupprättelse speglar den Gudomliga glansen i alla livets skeenden […] Vi bevittnar nu ett skådespel av aldrig skådad storhet. Allt tyder på att världen genomgår en djupgående omvandling, i vilken Israels återinträde på den historiska scenen är ett oskiljaktigt element.”[13]Balfourdeklarationen 1917 var ”gudomligt inspirerad” och Hitlers maktövertagande 1933 en av ”de internationella händelser som… samverkar för att främja Israels återbördande från exilen till Det heliga landet”.[14]

Det var en i verklig mening apokalyptisk vision med räckvidd långt utöver det förlossade landets gränser:

Försvinna må den nuvarande civilisationen stöpt i lögn, bedrägeri, smuts och gift […] Från Israel skall stråla en ny anda över världen […] En civilisation vars övermodiga vetenskapliga anda har misslyckats att stoppa denna fruktansvärda blodspillan och förstörelse, är uppenbart avskyvärd […] stinkande av falskhet och ondska […] Denna civilisations oundvikliga nedgång kommer att leda till en ny värld upprätthållen av de i Guds sanning upplysta.[15]

Hade rabbi Kook fått leva hade han otvivelaktigt fogat såväl Förintelsen som staten Israels bildande till sin gudomliga förlossningskedja. Vid sin död 1935 lämnade han dock efter sig tillräckligt med uttalanden och förutsägelser för att tolkningstraditionen skulle leva vidare. En akut messiansk vision av händelseförloppet löpte nu oavbrutet och parallellt med arbetarsionismen, i tålmodig samexistens med densamma, i ständig avvaktan på dess sammanbrott. Dess oförändrade tes var att det sekulära Eretz Israel förr eller senare måste övergå i det av Gud ämnade frälsningsprojektet, att judarnas fysiska kolonisering av Eretz Israel var gudomligt påbjuden, och att den sekulära sionismen i längden inte kunde distansera sig från sina gudomligt inspirerade rötter.

Erövringen av jorden var i det perspektivet ingen jordisk angelägenhet utan ett gudomligt påbud. ”Vi måste koncentrera oss på jordförvärv med samma glöd som vi tjänar Gud”, skrev rabbi Kook. Det var ett påbud som också uppvägde det annars centrala judiska påbudet att bevara liv, pikuach nefesh,– i den händelse det förra inte kunde genomföras utan bryta mot det senare. Det var ett påbud som manade fromma judar att svälja sin vrede över brott mot judisk lag i det sionistiska koloniseringsprojektet, från uppfödning av grisar till vanhelgandet av sabbaten.[16], Det var ett påbud som under många år legitimerade och stärkte den sekulära sionismen, som kittlade dess messianska instinkter och som erbjöd ett kompromisslöst, gudomligt inspirerat motiv för erövring och kolonisering, den dag de sekulära motiven skulle mattas och kompromisser nagga beslutsamheten i kanten.

Kooks idéer förblev länge en dold underström i det sionistiska bygget, en icke-konsumerad utopisk potential, en ännu inte återuppväckt pionjäranda. I en nedgången och obeaktad talmudskola i västra Jerusalem bidade hans mindre karismatiske efterföljare och uttolkare, sonen rabbi Zvi Yehuda Kook, den dag då tecknen skulle uppenbara det messianska skeendet för fler än de redan invigda, och göra Guds krigare av sionismens pionjärer.

*

Trettio år senare var det dags. Förgudningen av staten Israel och det judiska folket blev centrala element i den religiöst anrikade sionism som efter junikriget 1967 tog steget från sekt till maktfaktor, framburen på en våg av mirakeltro och framgångsyra. Sionismens sekellånga vacklan mellan normaliseringens mål (ett land som alla andra) och utvaldhetens fick en avgörande impuls i utvaldhetens riktning. Den sionism som en gång hade lovat att normalisera förhållandet mellan judarna och deras omvärld, erövrades nu inifrån av en rörelse som strävade efter motsatsen. Den var uttalat fientlig mot kristendomen och islam (konfrontationen mellan Israels folk och gojim hörde till det apokalyptiska scenariot), den agerade energiskt för att Israel skulle lämna den icke-judiska världens ”fientliga” organisationer och institutioner (exempelvis Förenta Nationerna), den satte sig demonstrativt över världsliga lagar och förordningar, den förnedrade och provocerade de palestinska araberna och den utmanade gång efter annan den ”allmänmänskliga” moralen. En av rabbi Zvi Yehuda Kooks lärjungar, rabbi Shlomo Aviner, huvudman för en av de mest inflytelserika talmudskolorna i den messianska bosättarrörelsens imperium, uttalade utåt vad rörelsen inåt lärde och predikade:

Ur ett allmänmänskligt moraliskt perspektiv var det också fel av oss att ta landet från kananéerna. Det finns bara en hake med det perspektivet. Det är Gud som ålagt oss att bli Landets Israels folk.[17]

Kook den äldres föreställning om att erövringen av jorden nu gick före allt annat, utvecklades av Kook den yngre och hans lärjungar till ett formellt religiöst påbud ”att döda för att inte synda” (jehareg uv’al ja’avor), vilket i det konkreta politiska sammanhanget innebar en halachisk sanktion för mord i syfte att inte uppge jord. I den inträdande messianska tidsåldern var det en lika stor synd att avstå en enda judisk kvadratcentimeter av Eretz Israel till icke-judar, som att dyrka främmande avgudar. Det var med den regeln i ryggen som bosättarnas ledare, rabbi Moshe Levinger, hotade att begå självmord i samband med Israels återlämnande av judiska bosättningar i Sinai till Egypten 1982. Och för att i september 1988 kliva ur sin bil i centrala Hebron och skjuta ihjäl den arabiske skobutiksägaren Khayed Salah [18]. Och för enskilda eller grupper av religiösa bosättare att under åren som följde terrorisera, såra och mörda palestinier, i regel utan påföljd. När Levingers svärson och några medlemmar i en väpnad judisk underjordisk rörelse, Ha’machteret ha’jehudit, i juli 1983 mejade ner trettiosex palestinska studenter på skolgården till det islamiska gymnasiet i Hebron och dödade tre av dem, deklarerade rabbi Levinger att ”vem som än har gjort detta har offentligen helgat Guds namn”.[19] När Baruch Goldstein i februari 1994 sköt ihjäl tjugonio bedjande människor i moskén vid patriarkernas grotta i Hebron innan han själv övermannades och dödades, utnämndes han av tongivande bosättarrabbiner till martyr och hjälte och ett minnesmärke till hans ära sattes upp i Kirjat Arba. En religiös pamflett utgiven några månader senare bar titeln ”Välsignad [baruch] vare denne man.”[20] Yitzhak Rabins mördare Yigal Amir utförde bara i handling vad hans lärare hade påbjudit i ord.

*

I den messianska tolkningen av judarnas återvändande Sion ingick också att det judiska templet skulle återupprättas på sin forna plats, dvs på ruinerna av Jerusalems heliga moskéer. Under junikrigets sista dagar lät Israels dåvarande militäre chefsrabbin, Shlomo Goren, hissa den israeliska flaggan på Klippmoskéns gyllene kupol. Den 16 augusti 1967, på årsdagen av det andra templets förstörelse, tischa be’av, trotsade rabbi Goren såväl det militära som det halachiska förbudet (för judar) att beträda Tempelberget och proklamerade i full uniform att han tänkte bygga en synagoga på den öppna platsen mellan Klipp- och al Aksa-moskéerna. Han lämnade efter sig en symbolisk ark – en tora i bokform, chumash, och ett böneställ – och inrättade ett kontor i en arabisk byggnad på området. Panik utbröt i den islamiska världen – och i den israeliska regeringen, som snabbt stängde kontoret och avlägsnade toraboken och försäkrade att varken rabbi Goren eller någon annan någonsin skulle få bygga någonting på Tempelberget.[21]

Sedan dess har platsen med de två moskéerna, Haram al-Sharif, varit skärningspunkten för de potentiellt mest explosiva strömningarna inom den judiska messianismen. 1969 satte en icke-judisk australisk turist eld på al Aksa-moskén ”för att påskynda Kristus återkomst”, vilket påminde om sambandet mellan extrema judiska och extrema kristna messiasföreställningar.[22] 1980 arresterades rabbi Meir Kahane och hans likaledes USA-födde vapenbroder Andy Green för konspiration i syfte att spränga Klippmoskén i luften och fängslades i sex månader, i en sällsynt ”judisk” tillämpning av undantagslagarna från 1945. I april 1982 promenerade en amerikansk jude, Alan Goodman, in på området med ett automatgevär och öppnade eld mot vakten utanför Klippmoskén, till det samlade resultatet av två döda araber och nio sårade, inklusive några israeliska poliser. I april 1984 avslöjades att den underjordiska väpnade rörelse som hade legat bakom attentatet mot palestinska studenter i Hebron och bilbombsattentaten mot tre palestinska borgmästare 1980, också hade långtgående planer på att spränga Klippmoskén i luften. Eldsjälen bakom det apokalyptiska projektet var en ledande gestalt inom Gush Emunim, Yehuda Etzion, som var övertygad om att en bomb på rätta stället skulle påskynda den messianska processen. Han hade blivit alltmer kritisk till bosättarrörelsens samverkan med den sekulära staten Israel och hoppades att sprängningen av moskéerna skulle skapa de lämpliga apokalyptiska betingelserna för återupprättandet av kung Davids bibliska rike. Hos Etzion fanns för första gången tydligt och offentligt uttalat det messianska förakt för staten Israels lagar och institutioner, som den här tiden jäste i bosättarrörelsens talmudskolor, och som tio år senare skamlöst skulle lysa ur premiärministermördaren Yigal Amirs flinande ansikte.[23]

