7. Frihetens kunskap
Att släppa människan lös i obegränsad frihet innan hon äger ett förnuft som kan leda henne, är inte att ge människan den frihet som hon naturligen har rätt till, det är att kasta henne ut bland odjuren.
John Locke
Kulissen
Inte av en slump hade symbolmästaren Ronald Reagan valt scenen för sitt sista turnéframträdande som USA:s president. Charlottesville ligger bara knappa två timmar med bil från Washington DC, och längs väg 29, genom centrala Virginias böljande gräskullar, förbi välmående mangårdsbyggnader och tegelröda kyrkor, rullar den amerikanska historien baklänges mot sina rötter.
Redan strax söder om den internationella Dullesflygplatsen, under växande attack från stor-Washingtons glupska förortstentakler, öppnar sig inbördeskrigets slagfält och spåren efter sydstatsarméernas kringgående dödsrörelser, omsorgsfullt utmärkta med minnesstenar, statyer och kanoner. Längre söderut, där huvudstadens elit på anständig pendeldistans från makten ännu investerar i mark och hästar, levde och verkade revolutionens respektive konstitutionens två ideologer, Thomas Jefferson och James Madison, inom dagsturs avstånd.
Till Madisons gods, Montpelier, går sedan några år små turistbussar från ett närbeläget biljettkontor med turistshop. Men de som innanför den imponerande uppfarten genom lövskogen och ängarna hoppas kunna fånga en skymt av den forne ägarens ande blir djupt besvikna. Liksom så många andra av Amerikas grundare levde Madison över sina tillgångar, skuldsatte sig djupt och efterlämnade ett konkursbo. Huvudbyggnaden, bara nyligen återbördad till offentligheten, är ett skal inom vilket generationer av efterföljande ägare rumsterat, nyckfullt och pietetslöst. I bästa fall är rummen tomma och skamfilade, annars tapetserade med bilder på prisvinnande hästar eller inredda i smaklös, halsbrytande art deco.*
I Charlottesville däremot finns magin kvar. Som en infattad ädelsten, mitt i ett charmigt, vindlande småstadscentrum, ligger University of Virginia, det universitet som Thomas Jefferson själv grundade, ritade och ledde under sina sista år i livet och som Madison förvaltade vidare några år därefter. Det är ett klassiskt campus, där enkla elevbostäder, stilfulla lärobyggnader, ljusa samlingssalar och stinna bibliotek inramar en mjuk gräsplan, skuggad av lövtunga ekar och askar. Vid planens huvudände reser sig en pantheonliknande, kupoltäckt rotunda i vilken man träder in genom en antik pelarportik. Rött tegel mot vit marmor. Mjuka valv mot tysta gångar. Avskärmning och öppenhet. Utanför de låga elevdormitorierna ligger vedknippen för vintern. Varma höstdagar sitter studenter i grupper på den breda marmortrappan utanför rotundan eller i ekarnas skugga eller i den lilla amfiteatern med grönt gräs i stenfogarna.
Jag föreställer mig att de diskuterar de stora frågorna.
För Thomas Jefferson var skapandet av University of Virginia ett sista försök att rädda den samhällsvision han snabbt såg glida sig ur händerna. Folkets bildning var nyckeln till republiken, kunskap gjorde skillnaden mellan individ och medborgare. Som en pyramid ur folkdjupet skulle därför i Virginia byggas ett publikt skolsystem vars make Amerika aldrig hade skådat. Basen skulle utgöras av tusentals enkla träskolor hoptimrade av de lokala medborgarna själva, med tre års gratis grundutbildning för alla, fattiga som rika, finansierad genom frivilligt arbete och en smärre, lokal skatt. De bästa läshuvudena skulle, oavsett börd och inkomst, kunna klättra vidare uppåt, till avgiftsfinansierade distriktsgymnasier eller yrkesskolor, de fattiga med hjälp av offentliga stipendier. Högst upp på pyramidens topp låg universitetet, kunskapens yttersta frontlinje. Här skulle republikens samlade visdom utkristalliseras, förfinas och så småningom brukas till det allmännas bästa.1
Kampen om den stora utbildningsreformen i Virginia blev Jeffersons sista strid. Han var nära åttio år, men aldrig hade han engagerat sig med mer känsla än nu. Från sitt arbetsrum på Monticello författade han lagförslag, memorandum, detaljerade läroplaner och vädjande brev till politikerna: »Jag har bara denna återstående längtan i världen, och får jag åtminstone en enda gång se detta lindebarn [efter] fyrtio år av diande och vårdande resa sig på fötter, kommer jag med allvar och glädje att sjunga min nunc dimittas.«3
På det stora hela kämpade Jefferson förgäves. Hos politikerna i delstatshuvudstaden Richmond stod den gamle på Monticello, the Sage, inte längre högt i kurs. Tobaken stod högre. Starka slavar likaså. Några vågade skämta om hans detaljerade kursplaner och ålderdomliga ordval. Han benämndes, med visst förakt, »filosofernas furste«. En anonym insändarskribent varnade Virginiaborna för Jeffersons luftiga fantasier; hos en briljant hjärna kunde dölja sig »de största och mest oberäkneliga excentriciteter«.4 I botten anades en tydlig rädsla för Jeffersons demokratiska radikalism och de välbeställdas ovilja att med skatter finansiera skolor för de fattiga. Med överväldigande majoritet röstades såväl Jeffersons universitet som Jeffersons folkskola ner i Virginias lagstiftande församling, the House of Delegates. Av de fattigas fria utbildning blev en allmosa på 45 000 dollar.
