Första kapitlet ur Det förlorade landet: Uppstigning

Den vandrande juden har nått ett vägskäl,
och konsekvenserna av hans vägval kommer att göra sig påminda
under århundraden framöver.
Arthur Koestler 1950

Vi steg upp till Israel i slutet av april 1962. Uppstigning, alija, är det bildliga uttrycket för judars utvandring till det förlovade landet. I vårt fall betydde det inte bara att Jerusalem låg högt, utan också att vi startade från en låg punkt. Min far hade lämnat oss två somrar tidigare, trettiosju år gammal, upphunnen av den förintelse han i femton år försökte överleva. Utåt var han vacker och levnadsglad, med fina ansiktsdrag och ett varmt leende, men därinne var trådarna sköra som glas. Ett par smällar bara, en besvikelse eller två, och allt gick i kras. Pappa var sjuk, sade man, mycket sjuk. Han ansträngde sig länge för att det inte skulle synas utanpå, men på nätterna hörde jag honom ropa okända namn. Ett par månader innan han han dog, under en försöksutskrivning från sjukhuset i Strängnäs, bodde vi hos goda vänner i en vackert belägen sommarstuga vid en saltsjövik söder om Södertälje. Kanske trodde läkarna att en rejäl dos jublande svensk försommar skulle tränga ut mörkret. I de ljusa morgnarna, innan vi andra hade vaknat, steg han ljudlöst upp och rodde ut på fjärden. Jag bad att få följa med, men han väckte mig aldrig. Efter tredje eller fjärde gången kom han tillbaka med en stor gös som fick simma omkring i en hink hela förmiddagen – som ett snabbt tynande minne av en grynings glömska. Efter lunch vände den buken i vädret. Några dagar senare togs pappa in på sjukhuset igen och vi sågs inte mer. Jag var tretton år gammal när vi lämnade Södertälje, där fragment hade börjat fogas samman och rötter sakta sökte jord. Med desperat beslutsamhet hade två överlevande gripit tag i det som syntes kunna ge fäste och försökt stänga ute det som kunde öppna avgrunden. Jag gavs ett namn som mina föräldrar aldrig skulle lära sig att uttala och tilltalades från späd ålder på ett språk som ingen av dem ännu behärskade. Vid två års ålder fostrades jag i ett av folkhemmets första kommunala daghem. Jag lärde mig hålla på SSK och palla äpplen i tjänstemannavillornas trädgårdar, jag började längta efter luciafesten i den stora lastbilfabrikens monteringshall och midsommardagarna på det lilla pensionatet ute vid Näset och promenaderna till det ännu fashionabla havsbadet. Jag såg pappa göra lumpen i trängtruppernas uniform och mamma trött skynda iväg till sömmerskejobbet på Tornvalls. Sakta men säkert vreds och bändes och tillrättalades en plats som kunde ha varit var som helst, och som enligt en rimlig sannolikhetskalkyl inte borde ha varit alls, till något som tidvis var förvillande likt ett hem.
En sommar hittade jag en död tornsvala på en av villatomterna nedanför oss och fick lära mig att tornsvalor inte förmådde lyfta från marken på egna ben. En vinter kastade några av ungarna på gården snöbollar på vårt fönster och ropade “judar“, var de nu hade fått det ordet ifrån. Judar var nästan lika sällsynta i Södertälje som negrer, och jag var nästan lika ovetande som de. Men mamma var vit i ansiktet. Ännu några år kunde mina föräldrar ibland skratta som om världen var ny och Södertälje deras hem på jorden. Hur skulle jag veta att det som såg ut som ett hem var ett oförlöst chocktillstånd?
Med pappas död upplöstes fiktionen. Av vägen genom skogen, bort mot Torpa och badet, längs vilken jag kände varje blåbärssnår och gullviveställe, i vars gläntor vi hade byggt kojor och kört cykelspeedway, blev en främmande stig fylld av ofullbordade minnen. Det salt- och tjärdoftande havsbadet med tiometerstrampolinen och de knirkande nakenbassängerna för herrar och damer brann ner, dvs eldades upp av Lång-Erik som var uppenbart felskruvad och som bodde i andra änden av rönnbärsallén innan han hämtades till förvaring på Halls ungdomsfängelse. Vattnet vid badet var vid det här laget förorenat av kloakutsläpp och man badade på egen risk. Danspaviljongen förföll. Minigolfbanan stängdes. Stranden tystnade. För det som fanns kvar hade ödet och kommunen en oljeterminal i beredskap. Skogen längs vägen började plöjas upp för affärslager och köpcentra.