*

Denna till synes helt verklighetsfrämmande tankeströmning vann under 80-talet ett växande gehör inom den religiösa bosättarrörelsen. Mellan 1983 och 1986 publicerades i rörelsens officiella organ, Nekuda, dussintals artiklar med krav på ”judaisering” av Tempelberget. 1986 marscherade tolvtusen ultranationalistiska judar från Rav Kooks talmudskola i västra Jerusalem, Merkaz Ha’rav, till Oljeberget i östra Jerusalem för att se ett ljud- och bildspel med namnet ”Tempelberget är folkets hjärta”.[24] Redan i december 1978 hade en grupp lärjungar till rabbi Zvi Yehuda Kook, installerat sig i den muslimska delen av gamla Jerusalem, med det uttalade syftet att förbereda templets återuppbyggnad. Deras talmudskola, Ateret Cohanim, den prästerliga kronan, blev centrum för flera, djupt provocerande försök att judaisera området runt Haram al-Sharif. Det ena huset efter det andra köptes upp via bulvaner och förvandlades till taggtrådsomgivna, beväpnade och militärt bevakade fästningar mitt inne i det vindlande tätbefolkade arabiska Jerusalem. I Ateret Cohanims talmudskolor började man studera och öva de specifikt tempelanknutna offerriter och lagar som efter tvåtusen år skulle börja praktiseras igen. Man började också bedriva genealogisk forskning för att utröna vilka judar som var av levitisk, prästerlig ätt, och därmed tillåtna att göra tempeltjänst. Man började konstruera och rekonstruera vävnader, dräkter, färgämnen, musikinstrument och offerkärl. Man började söka världen över (också i Sverige) efter stammar av röda nötkreatur för att kunna uppfylla påbudet i Fjärde Moseboken (19:1–10) om prästers renande i askan från en röd kviga.[25]

Ateret Cohanim var ingen galen och isolerad sekt i 80-talets Israel. Skolan fick politiskt stöd från den nationalistiska högern, ekonomiskt stöd från den nationalistiska regeringen, och moraliskt stöd från förre försvarsministern Ariel Sharon som i december 1988, via Ateret Cohanim, själv köpte sig ett stort hus i den muslimska delen av gamla Jerusalem, dekorerade det med en israelisk flagga och en sjuarmad ljusstake, omgav det med väl synligt militärt beskydd och uttalade sitt stöd för fortsatt judisk bosättning i de muslimska kvarteren.[26] En av Ateret Cohanims ivrigaste tillskyndare var Israels ashkenaziske chefsrabbin, Abraham Shapira, som kallade deras verksamhet för ”helig” och manade till stöd för ”att återupprätta Torans ljus i Jerusalems gamla stad”.[27]

Judaiseringen av det arabiska Jerusalem lyckades också vinna betydande politiskt och ekonomiskt stöd från judiska högerkretsar i USA. Ledande israeliska och amerikanska politiker ställde upp på insamlingar till förmån för Jerusalem Reclamation Project, en amerikansk stödorganisation till Ateret Cohanim. På dess första välgörenhetsmiddag i Los Angeles 1987 talade dåvarande FN-ambassadören Benjamin Netanyahu. 1989 talade Ariel Sharon och New Yorks borgmästare Ed Koch. Enligt israeliska pressuppgifter donerades vid dessa tillställningar tiotals miljoner dollar till Ateret Cohanims husköp i gamla Jerusalem.

Påsken 1990, två dagar före långfredagen, fick Ateret Cohanims amerikanska vänner tillfälligt kalla fötter när ett hundratal beväpnade judiska bosättare intog och evakuerade en byggnad i gamla Jerusalems kristna kvarter, St John’s Hospice. Sjuttiorumsfastigheten i närheten av Heliga gravens kyrka disponerades av den grekisk-ortodoxa kyrkan och användes som härbärge för arabiska familjer och europeiska pilgrimer. Nybyggarna döpte om huset till Neot David, Davids ängder, hissade en israelisk flagga och bjöd in Ariel Sharon på besök. Samma dag började de slänga ut möbler och religiös inredning på den stenlagda gatan utanför, inklusive krucifix och helgonbilder. Ett bysantiskt kors infällt i stenläggningen täcktes över av en plywoodskiva med en påmålad blå davidsstjärna. Det provokativa övertagandet av St John’s Hospice förorsakade protester och fördömanden över hela världen, den grekisk-ortodoxa kyrkan försökte få det hemliga bulvanköpet hävt i domstol, och den tidlösa konflikten mellan kristna och judar flammade upp under historiskt omvända betingelser.

Trots protesterna och den negativa publiciteten fortsatte Ateret Cohanim sina omfattande uppköp av hus och mark i såväl den muslimska som den kristna delen av gamla staden. Den israeliska likudregeringens stöd förblev oförminskat fram till maktskiftet sommaren 1992. Bara några månader dessförinnan, i mars 1992, hade Ateret Cohanim och det israeliska bostadsministeriet offentliggjort planer på ett stort lägenhetskomplex nära Herodesporten i den muslimska stadsdelen. Arbetarpartiets makttillträde dämpade den messianska husköparaktiviteten, men stoppade den inte.

Gränsen mellan religiös och sekulär fanatism var i de här sammanhangen svår att dra. En av de mest välartikulerade tempelbyggarrörelserna, Ne’emanei har ha’bait, Tempelbergets trogna, leddes av en timid, beläst och lätt haltande man i sextioårsåldern som med mjuk stämma och snett leende berättade för vem som ville höra på att Tempelbergets två moskéer borde flyttas till Mekka för att ge plats åt ett nytt tempelbygge. Jag träffade Gershon Solomon i december 1989, i hans stora trevåningshus i östra Jerusalem, i ett judiskt område byggt efter junikriget 1967. Han visade mig runt i en mörk våning överlastad med bokhyllor och nationellt religiösa symbolföremål; flaggor, bägare, ljusstakar, mosaiker, gamla kartor, och längs ena väggen ett jättelikt flygfotografi av Jerusalem och tempelområdet.

Gershon Solomon var inte påfallande religiös. Hans föräldrar hade kämpat i Menachem Begins väpnade underjordiska rörelse, Irgun. Han själv hade gjort karriär i Menachem Begins högernationella parti, Herut, som kommunalpolitiker i Jerusalem. När Begin tog makten 1977 trodde han att det nya templets tid var kommen. När Begin 1978 slöt Camp Davidavtalet som gav Sinai tillbaka till Egypten startade han en partiintern oppositionsgrupp som så småningom blev embryot till ett nytt ultranationalistiskt parti, Tehiya, återfödelse. Tehiya blev det politiska uttrycket för sammansmältningen av religiös messianism och sekulär nationalism. Här samsades lärjungarna till rabbi Kook och rabbi Levingers aktivister från Gush Emunim med de ideologiska arvtagarna till Sternligan. Här fanns stålögda bosättarfanatiker som Daniella Weiss och abstrakt kalkylerande militärstrateger som Yuval Ne’eman. Ne’eman var Israels Mr Strangelove, en framstående kärnfysiker och hjärnan bakom Israels kärnvapenprogram, energi- och forskningsminister under Menachem Begin och Itzhak Shamir, ivrig påskyndare av kriget i Libanon och bosättningarna i Judéen och Samarien, rektor för Tel Avivs universitet, med vittgående filosofiska pläderingar för krig, kraft och expansion.[28]

Gershon Solomon utstrålade samma oroväckande kombination av intelligens och fanatism. Hans ord var väl valda och föll i rätt ordning, orsak och verkan hängde samman, han tycktes förstå innebörden av vad han sade, men någonting i verklighetsuppfattningen var vint och skevt. Jag fick exempelvis inte ihop hur han kunde vara halt efter en krigsskada från femtiotalet och samtidigt ha deltagit i den militära befrielsen av Tempelberget 1967. Mytoman måhända, men inte värre än att han varje höst vid lövhyddofesten, Sukkot, lyckades övertyga såväl anhängare som fiender om realismen i sin föresats att ta sig in på det avstängda moskéområdet för att grunda det Tredje templet.

Knappt ett år efter mitt möte med Solomon – på Sukkothögtidens morgon den 8 oktober 1990 – lyckades han med sin ”fredliga” marsch mot Tempelberget provocera den dittills värsta incidenten i det nymessianska tempelkrigets historia. Tusentals muslimer strömmade till moskéernas försvar samtidigt som tiotusentals judar firade högtidens intåg vid Klagomuren nedanför. Solomons grupp stoppades enkelt vid trapporna upp till moskéområdet och begav sig efter en stunds flaggviftande därifrån, vilket inte hindrade att rykten spreds och nervositeten bland de församlade steg. En israelisk polis utanför Klippmoskén blev rädd och tappade besinningen, en tårgasgranat slängdes iväg, kvinnor började skrika, unga män började kasta sten, några föll ner på de dansande judarna framför klagomuren, fler poliser tappade besinningen och började skjuta skarpt. Fyrtio minuter senare låg nitton palestinier döda på marken, fler än i fallskärmsjägarattacken mot Tempelberget 1967.

Året efter massakern meddelade Gershon Solomon med sin blida stämma och sitt sneda leende att han nu skulle hyra en helikopter för att lägga grundstenen till det Tredje templet. Han fick inget helikoptertillstånd, men väl en livvakt på tusen israeliska soldater för sig och sina anhängares flaggviftande marsch genom de arabiska gränderna runt Tempelberget.

Gershon Solomon behöver bara nå ända fram en enda gång.

Och han är inte den ende som fortsätter att försöka.

