Utdrag ut boken "Utan facit"

1. Kriget och freden

Berlinmurens fall och kommunismens sammanbrott skapade möjligheter för en ny och bättre värld –
men vägen från möjlighet till verklighet har visat sig gå genom outforskad terräng.
Den världsordning som växte fram efter andra världskriget byggde på det levande minnet av händelser som snart ingen levande människa minns och på erfarenheterna hos en generation som snart är borta.
Vilka erfarenheter och minnen tränger fram i deras ställe?
Vilka erfarenheter och minnen bygger världsordningen just nu?
Hur länge varar den 11 september 2001?

Terrorismens tankevärldar

Det är en av årets vackraste dagar i nordöstra USA. Luften klar, solen sensommarmild, vinden svag, havet glittrande, trädgårdar och parker prunkande i skarpa färger och mättad grönska. Det är en av de där dagarna då livskänslan brukar stegras en smula och tillvarons mening uppenbara sig i en blick och ett leende. En av de där dagarna som tycks bevisa att Gud, om han finns, måste vara god.
Just den här dagen, just för att luften är så klar och sikten över nordöstra USA så god, väljer nitton personer att döda sig själva för att kunna döda så många som möjligt. De flyger sina just kapade flygplan med sina just knivmördade besättningar i de livliga solreflexerna från de morgonsjudande samhällena i det tätnande stadslandskapet runt New York och Washington. De flyger sina kapade plan med hundratals dödsdömda passagerare i kabinerna bakom sig och tusentals dödsdömda offer i de kristallklart synliga byggnaderna framför sig. De styr stadigt och målmedvetet mot sina mål, blinda för allt utom sitt uppdrag, sannolikt med en sista bön på sina läppar, ett sista tack till den Gud som gjort deras dag så vacker och luften så ändamålsenligt klar.
Jag försöker intensivt föreställa mig hur de tänker – men förgäves. Deras tankevärld är inte min. Och min är inte deras.
Terrorismen som idé är annars inte ny och dess tankevärld har inte alltid varit oss så främmande. Attentat, mord och godtyckligt våld har kantat Västerlandets historia från Caligula till Carlos. Anarkismen, nationalismen och fascismen har alla haft sina terroristiska tillämpningar. I Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet omvandlades själva staten till en organisation för terror. Terror för politiska mål bottnade likväl i en tankevärld vi kunde begripa. Begripa, men allt mindre acceptera. Vi kunde hata målen, liksom metoderna, men i regel fanns ett begripligt samband mellan mål och metod.
I den nya terrorismens tankevärld är sambandet borta. Åtminstone det slags samband vi kan begripa. Idag finns tankevärldar med vilka vi inte kan kommunicera. Och som inte kan eller vill kommunicera med oss – annat än genom massmord och massförödelse.
I den gamla terrorismens tankevärld var mord och förödelse medel för att förändra samhället eller välta det över ända. I den nya terrorismens tankevärld är mord och förödelse heliga handlingar, påbjudna handlingar, handlingar som rättfärdigar sig själva, handlingar som renar världen.
Den japanska sekt, Aum Shinrikyo, som i mars 1995 lät sprida nervgasen sarin i Tokyos tunnelbana avsåg att döda så många människor som möjligt. Den dödade tolv och skadade några hundra. Med en renare gas och ett effektivare sätt att sprida den på hade den kunnat döda hundratusentals. I Aum Shinrikyo tankevärld måste människosläktet förgöras (”befrias från dålig karma”) för att räddas.
Aum Shinrikyos tankevärld var apokalyptisk. Med det menas att den baserades på ”kunskapen” om en gudomlig plan för världen, och på förvissningen om att några blivit utvalda att sätta den i verket. Motsvarande apokalyptiska tankevärldar har i vår tid sprungit fram i kristna, judiska och islamska miljöer. Attackerna mot New York och Washington var av allt att döma led i en ”islamsk” plan för att rena världen från ”den store Satan”. Bombdådet i Oklahoma City i april 1995 hade klara kopplingar till de amerikanska ”kristna” rasistsekter som anser att USA är ockuperat av Satans (icke-ariska) anhang på jorden. ”Judiska” terrorattacker mot palestinier, planer på att spränga Jerusalems heliga moskéer i luften och mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin, har alla varit handlingar som helt eller delvis ingått i verkställandet av en gudomlig plan.
Apokalyptiska tankevärldar uppstår naturligtvis inte av sig själva. Folk vaknar inte bara upp en vacker morgon (i synnerhet inte en vacker morgon) och vill förgöra världen. Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga när den värld som existerar uppfattas sakna existensberättigande. Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga i utanförskap, förnedring och förtvivlan. Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga i kölvattnet av extrema sociala och politiska rubbningar. Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga när ett djupt främlingskap inför den värld som finns kopplas till en religiös övertygelse om att Gud har en ny värld i beredskap – på ruinerna av den gamla.
Apokalyptiska visioner är inte nya. Ny är däremot insikten om att visionerna kan förverkligas här och nu, att katastrofal förödelse är tekniskt och praktiskt möjlig. Med nya möjligheter skapas nya tankevärldar.
Föreställningen att ”helig” terror kan bekämpas med militärt krig mot de stater och samhällen som föder och beskyddar den är därmed illusorisk. I sista hand kan en tankevärld bara bekämpas med en annan. I den mån vår egen västliga, globalt dominerande tankevärld, på gott och ont formad och symboliserad av USA, föder växande, och potentiellt destruktiva, känslor av frustration och främlingskap, finns det goda skäl att självkritiskt granska också den.
Inte för att bättre förstå hur de nitton männen tänkte när de vaknade på morgonen och såg att dagen skulle bli vacker och förödelsen stor. Utan för att bättre förstå vad som krävs för att deras potentiella efterföljare ska hinna känna att vår värld också är deras – innan de spränger sig själva och världen i bitar.