De flesta av mina drömmar och planer hade varit knutna till pappa. Det var han som kom hem med de stora reseskildringarna, de uppslukande äventyrsromanerna, de pojkaktiga överraskningarna. En kväll gick vi på Roxy och såg Charles Lindbergh flyga över Atlanten i The Spirit of St Louis. En annan gick vi på Castor och såg Danny Kaye i Kors i taket. Jag tyckte mycket om Danny Kaye, som på något sätt hörde samman med oss och egentligen hette Daniel Kaminsky. Pappa såg ut som Danny Kaye. Särskilt när han skrattade.
Det var pappa som hade knutit våra band med omvärlden, med vänner och arbetskamrater, med vilda framtidsprojekt och stora drömmar. Men alla var de knutna till det sköraste av fästen. Och när fästet brast, brast också banden. Några månader senare lämnade vi kvarvarande Södertälje för Stockholm, och efter ytterligare något år, knappt adressändrade, steg vi upp.
Hur djupt ner befann vi oss? Nog var vi rotlösare än de flesta omkring oss, men dåligt hade vi det inte. Sorgen var stor, men sorger kommer man över. Band hade kunnat knytas om och knytas på nytt. Många av dem vi redan hade, skulle visa sig vara för livet. Emigration var i vårt fall ingen sista utväg. Bara en av flera. Materiellt och socialt ansågs Sverige ha framtiden för sig.
Men vem skulle inte någon gång vilja plantera om sitt liv på en högre äng? Också till synes rotfasta svenskar emigrerade – till Australien och USA. Rastlösheten var inget judiskt monopol. Mitt liv var vid den här tidpunkten rastlöst av flera skäl än historiska. Till min mor rapporterades av judiska grannar att jag hade iakttagits i dåligt sällskap vid kiosken nedanför Hägerstensåsens tunnelbanestation. Vilket i någon bemärkelse var sant, men ändå inte. Vi var tretton och gick i sjuan och undrade över våra kroppar och tjuvrökte och nyfikenhetshånglade i väntan på något annat och bättre som förmodligen så småningom helt säkert skulle komma. Å andra sidan var det inte riktigt klart vad som säkert skulle komma. Och framförallt var det mycket oklart vad vi egentligen hade. Sverige gick havande med den stora existensiella urladdning som skulle komma några år senare och som skulle blottlägga en hel generation av rotlösa. Ingen såg det naturligtvis, men det måste ha påverkat en ung pojkes längtan efter livsmening. Det fanns de här åren inga förväntningar som jag inte ganska smärtfritt skulle kunna överflytta på ett nytt land och ett nytt liv. Och säkert var jag inte ensam.Så när allt kommer omkring var det kanske inte den låga utgångspunkten som gjorde vår uppstigning så brant. Det var höjden trots allt. Vi skulle upp på toppen av västerlandets samlade drömmar, på en höjd där luften var så tunn att man kunde se det man ville se. Där låg Sions berg, Jerusalems portar, Sarons ängder, Davids hus, Jerikos murar, Getsemanes trädgårdar, Judéens öknar. Det var en höjd som inte bara flöt av mjölk och honung, utan också av tusenåriga drömmar om gudomlig rättvisa och mänsklig försoning. Det var utopiernas moder, messianismens vagga, försoningens själ och domens uppfyllelse. Det var Det förlovade landet. Och inget annat land hade så länge lovat så mycket till så många.
