Ur Det förlorade landet, Bonniers 1996, 2007, 2008. Nyutgåva planeras till 2024

Förintelsens barn.

Jag har två klassfoton från gymnasieskola nummer nio i Tel Aviv. På det ena, taget 1963, är vi klädda i den vanliga ljus- och mörkblå skoluniformen. På det andra, från 1964, bär vi gadnadagarnas ljusa kaki. Bilderna är tagna på ett och samma ställe, i ett hörn av den kringbyggda rektangulära skolgården, som längs ena långsidan är kantad av en bred amfiteaterliknande trappa till skolans övre plan, och på övriga sidor omgiven av en täckt pelargång mellan klassrummen. Fotografen har placerat oss i skuggan mellan två pelare för att kunna använda sig av det milt reflekterade solljuset från “amfiteatern“ och betongplattorna på skolgården. Reflexen tecknar mjukt, nästan plastiskt. Det är lätt att se hur olika vi är. Moshe Rubin från Libyen som vi helt vänskapligt (och aningslöst) gav smeknamnet “kushi“, negern, är verkligen svart, rödhårige Alex Danzig med fräknarna verkligen vit. Ester Shafreisens krullblonda hår lyser skarpt mot Gili Ben Baruchs finskuret bruna jemenitiska drag och varma pepparkornsögon. Ett klassfoto från gymnasieskola nummer nio i början av sextiotalet hade god användning för varje nyans och kontrast som gick att pressa ut ur en svartvit filmrulle. Själv är jag någonstans i mitten på gråskalan, finkornigt infogad i helheten.

I nära trettio år trodde jag likväl att jag var den ende främlingen, den ende outsidern, på bilderna. Ja, möjligen förutom rumänen då, jag har typiskt nog glömt vad han hette, som hade kommit till Israel ungefär samtidigt med mig och luktade främlingskap. Alla de andra var så israeliska, så hemmastadda, så trygga i sitt språk och sin kultur, så förtrogna med landets outtalade och uttalade koder, att jag tog för givet att de var infödda israeler. Jag visste att föräldrarna i regel var någon annanstans ifrån, men inte att det ibland bara skilde fem, tio år mellan mina klasskamraters “uppstigning“ och min egen.

Vi talade aldrig om det. Varför skulle vi det? Det var ingen merit att komma någon annanstans ifrån, tvärtom. Det fanns heller inget att säga. Det vi kunde ha sagt, om vi hade haft den minsta anledning eller förmåga eller vilja därtill, var att staten Israel inte bara var den lyckliga begynnelsen på något nytt, såsom vi omsorgsfullt fick oss ipräntat och inpräglat, utan också den plågsamma fortsättningen på något gammalt. Först när vi ett halvt liv senare träffades igen, fick jag veta att “supersabrorna“ Ester, Miriam, Alex och Ronit hade kommit till Israel från Polen på femtiotalet, och att många av mina omisskännligt “infödda“ klasskamrater i själva verket, precis som jag själv, var barn av krigsårens och krigsslutets judiska flyktingspillror. Palestina och den nya staten Israel befolkades dessa år av, vad den israeliske historikern Tom Segev suggestivt har kallat, “den sjunde miljonen“. 1962 bestod en femtedel av Israels judiska befolkning av överlevande från Förintelsen. Jerusalem var granne med Auschwitz.

Vi förstår det ännu inte riktigt, och vi talar därför inte om det, men på klassfotot från gymnasieskola nummer nio i Tel Aviv sitter Förintelsens barn – i Förintelsens skugga.
——-
Anade jag de fobier och demoner som lurade i mitt nya land? Jag borde kanske ha förvånats hur lätt och snabbt jag glömde, och hur lätt och snabbt jag lärde nytt. Var det så med oss alla? Var glömskan en del av vår nya identitet?