Några dagar senare räddades universitetet av delstatskongressens andra kammare, senaten, dock inte folkskolan och distriktsgymnasierna. University of Virginia blev en pyramid utan bas och mellangärde, svävande i luften ovanför ett slavsamhälle där utbildning länge än skulle heta ras, pengar, familj och välgörenhet. Av en historisk utbildningsreform bidde Amerikas vackraste universitet.
Under varma höstdagar, när trappan varit full av studenter, har jag här, tydligare än någon annanstans, kunnat ana Jeffersons politiska vision. Och stunden efteråt, lika tydligt, insett att visionen, nu liksom då, svävade fritt.
Nej, det var ingen slump att Ronald Reagan på förmiddagen den 16 december 1988 landade med sin helikoptereskader på fotbollsplanen vid University of Virginia. Det flagnande taket på anrika Cabell Hall hade äntligen målats om, de förgyllda detaljerna på auditoriets väggar hade efter åratal av tjat fått sin behövliga renovering, och trots det kyliga vädret hade över 4 000 nyfikna samlats på den stora gräsplanen. De smala gatorna och vindlande gränderna utanför var rigoröst avspärrade, skarpskjutande poliser hade utplacerats på de vackra taken, några tiotal protesterande med Nicaraguaplakat hade problemfritt flyttats ur sikte. Till det uppfräschade auditoriet hade Vita huset beställt en kungablå matta för presidenten att stå på och synas emot. Den sigillförsedda och blomsterprydda talarstolen flankerades, som vanligt, av telepromptrarnas diskret tonade glasskivor. Däremellan skulle presidentens blick skickligt vandra, medan texten sakta rullade fram. Den hesa rösten skulle åter smeka orden, tänja pauserna, demonstrera den exakta timingen. Ronald Reagan improviserade aldrig sina tal. Varje ord, varje tonfall hade en funktion. Också denna gång. En vision ville låna ett sista ljus av en annan, en avgående president få en sista smörjelse av historien.
Namnet Jefferson kom redan i första meningen, »en lång, ljushårig, vänlig man som från berget där han levde såg detta universitet ta form«.
Hans intelligens och storhet fångades i en anekdot: »Senast det samlades så mycken begåvning här, sade John F. Kennedy när han bjöd en samling nobelpristagare på middag i Vita huset, var när Thomas Jefferson dinerade i salen. Ensam.«5
Så laddades miljön med innebörd: »Ingen talare kan komma till denna plats och blicka ut över den inre gräsplanen, the lawn, utan att uppskatta symmetrin, inte bara i arkitekturen utan också hos det intellekt som skapade den.« I balansen mellan det cirkulära och det lineära (talskrivarna hade verkligen lagt manken till) såg Reagan ett jeffersonskt budskap om balans mellan regeringars rättmätiga plikter och deras tendens »att beröva [individerna] frukterna av deras arbete och i sista hand göra dem till livegna«.
»Vi har sett en ny populism växa fram i Amerika, inte alls olik den på Jeffersons tid«, sade Ronald Reagan.
Konstpaus. Blicken vilade mellan prompterskivorna.
»Vi har sett framväxten av en Jeffersonliknande populism som säger nej till de bördor som lagts på folket i form av överdrivna regleringar och skatter, som säger nej till att domarämbeten ska brukas för privata åsikter som inte delas av folket, som säger nej till att vår utrikespolitik ska formas av expertintressen i Washington istället för av folkets sunda förnuft.«
I december 1988 hade Östeuropa ännu inte fallit, inte muren heller, men Ronald Reagan visste att tala om en demokratisk världsrevolution, »jämförbar med den newtonska revolutionen inom fysiken«, om revolutioner framsprungna ur »den jeffersonska idén att friheten är odelbar«. Den ekonomiska friheten kunde inte skiljas från den politiska, marknaden inte skiljas från demokratin. Med Thomas Jefferson i följe red Ronald Reagan segrande fram på den vittrande realsocialismens slagfält.
Final i tre satser:
»Vi är på väg bort från krig och konfrontation, mot fred och frihet, mot en framtid som överträffar det förflutnas drömmar.«
»Den fråga världen idag står inför är fortfarande densamma som Jefferson så rakt och minnesvärt formulerade: Kan mänskliga varelser sköta sina egna angelägenheter, är självstyre och folkligt representativa regeringar möjliga?«
»En stor framtid är vår och världens om vi blott kan känna kraften i de ord mr Jefferson tecknade ner, inte bara för oss amerikaner utan för hela mänskligheten: ›[…] att alla människor är skapade jämlika, att de av sin Skapare försetts med okränkbara rättigheter, att bland dessa är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.‹«
Så klädde Ronald Reagan sin sista politiska vision i skimret från Jeffersons magi.
Dialogen
Han hade just med stor möda satt sig ner vid skrivbordet för att anteckna morgonpromenadens trädgårdsobservationer, när gästen visades in.
Ingen av männen låtsades överraskad.
– Ursäkta att jag halvligger, sade Jefferson. Det satans decembervädret tar kål på mig.
Han fällde polygrafen åt sidan, vred undan det roterande skrivbordet, lyfte mödosamt ner benen från den rödbruna windsorschäslongen och riktade sina forskande ljusgrå ögon mot mannen i den bruna kostymen och med det stora leendet. Fastän han satt kunde man se att han var reslig, i själva verket över en och åttio, kroppen gänglig, skuldrorna breda, håret vitt och ansiktet fårat, men med ett drag av okynne som förstärktes av fräknar.
– Jag såg Er eskort invadera stan därnere, sade han efter en stund. Jag undrade om vi kanske befann oss i krig.
