Ur Tankar om journalistik (Prisma 2000)

Nyhet

Tidigt i min journalistbana kom jag i kontakt med ett nytt sinne. Somliga journalister, fick jag klart för mig, var naturligen begåvade med det, på samma sätt som somliga musiker är begåvade med absolut gehör, andra fick jobba hårt för att öva upp det. Nyhetssinne, kallades det. En särskild känsla för nyheter. Förmågan att se det uppseendeväckande i det gängse, dramatiken i det vardagliga. Det var naturbegåvningarna som framhölls. De som till synes utan att anstränga sig kunde leverera rubrikvänliga nyheter på löpande band. Skickade man en naturbegåvning till Åmål så började det hända saker i Åmål. Där andra människor huvudsakligen såg livet gå sin gilla gång, såg de nyhetssinnade något mer. 
Fast, vad var det de hade sinne för? En nyhet är ju inte någon given storhet här i världen. Vad som är nytt för den ene kan vara trivialt för den andre. Vad som väcker uppseende i vissa kretsar möts med en gäspning i andra. Det finns förvisso nyheter som väcker mer uppseende än andra och därför är större nyheter. Man biter hund är en större nyhet än hund biter man. Det senare är vanligt förekommande medan det förra är sällsynt och uppseendeväckande och därför en större nyhet. Det sällsynta och uppseendeväckande kan ibland vara uppenbart för alla och kräver då inget särskilt nyhetssinne för att upptäcka. 
Men ibland måste man betrakta världen på ett visst sätt för att se det, ställa om skärpedjupet en smula, ungefär som när man ska urskilja den tredimensionella bilden i ett virrvarr av färgfläckar. En del lyckas aldrig, en del ser den i ett nafs. En del ser nyheter i det mesta, en del ser för det mesta ingenting. Jag vet inte riktigt hur denna säregna känsla för nyheter ska beskrivas, men jag vet att den existerar. Jag vet att somliga journalister är fenomenala på att se en nyhet, ana sig till den bakom den mest solida fasad av vardagligheter och trivialiteter. De tittar bara en extra gång, tar ett extra varv, och vips är något uppseendeväckande på gång. 
Fantasi är naturligtvis en viktig ingrediens. En nyhet måste kunna föreställas innan den kan rapporteras. Ju fler nyheter man kan föreställa sig desto fler kommer man att upptäcka. Kunskap är däremot ingen nödvändig förutsättning för att upptäcka nyheter. Kunskap kan rikta fantasin åt ett visst håll, ge den en utgångspunkt, en riktning, ett sökmönster (och är därför en tillgång), men utan fantasi står sig kunskapen slätt i sammanhanget. Det finns gott om kunniga människor utan tillstymmelse till nyhetskänsla. Tvärtom kan kunskapen ibland göra dem nyhetsblinda. ”Det här känner väl alla till”, tänker de, eller ”det här är väl inget att blåsa upp.” Journalister som har stor kunskap på ett litet område, riskerar att bli nyhetsblinda på just det området. De förlorar den oförställda blick som är fantasins moder och det häpna röstläge som är nyhetens salt. Man föreställer sig det man inte känner till, inte det man redan kan. 
Djupast sett verkar nyhetskänslan vara besläktad med berättarglädjen. Berättarglädje är onekligen en alldeles särskild egenskap som inte bara finns hos goda journalister utan hos varje god berättare. Berättarglädje är lusten att söka berättelser i tillvaron, att tolka livet som berättelser, att plocka isär verkligheten och sätta ihop den igen så att berättelserna blir synliga. Berättarglädje uttrycker ett behov att förstå som bara kan tillfredsställas genom att göra berättelser synliga. Berätta världen! är berättarglädjens oemotståndliga imperativ. Berätta världen, så att den kan förstås, eller åtminstone betraktas. 
Nyhetssinnet är tuktad berättarglädje. Vem som helst kan ha berättarglädje, men bara journalister har nyhetssinne. Eller rättare sagt, bara hos journalister tuktas berättarglädjen till nyhetssinne. En god berättare kan antingen vara journalist eller romanförfattare eller bådadera, men bara journalisten berättar världen som nyheter. Författaren kan berätta världen som hon vill och skapa vilka litterära effekter som helst. Journalisten måste skapa sina effekter av det som kan ses och verifieras av alla. Författare som också är journalister kan ibland ha svårt att motstå frestelsen av stor effekt till priset av liten journalistisk uppoffring. Hemingways torveldsrök, om ni minns. En välutvecklad känsla för nyheter är i sista hand förmågan att tangera fiktionens gränser utan att överskrida dem, att konstruera den just möjliga berättelsen i ett till synes omöjligt sammanhang. 