Dagens Nyheter 17 september 2001.

Fundamentalismens frestelse

Utanför Büréns herrekiperingsaffär i Falun har ett tjugotal utländska ungdomar på turistbesök låtit fotografera sig sommaren 1971. De poserar lutade emot, uppklättrade på, knäböjda framför, en mycket lång och mycket plåttung amerikanare. Männen i tidstypiskt popmode; utsvängda randiga byxor, snäva utsvängda kavajer, kraftigt mönstrade skjortor, halvlångt Beatleshår. Kvinnorna i tröjor och långbyxor, lekfullt leende mot kameran. De är alla påtagligt lika varandra i ansiktsdragen.
Jag har funderat en del över den här bilden. Inte så mycket över vad miljardärfamiljen bin Ladin gjorde i Falun när den av allt att döma hade råd att göra vadsomhelst varsomhelst i världen. Inte heller över om det verkligen är Usama, fjorton år, som står där näst längst till höger. Det ser onekligen så ut.
Nej, vad som förbryllar är de saudiska ungdomarnas framtoning. Den kemiska befrielsen från alla tecken på ursprung och bakgrund. Det totala anammandet av västerländska symboler och attribut (någon bär ett slags cowboyhatt). Jag kan inte tänka mig den här bilden tagen i Riyadh. Än mindre i Mekka eller Medina.
Och plötsligt slår det mig. Det här är inte en bild av familjen bin Ladin. Det här en bild av ett gäng ungdomar på tillfällig (ut)flykt från familjen bin Ladin. Från familjen bin Ladins sociala värld av lojaliteter och förpliktelser. Från familjen bin Ladins religiösa värld av restriktioner och påbud. Från familjen bin Ladins politiska värld av klanvälde och blodsband.
Å ena sidan bilden av frigörelse. Att se ut som den man vill vara.
Å andra sidan bilden av förklädnad. Att se ut som någon annan än den man är.
Facit talar i ett fall för det senare. Usama bin Ladin är inte den han ser ut att vara.
Saudi-Arabien är inte heller Norge (eventuella likheter till trots). Saudi-Arabien har inom loppet av en generation gått från nomadiserande självhushåll till gränslös oljerikedom. Från feodal lojalitet till kapitalistisk otrohet. Från gethårstält till lyxjakt. Från islamsk ökenmoral till hedonistisk konsumism. Eller snarare, Saudi-Arabien har lagt det ena ovanpå det andra.
Klichén om Saudi-Arabien, medeltiden som möter moderniteten, säger en del men inte allt. Vad den inte säger är att mötet är ojämlikt och påfrestande. Åtminstone för människor som inte klarar av att leva i flera världar på en gång, än mindre att se den värld och de värden som nyss gav sammanhang och mening åt deras liv, snabbt förlora i dignitet och legitimitet.
Dagens Saudi-Arabien förefaller vara ett typexempel på vad den amerikanske psykiatern och psykologen Robert Jay Lifton benämner en psyko-historisk rubbning (psycho-historical dislocation). Ett slags skalv i den sociala ordningen som innebär att många människor mycket snabbt förlorar fotfästet. Rubbningen kan vara våldsam och momentan, som i krig och epidemier, men den kan också följa på fredliga historiska förändringar som sker alltför snabbt och är alltför omvälvande för att enkelt kunna absorberas. Det handlar om förändringar, skriver Lifton, ”som skadar symbolsystem för familj och religion, för social och politisk auktoritet, för sexualitet, födelse och död, ja för själva livscykelns organisering”.