*

Var detta judendom? Ja, i varje fall kunde judendom vara också detta. Judendomen hade ingen kyrka, ingen central auktoritet, ingen entydigt accepterad tolkning. Precis som en gång sabbateanismen, kunde också den sionistiska nymessianismen åberopa sig på bibliska och talmudiska källor. Det stod varje jude fritt att efter förmåga och inflytande försöka tolka och tillämpa skrifterna och kommentarerna, och i förekommande fall utfärda en religiös, halachisk, föreskrift. I den utsträckning föreskriften anammades av andra judar var den giltig, varken mer eller mindre. Flera av de religiösa bosättarnas ledare var respekterade auktoriteter inom den halachiska ortodoxin. Den militäre chefsrabbinenShlomo Gorens uppslutning bakom rabbi Kooks och Gush Emunims erövringsteologi var inget kufiskt undantag. Rabbinen i Kirjat Arba, Dov Lior, som i februari 1994 lät martyrförklara Hebronmassakerns gärningsman, Baruch Goldstein, var en aktad talmudlärd, som så när hade tagit säte i Högsta rabbinska domstolen, den myndighet i Israel som har till uppgift att granska tillämpningen av religiösa lagar och bestämmelser. Han stoppades av Israels riksåklagare först sedan det avslöjats att han i ett brev till en arméläkare hade tillstyrkt medicinska experiment på icke-judiska fångar.[29]

En mindre etablerad men likväl inflytelserik rabbin bland Västbankens religiösa bosättare var Israel Ariel, som inte bara hade välsignat Baruch Goldsteins massmord, utan också slagit fast att de palestinier som mot förmodan valde att stanna i det judiskt styrda Landet Israel (som enligt Ariel borde omfatta hela Libanon och stora delar av Syrien och Irak) skulle betraktas som ”främmande invånare”, utan rätt till arbete i staten eller till jobb där de kunde hamna i överordnad ställning gentemot judar. På sin höjd skulle de få försörja sig som herdar och småhandlare. ”Landet Israel är endast avsett för dem som har judiskt blod. Judarna har ingen rätt att avstå en enda del av det till en icke-jude eller ens till en judisk konvertit.”[30] I samma rasistiska anda publicerade 1980 rabbi Israel Hess en artikel i Bar Ilanuniversitetets studenttidning under rubriken ”Påbudet om folkmord i Tora”, där han hävdade att araberna var dagens motsvarighet till Bibelns amalekiter, och att det därför var ett gudomligt påbud att utplåna dem.[31] Få andra gick offentligt lika långt, men föreställningen om araberna som Amalek vann ett visst insteg i religiösa bosättarkretsar.

Runt en växande kärna av extremistiska lagtolkare och extremistiska lagtolkningar, spred sig de onda cirklarna. I hundratals statsunderstödda talmudskolor, i särskilda skolor för kombinerade talmudstudier och militärtjänst, jeshivot hesder, fostrades unga män och kvinnor i de ”halachiska” argumenten för ockupation, moskésprängning och etnisk rensning. De fick  lära att den som fördröjer Förlossningen genom att avstå helig jord till Israels fiender är en förrädare och förtjänar att dö. Yigal Amir hade många läromästare bakom sig när han den 4 november 1995 drog sin pistol och i Guds namn mördade Israels premiärminister.

I ett avseende var parallellen mellan den religiösa bosättarsionismen och sabbateanismen slående; akuta messianska förväntningar fick i båda fallen rättfärdiga extrema handlingar och lagtolkningar. I ett annat avseende var skillnaden total; sabbateanismen var en rörelse bland huvudsakligen maktlösa människor. Sabbateanerna skadade inga andra, bara sig själva. Deras messianska feber förtärde judiska samhällen och raserade judiska institutioner. Bosättarmessianismen däremot föddes rustad till tänderna med en sekulär statsmakts alla militära och ekonomiska resurser.

Det finns naturligtvis en annan judendom. Och ännu en. Att som några teologer i Uppsala, i den uppmärksammade tryckfrihetsrättegången mot Radio Islam i november 1989, försöka legitimera grov antisemitisk propaganda med argumentet att judendomen omfattade rabbiner som Shlomo Goren eller Dov Lior, var minst lika otillständigt som att försvara hets mot kristna med argumentet att kristendomen inspirerat till blodiga pogromer, korsviftande rashatare, paranoida sekter och mord på abortläkare.

Judendomen kan, liksom kristendomen, vara universalistisk, socialt radikal, tolerant, moralisk, sträng, lättsinnig, ortodox, konservativ och liberal. Judendomen är källan till några av vår civilisations centrala moraliska och humanistiska tankeströmmar. Judendomen är genom århundradena förknippad med kampen för den svages, den främmandes, den utstöttes, den förföljdes rätt och människovärde. De många judar i Israel och världen över som med stigande fasa åsett den religiösa messianismens maktberusade framfart i Israel, har följaktligen tenderat att avfärda den som en tragisk förvillelse, en extremistisk avvikelse från judendomens huvudfåra.

Men däri har de olyckligtvis fel. Messianismen är inget sidospår inom judendomen (och för den delen inte heller inom kristendomen). Tron på Messias ankomst och tron att denna ankomst är förbunden med judarnas fysiska återvändande till Landet Israel, är en central och autentisk impuls. Det var den impulsen som ledde till de stora och förödande judiska revolterna mot det romerska imperiet under århundradet efter det andra templets förstörelse. Det var den impulsen som låg bakom sabbateanismen. Det var den impulsen som uttalat eller outtalat låg bakom den sekulära sionismen. Och det är den impulsen som fortsatt håller en militant, verklighetsfrämmande, jorddyrkande, messiansk aktivism vid liv i staten Israel.

*

Den nymessianska sionismens tyngste kritiker var professor Yeshayahu Leibowitz, 1903–1994, en av det judiska Israels mest intressanta religiösa tänkare. Omedelbart efter kriget 1967 varnade han för att varje sammanblandning mellan sionism och judisk messianism skulle bli ödesdiger, såväl för judendomen som för Israel. Det skulle leda till en hädisk förgudning av nationen, en fetischistisk kult av jorden, och på sikt till nya varianter av sabbateanism, nihilism och religiös apostas. De mäktiga apokalyptiska krafter inom judendomen som självaste Maimonides förgäves hade försökt innesluta och neutralisera, hade rabbi Kook & Co slagit upp dörrarna för.

Leibowitz profetiskt laddade argumentation fick en allt kusligare relevans i takt med att religiösa och messianska argument för kolonisation och ockupation trädde i de sekulära och säkerhetspolitiska argumentens ställe. I en artikel skriven 1988, fyrtio år efter statens bildande, återkom Leibowitz till 1967 som en ödesdiger historisk vändpunkt:

På den sjunde dagen [av sexdagarskriget] måste vi besluta – och vi var fria att besluta – om krigets syfte var försvar eller erövring. Vi beslutade att göra det till ett erövringskrig, med allt vad det innebar. Det förändrade inte bara statens karaktär, det gav åt själva grundvalen för dess existens en ny dimension […] Israel upphörde att vara det judiska folkets stat och blev en statsapparat för judars tvångsherravälde över ett annat folk. Vad många benämner ”det odelade Landet Israel” är inte, och kan aldrig bli, det judiska folkets stat, bara en judisk våldsregim. […] När nation, land och stat framställs som absoluta värden kan vad som helst bli tillåtet, i deras namn kan vad som helst bli ens plikt.[32]

Vad Leibowitz fruktade var att sammansmältningen av messianska och politiska mål på sikt skulle leda till en fascistisk samhällsordning, en fruktan som djupast bottnade i hans egen strängt judisk-ortodoxa livshållning och moral. Mot den religiösa sionismens messianska anspråk kunde han argumentera med dess egna medel:

Efter allt som har sagts om de ”religiösa” och pseudoreligiösa, ja även halachiska argumenten för att bibehålla judiskt herravälde över de ockuperade områdena och deras arabiska invånare, liksom för annekteringen av dessa områden till staten Israel, har jag inget mer att tillägga förutom vad redan står i Skrifterna, samma Skrifter i vilka de nationellt religiösa dårarna söker argument för sin erövringslusta. För tvåtusensexhundra år sedan förutsåg profeten Hesekiel Gush Emunim och argumenten från dess ledare och rabbiner. Det är som om han i förväg visste vilka ord och uttryck de skulle komma att använda, och han gav dem redan då ett svar som går till hjärtat av problemet:
”Herrens ord kom till mig: Människa! De som bor bland ruinerna i Israels land säger: ’Abraham var ensam men fick ändå äga landet. Vi är många – så mycket mer är landet givet oss som egendom.’ 
Säg därför till dem: Så säger Herren Gud: Ni äter kött med blod i, ni dyrkar era avgudabilder och ni utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? 
Ni förlitar er på svärdet, ni begår avskyvärda gärningar och ni lägrar varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet? [33]

Landet Israel var en moraliskt villkorad förläning, inte ett egendomskontrakt. Staten Israels enda legitima uppgift, menade Leibowitz, var att skapa förutsättningar för judar att leva som judar, inte att sätta sig själv i judendomens och de judiska värdenas ställe. Judendomens värden kunde bara förverkligas av etiskt strävande människor, inte av en statsapparat. En stat som ville tillskriva sig själv och sina handlingar inneboende, gudomliga motiv och värden, var en fascistisk stat.

1982 överskred han ett tabu i den israeliska debatten genom att mynta begreppet judenazister, Judeo-Nazis. Han åsyftade därmed de judar som nu öppet och i Guds namn pläderade för rasåtskillnad och mord. Efter massakern i Hebron 1994 förstod allt fler vad han talade om.

De sista åren av sitt liv publicerade Leibowitz kommentarer till valda toraavsnitt, bland annat till berättelsen i Fjärde Mosebokens sextonde kapitel om Koras uppror mot Moses. Sedan Gud genom Moses hade uppmanat folket i öknen att knyta tofsar till sina dräkter för att därigenom ”tänka på och göra efter alla mina bud och vara helgade åt er Gud”, tågade Kora med 250 män upp till Moses och sa: ”Nu må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem.” Mot Moses uppfattning att helighet var ett mål att sträva efter, stod Koras uppfattning att helighet var en medfödd egenskap. För denna ståndpunkt straffade Gud Kora och hans folk demonstrativt hårt. ”Och de for levande ned i dödsriket , de med allt vad de hade, och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.”