Jag tror inte att nyhetssinne, lika lite som berättarglädje, kan förvärvas eller läras ut. Det kan tränas och förfinas, men inte överföras. Vad som kan överföras är teknik och metodik, inte lust och drivkraft. Försöker man lära ut nyhetssinne blir det gärna en smula dråpligt, som när en lärare på Columbia School of Journalism i New York, Joseph Pulitzers bidrag till journalistyrkets professionalisering, skulle lära sina elever ”the creative side to the thinking process”, med vilket avsågs förmågan att tänka i nyheter. Lektionen som bevittnades av journalisten Michael Lewis och återgavs i tidskriften The New Republic (19.4.1993) gick ut på att läraren tog av sig sin basebollkeps med texten UCLA, placerade den på katedern och gav eleverna i uppgift att tänka ut hundra nyhetsuppslag baserade på basebollkepsen från UCLA. På två timmar hade alla elever utom en tänkt ut hundra basebollkepsnyheter var. Den ofullkomlige hade bara tänkt ut femtio nyheter men försvarade sig med att dessa var dubbelt så bra som de andras. En vecka senare redovisades resultatet på tio tättryckta sidor. Bland de tänkta rubrikerna: Mäns kepsbärande ökar när monoxidil [nylanserat antiflintmedel] fallerar. Kepsens ökade popularitet. Basebollkepsen som lämplig huvudbonad för joggande presidenter. De rätta sätten att bära en keps. 
Och så vidare på samma kreativa nivå.
Tydligare än så kan nyhetens karaktär av konstruktion inte demonstreras. Av tusen och åter tusen ”basebollkepsar” konstrueras dagligen tusen och åter tusen nyhetsberättelser. Nyheter finns inte fixa och färdiga. Vad som finns är mer eller mindre nyhetsfähiga ”basebollkepsar”, som fähigast ett krig, en katastrof, en revolution, ett mord, en olycka eller en bragd. Nyheter är ett sätt att foga samman tillvaron på, ge den en form, ett förlopp och ett sammanhang. Med tiden, eller kanske med televisionens genombrott, har formen standardiserats. Den journalistiska nyhetens formulär 1 A innehåller tre akter. Det uppseendeväckande först, så att ingen stänger av. Det förskräckliga är alltid mer uppseendeväckande än det välartade. Att något är åt helvete är en bättre nyhet än att allt är bra. Hälsan tiger still även i nyhetsvärlden. Konfliktupptrappning och tillspetsning sedan, så att nyheten får en dramatisk och intresseväckande struktur. Det förlösande till sist, en kommentar eller slutsats, för att ge nyheten ett ändligt förlopp. Även nyhetshändelser som inte är avslutade måste ha ett slut. Det måste kännas rätt att lämna nyheten just där och inte senare. 
I början av åttiotalet fick vi som jobbade med nyheter och reportage på televisionen förmånen att i omgångar bevista en tvåveckorskurs i dramaturgi. Dramaturgi tolkades i det här sammanhanget som konsten att berätta en historia så att publiken satt kvar. Läraren var mycket skicklig och entusiasmerande och lärde oss att det är bättre dramaturgi att i berättelsens början låta Australien leda över Sverige med 24-0 i ishockey, än att låta Sverige leda med 3-0. Det första är uppseendeväckande, det andra inte alls. Konfliktupptrappningen skulle sedan ske genom att Sverige sakta men säkert börjar knappa in på Australien. På det sättet kan spänningen så småningom göras olidlig. Den kan göras än mer olidlig genom att svensk nyckelspelare får klubba i huvudet vid ställningen 24-24. På dramaturgispråk hade vi då nått dramats peripeti varefter bara återstod dramats katharsis. Resonemanget illustrerades med idel instruktiva scener ur idel förträffliga filmer och vi gick alla tillbaka till våra nyhetsredaktionerna fast beslutna att låta Australien leda nästa nyhetsinslag med 24-0. Dramaturgin hade på allvar gjort sitt intåg i vår nyhetsvärld, och även om vi insåg att journalistiken satte gränser för den dramaturgiska friheten hade vi förstått att också nyheter var ett slags dramer och att det var journalistens uppgift att iscensätta dem efter alla konstens regler. 
Sedan dess har nyheten blivit allt mer dominerande som verklighetskonstruktion, mer dominerande än litteraturen och konsten och teatern. Allt fler människor får sin bild av verkligheten genom nyheter. Nyheten har blivit den form i vilken allt mer måste stöpas för att kunna beskrivas. Nyheten har trängt långt in på andra berättarformers domäner, lånat drag från fiktionen och underhållningen, nyttjat knep från reklamen och påtryckarindustrin. Som när våra vanligaste teveredaktioner numera lägger ”filmmusik” på nyhetsreportage eller på annat sätt adderar drama där inget drama finns. Eller som CNN skapar vinjetter och signaturmelodier till krig och kriser. Eller rekonstruerar och dramatiserar verkliga händelseförlopp. Mot denna fortgående nyhetisering av framförallt televisionens utbud var det en del medarbetare som protesterade när det begav sig. De protesterade förgäves, men med rätta. Journalisterna borde ha hållit emot då, och de bör hålla emot nu. 