Sina rön och teser om psyko-historiska rubbningar lade Robert Jay Lifton fram för några år sedan, i en bok med titeln The Protean Self, det proteanska självet. Vad han där främst ville påvisa var inte människans oförmåga att hantera historiska rubbningar, utan tvärtom, hennes remarkabla förmåga att göra just det. Proteus är den åldrade havsprofet som i Odysséens fjärde sång anses veta allt, men som när han infångas antar vilken skepnad som helst. Gränslös inre vishet parad med gränslös yttre föränderlighet. För Lifton en symbol för yttre anpassbarhet och inre konsistens. Människan, menar han, bär på en proteansk förmåga att foga samman till synes disparata och oförenliga element i sin identitet till ett sammanhängande själv. Självet är människans ständigt bearbetade berättelse om vem hon är. Utan ett fungerande själv går människan sönder.
Liftons tes är att kraven på proteanism har ökat, ja att den proteanska människan i grunden är ett modernt fenomen. De politiska, sociala och kulturella rubbningarna i vår tid har berört många fler människor och varit långt mer genomgripande än under tidigare brytningsepoker. Det finns heller inte längre någon given auktoritet (kyrkan, staten, partiet, nationen) att frigöra sig från eller förhålla sig till. Vår tids människa måste få ihop sin inre berättelse med allt mindre stöd i en yttre, ”i ett psykologiskt landskap tömt på tydlig auktoritet eller livskraftig gemenskap, där det proteanska självet i praktiken måste skapa sig sitt eget samhälle”. Därtill i en värld, tillägger Lifton, som genom den globala massmedierevolutionen tycks göra praktiskt taget varje identitet, varje kultur, varje samhällsform omedelbart tillgänglig och tänkbar.
Lifton fyller större delen sin bok med konkreta intervjuexempel på proteanska strategier och tankemönster. Han häpnar över hur väl de tycks fungera. Och blir samtidigt varse hur mycket som krävs av människan för att de ska göra det. Han understryker betydelsen av humor och ironi, självdistans och fantasi, förmågan att dämpa livsstötar, att gardera och vaddera umgänget med omvärlden.
Därmed understryker han också att proteanism inte fungerar för alla. Alla klarar inte ett liv i ständig balansgång. Några tappar fotfästet, andra söker fotfästen som inte längre finns. Å ena sidan ett fragmentiserat och splittrat själv, en människa som inte längre förmår upprätta någon meningsfull förbindelse mellan den person hon anser sig vara och den person omvärlden insisterar på att hon är. Å andra sidan ett fundamentalistiskt själv, en människa som sluter sig mot osäkerheten och öppenheten i tillvaron, som försöker skapa sig egna världar av visshet, som söker sig till sekter och rörelser där identitet och tillhörighet formas i en kamp mot världen som den är.
I värsta fall en kamp på liv och död.
Lifton ser därmed inte bara en ofrånkomlig förbindelse mellan proteanism och fundamentalism utan också en olycksbådande koppling mellan det fundamentalistiska själv som det proteanska samhället ständigt föder och uppkomsten av de våldssekter som ständigt vill förgöra det.
Sådana sekter är inte nödvändigtvis begränsade till en bestämd kultur eller religion, även om de alltid antar en kulturellt eller religiöst bestämd skepnad. De riskerar att uppstå i varje samhälle med djupa psyko-historiska förkastningssprickor, i mötet mellan ett fundamentalistiskt själv som hatar världen och en ”religiös” impuls att gå från hat till handling.
Man kan möjligen hävda att sådana impulser idag har betydligt lättare att uppstå i en hårt ansatt islamsk kulturvärld än i ett till synes segrande väst. Men faktum är att ”kristna” fundamentalistiska sekter i USA visat sig väl så beredda att tillgripa mord, massmord och massförstörelse för att ”rädda” världen. Liksom de judiska extremister som vill påskynda Messias ankomst och förbereda templets återuppbyggnad genom att spränga Jerusalems heliga moskéer (och därmed världen) i luften.