När jag nu vet hur många av oss som hade en historia värd att minnas, och minns hur lite vi förmodligen tyckte den var värd, och förundrar mig över hur lite vi egentligen kände varandra, kan jag inte låta bli att se de gamla klassfotona från gymnasieskola nummer nio i ett mera tvetydigt ljus. Jag ser skuggor som inte syntes där förut. Jag ser berättelser som aldrig berättades. Jag ser kontraster som inte lät sig fångas.
———

Alex Danzig kom till Israel från Polen 1957 (genom Gomulkas öppnade dörrspringa). Föräldrarna överlevde kriget på falska papper i Ukraina och lämnade Polen som övertygade sionister. Alex var rödhårig med ljusblå ögon och stora fräknar och gick en smula utåt med fötterna, alltid i barfotasandaler. Han var klassens socialistiske teoretiker och obestridde debattör. Han var också en av de ytterst få som fullföljde den ideologiskt utstakade vägen. Efter studentexamen bytte han bussarongen med de vita snörena mot nahalenheternas gröna uniform, för att förena militär elitutbildning med jordbruksarbete i kibbutz.

Så hamnade han i Nir Oz, en vänstersionistisk kibbutz på den torra ökenslätten öster om Gazaremsan, nästan inom synhåll för det palestinska flyktinglägret i Khan Yunis. Egentligen hade han mjukstartat sin pionjärtjänstgöring som ungdomsledare i Haifa, men med den växande spänningen på våren 1967 skickades han till Nir Oz för att hjälpa till att gräva skyddsrum och tunnlar. Kibbutzen hade grundats på senhösten 1956, efter Sinaikriget, då alla trodde det skulle bli lugnt och inga tunnlar byggdes. Nu visste ingen riktigt vad som skulle hända. Krigets utgång kunde inte förutses av vanligt folk. Propagandan var mörk, kanske avsiktligt.

Först efter kriget, i juli, fullföljde Alex sin militära utbildning som fallskärmssoldat. Fallskärmstrupperna var ett måste för de ideologiskt utstakade – eller något motsvarande elitjägarförband.

Därefter återvände han till Nir Oz och bosatte sig där.

Nir Oz är idag en av flera prunkande oaser i ett jordbruksbälte som kantar hela Gazaremsan, från Yad Mordechai i norr till Kerem Shalom vid gränsen mot Egypten i söder. Överallt på fälten finns inhägnade pumpstationer med kraftiga röranslutningar och stora röda kranar som är kopplade till den stora nationella vattenledaren. Statssubventionerat vatten från Genesaret och moderna system för rening av avloppsvatten är förutsättningen för jordbruk och bebyggelse i den här delen av landet. När jag kör in genom grinden till den väl inhägnade och bevakade kibbutzen är det redan mörkt ute, men överallt hörs vattenspridarnas lugna tickande och vattendropparnas stänk mot stenar och blad. Också i ljuset och skuggorna från utebelysningen ser man att kibbutzområdet är överdådigt planterat med alléer, buskar och gräsmattor. Det luktar skarpt från hönseri och ladugård. Få människor är i rörelse och jag måste irra länge för att hitta.

Alex bor i det nyaste bostadsområdet, två halvcirklar av radhus böjda ifrån varandra. Det var tänkt att den stora gräsmattan emellan skulle fungera som gemensam spel- och lekplan, men nu delar en vacker men tät häck de två husarmarna från varandra och hindrar alltför otvunget umgänge. De boende ville ha det så. En del kibbutzer börjar likna radhusförorter.

Vänsterkibbutzer som Nir Oz liknar annars fortfarande kibbutzer, med bevarade kollektiva utrymmen och funktioner, med starka restriktioner mot inhyrd arbetskraft och med jordbruk som huvudnäring. En fabrik för tillverkning av latexfärger och silikonbaserade tätningsmaterial, Nir Lat, är den enda industrin. Kibbutzens jordbruksmark sträcker sig västerut, ända fram till gränsen, och är intensivt uppodlad med vete, jordnötter, avocados och äpplen. Gigantiska, datorstyrda bevattningsmaskiner kryper som bredbenta spindlar över fälten.

Nir Oz har 175 medlemmar och 400 invånare. Kibbutzens ungdomar får numera fem år på sig att bestämma om de ska stanna kvar eller inte. De erbjuds möjligheter att resa och studera, samtidigt som de får behålla en enkel bostad hemmavid.Ungefär hälften väljer ändå att lämna kibbutzen. Motiven att stanna blir allt mindre ideologiska. De kollektiva inslagen i tillvaron minskar för varje år. Kibbutzens militär-strategiska betydelse är snart borta. Redan före fredsavtalet var incidenterna vid gränsen mot Khan Yunis få och små, mest stölder, och de har inte blivit mer upphetsande sedan dess. Israeliska ungdomar ställer krav på materiell komfort, kulturell livskvalitet och personlig frihet. De kibbutzer som ingendera har att erbjuda får inga nya medlemmar.