Leibowitz kommenterade:

Genom judendomens långa historia har dessa två helighetsbegrepp existerat sida vid sida. Ur det ena utvecklades hela den judiska tolkningstraditionen, halacha, vars lagar uttrycker människans strävan att genom påbjuden handling […] komma Gud nära. Men det fanns och finns de som tror att heligheten är en nedärvd egenskap hos det judiska folket, oberoende av om det handlar i enlighet med påbuden eller inte. Vi lär att Kora och hans anhängare uppslukades av jorden, men att hans söner lever vidare intill denna dag.[34]

Länge talade Leibowitz för döva öron. Årtiondet efter kriget 1967 mottogs Koras nyuppståndna söner med välvilja och tolerans, för att så småningom komma i åtnjutande av den israeliska statsapparatens fulla militära och materiella stöd. Så snart Menachem Begin i maj 1977 hade fått uppdraget att bilda ny regering begärde han företräde hos Gush Emunims andlige fader, den då 86-årige Zvi Yehuda Kook, för att kyssa hans hand och få hans välsignelse.[35] Kort därefter begav sig Begin till den religiösa bosättarsionismens frontlinje, ett israeliskt arméläger nära den arabiska byn Qadum. I lägret fanns tjugo judiska familjer som regeringen Rabin tre år tidigare hade låtit evakuerat från Elon Moreh, en illegalt ockuperad kulle strax söder om staden Nablus. Med en torarulle under armen lovade Begin att ge bosättarna Elon Moreh tillbaka och utropade: ”Vi behöver många fler Elon Moreh!”

Två år senare var bosättarna återinstallerade på ockupationsplatsen, nu med full backning av Israels regering och med åttio hektar mark från den arabiska byn Rujeb, exproprierade med hänvisning till ”nationella säkerhetsintressen”. Samtidigt omvandlades den tillfälliga utposten i Qadum till en permanent bosättning vid namn Kedumim.

Den aggressiva ockupationen av Elon Moreh utlöste för första gången en synlig motrörelse i det israeliska samhället. I juni 1979 samlades tretusen demonstranter framför den nya bosättningen för att protestera, ”inte bara mot Elon Moreh, utan mot hela politiken av ockupation, fördrivning och tvång”. Stärkta av opinionsstormen stämde de sjutton berörda palestinska jordägarna den israeliska staten för illegal expropriering. I den efterföljande rättsstriden hävdade dåvarande jordbruksministern Ariel Sharon och överbefälhavaren Raful Eitan att de nya bosättningarna stärkte Israels säkerhet, men de fick tungt vägande mothugg av bland andra Israels förre överbefälhavare Haim Bar-Lev: ”De judiska bosättningarna i de arabiskbefolkade delarna av Judéen och Samarien bidrar på intet sätt till den löpande säkerheten. Tvärtom utgör de en säkerhetsrisk.” Han fick medhåll av flera högt aktade militärer, samt av Begin-regeringens egensinnige försvarsminister, Ezer Weizman. Den 22 oktober 1979 fick de palestinska jordägarna rätt i domstolen, som beordrade att Elon Moreh skulle monteras ned. Ett halvår senare körde regeringen Begin resolut över domstolen genom att foga en rad nya, icke-säkerhetsbaserade skäl för expropriering av mark på Västbanken. Elon Moreh stod kvar, och ett årtionde av ohämmad territoriell expansion kunde ta sin början. [36]

*

Vad som hände mellan 1977 och 1992 är vid det här laget väl känt och dokumenterat. De dittills få judiska bosättningarna på Västbanken och i Gaza mångdubblades. Antalet bosättare steg dramatiskt. Judaiseringen av Samarien, Judéen och Gaza blev officiell politik. De religiösa bosättarnas organisationer knöts till staten, fick officiell status, politisk makt och ekonomiska resurser. Östra Jerusalem annekterades, utvidgades och judaiserades. Det judiska jordinnehavet på Västbanken utökades radikalt; först genom exproprieringen av ”frånvarandes” egendom och exproprieringar av ”säkerhetsskäl”, därefter genom exproprieringar för ”allmänna ändamål” (exempelvis för vägar och vatten till nya bosättningar), ett systematiskt ifrågasättande av palestinska bönders äganderätt till sin jord,[37] den godtyckliga klassificeringen av stora landområden som ”statliga” och därmed exproprierbara utan appell,[38] och genom välfinansierade jord- och fastighetsköp via bulvaner. Bara under 1981 överfördes mer jord i staten Israels ägo än under de föregående tolv åren av militär ockupation. En tredjedel av Västbankens territorium hade då judaiserats och antalet judiska invånare tredubblats, till 17 500.[39]

Det var bara början. Så snart bläcket på Camp David-avtalet med Egypten i mars 1979 hade torkat, drog regeringen Begin igång ett omfattande program för att blockera den i avtalet förutskickade palestinska autonomin. Under ledning av Mattatiyahu Drobles, chef för den världssionistiska organisationens bosättningsavdelning och veteran inom Begins likudparti, utarbetades en officiell strategi för judaiseringen av Västbanken och Gaza. Droblesplanen slog fast att judiska bosättningar skulle etableras över hela Landet Israel, ”inte bara runt minoritetsbefolkningens [sic!] städer och byar, utan också inne i och mellan dem, och i samma syfte som i Galiléen och andra delar av landet, nämligen att till ett minimum reducera förutsättningarna för ännu en arabisk stat i regionen.”[40] Droblesplanen förutskickade att 65 till 70 nya judiska bosättningar skulle upprättas under en femårsperiod, och den judiska befolkningen på Västbanken och i Gaza växa till mellan 100 000 och 120 000.

Detta dokument, som talade om de palestinska araberna i de ockuperade områdena som ”minoritetsbefolkning” och om Västbanken som en oskiljaktig del av Landet Israel, hade inte författats av några udda messianska rabbiner i en obskyr bosättning, utan av den israeliska regeringen. Sekulära makthavare talade nu messianismens språk, och religiösa bosättare talade den sekulära maktens. Militär hänsynslöshet och religiös fanatism bildade dessa år regeringsunderlag i staten Israel.

Dessa år tilläts följaktligen det messianska målet helga de mest motbjudande medel; brutala och meningslösa krig inleddes, den palestinska tillvaron berövades allt hopp, tänkbara försoningsvägar stängdes. Ett iögonfallande dubbelt rättssystem (med åtföljande dubbelmoral) gjorde det möjligt för tungt beväpnade judiska bosättare att ostraffat göra praktiskt taget vad som helst mot misshagliga palestinier, medan palestinier straffades obönhörligt och hårt för varje kastad sten, varje målat slagord och varje hissad palestinsk flagga. De judiska bosättarna sorterade under civil israelisk lag och ställdes i förekommande fall inför israelisk domstol, medan palestinierna sorterade under militära ockupations- och undantagslagar och dömdes av israeliska militärdomstolar, oftast utan rätt till appell. En palestinier som ville föra civilrättslig talan mot en judisk bosättare (exempelvis för skadegörelse) fick göra det i bosättarens land, Israel. En judisk bosättare som ville ”föra talan” mot en palestinier behövde i regel bara kalla på militären – eller ta saken i egna händer. De judiska bosättningarna ingick dessutom i det israeliska säkerhetssystemet och hade en paramilitär status. Bosättare med reservtjänstgöringsplikt i den israeliska armén fick regelmässigt fullgöra sina månader i ”territoriella försvarsenheter”, dvs i bosättningarnas egen lokala milis. De territoriella försvarsenheterna hade tillgång till militära förråd av lätta och tunga skjutvapen, handgranater, landminor, transportfordon och kommunikationsutrustning ­– utöver de tiotusentals privatägda handeldvapen som fanns spridda i de judiska bosättningarna.

Följden av denna radikala maktobalans mellan bosättare och ockuperade, blev en växande lista över helt ostraffade eller symboliskt dömda bosättardåd mot palestinier, och en växande lista över godtyckligt och oproportionerligt hårt straffade palestinier. 1984 anklagade en officiell israelisk juristkommission de militära ockupationsmyndigheterna för att medvetet blunda för bosättarövergrepp, för att medvetet nonchalera palestinska anklagelser om våld och materiell förstörelse och för att tillsammans med bosättarna och den lokala milisen ingå en ”tystnadens konspiration”.[41] Året därefter avslöjades att den underjordiska judiska terroristorganisationen Ha’machteret, hade varit ansvarig för 384 våldsdåd och 23 mord på fyra år. En del av opinionen förfasade sig, en annan hyllade gärningsmännen som hjältar. De tjugo medlemmarna dömdes för mord, medhjälp till mord och medlemskap i terrororganisation, till kännbara fängelsestraff, men alla frigavs i förtid, de sista 1990. En av dem, Yitzhak Novik, hann knappt komma ut ur fängelset, förrän han arresterades i samband med en bosättarräd mot den arabiska byn Qarawat Bani Zeid, där en palestinier dödades och en sårades. Ledaren, Menachem Livni, fick ett statligt jobb i Kirjat Arba.

Dokumentsamlingar och tidningsklipp från de här åren vittnar om ett tilltagande lagligt och demokratiskt förfall. Den moraliska rötan från ockupationen trängde undan för undan in i den israeliska vardagen. Ingen kunde längre gömma sig eller vända ryggen till. Alla blev på ett eller annat sätt berörda. Som värnpliktiga soldater, som föräldrar och anhöriga, som medborgare i ett litet land med för små cirklar, som herrar över en växande palestinsk armé av daglönare, grovarbetare och tjänstehjon i den israeliska ekonomin. I statens namn eller med statens tysta medgivande verkställdes de här åren en politik som fick många israeler att tvivla på statens rättfärdighet. Effekten på den judisk-israeliska befolkningen blev en fortgående splittring, demoralisering och självrannsakan. Effekten på den palestinska befolkningen blev stagnation, desperation och, slutligen, uppror.