– Well, you know, sade gästen avväpnande och tog försiktigt stöd mot den uppfällda läs- och skrivpulpeten innanför dörren. Jag måste säga att jag inte visste att Ni fortfarande höll till här i krokarna. På programmet stod inget om det, bara ett photo opportunity på trappan härutanför, en snabb tur genom huset och så några sista spontana ord till tevekamerorna.
Han stack handen i högra kavajfickan och fiskade upp ett styvt kort med tydligt textade anteckningar. – Är det här okej? Jag har skrivit det själv. »Monticello är för den amerikanska drömmen vad Vita huset är för Förenta staternas president; en plats att vakna till liv i, en plats där …«
– Låt oss tala om frihet och självstyre, avbröt Jefferson otåligt och sträckte sig efter sin käpp. Och skicka ut de där grobianerna som står vid dörren.
Ljudlöst vek livvakterna åt sidan, en flaska madeira och två glas bars omärkligt in, gästen vinkades ner på andra sidan skrivbordet.
– Så Ni hörde vad jag sade i Cabell Hall?
– Ja, jag hörde vad Ni sade. Jag har hört allt vad Ni har sagt.
– Som Ni märker citerar jag Er gärna.
– Ja, ja, det gör ni alla. Jefferson vred sig sakta upprätt i stolen och stödde sig demonstrativt på käppen. – Ni låter jaga mig med mina egna ord, ni manipulerar myten om min person, ni ställer mig på barrikader som jag aldrig rest, ni låter mig symbolisera saker jag aldrig trott på, än mindre kämpat för. Ni har låtit mig leverera argument för utbrytning och inbördeskrig, för inkrökthet och isolationism, ni har kopplat mitt namn till en frihet som var slaveri och en demokrati som var tyranni. Mina rastlösa iakttagelser, mina osorterade idéer, mitt hejdlösa brevskrivande, mina flödande visioner har varit mig till odödlig förbannelse, och, låt mig tillägga, Amerika till stor skada.
Jefferson tystnade tvärt. Hans blick hade vandrat upp över gästens axel, ut genom fönstret, ut mot oändligheten. Det föreföll som om han redan var någon annanstans, att han sagt vad han hade på hjärtat, att intet fanns att tillägga.
Så fixerade han Reagan med en häftig knyck.
– Men Ni, Ni har varit tusan så skicklig, den skickligaste sedan unge Andrew Jackson, som jag förresten aldrig trodde på. Ni har synts mig skära rakt genom historien. Ni har vågat låta idéerna svepa undan politikens trivialiteter. Ni har talat om revolution och återuppståndelse, om Amerika som idé, om att ta makt från staten och ge den åt människorna. Ni har tagit mina ord i Er mun som om Ni verkligen trodde på dem, trodde på att Amerika kan återföras till sina rötter, till individen, till republiken, till självstyret. Ni har talat om Amerikas själ, och ibland har det tyckts mig som om Ni funnit den.
Han tystnade. Utanför dörren hördes livvakterna väsa kommandon i sina knappstora walkie-talkies. Huset knarrade rastlöst av det väntande presidentföljet.
– Och ändå …
– Ändå?
Jefferson log och hällde upp vinet i glasen.
– Ändå tror jag vi är politiska fiender.
Reagan log automatiskt tillbaka men lät vinglaset, som han just tagit i handen, stå kvar. – Jag hoppas Ni ursäktar, sade han sedan mjukt, nästan inställsamt, men jag är övertygad om att Ni har fel.
Med en van, omärklig rörelse skruvade han upp volymen på högra hörapparaten, drog upp en bunt minneskort ur vänstra kavajfickan, ögnade diskret igenom dem och lutade sig sedan sakta mot sin värd, redo till strid. Den bleka decembersolen genom det finspröjsade söderfönstret kastade ett invecklat skuggmönster över den sinnrika träkonstruktionen på bordet mellan dem, en polygraf med två fjädrande, parallellkopplade pennor, som av varje brev och anteckning gjorde två exemplar. Av Jeffersons världsbild tillverkades redan från början en kopia.
– Jag inser, sade Reagan, och noterade för första gången att Jefferson bar ett par minimala läsglasögon, att vi är mycket olika till person och läggning, att mina kunskaper inte kan mätas med Era, att jag förmodligen på ett helt liv inte läst det som Ni läste som tonåring, att jag hellre ser en bra western än läser europeiska filosofer. Jag är en enkel man, bördig från fattiga irländska invandrare. Ni är en jordägande aristokrat som fortfarande, om jag förstått saken rätt – han sänkte rösten och såg sig omkring – äger slavar.
– Låt mig förklara, rodnade Jefferson.
– Nej, det behövs inte, jag vet allt om hur vi kan bli våra systems fångar, jag vet allt om hur stora idéer kan snärjas av små omständigheter. Det viktiga är att vi aldrig låtit våra visioner krossas av verkligheten. Ni är en amerikansk myt, inte därför att Ni gjorde allt rätt eller alltid var konsekvent och principfast, utan därför att Ni symboliserar vårt, Amerikas, bättre jag, det vi vill vara, kunde vara, borde vara.
Reagan behövde inte ta stöd av anteckningarna på korten.
– Ser Ni inte, det är till Ert Amerika jag vill återvända, till ett Amerika där vi, som Tom Paine en gång sade, har i vår makt att börja världen om igen. Var det inte Er dröm, att låta människorna börja på nytt, om och om igen?
Jefferson nickade stumt.
– Well, det råkar också vara Amerikas dröm, jag har bara gett den ny röst och nytt liv. Av Era ord har jag vävt den gamla visionen åter.
– Jag ville gå längre, mycket längre. Jeffersons röst var nu bara en viskning.