Också i folkvandringens, gränsupplösningens och nationalstatsförsvagningens Europa finns de psyko-historiska förutsättningarna för fundamentalistiska motreaktioner. I bästa fall får de sitt mer eller mindre fredliga utlopp i mer eller mindre demokratiska rörelser och partier som lovar ordningen åter. I värsta fall får de sitt utlopp i våldsdyrkande rörelser och sekter drivna av en ”religiös” övertygelse om att en ny ordning bara kan byggas på ruinerna av den gamla. Den nynazistiska väckelsen i Europa bör nog delvis ses i det perspektivet, liksom den ideologiska förstörelselustan hos sten- och bombkastarsekterna på den yttersta vänsterkanten.
Katastrofscenariot är givetvis en våldssekt som lyckas skaffa sig massförstörelsevapen och använda dem. Den senaste tiden har ett sådant scenario naturligen förknippats med statsskyddade islamistiska terroristnätverk drivna av föreställningar om heligt krig mot väst. Men för inte så många år sedan höll en japansk religiös sekt, Aum Shinrikyo, sånär på att förverkliga alla terroristteoretikers mardröm när den på morgonen den 20 mars 1995, i värsta rusningstrafiken, släppte ut den extremt dödliga nervgasen sarin i Tokyos tunnelbana varvid tolv personer dog och hundratals skadades. Hade sekten lyckats producera en renare gas och distribuera den med större skicklighet hade antalet döda kunnat räknas i tiotusentals.
I sin bok om Aum Shinrikyo, Destroying the World to Save It (1999), söker Robert Jay Lifton svar på frågan vad det var som drev unga, begåvade och välutbildade medelklassjapaner att ansluta sig till en sekt byggd på religiösa visioner av massförstörelse.
Ett svar är – Japan. Ett Japan som genomlevt våldsammare förkastningar i sitt symbol- och värdesystem än kanske något annat land. Ett Japan ”splittrat mellan två poler av dubbeltydighet”, som litteraturpristagaren Kenzaburo Oe formulerade saken i sitt Nobeltal 1994, ”en dubbeltydighet så genomträngande att den splittrar både staten och folket … och präglar mig själv som ett djupt ärr.”
Djupgående samhällsrubbningar tycks således inte bara producera fundamentalistiska reaktioner i de flesta kulturer. Förutsättningarna för att de ska göra det tycks dessutom öka. Ju hårdare kravet på proteansk anpassning, desto större den fundamentalistiska frestelsen. Hand i hand med en människa som allt bättre förmår leva med vår tids turbulenta kast och institutionaliserade ovisshet, går en människa som allt sämre förmår göra det, och som därför till varje pris söker fasthet och förutsägbarhet i tillvaron. Den människan hör inte till en annan värld eller en annan kultur eller en svunnen tid. Hon är en del av oss själva.
Den här insikten kan naturligtvis inte negligera den kulturella miljöns och den specifika omständighetens betydelse för det ödesdigra möte mellan ett fundamentalistiskt själv och en fundamentalistisk idé om världens rening genom förgörelse som måste till för att personlig vanmakt ska omsättas i sekteristisk förvissning och terroristisk handling.
Att ett sådant möte idag äger rum i delar av den islamska världen är uppenbart. Uppenbart är också att ett sådant möte inte kan förhindras med militära medel. Snarare tvärtom. Apokalyptiska idéer tenderar att vara självförstärkande. Ju mer våld de utlöser desto sannare framstår de och desto mer våld riskerar de att utlösa.
Vid sidan av den självklara ansträngningen att hitta, döma och straffa de ansvariga bakom de monumentala brotten i USA återstår följaktligen den något större ansträngningen att förhindra att en Usama bin Ladin på utflykt i Falun blir en Usama bin Ladin i krig mot världen.

Dagens Nyheter 18 oktober 2001.