– Jag är skadad, ursäktar sig Alex Danzig där han sitter i en stol med ena benet i gips, och jag tar typiskt nog för givet att han varit ute i krig eller ockupation. Han tar min hand kärvt och sakligt, med den avsaknad av ceremoniel som jag alltid har förknippat med kibbutzmänniskan. Ett ögonblick inbillar jag mig att han är irriterad över besöket. Den en gång så tunna kroppen är nu stadigt utbyggd, håret har mörknat men i det kortklippta skägget lyser det röda tydligt fram. Han är klädd i shorts och undertröja vilket är det enda raka eftersom kvällsluften är varm och det lilla vardagsrummet fortfarande kvavt efter dagens hetta. Luftkonditionering är en lyx som ännu inte erövrat de förhållandevis enkla medlemsboningarna i Nir Oz.

– Fotboll, tillägger Alex efter en stund. Jag halkade i en träningsmatch. Sex veckor till.

Han pratar i korta meningar och med ett vresigt tonfall som jag först härrör ur upplagrad ilska över benbrott och hjälplöshet, men som jag så småningom förstår är en del av hans sätt att vara. Efter en stund tinar vresigheten upp i sarkasmer och svart humor. Han demonstrerar sitt ointresse för det förflutna, men är i själva verket fixerad vid det. Namn och enskildheter återkommer i periferin när de i själva verket är centrum.

– Blev inte du antiisraelisk? frågar han ganska omgående, som om han hade laddat upp. Alex hade, som en del andra, sett mitt namn i samband med israeliska tidningsreportage om den propalestinska rörelsen i Europa i början av sjuttiotalet, och tycktes beredd att ge mig en dust. Han, skolans socialist som redan då såg det arabiska problemet, mot den aldrig tvivlande pionjären från Sverige, stridisen, idioten som tog ut sig på terränglöpningen runt skolbyggnaden men inte såg den politiska terrängen runt omkring. Här fanns en oemotståndlig ironi som han var beredd att pressa sista droppen ur.

– Har du varit utomlands? frågar jag för att undvika strid.

– Jag är utomlands, svarar han mångtydigt.

Jag ber honom berätta om tiden efter kriget 1967. Hur påverkade det hans syn på Israel, på idealen? Han envisas ett tag med att prata i periferin, om Sverige och fotboll, om den eller den idioten i klassen eller skolan, men så småningom graviterar han mot frågan.

– Det var en svår period, stor förvirring rådde, vad skulle vi göra med de nya områdena? Sommaren 1968 patrullerade jag längs gränsen mot Jordanien. Jordanfloden var en smal fåra vatten, enkel att vada över nattetid, och ibland var vi hårt utsatta. Det var så Shamai Shayevitz dog, i ett palestinskt bakhåll.

– Jag vet, säger jag.

– Den sommaren stod jag under befäl av Rafael “Raful“ Eitan, han som så småningom skulle bli överbefälhavare och leda oss in i Libanon, och som nu är högerextremistisk politiker. Vår uppgift var som vanligt att bevaka gränsen. På andra sidan floden rullade en traktor. Raful beordrade beskjutning. “De kan vara terrorister“, sa han. Några av oss protesterade. Då sköt Raful själv.

– Natten efteråt vaknade jag av ljudet från tanks och trodde jag drömde. Så i gryningen, pang, träffades tältet bredvid oss, det var tomt, av en artillerigranat. Vi flög i luften och tog betäckning. I nästa ögonblick träffades vårt tält. Alla mina medhavda tillhörigheter, brev och foton, brann upp.

– Så fortsatte det. Det fanns gamla byar som låg längs floden, som kanske hade legat där i tusen år. För invånarna var Jordanfloden ingen gräns, utan ett vattendrag som de använde och passerade vid behov. De förstod inte när vi sade att floden var en gräns som inte fick passeras. En natt såg vi tre personer vada över floden, och vi sköt dem. Dagen efter kom hela byn och skrek och grät och förbannade. Vet du vad vi gjorde med byn? Vi tömde den. Vi körde ut invånarna.