*

När intifadan, den stora resningen, bröt ut i december 1987, hade en stor del av den palestinska eliten redan tvingats i exil eller frivilligt lämnat landet. Befolkningstalet hade frusits på 1967 års nivå, 750 000, istället för att med normal tillväxt och repatrierade flyktingar, uppgå till nära det dubbla. Samtidigt hade den judiska befolkningen på Västbanken, med hjälp av kraftiga statliga subventioner, ohämmad militär maktutövning och hänsynslös expropriering av mark- och vattenresurser, vuxit till sammanlagt 175 000, fördelade på 130 bosättningar, inklusive de 12 nybyggda judiska förorterna i de annekterade delarna av det utvidgade Jerusalem. På Gazaremsan fanns ytterligare 2 500 bosättare fördelade på 19 taggtrådsomgärdade och tungt bevakade kolonier.[42] Cirka hälften av Västbankens jord befann sig vid det här laget i judiska händer.

Mellan 1977 och 1984 hade regeringarna Begin och Shamir satsat cirka sju miljarder svenska kronor på nya bosättningar, mångdubbelt mer än på motsvarande bostadsprojekt inne i själva Israel, och därmed frestat en ny och växande kategori israeler att ta steget över den forna geografiska och moraliska gränslinjen. I städer som Ariel, Givat Zeev, Ginot Shomron, Karnei Shomron, Nofim och Maale Adumim kunde unga välutbildade par i karriären köpa sig ett hus med fyra sovrum, trädgård och utsikt över Judéens och Samariens pastorala kullar, i ett samhälle med välrustade skolor, subventionerad el- och vattenförsörjning, god social service och oförstörd miljö, till priset av en trångbodd lägenhet i centrala Tel Aviv. De nya bosättarna kunde på nybyggda ”judiska” vägar med nydragna ”judiska” busslinjer pendla de relativt korta sträckorna till sina högt betalda jobb i Tel Aviv eller Jerusalem, och de kom därmed att förknippa bosättningspolitiken med en privat levnadsstandard som under andra omständigheter hade varit otänkbar.

Många försökte nog in i det längsta intala sig att deras val av bostad var rent pragmatiskt, men ingen kunde rimligen undgå att notera de uttalat politiska avsikterna bakom de generösa ekonomiska subventionerna. De kunde inte helt undvika konfrontationerna med en allt mer frustrerad palestinsk lokalbefolkning, inte heller helt frigöra sig från det faktum att deras behagliga tillvaro i sista hand var byggd på grannens tvångsexproprierade jord och garanterad av en militär ockupationsmakt. I längden var det säkert svårt för många att inte också politiskt påverkas av den dagliga kontakten med ett projekt som så i grunden genomsyrades av den religiösa messianismens och den judiska extremnationalismens attityder och värderingar. Väljarstödet för territorialistiska partier växte här till långt över genomsnittet i Israel, och rekryteringsbasen för extremistiska idéer och handlingar vidgades.[43]

En av de mest aggressiva judiska bosättarmiliserna uppstod sålunda i Ariel, den största och mest sekulära av de nya bosättningarna på Västbanken, en halvtimmes motorvägsfärd rakt österut från Tel Avivs norra förorter. Här levde i slutet av åttiotalet tiotusen människor i vad som på ytan såg ut som vilken israelisk villaförort som helst, med välplanerade lekparker och lummiga trädgårdar, men som under intifadan blev basen för förödande medborgarraider in i den arabiska grannbyn Bidya, på vars jord delar av Ariel hade byggts. Med jämna mellanrum, som när en judisk man från grannbosättningen Alfei Menashe i februari 1989 hittades ihjälbränd i sin bil (vilket senare visade sig bero på en läckande bensinslang), drog upp till trehundra väpnade män från Ariel in i Bidya, välte bilar och krossade fönsterrutor, släpade ut folk på gatorna och misshandlade dem, i något fall till döds. Till rutinen hörde också att elda upp bybornas olivträd, vilka stod där som rotade bevis för att jorden var uppodlad och därmed svår att lagligen expropriera, och som de militanta arielborna därför ansåg stod i vägen för stadens expansion. I juni 1989 föreslog Ariels dåvarande borgmästare, likudaktivisten Ron Nachman, att de arabiska gästarbetarna i Ariel skulle tvingas bära särskilda färgsymboler – så att man snabbt kunde identifiera dem. När någon påminde honom om den gula davidsstjärnan, drog han tillbaka förslaget. I det val som 1992 förde Yitzhak Rabin och arbetarpartiet till makten röstade åttio procent av invånarna i Ariel på Shamirs och Sharons likudparti eller på något av partierna ännu längre högerut.

Ändå hade Ariel vid grundandet 1978 dominerats av folk som stod nära det israeliska arbetarpartiet, som några år tidigare hade planerat Ariel som en förbindelselänk mellan Tel Aviv och de ”strategiska” jordbrukskolonierna i Jordandalen, och vars fackföreningsägda institutioner, byggföretag och banker hade spelat en central roll i Ariels uppbyggnadsskede. I takt med ockupationens logik skiftade allianserna och lojaliteterna. Likudregeringarnas tioåriga bosättningsoffensiv hade inte bara lyckats omvandla de ockuperade områdena till oigenkännlighet, utan också det politiska och andliga klimatet i Israel.

Eller snarare – i halva Israel. Mot den allt brutalare bosättnings- och ockupationspolitiken uppstod en genuin motrörelse. För första gången i statens historia klövs den israeliska opinionen mitt itu i frågan om statens mål och medel. Inom Israels bärande judiska medelklass växte en opinion för fred i utbyte mot jord, och för ett erkännande av palestiniernas nationella existens och anspråk.

*

Det sägs ibland att revolutioner bryter ut först när förtrycket har släppt, när hoppet har fått näring, när det uppstått en strimma av ljus. Den som saknar hopp gör inte uppror. Det palestinska upproret i december 1987 var i det avseendet inget undantag. Utan den allt tydligare klyvningen i den israeliska opinionen och de allt starkare judiska manifestationerna för fred och erkännande, är det tveksamt om intifadan hade kunnat hållas vid liv någon längre tid. I varje fall hade metoderna för att kväsa revolten saknat de politiska och moraliska hämningar som nu fanns där. Inte så att regeringen Shamirs kamp mot intifadan fördes med silkesvantar, tvärtom, men varje nytt tortyravslöjande, varje nyfilmat batongslag mot barn och kvinnor, varje sönderslaget ansikte, varje skarpladdat skott mot stenkastande ungdomar, varje privat bosättarattack mot palestinska byar, gick som en skälvning genom landet, och skakade dess moraliska självkänsla. Israeler som återvände till vardagen från de obligatoriska reservmånaderna på ockuperat område förde med sig ständigt nya berättelser om rädsla, förnedring och skam. Allt fler upptäckte det hisnande gapet mellan vad de trodde på och vad de gjorde. Och att linjen mellan ont och gott gick mitt ibland dem.

Ett av de mera omskakande vittnesmålen kom från journalisten och kompanichefen i den israeliska armén, Jacques Pinto, som 1989 lät publicera en dagbok från tjänstgöringen på ockuperat område under intifadans första år. I augusti 1988 hade hans kompani avlöst en bevakningsstyrka i staden Ramallah, norr om Jerusalem, med instruktionen att uppträda med ”aggressivitet och bestämdhet” eftersom araberna bara förstod ”ett enda språk, våldets”. Snabbt upptäckte Pinto att uppdraget var militärt omöjligt, politiskt verkningslöst och moraliskt oförsvarligt. Han antecknade: ”Ju effektivare våra repressalieåtgärder och våra kollektiva bestraffningar blir, desto fastare sluter befolkningen leden kring förövarna.” Dagboken berättade om absurda militära operationer för att plocka ner palestinska flaggor från tak och minareter, kollektiva straffkommenderingar av stapplande åldringar och gråtande kvinnor, godtyckliga skarpskott i mörkret mot molotovcocktails och stenar, ihjälskjutningen av en maskerad upprorsledare i flyktinglägret El Amari: ”Bakom ansiktsmasken gömde sig en flicka på tretton år. En vecka senare avled hon på ett sjukhus i Jerusalem; hon hette Nahal Touchi och blev intifadans tvåhundrafemtioandra dödsoffer.” Pinto kom snart att se sin uppgift som officer att ”till varje pris försvara det som fortfarande finns kvar av klarsynthet och mänsklighet i vårt land”. Han blev allt mer övertygad om att israeler och palestinier ”i en sorts blind galenskap” drev varandra mot ömsesidig undergång. ”Om vi inte snabbt finner en gemensam lösning kommer vi att förgöra varandra.” [44]

Hur djupt denna känsla av ödesstund hade trängt in i det etablerade israeliska samhället, visades kanske allra tydligast av Chava Alberstein, min ingifta kusin, och en av Israels genom åren mest populära sångerskor. Jag hade mött Chava första gången sommaren 1967, när hon fortfarande var ett ungt, finnigt löfte med akustisk gitarr, tjocka glasögon, ren stämma, poetisk ådra och hela sin inspelade produktion samlad på en 45-varvsskiva av märket CBS. Några gånger under de följande sommarbesöken fick jag kinesa i hennes lilla lägenhet i Tel Aviv, där vi lyssnade till Frank Sinatra och försiktigt kryssade oss fram mellan musik och politik. Med åren blev hon storstjärna, en nationell symbol, en israelisk syntes av Joan Baez och Lill Lindfors, musikaliskt intelligent och poetiskt inkännande, som drog utsålda hus vart hon än uppträdde. Hon skrev i regel sina egna låtar, överraskade med originella arrangemang och teman, populariserade gamla jiddischsånger, men höll sig alltid nära den moraliska huvudådran i det israeliska samhället. Hon var lyrisk och osentimental, med en osviklig känsla för äkta tonfall, och åkallade i sina texter ofta känslan av det liv som många israeler kände rann dem mellan fingrarna. När staten Israel 1988 firade sitt fyrtioårsjubileum, var hon en av de speciellt utvalda medborgare som fick i uppgift att tända minnesfacklorna vid Klagomuren. Det skulle mycket till för att Chava Alberstein skulle få en sång censurerad av den statliga israeliska radion.