Om vad som hade lovats judarna skall jag återkomma till. Om vad som hade lovats generationer av kristna nonkonformister och sanningssökare, skildras med ojämförlig lyster och inlevelse i Selma Lagerlöfs epos om Jerusalemfararna från Nås socken i Dalarna:
“ Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad.“
Om de flesta av dessa löften var jag naturligtvis ännu okunnig. Liksom om de förkrossande besvikelserna hinsides dem. Men mytiskt oförberedd var jag inte. Inte för intet hade jag tillbringat fem somrar i rad på den judiska barnkolonin Glämsta, där Väddös glittrande badvikar och grönskande fotbollsplaner undan för undan fick konkurrens av andra och märkligare landskap. Nästan varje vecka samlades vi någon kväll för att se bilderna och höra berättelserna från det senaste och största miraklet däruppe på höjden – den judiska staten Israel, Eretz Israel. Vad som var så märkvärdigt förstod jag kanske inte, och riktigt verkligt och angeläget kändes det nog inte. Men människorna på bilderna var starka och bruna, och deras blickar alltid riktade mot en punkt strax ovanför horisonten. Och vare sig de bar på vapen eller spadar, gjordes fullständigt klart att de framförallt bar på ett Uppdrag. Att stiga upp till Israel, fick vi lära, var att axla sitt ansvar för det judiska folkets öde, att säkra dess överlevnad mot ytterligare förföljelser, att förhindra judenhetens slutgiltiga fysiska och andliga förintelse, att förverkliga dess mångtusenåriga nationella och andliga aspirationer. Och steg man inte upp själv, vilket knappast någon i Sverige tycktes vara beredd att göra, var det ens självklara skyldighet att med alla medel stödja dem som hade tagit steget. Mellan kuddkrig och idrottsturneringar lärde vi oss dansa horra och sjunga det nya Sions ömsom medryckande, ömsom vemodiga sånger.
Jag tror de allra flesta av oss reagerade med skepsis, för att inte säga likgiltighet. Ett drygt decennium efter Förintelsen vilade framstegstrons och välfärdsoptimismens välvilliga hand tryggt också över små judebarn. Genom de ännu rykande ruinerna av Auschwitz öppnade sig det moderna, sekulariserade samhällets gränslösa horisonter. Allt vad en tolvårig judepojke kunnat drömma om, kunde med ens drömmas fritt och ostört, här och nu. Särskilt när drömmarna ännu var små och handlade om Brittmarie med det ljusa håret på första bänkraden. Eller om en plats i klasslaget i ishockey. Eller om att stiga ombord på ett av snälltågen som varje dag stannade utanför vårt fönster på sin väg mot någon annanstans.
Senare, när drömmarna krävde mer, och när historien åter började förmörka sikt och sinnen, och när det inte längre var så självklart vilka vi var, återvände somliga tillbaka till den israeliska drömmen. Några få emigrerade så småningom, andra började komplettera sin sköra judiska identitet med den judiska statens. Om det på frågan “vem är jag?“ inte fanns något entydigt svar, fanns åtminstone tills vidare ett par tvetydiga.
Naturligtvis var begreppet Israel laddat med betydligt större förväntningar än dem jag som barn förmådde ta till mig. När jag i efterhand går igenom minnen och skrifter från decenniet efter kriget, upptäcker jag dock att förväntningarna paradoxalt nog tycktes vara mera uppskruvade bland icke-judar än bland judar. Inte så att världens judar förblev oberörda, tvärtom. För dem var Israel de här åren en viktig tillflyktsort för krigets spridda och hemlösa spillror, en senkommen upprättelse av judars människovärde, en sorts garanti mot historiens återkomst, ett naturligt centrum för judisk kulturell och religiös renässans. I de flesta judiska hem stod den lilla blå insamlingsbössan med den israeliska kartan väl synlig. Till de flesta judiska hem kom numera brev och hälsningar från överlevande anhöriga och vänner i det nya landet. Nyheter från Israel följdes med stor intensitet. Under Sinaikriget i oktober 1956 satt pappa klistrad vid radioapparaten, orolig inte bara för vad som skulle kunna hända i Tel Aviv.För icke-judar fick staten Israel i början en annan och mångtydigare innebörd. I den samtida svenska litteraturen om den nya staten finns en mytisk överspänning, en brist på kritik och distans, en salvelsefullhet och sentimentalitet, som får sin uppenbara laddning av den judiska katastrofens ännu outtalade, tabubelagda innebörd. Bara några år efter kriget tystnar vittnesmålen om lägren och gaskamrarna, journalfilmerna stuvas undan, den nya världen vill glömma och gå vidare som om inget hänt. I det perspektivet blir Israel på en gång det lyckliga slutet och den lovande begynnelsen. Genom Israel sonas det förflutna och legitimeras framtiden. Genom Israel skiljer sig den nya världen från den gamla. Genom Israel lösgörs den europeiska civilisationen från plikten att konfrontera sin egen moraliska stumhet. Tidens bild av Israel formas av det icke-judiska Europas historiska skam och utopiska längtan.