Borta är ironin i rösten. Kvar finns bara bitterheten. I Alex Danzigs värld är Raful mer än en galen befälhavare. Raful är symbolen för de krafter som har förstört hans Israel, som gjort ett åtlöje av hans idéer och ideal, som solkat ner hans vapen och som sommaren 1968 fick honom att handla mot sin övertygelse.

Raful Eitan. Jag har just sett honom flimra förbi i televisionens valprogram 1992, en kraftigt byggd, lätt grånad man i öppen blå skjorta, som korthugget och okarismatiskt förespråkar judisk kolonisering och annektering av de ockuperade områdena och som i andra sammanhang uttalat stöd för en “transfer“ av den palestinska befolkningen, vilket är den regionala omskrivningen för etnisk rensning. Han är inte, som Begin, riden av mardrömmarna från Förintelsen, utan precis som förebilden och stridskamraten Ariel Sharon, en hemodlad israelisk planta, uppvuxen på ett jordbrukskooperativ, moshav, och uppfödd på i princip samma sionistiska och messianska näring som Alex Danzig. Han är inget misstag, ingen enstaka psykologisk avvikelse från den israeliska normen, utan den fullt naturliga produkten av ett samhälle som inte bara stakade ut heroiska karriärer åt unga män med kollektivistiska pionjärdrömmar, utan också åt unga män med drömmar om fysiskt hjältemod och krig.

Raful tillhörde den senare sorten och blev yrkeskrigare i Israels armé. Han tjänade under Sharon i den famösa kommandoenheten 101, som i början av femtiotalet gjorde dödsföraktande, blodiga och inte alltid militärt motiverade räder in på arabiskt område. Han utmärkte sig, liksom Sharon, för en kombination av skicklighet, brutalitet och dödsförakt i strid. Ur det för så många andra förödmjukande oktoberkriget 1973 steg han, liksom Sharon, ut hjälteförklarad. Som överbefälhavare under Begin och Sharon fick han obehindrat utlopp för sin tro på militärt våld, dels genom en fortsatt brutalisering av ockupationspolitiken (inför ett parlamentsutskott kallade han demonstrerande palestinier för “drogade kackerlackor“) och dels genom belägringen av västra Beirut där han var mannen som tillsammans med Sharon öppnade dörren för massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Och som när han fick veta vad som pågick inte lyfte ett finger (vilket hade räckt) för att stoppa det.

1953 gjorde kommandoenhet 101 en räd mot den jordanska byn Qibya där den sprängde flera bostadshus och en skola och lämnade 69 döda invånare efter sig.

En officiell israelisk utredning av händelsen, Kahankommissionen, konstaterade i sin rapport att “överbefälhavarens brist på agerande... innebar ett åsidosättande av den plikt... som åvilar överbefälhavaren“, vilket fick till enda följd att Eitans förordnande som ÖB inte förlängdes.

Vad är Raful Eitan annat, tänker jag, än ännu en art av “den nya judiska människan“; berusad av sin egen styrka, besatt av sin egen rättfärdighet, övertygad om Den andres underlägsenhet, exalterad av fingret på avtryckaren. Det är samma människotyp som talar ut i ett kapitel i Amos Oz reportagebok från 1983, In the Land of Israel:

“Hör på min vän, ett folk som lät sig slaktas och utplånas, ett folk som lät sina barn bli tvål och sina kvinnor bli lampskärmar, är en värre brottsling än sina plågoandar. Värre än nazisterna. Att leva utan nävar, utan huggtänder och klor i en värld av vargar är ett brott värre än mord.“

Förlorade Alexander Danzig kriget 1967? Dödade det hans drömmars Israel, och födde ett annat istället? Rafuls, Sharons, Begins och Shamirs Israel?