I december 1989, två år efter intifadans utbrott, fick hon det. Den likuddominerade radiostyrelsen beslöt då att förbjuda varje framförande i radio eller teve av Chava Albersteins version av det judiska påskfirandets traditionella barnramsa, Chad Gadia, vars urgamla originaltext på arameiska berättar om killingen som far hämtade, om katten som rev killingen, om hunden som bet katten som rev killingen, om käppen som slog hunden som bet katten som rev killingen, om elden som brände käppen som slog hunden, osv. Händelsekedjan slutar när dödsängeln dödar slaktaren, som slaktade tjuren, som drack vattnet, som släckte elden, som brände käppen, som slog hunden, som bet katten, som rev killingen, som far hämtade. Men i Chava Albersteins version vände sången än en gång, och riktade sig plötsligt mot israelerna själva. ”Varför”, frågade hon, ”sjunger jag Chad Gadia nu? Far har ju inte kommit, och påsken är ännu långt borta.” Och i ett svar på det judiska barnets traditionella fråga vid påskmiddagen, ”vad skiljer denna natt från alla andra nätter”, fortsatte texten:

Denna natt, detta år, är det jag som har förändrats.
En gång var jag ett lamm, en killing mild,

idag är jag en tiger, en rasande varg.

En gång var jag duva,

en gång var jag hjort,
nu vet jag inte längre vem jag är.[45]

En israelisk morgonradiovärd struntade i förbudet och ringde upp radiostyrelsens ordförande med Chad Gadia rytmiskt klagande i bakgrunden. Styrelseordföranden fick ett raseriutbrott i direktsändning, allt medan Chava Alberstein sjöng till punkt.[46]

*

Så såg den spricka ut i vilken inte bara ett palestinskt uppror kunde finna fotfäste, utan också en växande judisk opinion mot den messianska och högernationalistiska enleveringen av det israeliska samhället. Det var en spricka som vidgades genom regeringen Shamirs forcerade ansträngningar att med bosättningar, konfiskeringar och militärt våld driva de ockuperade områdena mot en oåterkallelig judaisering och de facto annektering. I det israeliska valet 1988 framträdde extremistiska partier med det ena långtgående förslaget efter det andra om hur man skulle ”ta hand” om araberna. Hjälten från Sabra och Shatila, Raful Eitan, invaldes i parlamentet på löftet att göra den palestinska tillvaron i de ockuperade områden än mera outhärdlig. Med vägspärrar, utegångsförbud och deportationer skulle den palestinska tillvaron slås sönder och upproret kväsas inom ett par dagar: ”Om de sätter upp en vägspärr, skickar jag tio pansarvagnar. Om de kastar sten, stänger jag vägen från Nablus till Ramallah och låter den arab som vill köpa ris i Jenin ta vägen över Jeriko” (som att ta sig från Stockholm till Södertälje via Västerås).[47]

En annan brutal sälle, Rehavam Ze’evi, i Israel av någon anledning kallad Gandi, och med flera korruptionsskandaler bakom sig, lanserade ett nytt parti, Moledet, fosterlandet, med enda programpunkten att tömma Israel och de ockuperade områdena på araber. Partiet tog sig som symbol den hebreiska bokstaven tet, dvs ”t” för transfer, och lanserade parollen ”Vi här, dom där, och fred vare över Israel.”[48] Ze’evi hävdade att han bara hade återuppväckt en gammal, hederlig, sionistisk idé, och att en ”överenskommen” transfer 1988 inte var mera omoralisk än den framtvingade transfern 1948. Fyra år tidigare hade rabbi Meir Kahane förespråkat en tvångsmässig evakuering av Palestinas araber och mött en våg av avsky och fördömanden. När nu Ze’evi föreslog att man skulle skapa ”en negativ magnet för att locka araberna att ge sig av”, blev gensvaret två mandat i det israeliska parlamentet. Vad Moledet menade med ”en negativ magnet” framgick när Ze’evi anklagade tidigare israeliska regeringar för att ha tillåtit palestinska universitet och gymnasier, för att inte ha strypt den arabiska ekonomin, för att inte ha stoppat inflödet av arabisk arbetskraft i Israel, för att överhuvudtaget ha givit de palestinska araberna ett alternativ till utflyttning. Nu var det hög tid att ”skapa en situation där både judar och araber måste inse att det inte finns något alternativ till separation.”[49]

Transfertanken fanns också, om än mindre uttalad, i bosättarrörelsens eget parti, Tehiya, som gick till val på ett förslag om obegränsat militärt undantagstillstånd i de ockuperade områden. Alla palestinska föreningar, institutioner, tidningar, universitet och skolor som kunde påvisas ha den minsta förbindelse med intifadan skulle stängas, alla rester av civil lagstiftning skulle avskaffas och ersättas av militära undantagslagar, varje utbrott av palestinskt våld skulle mötas med hårda tag och ännu en judisk bosättning. I en valpamflett förordade Tehiya att de 650 000 palestinska flyktingarna på Västbanken och Gaza skulle ”utväxlas” mot kvarvarande judar i de omkringliggande arabländerna, och i partiets dagliga retorik var idén om transfer en ständigt underförstådd önskvärdhet. Tehiya fick i valet 1988 tre mandat och tog 1990 säte i Yitzhak Shamirs regering, den dittills mest extrema i Israels historia. Också inom Shamirs likudparti blev det legitimt att förespråka såväl transfer som terrorpolitik på de ockuperade områdena.

Medan de makthavande partierna i Israel drev på i riktning mot expansion, konfrontation och messiansk förlossning, radikaliserades oppositionen i riktning mot reträtt, fred och normalisering. För första gången uttalade sig grupper inom den israeliska eliten för direkta kontakter med PLO, och några gick snart från ord till handling. Den nyss tabubelagda tvåstatslösningen hängde plötsligt i luften, inte minst efter Yassir Arafats erkännande av Israel 1989 och USA:s erkännande av PLO. Den kombination av desperation och hopp som nyss hade väckt den palestinska revolten till liv, tycktes nu utkristallisera sig i ett historiskt fredsalternativ, tills synes oändligt avlägset, men politiskt energiutlösande och fantasieggande.

I det israeliska valet i juni 1992 fanns alternativet ännu inte formulerat och uttalat. Där fanns bara den växande känslan av att två skilda och i grunden oförenliga samhällsuppfattningar nu stod emot varandra och att tiden var inne för ett avgörande vägval. Det fanns de som varnade för att den inre konflikten kunde urarta i inbördeskrig. Demokrati och fredliga kompromisser förutsatte att samhällets bärande aktörer respekterade lagen och de politiska spelreglerna. Den religiösa messianismens talesmän hade med åren gjort allt tydligare att deras tilltänkta stat byggde på andra och högre principer än demokratins, och att de inte ämnade respektera politiska beslut som hindrade marschen mot förlossning.

Valet 1992 avgjorde inte striden, men tippade i ett kritiskt ögonblick maktbalansen i ny riktning, inte minst genom rösterna från ett par hundratusen nyinvandrade och ideologiskt immuniserade ryska judar. De mest extrema högerpartierna, Tehiya och Moledet, raderades ut, och opinionen för fred mot territorier blev regeringsunderlag. Regeringen Rabins första åtgärd blev att frysa bosättningsprojekten på Västbanken och i Gaza och bromsa det statliga penningflödet till bosättarrörelsens institutioner. En alternativ vision för Israel, baserad på en omfattande fredsuppgörelse i Mellanöstern, började offentligt formuleras. Rabins och Peres historiska steg ett år senare, Osloavtalet med PLO och det hisnande handslaget framför Vita Huset, bottnade i den växande insikten att extremnationalisternas och bosättarnas ”etablerade fakta” på marken snarast måste motverkas av en politik byggd på andra fakta.

 Det betydde samtidigt att konflikten spetsades till. Den tvetydighet till demokratins principer som hade uppstått i motsättningen mellan sionismens judiska mål och staten Israels proklamerade demokratiska ideal, hade med åren fläckvis fördjupats till röta. Det var den tvetydigheten som en gång hade gjort demokratins fortsatta existens till en fråga om judisk majoritet och palestiniernas fortsatta existens till ett demografiskt problem, och som nu manifesterade sig i starka antidemokratiska och antiarabiska attityder hos israeliska ungdomar.

I en undersökning från mitten av 80-talet identifierade sig en tredjedel av tillfrågade gymnasieelever med politiska positioner hämtade från den rasistiske rabbinen Meir Kahanes parti. Antidemokratiska åsikter var tre gånger vanligare bland religiösa elever än bland sekulära. 1988 svarade fyra av tio (i religiösa yrkesskolor sju av tio) att de ”hatade” araber.[50]

I januari 1994, bara någon månad före Baruch Goldsteins massaker i moskén i Hebron, hävdade en av Israels ledande sociologer och historiker, professor Baruch Kimmerling, i en uppmärksammad tidningsartikel, att situationen i Israel kunde jämföras med situationen i USA före det amerikanska inbördeskriget. Mellan idén om ett etnocentriskt, xenofobiskt och teokratiskt Israel byggt på messianska förväntningar och idén om ett Israel byggt på förväntningar om fred, normalisering och demokrati fanns inga kompromisser. ”Det grundläggande avgörande vi står inför”, skrev Kimmerling, är om en kollektiv identitet ska tillåtas diktera spelreglerna för en annan.”[51]

*

Idén att mörda staten Israels premiärminister föddes och mognade till handling i det skikt av det israeliska samhället som extremiserades av avtalet med PLO och den påbörjade fredsprocessen. Uppgifter om rabbinska maningar till ordervägran och uppror mot staten började sippra ut i offentligheten redan hösten 1993. Hösten 1995 kungjorde ett antal rabbiner på Västbanken att Yitzhak Rabin i halachisk mening var att betrakta som en förrädare, en moser, en person som ”utlämnar” judar till icke-judar, och att den som utlämnar Landet Israel till dess icke-judiska invånare ”förverkar sitt liv”.