– Ja, och ibland gick Ni för långt. Det var dumt att vilja göra om lagarna vart tjugonde år, att göra om författningen, att mixtra med arvsrätten. Ni talade för döva öron då, och ingen kommer ihåg det idag.
Reagan kände ett lätt psykologiskt övertag men tonade instinktivt ner det. – Jag tror vi båda ibland låtit våra idéer dra oss mot det orealistiska, men att vi båda samtidigt innerst inne kunnat skilja på praktisk politik och vision. Ni lät inte, tack och lov, ideologier hindra Er att genomföra köpet av Louisiana, och jag lät inte ideologier komma mellan mig och Gorby.
Jeffersons ännu klara ögon glimmade till vid jämförelsen. Köpet av Louisiana från Napoleon 1803 och mångdubblingen av imperiets yta utan kongressens hörande i förväg var förmodligen hans viktigaste politiska handling som president. Den store kritikern av den federala makten i Washington hade, när tillfälle givits, brukat den med samma finess och kraft som någonsin Machiavellis furste. Hade det skadat hans trovärdighet? Knappast. Hade det förbryllat historikerna? Kanske. Jodå, han såg parallellerna till Reagan.
– Försök förstå att saker och ting har förändrats, sade Jefferson till sist och såg åter trött ut. Jag såg min vision blekna och dö redan under min livstid. Jag såg en ny generation penninghungriga, statusjagande, outbildade individer ta över landet och politiken. Åt klassisk bildning skrattade de, av politiken gjorde de tivoli och marknad. Jag såg en ny aristokrati växa fram, byggd på bankförbindelser och kapitalstarka företag, jag såg handeln och manufakturen ta makten över utplundrade bönder och utblottade hantverkare. Jag såg individen skiljas från politiken, republiken skiljas från demokratin, moralen skiljas från opinionen.
Reagan kände ett sting av obehag. Språkbruket väckte fientliga instinkter till liv. Han visste att Jeffersons radikalism kunde vara oberäknelig. Det gällde att styra samtalet rätt, att hitta tillbaka till den gemensamma nämnaren.
– Era politiska projekt misslyckades onekligen, sade han till sist och försökte förgäves fånga Jeffersons blick. Men myten. Er myt lever vidare. Utan Er skulle den amerikanska drömmen idag vara en annan. Utan Er skulle Hamiltons imperievisioner ha segrat, den starka staten skulle ha tagit den starka individens plats, vi skulle ha fått en frihet på statens villkor, inte en stat på frihetens villkor, vi skulle ha fått en centralstyrd monarki, inte en union av självständiga delstater, vi skulle ha …
– Det var Hamilton som segrade, inte jag, avbröt Jefferson torrt. Amerika hyllade mig i ord men min fiende i handling. Amerika föddes i en vision av individuell frihet och självstyre, men byggdes på ett fundament av slaveri, kapitalmakt och politisk korruption. Jag trodde in i det längsta att mina principer skulle segra, att utbildning, kunskap och erfarenhet av frihet skulle rädda den goda republiken, men …
Han tystnade och lät den bittra slutsatsen hänga i luften. Reagan lutade sig närmare, som för att försöka uppfånga det outtalade, och kände plötsligt doften av hästar och svett från den arbetsklädde godsägaren på andra sidan bordet. Under Jeffersons enkla, hemvävda blå yllerock skymtade en vit flanellskjorta uppknäppt i halsen, knäbyxorna i grå manchester var slitna på knäna, de ljusgrå yllestrumporna inte de elegantaste, på de hemtillverkade skorna syntes rester av torkad lera. Det ljusa arbetsrummet andades läder och ädelt trä, civilisation och förfining, praktisk uppfinnarkonst och evig lärdom. Runt Jefferson dock en stark förnimmelse av jord, arbete och förgänglighet. Reagan ryggade ofrivilligt tillbaka, som om historien plötsligt hade öppnat sig och hotade att sluka honom, och lyssnade diskret efter ljuden från press- och säkerhetsföljet därutanför.
– Well, sade han med spelad munterhet, än finns det hopp för pessimismen. Det har annars sagts mig att det var Ni som gjorde optimismen till amerikanskt nationalsinnestillstånd. Att det hos Er fanns en glöd och entusiasm som trotsade alla dysterpettrars och statistikers rapporter om den så kallade verkligheten. Det är myten om Er som får amerikaner att ständigt övertygas om sin inre godhet och sin yttre storhet. Det är myten om Er som gör att amerikansk politik, tack, gode Gud, inte är som europeisk. Och aldrig heller, om jag fick bestämma, kommer att bli.
Jefferson såg ut genom fönstret, som om han var långt borta.
– De intellektuella i Washington skrattar åt mig, de pekar på skillnaden mellan retorik och verklighet, de driver med mina kampanjer mot den federala byråkratin, de kastar statistik efter mina visioner, de tror att jag är lite … you know. Reagan knackade med pekfingret mot pannan. De tror att Amerika är byggt på realism och pessimism.
Solen kastade en reflex i det smäckra mässingsteleskopet i fönstret. Vad brukade den gamle studera? Fälten? Stjärnorna? Bergen i väster?
– Ni om någon, Jefferson, vet att de har fel.
– Vad ni i eftervärlden har glömt är visionens villkor, svarade Jefferson långsamt. Den begränsade statsmakten var bara en av förutsättningarna för människans självstyre. Människan själv var en annan och viktigare. När politikerna i Virginia krossade min skolreform, när barns arbete blev viktigare än barns bildning, när individuell egendom blev kapitalmakt, när oberoende producenter blev manufakturens löneslavar, då dog också självstyret som praktisk möjlighet. Resten är mytbildning, inbillning och dimridåer.