I juli 1957 skriver Herbert Tingsten (som tio år tidigare varit kritisk till sionismen och Israel) i förordet till sin bok Det hotade Israel: “Genom studier och senast genom min resa [har jag] blivit övertygad om att Israel hör till det stora positiva i vår tid. Min övertygelse om detta är så stark att jag har svårt att tro att inte alla människor med ungefär samma allmänna värderingar vid en viss fördjupning av kunskaperna i frågan måste komma till samma uppfattning.“ Med ett närmast religiöst patos skildrar Tingsten Israel som en jordisk utopi, en stat vars “lärda“ inte bara planerar för landet utan också för “mänskligheten“, och där “den rastlösa aktiviteten eldas och helgas av ett patos med mystikens och religionens förvissning… Högre har vår kultur inte nått i syntes och kraft.“
Steget är inte långt till de bibliskt färgade föreställningar om staten Israel som samtidigt börjar få genomslag i kristna kretsar. En frikyrklig rapportör, Johan Hagner, söker under sin resa genom landet de förväntade tecknen på världens förestående frälsning och upprättandet av “framtidens teokratiska tidsvälde“. Enligt vissa bibeltolkningar (av profetior hos Hesekiel och Jesaja) skall Gudsriket föregås av judarnas återkomst till det heliga landet och deras kollektiva omvändelse till Kristus. Och naturligtvis finner Hagner vad han söker: “Nu är redskapet för Guds stora segertid på jorden skapat av Gud själv, och vilket redskap! Kunde Saulus av Tarsus, sedan han på vägen till Damaskus mött Jesus och förvandlats till en Paulus, skaka nästan hela den då kända världen, vad skall inte då ett helt folk kunna brukas till av Gud.“
Lika tydlig dessa år är Israels roll som jordisk social utopi, inte minst för de svenska socialdemokratiska och kooperativa folkhemsdelegationer som i entusiastiska rapporter vittnar om framgångsrika fackföreningsägda företag, om den kooperativa idéns seger, om mirakulöst fungerande jordbrukskollektiv kännetecknade av “ett enkelt, sunt, härdande liv utan de klasskillnader som skapat så starka motsättningar i de västerländska samhällena, och utan det centraliserande tvång som är förbundet med de auktoritära statsbildningarna“. Av det nya Israel förväntas med ens inte bara religiös utan också social frälsning. Här uppenbarar sig en ny väg ut ur egoismen, materialismen, urbanismen, kapitalismen, en bot mot de mänsklighetens sociala sjukdomar som västerlandets reformatörer och utopister så länge och så fåfängt försökt konstruera bort. Från Israel skall utgå en ny moral, en ny människa och ett nytt samhälle. Israels sak är hela västerlandets. På några år har judarna i sin israeliska gestalt förvandlats från västvärldens parias till dess moraliska och sociala alibi. “Det är den västerländska civilisationens oavvisliga plikt att ge detta folk allt det stöd det behöver för en fredlig och blomstrande framtid i sitt historiska hem“, avslutar en den svenska kooperationen närstående rapportör sin förtröstansfulla skildring från 1957.