Jag formulerar den tillspetsade frågan tyst för mig själv. Alex skulle aldrig ställa den så. Hans språk är kyligt och distanserat, nästan nonchalant. Ironierna och lakonismerna flödar, vare sig vi diskuterar krig eller jordbruksmaskiner. Och måste kanske så göra. Det är mycket som står på spel. Att acceptera min fråga, vore för honom att ifrågasätta en tillvaro som ännu i allt väsentligt baserar sig på drömmarna och idéerna från före 1967. Han kan tillåta sig att vara kritisk och bitter, men inte att dödförklara trettio år av sitt liv.

– Vi blev övermodiga av kriget. Det var då Ezer Weizman, flygvapenchefen, retoriskt kunde fråga: Hur många är egyptierna, hundra miljoner? Det tog oss en vecka. Hur många är ryssarna, tvåhundra? Det tar oss två veckor. Sedan fick vi Golda Meir på halsen, en premiärminister som inte visste vad hon skulle göra av segern, som väntade på att en lösning skulle ramla ner från himlen, som inte kunde se en fredschans om den så satte sig på hennes näsa, som inte såg Sadats intervju i Newsweek 1971 där han erbjöd ett fredsfördrag. Såg ingen den utom jag? Eller ville ingen inte se?

Till listan på allt det som Golda Meir inte såg, kunde han ha lagt palestinierna (“de är inget folk“), de moraliskt nedbrytande effekterna av den militära ockupationen, och Sadats fortsatta fredstrevare till FN-medlaren Gunnar Jarring under 1972 och 1973.

– I stället byggde vi bosättningar i Sinai. Han skakar långsamt på huvudet, som om han fortfarande häpnar över denna ofattbara idioti. – Alla visste ju att Sinai måste återlämnas, förr eller senare. Yom Kippurkriget var ett krig som vi förtjänade.

Själv genomled han det vid den syriska fronten, i den blodiga kampen om Hermonberget. Döda och sårade vänner drar som skuggor över hans ansikte. Det är mycket som förblir outsagt.

Året innan hade han rest till OS-spelen i München, för att upptäcka världen, men efter massakern på den israeliska truppen hade han upptäckt nog. När han försökte lämna tillbaka biljetterna, såg de tyska arrangörerna helt oförstående ut. Tyskar, av alla människor.

Vad hände med Alexander Danzig, tjugofyra år, mellan München 1972 och Yom Kippur 1973?

– Vet du att Haia Levinger bor här också? säger han plötsligt. Minns du henne? Naturligtvis minns jag henne. Hon hade tillhört det vitsnörade gänget kring Alex, en kylig, måhända blyg, men samtidigt iögonfallande skönhet med höga kinder och mörka ögonbryn. Hon bar sitt svarta långa tjocka hår i en bastant fläta över ryggen, var alltid propert och pionjärmässigt klädd och hade en aura av allvar och målmedvetenhet som inte var så lätt att forcera. Jag hade hört att hon bodde i Nir Oz, men fann det svårt att överskrida den forna distansen. Vissa människor ringde man bara inte upp utan vidare. Hon mindes säkert heller inte vem jag var.

Hon värjer sig mycket riktigt när Alex ringer och berättar att “svensken“ från andra ring är på besök. Det är städdag, säger hon. Sedan kommer hon gående över gräsmattan i vit blus och svarta shorts, fortfarande mycket vacker, men de skarpa ansiktsdragen har djupnat och det tjocka håret är kortklippt och gråsprängt. Hon verkar inte förvånad över att se mig, men jag tror inte att Haia Levinger, numera Klingbeil, skulle visa förvåning över mycket. Hon bär med sig, som en sköld, den torra, osentimentala saklighet som jag så ofta har mött hos kibbutzmänniskor. –

– Jaha, och vad gör du här?

Haia Levinger kom till Nir Oz 1967, via samma nahalgrupp som Alex Danzig. Två år senare, 21 år gammal, gifte hon sig med en kamrat i gruppen. Idag är hon mor till fyra barn och kibbutzens kassör. Jag frågar om hon någonsin ångrat sitt vägval och förstår genast att hon tillhör den sortens människor som bestämmer sig och sedan aldrig vänder sig om.

– Jag har fått göra allt jag önskat i livet, säger hon. På den här kibbutzen låter vi folk utvecklas.