– Jag tror att Ni har underskattat folket, svarade Reagan med en klang av spänd otålighet i rösten. Jag misstänker att Ni har försökt skapa Er en människa efter egen förebild, inte människan sådan hon är. Ni gav amerikanen friheten att förvalta sina okränkbara rättigheter, men Ni tycks skämmas för resultatet. Ni blev populismens fader i Amerika, men Ni klagar när populismen uttrycker folkets vilja, när människor hellre strävar efter materiell lycka än bildning och kunskap, hellre vill leka än läsa, hellre vill rasta än rösta, hellre vill läsa Bibeln än Darwin.
– Jag menade aldrig att friheten skulle gräva sin egen grav. Jeffersons röst lät plötsligt trettio år yngre. Jag skrev att ett styre som anförtros folkets representanter enbart, kommer att urarta. Det är bara människan själv som kan vara en garant för den goda makten. Och inte ens människan, om inte hennes själ förbättras, hennes tänkande utvecklas, hennes kunskap ökar. På den punkten var jag en gång optimist. Jag är det inte längre.6
– Ni kan inte fly från Ert ansvar, Jefferson. Det var Ni som till varje pris ville decentralisera; låta lokalbefolkningen sköta samhället, låta föräldrar, inte centralbyråkrater, ta hand om skolorna. Det var Ni som sade att en enkel bonde hade bättre omdöme i moralfrågor än en professor.7 Det var Ni som fruktade Washingtons makt och ville ge den till delstaterna, ja, till och med rätten att ogiltigförklara, nullifiera, unionen.8
– Jag hade fel.
Reagan låtsades som om han inte hörde. Kanske hörde han inte.
– Bara ett halvår före Er död, ursäkta påminnelsen, gick Ni till hårt angrepp mot den federala makten. Ni kritiserade till och med att den byggde vägar och kanaler, att den under täckmantel av omsorg om »den allmänna välfärden« började ta sig otillåtna friheter.9 I mitt installationstal 1981 kunde jag ha tagit vad Ni skrev, ord för ord. Han bläddrade fram ett av sina kort och läste: »Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet. Från tid till annan har vi frestats tro att samhället blivit för komplicerat för självstyre, att ett styre genom en elit är överlägset ett styre för, av och genom folket. Men om ingen av oss kan styra sig själv, vem av oss har förmågan att styra andra?«
– Jag gillade det där, medgav Jefferson. Jag har gillat en hel del av vad Ni har sagt. Er retorik har varit mycket stor och mycket falsk. Ni har låtit Amerika få syn på sina historiska rötter och sina ideal för att i nästa ögonblick förvandla dem till en hägring. Ni levererade en mäktig föreställning men lämnade människorna ensamma i salongen när ljuset tändes och tårarna torkade.
Jefferson såg att orden gjorde verkan. När han fortsatte var rösten skarp.
– Ni har använt mina ord för att skapa bilden av makt där ingen makt längre finns, och för att förtiga makten där den faktiskt härskar. Ni har attackerat den politiska makten men varit blind för den ekonomiska och privata. Ni har misstrott de valda men haft obegränsad tilltro till de ovalda. Ni har gisslat statens ineffektivitet och slöseri, men varit totalt blind för det privata fifflet och den ekonomiska korruptionen bland Era egna vänner och rådgivare. Ni har talat varmt om individen men slängt ut henne i kylan. Ensamhet, mr President, är inte självstyre.
Reagan svarade inte. Kanske förstod han inte. Under hela sin politiska karriär hade han talat Jeffersons språk och känt sig stå honom genuint nära. Redan i tevetalet 1964 till stöd för Barry Goldwater10 hade han uttryckt sig i typiskt jeffersonska vändningar. Valet i vår tid, hade Reagan sagt, stod inte längre mellan höger och vänster utan mellan ett samhälle med maximal individuell frihet inom ramen för lag och ordning å ena sidan och »totalitarismens myrstack« å den andra. »Antingen«, hade han fortsatt, »accepterar vi ansvaret för våra egna öden, eller så överger vi den amerikanska revolutionen och bekänner oss till tron att en avlägsen huvudstad bättre kan planera våra liv än vi själva.«
Hade han inte, med Amerikas fäder i ryggen, angripit det ohämmade majoritetsstyret och påpekat att Jeffersons okränkbara rättigheter måste respekteras, »om så en individ överröstas av samtliga sina medborgare«. För det hade han kallats konservativ, ja, reaktionär. Men i så fall var väl den amerikanska drömmen också reaktionär. Och Thomas Jefferson.
– Och vad så med människan? fortsatte Jefferson, som om han hade väntat ut Reagans tankar. När jag talade om självstyret förutsatte jag individens oberoende och styrka, jag förutsatte medborgarskap, kunskap och politiskt engagemang. Mitt självstyre byggde på den starka människan: odlaren, byggaren, kunskaparen, upptäckaren. Ert självstyre bygger på den svaga, apolitiska, maktlösa. Mitt självstyre ville bygga makten underifrån. Ert självstyre ger individen i nya makters våld. Mitt självstyre förutsatte inte en individ utanför politiken, det förutsatte republiken, res publica. Ni har formulerat åt den maktlösa individen en falsk känsla av makt. Ni har putsat skalet till glans, men kärnan, mr President, kärnan är förtorkad.
– Men våra ord är ju nästan exakt desamma!?
– Ja, och just därför piskar Era ord mitt samvete, ty det Ni idag säljer som jeffersonskt självstyre är i själva verket en ordning som sänder den svaga, maktlösa och okunniga ut i djungeln. Att följa djungelns lag. Eller förgås.