Det var den här typen av diskussioner som nu fortplantade sig genom det svällande systemet av talmudskolor för kombinerad militärtjänst och studier, där unga ortodoxa män som Yigal Amir lärde sig att se Israels armé som ett redskap för högre mål, och sina rabbiner som högre auktoriteter än sina officerare och valda politiker. En av dessa rabbiner, Nahum Rabinowitz, kanadafödd matematiker, chef för talmudskolan i bosättningen Maale Adumim och medlem av bosättarnas rabbinska råd, uppmanade sommaren 1995 till ordervägran vid en eventuell evakuering av judiska bosättningar: ”Varje handling som försvagar vårt grepp om landet och avlägsnar judar från delar av vårt land är totalt förbjuden, eftersom det är ett brott mot den heliga Toran […] Det är också vedertaget att den som bryter mot Torans samlade syfte skall straffas hårdare än den som bryter mot något av dess 613 påbud […] Straffen för brott mot påbuden är väl definierade och förklarade och ingenting finns att tillägga. Men den som upphäver hela Toran förtjänar att straffas som en upprorsman.”[52]

En skrämmande bild av det växande inflytandet från dessa kretsar gavs av en hög israelisk reservofficer, publicerad knappt tre månader före mordet på Rabin:

Föreställ er en grupp små pojkar i tre-fyraårsåldern med kalotter på huvudet, vandra förbi en morgon med sin lärare på väg till en lekpark. Barnen sjunger en sång som du inte har hört barn i den åldern sjunga på evigheter, ”Landet som flyter av mjölk och honung”, och när de har sjungit färdigt hör ni läraren skrika: ”Och detta är landet som Rabin vill ge till araberna.”
Ni tror kanske att det här är en skildring av hur barn uppfostras i de religiösa bosättningarna, men i själva verket utspelades sig scenen utanför mitt sovrumsfönster i Ra’anana [i centrala Israel] för ett par dagar sedan. Hit har folk flyttat de senaste åren i jakten på bra bostäder inom rimligt avstånd från Tel Aviv, och många pendlar fram och tillbaka varje dag. Många av våra barn organiserar sig i politiska ungdomsrörelser och en betydande andel våra gymnasieungdomar rekryteras till arméns officersutbildningar. Vore det inte för tidningsrapporterna om den onormalt höga skilsmässofrekvensen, skulle man kunna kalla Ra’anana en högst borgerlig och respektabel stad.
Men också här blåser den onda vind som är på väg att förvandla Israel till en outhärdlig plats; ett fanatiskt religiöst samhälle utan tolerans för andra åsikter och visioner håller på att utvecklas. Också här finns det judar som lär sina barn att hata dem som tycker annorlunda. Också här, en vacker sommarmorgon i centrum av det borgerliga Israel, får judiska förskolebarn lära sig att hata staten Israels lagliga regering.

Två dagar efter mordet ekade Yigal Amir troget och trosvisst sina rabbinska auktoriteters påbud i en fullpackad rättssal i Tel Aviv: Den jude som ger judarnas land till fienden ska dödas. Påbudet att rädda judiska liv är viktigare än påbudet att inte döda. ”Därför är det rätt att döda en premiärminister som skakar hand med judarnas värsta mördare och frisläpper terrorister som efter några dagar kommer att döda judar. En sådan person är inte en premiärminister i mina ögon.”[53]Amirs talmudlärare vid Bar Ilan-universitetet, rabbi Moshe Raziel, tillfrågades om han hade gjutit några tårar över den mördade Rabin. ”Nej, inte en enda”, svarade han.[54]

Några månader senare sammanfattade en av bosättarnas ledande rabbiner, Shlomo Aviner, sin syn på läget i landet:

Det råder två motstridiga uppfattningar om Landet Israel. Den ena ser jorden, territoriet, som ett medel. Jorden ska göra det möjligt för nationen att fysiskt existera och utveckla sitt kulturella och andliga liv. Denna skola inom sionismen, som en gång gjorde allt för att expandera vårt hemland, kräver nu att vi ska reducera det för fredens skull: bättre ett litet hus med lugn och ro än ett stort hus fyllt av konflikter. Den andra uppfattningen ser ett organiskt band mellan jorden och folket: utan jord inget folk, utan folk ingen jord. Den ser sionismen, som en rörelse inte för folkomflyttning, utan för återfödelse. Bandet mellan jorden och folket är, för att låna en metafor från Jesaja, som bandet mellan bruden och brudgummen. En brudgum skulle aldrig drömma om att dela sin hustru med någon annan, även om hans liv stod på spel.

*

Två dagar efter handslaget i Washington, timmarna före det judiska nyåret 1993. Stranden nedanför mitt hotell i Tel Aviv är glest besatt, havet lugnt och varmt. Jag läser den engelska översättningen av David Grossmans bok om palestinierna i Israel, Sleeping on a Wire, när två män kommer förbi.

– Du borde läsa From Time Immemorial av Joan Peters, säger den ene.[55] Hon är mer vänster än den där. Han pekar på boken.

Jag tror ett kort ögonblick att han betraktar Grossman som en alltför urvattnad fredsvän. I själva verket vill han sparka förrädaren Grossman på pungen, vilket han snart förtydligar.

– Den där lilla polacken [Grossman] har inte fattat nånting, pekar den andre, kanske sextiofem år, väl bibehållen, grå krans runt solbränd hjässa, tatuering på höger skuldra, sjömansmotiv. De diskuterar mig på hebreiska tills jag ber dem, på hebreiska, att sluta. Den äldre knäböjer vid min solstol beredd till diskussion, medan den andre försvinner för att med viss tjatighet återkomma med maningar om vad jag borde läsa istället ”för den där”.

Ya’akov Kaplan är en märklig man, utan tvekan. Berest, beläst och uppenbart språkkunnig. Han säger Göteborg och Kiruna utan större brytning, drar gatunamn i Farsta, klämmer i med finska, briljerar med arabiska, berättar att han är bördig från Estland, förblir mystisk om sitt förflutna som man bör förstå är mystiskt.

Ganska snart märker jag hans förkärlek för ord som blodbad och slakt och krig. Handslaget i Washington är bara början. Snart kommer judar att skjuta på judar.

– Du vet väl att Rabin sköt på judar redan 1948?

– Du menar Altalena, säger jag och ser att han häpnar över att jag kan något alls.

– Vad är ditt alternativ? frågar jag.

– Krig blir det säkert ändå, men det begriper inte en ben zona, en son av en hora, som den där. Han pekar på Grossman igen. Nej, förlåt inte ben zona, då måste jag gå upp och be hororna däruppe om ursäkt. Han pekar upp mot hotellen längs Yarkongatan.

– Ditt alternativ, envisas jag.

– Transfer, viskar han med en intill explosionsgränsen laddad likgiltighet. Flytta ut dem. Alla gör det. Sverige med, säger han.

– Och Amerika, säger den just förbipasserande litteraturrådgivaren med sand på ryggen. Amerika har gjort det. Och Tyskland.

– Det begrep aldrig den där idioten Begin, zichrono le’klalla, hans minne till förbannelse.

– Vi ska inte göra det med svordomar och hot och oartigheter, tvärtom under djupa bugningar och hedersbetygelser, med Bibeln i den ena handen och Machiavelli i den andra. Lära av finnarna, och rumänerna, och esterna.

– Om jag är flykting bryr jag mig inte om den lila linjen eller gröna linjen eller någon annan linje, det begriper inte den där schmocken, han pekar på Grossmans bok, jag bryr mig om mig.

– Peres, ha’nevela, det aset! assisterar litteraturvetaren.

– Jag besökte synagogan i Stockholm och köpte ett vykort, det kostade fem kronor. Jag sa: varför kostar det fem kronor och inte femtio öre, och de sa att överskottet gick till Keren Kajemet i Israel. Och jag sa att de inte skulle skicka sina pengar hit, till förrädare och förskingrare som Peres och Begin, utan istället hjälpa sina egna fattiga. Om de skickar pengar till en kanon, får de på sin höjd ut en pistol.

Jag går ut i det varma smaragdgröna vattnet. Ya’akov Kaplan följer efter.

– Snart är de här, säger han.

– Snart är här Mellanösterns Hong Kong, säger jag trotsigt och tittar in över det aldrig sovande, ständigt växande Tel Aviv.

Han ger mig en medlidsam blick.

Jag frågar vad han ska göra med sitt arabtomma land.

– Dom ska inte kunna fly, säger han som om han inte hört min fråga. Rabin, Peres, Beilin.

– Fly?

– Dessa dreckim, skitstövlar, ska inte kunna fly när araberna kommer. Om jag så ska slakta dem själv.

Jag fryser i det varma vattnet.

– Ingen ska rädda dem, i varje fall inte ”Tsvah Haganah le’Ishmael”, Ismaels försvarsarmé (lek med det officiella namnet på den israeliska armén, Tsvah Haganah Le’Israel).

Han ger order med officersröst:

– A B Yehoshua, Amos Oz, David Grossman, al ha’kir, mot väggen!

Ya’akov Kaplan sveper en kulkärve ut över havet, skrattar till och tar några långsamma kråltag.

Jag går upp på stranden igen. Staden stänger inför nyårshelgen. På den uppålade brunmålade vakthytten hänger någon ut vita skyltar med röd text: ”Ingen livräddare i tjänst.”

Havet är lugnare än på länge.

 ——————-

NOTER

[1] Sprinzak, s 112. Gush Emunim, de troendes block, de religiösa bosättarnas organisation.

[2] Den bibliska källan till omfattningen av Landet Israel är Första Moseboken, 15:18–21: ”På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram [han hade ännu inte blivit Abraham] och sade: ”År din säd skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat: kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas, hetiternas, perisséernas, rafaéernas, amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.”

[3] Så sent som 1955 antog Tabenkins kibbutzrörelse, Ha’kibbutz ha’meuchad, en resolution där man slog fast att Landet Israels naturliga gränser var det judiska folkets historiska hemland och det område inom vilket det sionistiska projektet skulle fullbordas. ”Socialistisk sionism… kan inte genomföras i ett delat Eretz Israel utan bara i det fullständiga Landet Israel, i den hebreiska socialistiska stat som hör det judiska folket till… och araberna som bor i landet.” Sprinzak, s 42.