Skärskådar man de skiftande icke-judiska förhoppningar och utopier som knyts till den judiska staten, så har de alla gemensamt föreställningen om uppkomsten av en ny judisk människotyp; blond, blåögd, trubbnäst, kärv, praktisk, fysisk och ointellektuell. Tidens böcker är fyllda av riefenstahlska släpljusporträtt av unga, muskulösa män och kvinnor vid traktorer och gevär. Journalisten Agne Hamrin ägnar i sin bok Murslev och svärd (1955), stor möda åt att finna biologiska och miljömässiga förklaringar till fenomenet med den ojudiske juden eller, som han själv spetsar till det, “den antijudiske israelen“. Att utvecklingen är av godo, står utom all diskussion. Kontrasten mot de “små blekhyade, skäggiga östjudarna“ beskriver han som “chockartad“. En smula chockerad blir han också när han strax därefter inser konsekvenserna av denna längtan, judisk som icke-judisk, efter en människotyp med otvetydigt germanska utseendeideal: “Ja, när man gång efter annan upplever denna paradoxala önskedröm, så kan det hända att man börjar fråga sig, huruvida den inte är ett slags spegelbild av en omedveten ’antisemitism’ hos de israeliska judarna.“
Den förväntan som dessa år ligger i luften är att judarna på egen hand är på väg att lösa “det judiska problemet“, inte genom att förändra omvärldens stereotypa bild av judar och judendom, utan genom att radikalt förändra det judiskas natur, genom att utradera stereotypen själv. De europeiska “ghettojudar“ som förföljdes och utrotades, kunde nu påstås ha varit av ett annat slag, om än inte förtjänta av undergång så dock förklarliga objekt för hat och förakt. Antisemitismen hade haft sina dunkla men dock orsaker. Den nya israeliska människan, den återbördade hebréen, hade befriat sig själv från sitt ghettojudiska förflutna – och sina forna förföljare från skuld. Israel var vägen ut ur historien, till glädje för alla dem som snarast möjligt ville glömma den. Israel var avbetalningen eller rentav slutbetalningen på västerlandets skuld till judarna. Israel var kulmen på ett historiskt offerdrama, där judarna “var lammet som offrades, sex miljoner offerlamm: ett oerhört offer som befriat från all tänkbar skuld och upprättat en ny balans till judarnas förmån. Som en konsekvens av detta offer har Israel blivit säkrat som judarnas land. Världen är skyldig judarna det som ersättning för det stora ritualmordet, inför hela mänskligheten har de vunnit den moraliska rätten till Israel, sin egen stat.“
Så såg bilden av Israel ut i början av sextiotalet. Det var inte bara några enstaka utvandrare från Sverige som spände bågen hårt.
Jag tror vårt steg av omgivningen uppfattades som större än det kanske var. Utvandring till Israel från Sverige hörde till undantagen, särskilt så pass många år efter kriget, när de flesta överlevande redan hade slagit sig till ro, eller i varje fall inte ville låta sig oroas. Ännu en bit in på femtiotalet var rastlösheten tydligare. Sommaren 1953 hade min far rest till Israel för att rekognoscera läget, men mötts av ransoneringskuponger, hungersnöd, överfulla barackläger för nya invandrare, maabarot, och folk som tog sig för pannan. Komma nu? Är ni inte kloka?
Så vi förblev kloka, så länge det gick. Det vill säga tills marken skakade, och steget till Israel syntes tryggare och säkrare än mycket annat. I Israel hade vi de enda kvarvarande resterna av min en gång talrika släkt; en farbror, en moster, en mormorssyster, en mormorsbror och fyra kusiner. I Israel var vi väntade och efterlängtade. Så vad väntade vi på?
Den 23 september 1961, på den trettonde dagen i månaden Tischri, i Skapelsens femtusensjuhundratjugoandra år, steg jag fram i Stockholms synagoga för att med darrande stämma följa den silvrade handens väg över torarullen och därigenom bli en bar mitzva, det vill säga en man mogen att fullgöra sina judiska plikter och därmed sitt kontrakt med Gud. På vägen fick jag av min rabbin, Emil Kronheim, följande ord ur Femte Moseboken: “Vår klippa – ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han.“ (32:4)
Söndagen den 22 april 1962, påskdagen, steg vi ombord på tåget till Venedig, min mor, mina lillasyster och jag, för att, så såg vi det nog, aldrig mera återvända. Det finns många saker som kan gå snett vid en uppstigning, ja vid varje resa till ett högt uppsatt och klart förutfattat mål. Exempelvis att stigen inte leder dit man trott, eller att målet visar sig vara en hägring, eller att den första anblicken väcker annat än kärlek. Till det förlovade landet kom man länge via hamnstaden Jaffa, där århundraden av ottomansk letargi hade satt sina spår, och där många febriga fantasier därför upplöstes i vansinne och resignation. Inte för att Jaffa var en särskilt ful eller olycksbringande stad, men något paradis var det inte. Och inte heller något Jerusalem. Vilket Jerusalem inte heller alltid var. Selma Lagerlöf berättar om Jerusalemfararen Birger Larsson som några dagar efter ankomsten dör i sorgen och besvikelsen över att inte ha kommit fram. Var fanns murarna av guld och portarna av glas? Var fanns ärans och härlighetens stad? Skulle Via Dolorosa vara en stinkande gränd? Skulle vägen genom Sionsporten kantas av avskrädeshögar? Skulle Guds stad befolkas av tiggare och spetälska?