Efter någon minut övergår samtalet i en diskussion mellan Alex och Haia, en arrangerad dialog tycks det mig, som om de föredrog att berätta genom att diskutera. De diskuterar kibbutzen och kvinnofrågan. Kvinnofrågan står högt på dagordningen, säger Haia skarpt, inte till mig utan till Alex. Vi har satsat på kollektiv barnuppfostran för att frigöra kvinnan, ändå har kvinnogöra förblivit kvinnogöra. Matsal, kök, hushåll, barnstugor och skola drivs av kvinnor, inte av män.

Nir Oz är en av de sista kibbutzerna med kollektiv barnuppfostran. Överallt annars sover numera kibbutzbarnen hos sina föräldrar. Under Gulfkriget evakuerades de kollektiva barnhemmen och i många kibbutzer öppnades de inte igen. Familjen och individen suger musten ur kollektivet, antyder Haia Klingbeil, och jag tillåts förstå att ännu en intern ideologisk strid blåser upp till avgörande på Nir Oz.

– Du ser alltid ett halvtomt glas, säger Alex. Jag ser alltid ett halvfullt.

Han vill inte visa sig offentligt med sitt gipsade ben, så Haia tar mig på en kvällspromenad runt kibbutzen. I de små täpporna framför bostadshusen blomstrar individualismen. På ett ställe har någon ställt ut egna arkeologiska fynd, flera mosaikfragment från romartiden. En annan gård är fyllt med egna skulpturer runt en liten guldfiskbassäng, nattligt belyst av strålkastare. En tredje medlem skyltar med hemtillverkade blomkrukor till försäljning. Från puben intill den gemensamma matsalen hörs skratt; torsdagkväll är samlingskväll. Vi går ut ur bostadsområdet, förbi djurstallar och ekonomibyggnader. På en stor grusplan nedanför en fasadbelyst sädessilo står jättelika långtradare parkerade för natten. En fläkt överröstar syrsorna. Vid infartsvägens slut glider yttergrinden igen och nattvakten tar sin plats. Över fälten glimmar ljusen från grannkibbutzerna, och längre bort i väster syns den upplysta himlen över Khan Yunis. Det finns inte mycket mer utrymme att växa på i Nir Oz. Nya bostadområden läggs till gamla, åkrarna sluter tätt inpå, dyrbar mark har satts av till en simanläggning i olympisk klass, en uppsättning tennisbanor och en ridklubb.

– Det här är en country club, säger Haia Klingbeil inte helt på skämt, och inte utan distans.

– Vad är framtiden? frågar jag.

– Konsolidera, svarar hon efter en stund. Konsolidera vad vi har.

– Konsolidera vad? undrar jag. Jorden har erövrats, de patriotiska målen är uppnådda, det råder fred med palestinierna, jordbruket går inte att leva på, vattnet är knappt, skulderna stora, det individuella livets lockelser allt starkare, de kollektiva inslagen i kibbutzlivet allt färre, medlemskapet mera en fråga om komfort och frihet än om kollektiva ideal.

För min israeliska pionjärgeneration, för Haia Klingbeil och Alexander Danzig, var kibbutzen symbolen för ett bättre och rikare liv än det som erbjöds i det kapitalistiska konkurrenssamhället utanför. Här skulle man kollektivt arbeta ihop till livets nödvändigheter, se till att alla fick mat, kläder, bostad, skola, social omsorg och medicinsk omvårdnad. Här skulle man också gemensamt ta hand om varandras barn och gamla. Därmed skulle också förutsättningar skapas för verklig individuell frihet. Kibbutzens medlemmar skulle få tid och resurser att utveckla sina högst egna förmågor och intressen – utan hänsyn till kollektiv nytta eller nödvändighet. När det nödvändiga arbetet var organiserat och bemästrat, öppnade sig dörren till frihetens rike.

Var det en dröm dömd att sluta i besvikelse?

Alex är gift med Rachel som kommer från en marockansk-judisk invandrarfamilj, där pappan och flera av de sex syskonen är allt annat än vänstersionistiska kibbutzsympatisörer. Deras äktenskap har följaktligen överskridit gränser. Rachel är mörk och smärt, med ett smalt och skarpt tecknat ansikte. Hon arbetar som lärare i skolan och målar tavlor på fritiden. Den här kvällen har hon tagit hem mat från matsalen, dels för att bespara Alex promenaden, dels antar jag för att göra middagen lite högtidligare. Vi dukar fram sesampasta, tehina, grönsakssallad, vitost, inlagda röda paprikor och en kalkonomelett som Rachel värmer på spisen. Efter maten tar hon fram en mapp med oljemålningar, abstrakta motiv i skarpa, nästan fluorescerande färger, ibland med något som liknar nakna trädstammar.