[4] Sprinzak, s 40, Friedman, s 15n.

[5] Det nationella religiösa partiet, Miflaga datit leumit.

[6] Hertzberg, s 105.

[7] Sprinzak, s 114.

[8] Sprinzak, s 38.

[9] Ibid, s 39.

[10] ”Var är vårt Hebron – har vi glömt henne? Och var är vårt Schechem, och vårt Jeriko – skall vi glömma dem?! Och hela Transjordanien – allt är vårt, varje liten jordsmula, varje liten bit, varje del av landet är en del av Guds land – har vi då rätt att uppge en endaste millimeter av det?” Rubinstein, s 212.

[11] Yaron, s 72.

[12] Yaron, s 240. I den halachiska traditionen var förskingringen, galut, inte en oförklarlig olycka utan ett gudomligt straff vars hävande signalerade den tredje förlossningen.

[13] Ibid, s 241.

[14] Ibid, s 236.

[15] Ibid, s 268.

[16] Yaron, s 212.

[17] Artikel i bosättartidskriften Artzi, Mitt land, nr 2 1982. Ian S Lustick i Silberstein, s 112.

[18] I maj 1990 dömdes Moshe Levinger av en israelisk domstol till det symboliska straffet fem månaders fängelse, men vid ett särskilt sammankallat möte uttalade hundratals församlade rabbiner sitt stöd för Levingers handlande och lagtolkning. Enligt rabbinerna hade ingen judisk lag överträtt. Ha’aretz, 17 maj 1990. Sprinzak, s 344n.

[19] Friedman, s 29.

[20] Pamfletten som trycktes i tusen exemplar och omedelbart såldes slut var författad av bosättarrabbinerna Yitzhak Ginsburg och Israel Ariel, och de fem goda principer som hade förverkligats genom massakern var helgandet av det heliga namnet, räddandet av judiska liv, hämnd, utrotandet av ondska (Amalek) och krig. Till principen om att rädda judiska liv kommenterar rabbi Ginzburg: Ha’aretz, 4 september 1994.

[21] Friedman, s 126, Sprinzak, s 279.

[22] För vissa kristna evangeliska rörelser, främst i USA, är judarnas återkomst till Det heliga landet, ett förspel till Harmageddon, den stora strid mellan ont och gott, Gud och Satan, som förebådar Den sista tiden, Domens dag, judarnas slutliga omvändelse till Kristus och Kristus återkomst till jorden (Uppenbarelseboken 16:16). Under 80-talet, under Ronald Reagan, hade den kristna fundamentalismen och föreställningen om Harmageddon att starkt inflytande i amerikansk politik. I Lou Cannons klassiska intervjubok (Reagan, G P Putnam and Sons, New York 1982) hävdade Reagan att Israels återtagande av Tempelberget kunde vara ett tecken på att slaget vid Harmageddon var förestående. Andra uttalanden tyder på att han länge tolkade kampen mellan USA och Sovjets ”onda imperium” i samma apokalyptiska termer (se bl.a. Paul D Erickson: Reagan Speaks, New York University Press, New York 1985, s 83–85). Den kristna fundamentalismen i USA bidrog under 80-talet med såväl politiskt som ekonomiskt stöd till flera extrema judisk-messianska rörelser. Trots protester från liberala och demokratiska judiska kretsar, upprättades en märklig allians upprättades mellan mörkblå, antisemitiska, evangelister som Pat Robertson och högerinriktade judiska organisationer. Friedman, s 142–152.

[23] Yehuda Etzion satte under och efter fängelsetiden (han släpptes redan 1988) sina idéer på pränt i artiklar och essäer. Han förnekade ihärdigt staten Israels jurisdiktion över de judar som följde en högre auktoritet än Knesset. Det sekulära Israel var ”ett irrelevant system av lagar och förordningar vars syfte att organisera våra dagliga liv utan förbindelse med Israels Tora [lära] och arv, utan intresse av Israels förlossning och utan förmåga att bära eller tjäna den.” Sprinzak, s 260.

[24] Friedman, s 127–128.

[25] I augusti 1989 gav det israeliska chefsrabbinatet tillstånd till en religiös tempelbyggarorganisation att inplantera ”röda” europeiska embryon i israeliska kor, för uppfödning till religiösa ceremonier. Time, 16 oktober 1989, s 63.

[26] Den israeliska högerregeringens hemliga stöd för Ateret Cohanims husköp, via ett företag ägt av den Judiska nationalfonden, medgavs av dåvarande bostadsministern David Levy. Friedman, s 100.

[27] Robert I Friedman, The Guardian, 24 januari1988.

[28] I en artikel jämförde han sionismen med metabolismen i den mänskliga kroppen. ”Människor äter, andas, utsöndrar och avsöndrar. Delarna byts ut och förändras men helheten förblir densamma – tills harmonin bryts, mekanismen för ämnesomsättningen försämras och systemet stannar och dör. Sionismen är ett liknande system. Om det stannar upp, upphör det. Det kan bara existera som process. Processen förändrar dess form; nya aktörer träder in; men helheten förblir densamma och levande.” Ha’aretz, 28 september 1981. Sprinzak, s 195.

[29] Artikel av Aviva Sha’abi och Tzvi Gilat i Yediot Ahronot, 18 mars 1994.

[30] Ibid. Se också Sprinzak, s 269 ff.

[31] Sprinzak, s 123, Amos Elon, ”Israel’s Demons”, New York Review of Books, 21 december 1995. Amalekpåbudet baserar sig på Andra Moseboken 17:14 och Femte Moseboken 25:17. Det är kanske överflödigt att tillägga att Amalekpåbudet genom århundraden givit upphov till en annan och tills nyligen helt allenarådande judisk tolkningstradition. Se bland annat brev från professor Zvi Werblowsky till Stig Strömholm i Arvidsson, s 214 ff.

[32] Leibowitz, s 236.

[33] Leibowitz, s 236, Hesekiel 33:23–26.

[34] The Jerusalem Report, 2 juli 1992. ”Men Koras söner om kom inte.” Fjärde Moseboken 26:11.

[35]  Sachar II, s 93–94.

[36] Friedman, s 210, Sachar II, s 96ff.

[37] Ägandet av jorden var i många fall, av historiska skäl, bristfälligt dokumenterad. Under successiva ottomanska, brittiska och jordanska regimer var det många jordägare som av skatte- och byråkratiska skäl försökte ha så lite med myndigheterna att göra som möjligt. När de nu krävdes på dokument av den israeliska regeringen, ställdes de inför kravet att kanske bekosta dyrbara landmätningar, eller med advokats hjälp försöka leta fram gamla köpebrev och handlingar i arkiv i Amman eller Istanbul. De flesta var i det läget chanslösa.

[38] Våren 1981 beslöt regeringen Begin helt enkelt att all jord som inte tidigare hade registrerats av den forna jordanska regeringen eller där ägarförhållanden inte var fullständigt dokumenterade, skulle betraktas statlig, och därmed tillgänglig för judiska bosättningar. Sachar II, s 98.

[39]  Ibid, s 98.

[40] Sachar II, s 94, Friedman, s 73.

[41] Karpkommissionen (efter ordföranden, Israels vice riksåklagare Yehudit Karp) tillsattes i april 1981 på initiativ av ledande jurister och rättsexperter, efter uppgifter om växande privat polisverksamhet i de ockuperade områdena. Kommissionen undersökte femton slumpvis utvalda rättsfall, från olivträdsupprotning till mord, som man fann hade utretts undermåligt eller inte alls. Kommissionen rekommenderade en radikal översyn av bosättarnas tillgång till och rätt att använda vapen. Kommissionens rapport blev klar i maj 1982, men publicerades inte förrän i februari 1984 (efter Libanonfiaskot), och först sedan ordföranden, Yehudit Karp, hade avgått i protest mot mörkläggningen.

[42] Meron Benvenisti: The West Bank and Gaza Atlas, Jerusalem 1988. Colonial Pursuits, A Special Report of The DataBase Project on Palestinian Human Rights, Chicago 1989. Bosättningarna på Gazaremsan evakuerades 2005 av regeringen Sharon.

[43] I en studie över den judiska fundamentalismen i de ockuperade områden, For the Land and the Lord, Council on Foreign Relations, Chicago 1988, skriver Ian S Lustick: ”Väl bosatta på ockuperat område […] kastades dessa icke-ideologiska israeler in i förhållanden som starkt drev dem att anamma synsätten, attityderna och idealen hos den israeliska högern.”

[44] Avsnittet bygger på Gustaf von Platens referat av bokens franska utgåva, Journal de Judée, i Svenska Dagbladet, 8 december 1989.

[45] Chava Albersteins insjungning av Chad Gadia finns på CD-albumet “London”, CBS 465470-2.

[46] Radioincidenten återberättades av Nathan Shachar, i en artikel i Dagens Nyheter, kultursidan, 7 december 1989.

[47]  Sprinzak, s 205.

[48] Anachnu kan, hem sham, veshalom al Israel.

[49]  Sprinzak, s 174.

[50]  Ha’aretz, 26 januari 1990. Undersökning genomförd av Israeliska institutet för militära studier (Meisels, Gal, Fishoff) bland 5 400 gymnasieelever. Också Davar 3 mars 1994.

[51]  Artikel i Ha’aretz, 21 januari 1994. ”Det kan hända också här.”

[52]  Yediot Ahronot, 13 mars 1995.

[53]  Referat i Maariv, 7 november 1995.

[54]  Maariv, 10 november 1995.

[55] I en uppmärksammad bok från 1984 argumenterade den amerikanska journalisten Joan Peters, med stöd av bl.a. befolkningsstatistik från mandattiden, att de palestinska araberna inte var något folk, att deras närvaro i landet var senkommen och numerärt uppblåst, deras nationella anspråk konstruerade, och att lösningen av konflikten låg i en transfer av den palestinska befolkningen. Peters, s 324–325.