“ Birger Larsson vinkade Halvor fram till sig och tog honom högtidligt i handen.
Nu ska du säga mig ett ord eftersom du är släkt med mig, sade han. Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?
– Å ja, nog är detta det rätta Jerusalem, sade Halvor.
– Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon dag, sade Birger. Du förstår väl, att det inte går an att ljuga för mig.
– Inte är det någon, som tänker på att ljuga för dig, sade Halvor.“
Vid vår alija behövde ingen misstänkas för att ljuga, annat än för sig själv. Såväl färd som ankomst visade sig infria också de mest orealistiska förväntningar. Jag har sedan dess gjort många resor till Israel, också flera med tåg och båt, men ingen av dem kan jämföras med resan våren 1962 ombord på vita, vackra Enotria av Venedig; dess lätta flykt över Adriatiska havet, dess magiska millimeterpassage genom den brant uthuggna Korintkanalen, dess outsinliga förråd av spagetti och riven ost, dess strandhugg i det gnistrande Dubrovnik, det palmkantade Brindisi, det larmande Piræus, det slumrande Limassol. Det var en resa som i perfekt takt och i god komfort vaggade oss genom tiden och rummet, från vad som allt mer kändes som en kylig återvändsgränd, till vad som i fantasin allt mer antog formen av en varm och öppen famn. Det fanns något definitivt och oåterkalleligt i denna resa, en mättad ödesstämning som ingen resa i mitt liv därefter skulle kunna återskapa.
Den första anblicken av målet kan som sagt förgöra allt. Får myten inte det minsta fäste, dör den. Resenärerna till ett annat paradis, Amerika, fick med tiden en frihetsgudinna att angöra sina förhoppningar vid, vilket länge höll många förhoppningar flytande. Angörningsporten till Israel hette för vår del Haifa, som utifrån havet en klar dag utgör en betydligt mera fantasieggande anblick än någonsin Jaffa. Och denna morgon hade inte ens Jerusalem kunnat konkurrera. Mot Karmelbergets ännu vårgröna sluttningar lyste staden kyskt vit och ren. Eleganta villor och exklusiva bostadsområden svävade tyngdlöst strax under den ännu glesbebyggda toppen. Mitt i staden, en bit ovan det tätaste gyttret, inramad av cypresser, gnistrade Bahaitemplets gyllene kupol i det sneda morgonljuset. Ute på redden låg ett välståndsbringande myller av last- och passagerarfartyg för ankar, inne i hamnen smattrade davidsstjärnan stolt över aktern på energiska israeliska tull- och polisbåtar som drog upp vita svall kors och tvärs i det klarblå vattnet, längs den låga kusten norrut reste sig framstegets rykande raffinaderier och fyllda cisterner, avlösta av Akkos solbrända murar, Nahariyas grönskande stränder och de vita klipporna vid Rosh Hanikra. Och i allt jag såg kunde jag se det jag ville se; vitalitet, utmaning, mening. Luften var genomsyrad av det, larmet i hamnen signalerade det, de uniformerade tull- och polistjänstemän som klättrade ombord, och framför vilka vi tålmodigt väntade i timmar, kommenderade fram det med sina säkra gester, uppknäppta kakiskjortor och nonchalant frimodiga anletsdrag.
Inte heller sedan vi stigit i land, och husen fått en mera normalt grådaskig nyans, och den lätt irriterade trafikpulsen blivit märkbar, och människorna visade sig vara av alla de sorter, och det sandfärgade dammet yrde in genom den lilla folkvagnens öppna rutor när vi styrde söderut mot Tel Aviv, förlorade ankomsten ett uns av sin ursprungliga förtrollning. Det fanns ingenting som inte såg ut att stämma med min uppfattning av hur det borde vara.