– Men detta är bara inte sant! Reagan lade upprört högerhanden över bröstet, som om han ville hämta hela Amerika till vittne. Det finns spelregler. Det finns en författning. Det finns domstolar. Det finns fri- och rättigheter. Det finns opportunity. Det finns maktdelning. Inte någon annanstans finns ett bättre system för individens självstyre än det som Ni själv varit med om att skapa. Varför denna pessimism? Uppriktigt sagt, jag förstår Er inte, mr Jefferson.
Jefferson drog samman rocken, som om han frös.
– Vill Ni se mitt bibliotek? frågade han efter en stunds tystnad och reste sig med överraskande kraft. Utan att vänta på svar gick han, med effektiv käppföring, fram till en sidodörr som ledde ut mot husets östra delar. Genast till höger, på en solvärmd inglasad terrass, paraderade rader med nyuppdragna plantor av skiftande art försedda med pedantiska etiketter. I ena hörnet stod en hyvelbänk och en stor träcylinder på vilken låg utbredda ritningar och några handverktyg.
– Min hemmaverkstad, förklarade Jefferson, jag håller på att konstruera om en maskin som skalar majskorn. Den sparar redan in tjugo dagsverken, men jag vill att den ska drivas med vattenhjul, inte med häst. I krukorna finns tomater från Frankrike och gurkor från Pennsylvania. Och så italienska kronärtskockor som en god vän smugglade hit förra året. Han vände sig bakåt. – Odlar ni, mr President?
– Bara mina laster, svarade Reagan avväpnande.
– En människa som inte odlar är inte fri, sade Jefferson allvarligt och ledde in sin gäst i biblioteket.
Biblioteket
Om Jeffersons bibliotek vet historien att berätta exakt och åtskilligt. På våren 1815 fanns här 6 487 volymer, vilket, som förre Monticelloslaven Isaac (Jefferson) kunde vittna om, var »väldigt många böcker, som Old Master hela tiden slog upp saker och ting i«.11 Böckerna upptog under en tid 90 kvadratmeter väggyta och trängde undan 25 kubikmeter husvolym. De flödade ut ur biblioteket, in i hallar och garderober, lagrades i sängalkover och passager, staplades på fönsterbrädor och golv.
Jefferson hade köpt böcker under hela sitt vuxna liv, böcker åt sig själv och böcker åt andra. Under ambassadörstiden i Paris hade han enligt egen utsago gått igenom varje bokhandel i staden, han hade haft stående köporder hos de förnämsta bokhandlarna i Amsterdam, Frankfurt, Madrid och London, han hade köpt medeltida skrifter, antika klassiker, reseskildringar, memoarer, filosofier och encyklopedier, han hade, förutom engelska och amerikanska böcker, köpt böcker på franska, spanska, grekiska, latin, portugisiska, italienska. Han hävdade själv att han sannolikt hade den förnämsta samlingen av böcker med anknytning till Amerika och den nya världen. Ingen sentida forskning har på den punkten motsagt honom.
När britterna på senhösten 1814 invaderade Washington och brände ner Capitolium och det nybyggda offentliga biblioteket, upprördes Jefferson över »vandalismens seger över kunskapen«12 och erbjöd sitt eget bibliotek som ersättning. Räknat på ett gängse dåtida bokhandlarpris av tio dollar för en folio, sex för en kvarto, tre för en oktavo och en dollar för en duodecimo, ägde Jefferson böcker till ett värde av 23 950 dollar, vilket var det pris den amerikanska kongressen erbjöds att köpa dem för. Med alla andra mått mätt var samlingen ovärderlig.
Erbjudandet att få köpa Thomas Jeffersons bibliotek mottogs inte med tacksamhet. Det mottogs knappast alls. Köpet var fyra röster från att omintetgöras av den amerikanska kongressens representanthus. Böckerna beskrevs av en talare som »goda, dåliga och likgiltiga, gamla, nya och värdelösa, på språk som många inte kan läsa, och de flesta inte borde«.13 De gamla federalisterna, de som i valet år 1800 hade förlorat makten till Jeffersons parti, hatade honom ännu och skulle motsatt sig ett köp, oavsett pris och innehåll. Nu klagade de på priset (»ruinerar statskassan, utblottar folket«) och innehållet (»okristen filosofi« som »vanhedrar nationen«).
I maj 1815, inslagna i papper, packade i samma staplingsbara furuhyllor de tidigare stått uppställda i, med fronterna förspikade, inleddes transporten av Jeffersons böcker från Monticello till Washington. De var ordnade och katalogiserade enligt gällande kunskapssystem (Bacons), dock med stort utrymme för personliga underavdelningar. »Det är den finaste samling böcker som finns i Förenta staterna«, skrev Jefferson anspråkslöst när den tionde och sista vagnslasten rullade ner från Monticello. »Jag hoppas den kommer att få ett visst inflytande på litteraturen i vårt land«.14
Han läste mycket också de dryga tio år han levde utan bibliotek, dock allt mindre poesi och med en växande oförståelse för den samtida skönlitteraturen. Av det sålda biblioteket lyckades han under sina elva sista år ersätta närmare 2 000 titlar. De antika klassikerna återköpte han till en nästan komplett samling, om än, som en besökare påpekade, »i en vårdslös blandning av editioner«. Han läste dem nu mera för deras språkliga rytm och skönhet än för deras filosofiska innehåll. Han ansåg Platon tråkig och Aristoteles politiskt oanvändbar. Av antikens republiker hade Amerika inte längre något att lära.