Med nyhetiseringen av medierna blir nämligen vår verklighetsbild fattigare, inte rikare. Vi förstår mindre, inte mer. Ju mer av verkligheten vi ser i nyhetens form, desto mer av verkligheten går oss förbi. Ve den händelse som inte är en nyhet. Ve den verklighet som inte låter sig beskrivas i en hårt formaterad treaktare. ”Jag är en nyhet, alltså existerar jag.” 
Allting ser följaktligen ut som nyheter. Miljön är nyheter, liksom kulturen, tekniken, ekonomin, medicinen och personer. Politiken är numera helt nyhetsdriven. Dess rytm är inte längre riksdagsårets eller ens valperiodens, utan nyhetsproduktionens. En politisk idé som inte är en nyhet är ingen idé. Kan idén inte formuleras i två meningar eller på två minuter är det heller ingen idé. Det parti som misslyckas med att producera nyheter får producera reklam. Partiledare på dekis producerar mycket reklam eller skriver artiklar på DN-debatt vilket är ungefär samma sak. Journalisterna fackorgan, Journalisten, kan numera till en fjärdedel bestå av annonser där diverse företag, verk och myndigheter (från ABB till ÖCB) presenterar sina press- och informationskontakter, ofta med hemtelefonnummer. Ring för nyhet! 
När jag för tjugofem år sedan började arbeta som journalist (på dåvarande A-pressens redaktionstjänst i Stockholm) skulle jag fått leta länge efter en informationssekreterare eller informatör eller ens ett pressmeddelande. Om jag nu kommit på tanken. Inte ens ett abonnemang på en nyhetsbyrå ansågs nödvändigt. Bara ett bord, en telefon, en telexapparat och en skrivmaskin. Inflödet av givna nyheter var litet. Ett enstaka pressmeddelande, diverse utredningar och skrivelser, allehanda tips och uppslag per brev och telefon, nyutkomna tidningar, tidskrifter och böcker. Nyheter var något man huvudsakligen själv fick gräva fram ur handlingar och arkiv, sovra fram ur samtal med politiker och tjänstemän, tolka fram ur tidens händelser och tecken. Nyheter var inte leveranser som låg och väntade i bruna kuvert i receptionen eller vällde in i faxen, utan resultatet av ett ständigt och ibland planlöst sökande i maktens korridorer. Ababvakter och magnetiska kodlås hade ännu knappt blinkat till på radarskärmen. Presskonferenser var tämligen sällsynta evenemang, reserverade för överraskande beslut och händelser inom politik och näringsliv. 
Med en viss tillspetsning skulle jag vilja påstå att samhället fortfarande var en nyhetsmässig oskuld. Det offentliga livet försiggick i stort sett på samma sätt vare sig pressen var där eller inte. Debatter fördes, utredningar gjordes och beslut fattades i en värld som inte nämnvärt eller i varje fall inte omedelbart lät sig påverkas av tidningarnas förstasidor och etermediernas nyhetssändningar. Det ansågs vara mediernas uppgift att rapportera om samhället, inte samhällets uppgift att rapportera till medierna. 
Idag produceras och distribueras nyheter dygnet runt i ett självförstärkande nyhetsindustriellt komplex där tillgång och efterfrågan jagar varandra. Behovet av ständigt fler nyheter i ständigt fler kanaler och medier, tillfredsställs av ständigt fler nyhetstillverkare. Det amerikanska tevebolaget NBC ökade mellan 1996 och 1998 sin dygnsproduktion av nyheter från tre till tjugosju (!) timmar. Verksamheten flyttades samtidigt från en flott skyskrapa på centrala Manhattan till ett industriområde i New Jersey, med kontinuerlig skiftgång, dygnet-runt-tillverkning och tilltagande rationalisering av produktionsmetoderna för att sänka kostnader och underlätta anpassningen av produkten till skiftande kanaler, program, tidpunkter och publikprofiler. I Sverige produceras numera televisionsnyheter efter samma princip; en snabb och flexibel styrka av skiftgående nyhetstillverkare redo att på begäran fylla minsta hål i ett växande utbud av nyhetsbaserade mediaprodukter. 
Under min tid som nyhetsreporter på televisionen lät jag vid något tillfälle undslippa att en nyhetsredaktion inte var en plastkoppsfabrik. Produktionen av nyheter kunde inte rationaliseras efter samma principer som tillverkningen av plastkoppar. En nyhetsredaktion var inte en fabrik, och nyheter var inte en vara.
Jag hade fel. Nyheter är numera en vara, tillverkad i plastkoppsrationella fabriker, inom ramen för en global storindustri som av vår värld tillverkar nyheter – och av nyheter tillverkar vår värld.
Jag hade också rätt. Med journalistik har den här typen av nyheter allt mindre att skaffa. Den värld som nyhetsindustrin tillverkar åt oss är en värld som ropar efter att bli sedd med andra ögon och utgångspunkter, gestaltad i andra former och format, levandegjord i andra rytmer och färger. Det är en värld där journalistiken fortfarande har en roll att spela – om den kan uppbåda kraft och vilja nog att träda ut ur nyhetsfabriken. 
Att se världen på nytt är inte detsamma som att se världen i nyheter.