Alex och Rachel har tre söner som nu i tur och ordning ska göra sina tre år i det militära, och som i olika konstellationer går ut och in ur huset under mina besök där. I vardagsrummet står en färgteve med satellitkanaler och en programmerbar videobandspelare. Fotboll och nyheter är detta lilla manssamhälles favoritprogram. Resten av rummet, liksom de övriga rummen, är väl inklädda med böcker, många på polska. De representerar, ska jag upptäcka, Alexander Danzigs halvfulla glas. De utgör den värld dit han reser efter det kollektiva arbetets slut, efter ännu ett stormigt medlemsmöte i matsalen, efter ännu en kvälls muttrande framför de israeliska tevenyheterna. Polen. Polsk litteratur. Polsk politik. Alex Danzig var nio år gammal när han kom till Israel från Polen. Varför återvänder han? Till vad?

Vi dricker kaffe framför teven. Valets partier presenterar sig. Den religiösa bosättarrörelsens egen valkyria, Daniella Weiss, träder fram med täckt huvud och stålblå ögon och talar om blod och helig jord. Den k-pistklädde rabbinen Moshe Levinger på karsk promenad i Hebron tonas in. Knallen av ett skott avslutar presentationen.

–Tar de makten flyttar jag, säger Alex.

Snart ska han fördjupa sig i sina polska böcker igen. Och leva sitt liv i den halvfulla delen. Den halvtomma vägrar han att diskutera.

På väg hem i natten lyssnar jag på bosättarradion Arutz Sheva, en piratstation på mellanvåg som sänder en blandning av judiska hjältesagor, nationalistisk propaganda och uttolkningar av Guds vilja i Hebron, Jerusalem och övriga delar av det kommande Messiasriket. Denna kväll berättar en kvinna med lågande röst om en medlem i den högernationalistiska gerillaorganisationen Lehi, Sternligan, som sedermera blev Ben Gurions egen livvakt. Sensmoralen är att Ben Gurion hellre anförtrodde sitt liv åt en högernationalistisk “fiende“ (dvs sann patriot), än åt en “vän“ i de egna leden (dvs potentiell förrädare). En rabbin med starkt amerikansk brytning kommenterar det politiska läget. Framställningen kantas av religiösa kodord, och jag hör tydligt det kalla, överlägsna leendet hos den som vet vad som komma skall.

Vid ett av de små, öde avtagen på de smala landsvägarna längs Gazaremsan upp mot huvudleden till Tel Aviv blir jag stoppad av en polis i mörkret.

– Ni signalerade inte med körriktningsljuset.

Han är en äldre man med svag europeisk brytning. Hur många krig har han bakom sig? Såg han kanske något annat, egentligen. Några dagar innan har en herr Kalman Weinstock skjutit med pistol på en herr Amad a-Din på vägen mellan Jerusalem och Betlehem, med enda motivering att herr a-Dins västbanksskyltade lastbil körde underligt.

En otänd blinkers – av fel person, på fel plats, vid fel tillfälle – är en signal rakt in i det israeliska nervsystemet.

– Det här är Israel, säger polismannen för säkerhets skull innan han låter mig köra vidare.

Jag återvänder till Nir Oz ett drygt år senare, i september 1993. Kör åter vilse i kibbutzmörkret och parkerar vid silon. Unga ryska röster hörs från en av gångvägarna. Femhundra meter härifrån gror den palestinska staten. I present har jag med mig en t-shirt tillverkad av en lycklig restaurangägare i Jeriko fullklottrad med fredsduvor och olivkvistar och ordet “fred“ på minst tre språk.