På denna enda människas passion för böcker och kunskap byggdes vad som med tiden skulle växa till världens största bibliotek, Library of Congress. Länge behölls Jeffersons eget katalogiseringssystem intakt. De böcker som hade tillhört Monticello var lätta att hitta eftersom de markerats med ett J i kartoteket, vilket en ung kongressledamot från Illinois, Abraham Lincoln, till sin glädje kunde notera drygt trettio år senare.16
Några år därefter, 1851, eldhärjades Library of Congress, och de flesta av böckerna från Monticello förstördes.
Verkligheten
– Det här är grunden för självstyret, sade Jefferson och svepte med armen över de tätt packade hyllorna. Här står vår civilisations samlade kunskaper och erfarenheter. Här finns alla misstag, alla vanföreställningar, alla falska förhoppningar. Här gömmer sig hoppet om godheten, kärleken till livet, drömmen om frihet.
Han gick fram till en enkel läspulpet som stod placerad vid fönstret mot gårdsplanen framför huvudingången. Utanför rörde sig mörka skuggor. Solen blänkte i svarta limousiner. Han rörde försiktigt vid den uppslagna boken. – Jag läser Locke igen. Jag frågar honom än en gång: Är friheten verkligen möjlig?
Jefferson tog upp de små glasögonen ur rockfickan, höll dem i vänster hand som en lornjett, sänkte huvudet och läste högt: »Människans frihet, friheten att handla efter den egna viljan, förutsätter att människan besitter ett förnuft som gör det möjligt för henne att förstå självstyrets lagar, och som får henne att se gränserna för den egna viljans frihet. Att släppa henne lös i obegränsad frihet, innan hon har ett förnuft som …«17
– Varför gräva efter friheten i böcker, avbröt Reagan otåligt. Öppna fönstret! Res ut i Amerika! Se friheten förverkligas av tusen och åter tusen små entreprenörer, byggare, pionjärer, av immigranter från hela världen, av våra pojkar i kamp för demokratin på jorden. Se Er egen andas barn, mr Jefferson. Ni har inget att skämmas för! Vi har fortfarande all rätt att drömma hjältedrömmar!
Den gamle tycktes försjunken i sin läsning. Ett urverk slog tungt i huset.
– Säg mig, manade Reagan, vad är det för fel på en frihet som i tvåhundra år hållit tyranniet borta, som i tvåhundra år närt människors drömmar och ambitioner? Är Amerika inte fortfarande en skinande stad uppå berget? Vad frihet kan Ni mer begära?
»Att släppa människan lös i obegränsad frihet, innan hon äger ett förnuft som kan leda henne«, fortsatte Jefferson sin läsning som om han inte blivit avbruten, »är inte att ge människan den frihet som hon naturligen har rätt till, det är att kasta henne ut bland odjuren, att lämna henne i ett tillstånd, lika ömkansvärt och lika ovärdigt en människa som någonsin deras.«
Han vände sig om mot Reagan och sänkte glasögonen. – Jag brukade inte oroa mig för förnuftet. Jag trodde skolan, upplysningen, tidsandan, det moraliska sinnets utveckling hade fört oss till en säker punkt i historien. Jag var, precis som Ni säger, en stor optimist. Jag hade privilegiet att leva före de stora ideologiernas tidevarv, och privilegiet att dö i tron att Amerikas bärande institutioner skulle bli biblioteket och universitetet. Med ideologierna försvann min tro på det individuella förnuftets makt, med min död försvann Amerikas tro på kunskapen.
En helikopter hördes dåna förbi, rörelsen utanför fönstret ökade.
– Och utan kunskap och förnuft, mr President, ingen frihet och inget självstyre. Bara ett liv bland odjuren.
Reagan såg på klockan. Han föreföll ha tröttnat på samtalet. Jefferson lät i hans öron som alla de andra intellektuella ägghuvudena i Washington. Pessimistisk och i princip obegriplig. I stort sett oamerikansk.
– Jag ser att Ni upprörs över moralens förfall, över att läsokunnigheten är stor, över att amerikaner kanske föredrar pizza framför politik, över vad Ni kanske skulle beteckna som överdriven materialism, men Ni kan ju för Guds skull inte förneka att Amerika ännu sjuder av vitalitet, att självstyret fortfarande är en möjlighet, att kunskap och förnuft i varje fall inte betraktas som handikapp, att religion och gudsfruktan ännu styr amerikanerna. Har Ni blivit socialist?
– Jag ser att Ni hastar, mr President, sade Jefferson. Låt mig bara helt kort berätta en episod ur mitt eget liv.
Reagan nickade, kanske en anekdot för framtida bruk.
– Jag hade en yngre syster, Lucy, jag kände henne inte särskilt väl, hon gifte sig tidigt med en gemensam kusin, Charles Lilburne Lewis, och medan jag ännu satt i Vita huset flyttade familjen till en plantage nära Ohiofloden i Kentucky, som då förstås var rena vildmarken. Något år efter det jag återvänt till Monticello dog Lucy, och jag väntade mig inte att få höra mer från den familjegrenen.
Han gjorde en konstpaus, gick fram till ett litet oktogonformat bord vid ett av fönstren, drog ut en av de lådor som precist inpassats längs varje sida, och tog fram vad som såg ut att vara gamla domstolsprotokoll.
– Knappa två år senare, fortsatte han och vände sig om, fick jag meddelande om att två av Lucys efterlämnade söner, mina egna systersöner, mitt eget kött och blod, natten den 15 december 1811 brutalt, med en yxa, hade slaktat en av familjens slavar, en man vid namn George. För säkerhets skull inne i plantagens slakthus. Det hela upptäcktes naturligtvis och mina båda systersöner, Lilburne och Isham Lewis, skulle otvivelaktigt ha fått sona sitt brott om inte Lilburne tagit sitt eget liv och Isham fegt lyckats fly.