Exempelvis var jag länge fullt övertygad om att anledningen till att israelerna körde som vildar på vägarna, vilket de gjorde redan då, var att landet stod under gudomligt beskydd. I Israel inträffade helt enkelt inga trafikolyckor. Vad annat mirakulöst som där skedde skulle jag tids nog ta reda på, men just den olycksfria trafiken blev en trossats som länge hölls vid liv av omständigheterna. Dels bevittnade jag faktiskt aldrig någon olycka, trots att jag såg åtskilliga som borde ha inträffat, dels kunde jag av naturliga skäl varken läsa eller lyssna mig till de åtskilliga som faktiskt inträffade. Kanske ville jag inte heller. En annan föreställning jag levde med en kortare tid, var att det i Israel inte fanns några brottslingar. Man lurades inte, eller stal, eller mördade. Det fanns heller följaktligen inga fängelser. Jag minns ännu min skamset undertryckta häpnad när vi för första gången åkte förbi taggtrådsrullarna runt det stora fängelset i Atlit på vägen till Haifa. Så stora fängelser i ett så litet land?
Jag kan i efterhand inte rekonstruera hur denna barnsliga idealisering växte fram, annat än att den var frukten av just ett barns länge närda fantasier. Och kanske av ett barns behov att rationalisera en omvälvning som inte så enkelt lät sig rationaliseras. Månader innan avresan slukade jag i alla händelser okritiskt varje argument som talade för uppbrott, särskilt de romantiska, och stötte försiktigt ifrån mig de som höll mig kvar – kamrater, känslor, minnen. Jag läste Leon Uris nyutkomna tegelsten Exodus med bultande hjärta, inte som en roman, utan som ett pågående drama. Israel var ett hjälteepos som väntade på min entré, och jag tänkte minsann inte strosa in med händerna i fickorna. Här skulle erbjudas hårt arbete, kamratskap, mod och uppoffringar. Till eposet hörde naturligtvis flickor av ett helt annat slag än hemmavid, tufft pojkaktiga, naturligt flärdfria, seriöst målmedvetna, dvs kortsiktigt mera svårerövrade, såsom flickor alltid är i hjältesagorna, men det var, som jag såg det, en temporär uppoffring, syftande till större belöning senare. Mitt första Israel var en pojkdröm, en scoutvision, en evig sommarkoloni.
Mina första självstudier i hebreiska bedrev jag med hjälp av Bibeln. Det låter mera överspänt än det var. Bibeln är ju så konstruerad att var och varannan rad kan lokaliseras efter bok, kapitel och stycke. Ett stycke i den svenska version av Gamla Testamentet jag fått vid min bar mitzva motsvarades av exakt samma stycke i den vackra hebreiska tanach (förkortning av torah, neviim, ktuvim, tora, profeter, skrifter, dvs Gamla Testamentets böcker) med metallrelief på framsidan som stod hemma i bokhyllan. Det gick exempelvis ganska lätt att lista ut betydelsen av den hebreiskas bibelns ord bereshit, eftersom det stod på exakt samma plats som i begynnelsen i den svenska bibeln. Även om fraserna och glosorna ofta var ålderdomliga eller saknade exakt motsvarighet i den moderna hebreiskan, var steget dit betydligt kortare än man kunde tro. De grova, gammaldags språkblock som höggs ut hemma vid bibelbordet, slipades snabbt moderna på gatan och skolgården. Det var ingen tillfällighet att jag hävdade mig i den hebreiska skolans obligatoriska bibelkunskap långt innan jag hävdade mig i något annat. Även om mitt bibelläsande sålunda hade ytterst prosaiska motiv vågar jag inte utesluta att min romantiska israeluppfattning ytterligare förstärktes av detta tidiga nötande av arkaiska fraser och myter. Landets ännu styrande patriark, Ben Gurion, brukade regelmässigt citera ur Bibeln som om det vore ett dagsaktuellt historiskt och geografiskt dokument.
Avresa och ankomst, uppstigning och invigning, saknad och längtan, löfte och uppfyllelse, hette de tungt vägande byggstenarna i den nya israeliska identitet som rasande snabbt ersatte vad som eventuellt hade funnits där tidigare. Efter bara något år var Sverige ett främmande land, hebreiskan mitt språk och min svenska bruten. Det var ett identitetsbyte av det radikala slag som sannolikt bara är möjligt under mycket speciella omständigheter och i en mycket speciell ålder. Jag ville bli en annan än den jag varit, bryta med ett förflutet som föreföll ha förlorat sin mening, och jag var ännu formbar nog att i yttre bemärkelse kunna genomföra det. Det blev förvisso en identitet med kraftiga konturer och stora tomrum, ty om det verkliga Israel visste jag naturligtvis ingenting. Och skulle under mycket lång tid heller ingenting verkligt veta.