Alex ben är friskt så vi går till matsalens självservering och tar för oss av ost, sallad, grönsaker, inlagd sill och kaffe i automat. Vid en annan disk serveras spagetti med sås. Den nästan rituella proceduren att direkt på tallriken hacka lök, tomat och gurka, blanda med ost och olivolja och i övrigt individualisera efter tillgång och fantasi, fungerar som en madeleinekaka. Matsalen i övrigt gör det inte. Borta är slamret och blanka serveringsvagnarna och de tjänstgörande servitörerna i uppkavlade arbetsshorts och grova kängor. Många hämtar mat i små burkar och byttor för att äta hemma. Det är ganska tomt runt borden.

Medlemmarna i Nir Oz tillhör inte de mest välbeställda kibbutzborna i landet, men Alex och Rachel har numera tillgång till bil och, i mån av pengar, till utlandssemestrar och utlandsstudier. Deras barn beviljas regelmässigt bådadera. Nödvändighetens rike har expanderat. Det gemensamma resultatet ska täcka allt mer. Ständigt nya intäkter är ett överlevnadsvillkor, och kibbutzens karaktär av kollektiv kapitalist har blivit tydligare. Några kibbutzer är bättre på att tjäna pengar än andra, och deras medlemmar har följaktligen finare hus, fler bilar, generösare utlandsstudieprogram och dyrare semesterresor.

Sedan sist har Nir Oz, som en av de sista kibbutzerna, beslutat att slå igen barnhuset. Hyllmetrar av litteratur om kollektiv barnuppfostran kan packa ihop. I andra kibbutzer går privatiseringen betydligt längre; medlemmar får ha egendom utanför kibbutzen, tillåts äga egna bilar, tillåts behålla ärvda förmögenheter, uppmuntras ta välavlönade jobb utanför kibbutzen och får därvid behålla en del av lönen för sig själva. Från sextiotalets horisont, från de år då Alex och Haia formade sina kollektiva ideal, är det kanske svårt att uppfatta utvecklingen som något annat än ett ideologiskt haveri. Betraktad med nittiotalets individualistiska ögon är kibbutzen en förvisso allt friare samhällsform, men måhända också med en tidsenlig kärna av kollektiv gemenskap.

Kibbutzens roll som ideologisk fostrare, strategisk erövrare och judisk nationsbyggare är slut. Kan den finna sig en annan?

Nästa dag åker vi till Magen, grannkibbutzen, för att laga några rör till en bevattningsmaskin.

– Rumäner, säger polacken Alex med spelat förakt i rösten. De tänker bara på pengar. När alla andra kibbutzer var likviditetstorsk på grund av lågkonjunkturen, satt Magen av en händelse på pengar, jag upprepar av en händelse, inte därför att de var särskilt smarta eller duktiga. Så de passade på att låna ut och investera och sitter nu stenrika. Men roligt har de inte. Och trevliga är de inte.

-De är de enda som fixar sånt här, förklarar hans arbetskamrat, Amnon, gift med en blond finska, och tar fram de trasiga rörkopplingarna.

I Magens mekaniska verkstad råder ordning och välstånd. Däremot är den färg och det silikon man använder inte från Nir Lat, en kilometer därifrån.

– Ge oss bara ett anständigt pris, säger “rumänen“.

Jag ser vad Alex Danzig tänker om anständighet.

Vi återvänder till den trasiga bevattningsmaskinen som bräckligt grenslar ett flera hundra meter långt och femtio meter brett jordnötsfält. Strax nedanför dess bortre ände går gränsen till palestiniernas Gaza. Alex Danzig välkomnar gränsen, ja längtar efter den. Han längtar efter ett slut på ambivalensen och osäkerheten. Han längtar efter rena linjer och klara papper. Han längar efter skilsmässan från palestinierna. Judar och palestinier har ingenting mer att säga varandra, ingenting att ge varandra. Årtiondens retorik om samarbete och brödraskap är sedan länge punkterad. Han gör mycket klart att han inte tycker om palestinierna. Tonen är saklig och utan ironier.

Han tycker ännu mindre om de religiösa bosättarna, det tjugotal familjer, “galningar“, som bitit sig fast där på andra sidan, i Gush Katif och Kfar Darom. Men från dem kan han inte skilja sig.

Och vid närmare eftertanke, inte från palestinierna heller. Gränser och grindar skyddar inte längre Alexander Danzigs värld.