Jefferson vägde protokollen i händerna, som för att hämta kraft.
– Det som gjorde mest ont, sade han sakta, var inte brottet.
– Jag antar att de hade sina skäl, försökte Reagan diplomatiskt.
– Nej, de hade inte sina skäl, bet Jefferson av. Vill Ni veta varför de mördade? De mördade, styckade, högg upp slaven George, därför att han av misstag slagit sönder en kanna som tillhört min döda syster. De mördade av lust, av hat.
Med höger pekfinger hamrade han fram de bittra orden ur domstolspappren, som om han ville genomborra dem.
– Så Ni ser, de hade inte sina skäl. De hade annars allt; bildning, egendom, goda förbindelser. De var det slags människor för vilka jag trodde självstyret var en naturlig sak. Människor som jag själv. Och ändå, inte ett uns av moral i deras handlande, inte ett stoft av godhet. Av det som jag en gång betraktade som självstyrets oskrivna förutsättning fanns ingenting. Absolut ingenting.
Jefferson lade tillbaka pappren på bordet.
Reagan tycktes inte förstå. – Sånt där händer ju gubevars då och då. Det finns ingen anledning att Ni personligen ska känna ansvar. Ruttna äpplen finns i de bästa familjer.
– Ja, viskade Jefferson, ruttna äpplen finns i de bästa familjer, och därför hade Hamilton och Madison rätt och jag hade fel. Det finns ingenting som kan kallas ett moraliskt sinne, en instinkt att göra det goda. All makt, också den lilla, kanske särskilt den lilla, kan bli ond och förgörande. Madison såg vad jag inte ville se, att människans passioner måste inhägnas, att alla ambitioner, också de till synes goda, måste sättas att bekämpa varandra, att inte bara fruktan för staten utan också fruktan för individen måste byggas in i vårt system.
– Det där sista låter oamerikanskt.
– Bara i den amerikanska populismens ögon.
– Men det är ju Ni som är den amerikanska populismens fader!
Jefferson svarade inte.
– Och jag antar att det inte är så mycket Ni kan göra åt den saken, tillade Reagan.
Monticello, Virginia, fredag
Efter sitt tal vid University of Virginia på fredagen gjorde president Ronald Reagan, under tät mediebevakning, en överraskande snabbvisit på Thomas Jeffersons Monticello.
Monticello, »det lilla berget«, som ritades och byggdes av Jefferson själv, och där han tillbringade de sista sjutton åren av sitt liv, besöks av hundratusentals människor årligen och betraktas som en av de stora symbolerna för den amerikanska drömmen.
Byggt på toppen av en brant kulle, blickar Monticello rakt ut över vad som en gång var den amerikanska vildmarken. Huset är byggt som en romersk patriciervilla med kupol efter parisisk förebild och grekiska pelarportiker i öster och väster. Det är inringat av frukt- och grönsaksodlingar, som längre ner övergår i tät ekskog, kantad av porlande vattendrag och åkrar.
Monticello är, den demokratiska symboliken till trots, en särpräglat aristokratisk byggnad, estetisk in i minsta fönsterkarm, tronande på en underjordisk värld av kök, verkstäder och bostäder för husslavar, av vilken ingenting är synligt från utsidan. Den övre sfären döljer den undre. En ovetande besökare kan förledas tro att Monticello helt saknade ekonomiska fundament. I övrigt går hallen i jonisk stil, matsalen i dorisk, salongen i korintisk och domen i attisk.
Inredning och detaljer bär alla Jeffersons omisskännliga prägel. Hallen är fylld av fossiler, mineraler, djurhuvuden och ett gigantiskt urverk vars lod går genom golvet, ner i underjorden. Typiska är också de kopplade dubbeldörrarna i hallen, den ena dörren öppnar eller stänger, medelst kedjor i golvet, den andra. I matsalen finner besökare stort nöje i den mekaniske kypare som Jefferson lät installera, en liten hiss från vinkällaren till matsalen, med plats för en vinflaska i taget.
Monticello inköptes och restaurerades efter en omfattande nationalinsamling på 1920-talet med stöd från såväl höger som vänster. En av kampanjmakarna, en republikansk affärsman, lät meddela att Monticello skulle bli »ett aktivt instrument i det oförsonliga kriget mot vår tids radikalismer«.
Monticello är ett monument som mer än något annat speglar sin byggares politiska och personliga kluvenhet. Här lät den store demokraten bygga sig ett hus med hjälp av slavarbetare, här levde den obotlige revolutionären mer upphöjt och aristokratiskt avskild än mången kung och adelsman, här upprättade populismens anfader ett elitistiskt monument över den goda smaken och den nobla skönheten.
Monticello är gåtan Thomas Jefferson i all sin olösbarhet.
President Reagan tillbringade sammanlagt en halvtimme på Monticello. Han uppehöll sig särskilt i Jeffersons arbetsrum och bibliotek. Inför de väntande tevekamerorna, som placerats framför den med blå-vit-röda girlanger dekorerade östra portiken, gav han en sista mästerlig uppvisning i politiskt kulissmakeri: Ronald Reagan på besök hos frihetens anfader.
Reportrarnas frågor lät han dränka i oljudet från kortegens motorcyklar. Någon uppfattade en sista mening, knappt värd att citera, innan limousinedörren smällde igen:
»Än lever Thomas Jefferson.«
* Idag är Montpelier restaurerat i sitt forna skick och omgjort till minnesmärke över såväl James Madison som det slavsamhälle hans egendom vilade på. https://www.montpelier.org. Se nyskrivet slutkapitel i 2024 års upplaga.