DN-kultur 2004-01-23

Ambassadören och antisemitismen

I BÖRJAN AV förra sommaren träffade jag Israels nye ambassadör i Sverige. Det var en av de där veckorna då tidningar rutinmässigt rapporterade om ännu en ny våldscirkel i Israel-Palestina som en reaktion på eller följd av eller en rutinmässig omväxling till ännu ett försök att genomdriva ännu en plan för fred. Vi var båda överens om att situationen var ohållbar men hade, milt sagt, helt olika förklaringar till detta. 
Det sista blev inte minst tydligt när ambassadören hävdade att palestinierna aldrig skulle komma att acceptera Israels existens eftersom de alla till syvende og sidst ville återvända till Jaffa och Haifa och köra judarna i havet och att Israel därför med alla nödvändiga medel och för all överskådlig framtid måste härska över palestinierna. 
Ambassadören talade engagerat och utförligt om de många självmordsbomboffren och israelernas växande rädsla och osäkerhet inför framtiden vilket var både sympativäckande och begripligt, men ingenting om ockupationen och bosättningarna och ruineringen av det palestinska samhället och de ännu fler palestinska offren vilket jag ansåg vara både frånstötande och obegripligt, vilket i sin tur, fick jag omedelbart veta, berodde på att européerna i allmänhet och svenskarna i synnerhet (och sådana som jag med dem) hade matats med en falsk bild av konfliktens orsaker och verkningar, vilket i sin tur berodde på att de (vi) alla var mer eller mindre fullmatade med antisemitiska och antiisraeliska fördomar.
Ambassadören lät också meddela att han under sådana omständigheter inte heller fortsättningsvis tänkte uppföra sig som ”en snäll och leende” diplomat utan om så behövdes agera mera – odiplomatiskt. Han hade vid den här tiden redan visat sin talang på det området genom att i en TV-intervju vädra misstanken att ärkebiskop KG Hammar var antisemit och visade inga tecken på att vilja begränsa sina misstankar till enbart honom.
Jag gick från sammanträffandet djupt beklämd och samtidigt djupt övertygad om att utnämningen av Zvi Mazel till Israels ambassadör i Sverige var ett diplomatiskt misstag och att någon på utrikesdepartementet i Jerusalem förr eller senare skulle upptäcka den saken.

OM INTE FÖRR så dock nu, tänkte jag ännu på morgonen den sjuttonde januari när en reporter på den israeliska militärradion väckte mig med nyheten om ambassadör Mazels odiplomatiska bidrag till konstinstallationen Snövit och Sanningens Vansinne.
Jag hade naturligtvis fel båda gångerna. Utnämningen av ambassadör Mazel var inte ett misstag, hans odiplomatiska agerande på Historiska museet i Stockholm var inte ett olycksfall i arbetet och de vidlyftiga anklagelserna mot Sverige och svenskarna för antisemitism hade varit i säck innan de kom i påse.
Detta stod om inte annat alldeles klart och tydligt när Israels premiärminister Ariel Sharon på ett regeringssammanträde dagen efter lät meddela omvärlden att han genast hade ringt upp ambassadören och tackat honom ”för att han [stått] upp mot den växande antisemitismen” och försäkrat honom om den israeliska regeringens stöd för ”hans handling att förstöra ett konstverk som glorifierar en självmordsbombare”. 
Zvi Mazel hade bara utfört sitt uppdrag, och enligt sin uppdragsgivare hade han utfört det väl.

VAD VAR DET då för uppdrag som ambassadören hade utfört? 
Ja, inte var det att protestera mot ett antisemitiskt konstverk på en av den svenska regeringen finansierad konstutställning, eftersom det inte går att finna minsta spår av antisemitism i detta konstverk, än mindre någon uppmaning ”att döda judar”. En palestinsk självmordsbombare på ett hav av blod kan betyda mycket, men gör bara tankeexperimentet att byta ut det flytande porträttet på en helgonlik Hanadi Jaradat mot exempelvis ett porträtt på en helgonlik Ariel Sharon, och det är lätt att inse att ett hav av blod inte är ett särskilt smickrande underlag för någon att flyta omkring på.
Såvitt jag har förstått var det heller inte nödvändigt för ambassadören att ha sett konstverket för att fatta beslutet att sätta in odiplomatiska åtgärder mot det.
Konstverket hade helt enkelt inte särskilt mycket med saken att göra. 
Nej, uppdraget ambassadören hade utfört och utfört väl var att företräda och försvara den israeliska högerregeringen, som är en regering som allt mindre drar sig för att bruka och missbruka anklagelser om antisemitism för att rättfärdiga sin allt brutalare politik av ockupation, förtryck och förödmjukelse. Det är en regering för vilken blotta antydningen att en palestinsk självmordsbombare skulle kunna drivas av någonting annat än ett oresonligt judehat betraktas som ett hot mot denna politik och därmed som en legitim måltavla för odiplomatiska insatser. Ensidiga och odiplomatiska insatser är nämligen de enda insatser som denna israeliska regering sedan länge litar till – stridsvagnar, schaktmaskiner, hussprängningar, olivträdskövlingar, avspärrningar, bosättningar – eftersom det inte längre går att med diplomatiska insatser motivera och försvara den systematiska ockupationen och förnedringen och förstörelsen av det palestinska samhället.
Jag tänker inte sväva på målet. Den regering som idag styr Israel är en regering av nationalistiska extremister. Den må vara folkligt vald men det gör inte saken bättre utan sämre. Det är en regering som inte har den minsta avsikt eller vilja att uppnå en varaktig och rättvis fred med palestinierna utan som styrs av avsikten och viljan att befästa sin militära och politiska dominans över dem för all tid och evighet.
Och som i det syftet inte drar sig för att trivialisera och urholka innebörden av begreppet antisemitism.
Om en israelisk ambassadör plötsligt kallar Sveriges ärkebiskop för antisemit och ett konstverk av en israeliskfödd judisk konstnär för en uppmaning att döda judar, vad ska vi då i fortsättningen kalla de rörelser, grupper och individer som öppet hatar judar, och som öppet använder sig av antisemitiska stereotyper, och som i mer eller mindre öppna ordalag uppmanar till våld mot judar.

DETTA ÄR DET i särklass allvarligaste med det som nu sker. Att en regering i Israel systematiskt förstärker och utnyttjar antisemitismens fobier för egna politiska syften. Att en regering i Israel medvetet och systematiskt gör livet farligare för världens judar genom att ropa ”vargen kommer” så ofta och så högt att ingen kommer att bry sig den dagen vargen verkligen kommer.
För närvarande pågår ett ödesdigert växelspel mellan brutaliseringen av konflikten i Mellanöstern och ökningen av antisemitiska stämningar och handlingar i världen. Ansvaret för den ökade antisemitismen faller naturligtvis odelat på antisemiterna själva, inte minst på de muslimska ledare som inte haft förstånd eller förmåga eller vilja att bekämpa dess framväxt bland unga arga muslimer. 
Men ansvaret för den systematiska exploateringen av antisemitiska fobier för att försvara en oförsvarlig israelisk politik, faller tungt på den israeliska regeringen och på alla dem som nu tanklöst stämmer in dess välkalkylerade rop på vargen.