Kolumn DN 2006-09-22

När staten höjer pekpinnen

SVERIGES KOMMANDE regering har bland mycket annat lovat att skapa mera arbetsro och disciplin i skolan. Dels genom att ge lärare och rektorer ökade lagliga befogenheter att ingripa mot elever som stör; beslagta deras mobiltelefoner, visa ut dem ur klassrummet, tvinga dem att sitta kvar, tillfälligt stänga av dem från undervisningen, flytta dem till annan skola. Dels genom att ge skolan en möjlighet att tidigt införa skriftliga betyg i ordning och uppförande, på det att föräldrarna tydligt ska få veta att de bör ta sina telningar i hampan och göra folk av dem. 
Underförstått är att skolans lärare idag inte har makt och befogenhet att göra någonting av allt detta. Eller som det formulerades i den borgerliga alliansens valmanifest: ”Lärarna har inte tillräckliga befogenheter för att kunna hålla ordning och respekteras i klassrummet.” Lärare och rektorer vill ingjuta respekt – men får inte. 
Underförstått är därmed också att en viktig orsak till bristen på arbetsro och disciplin i den svenska skolan är bristen på lärare som vill och får. Med en rejäl lag i ryggen (och ett polisingripande i bakfickan), kommer lärarna äntligen att kunna återvinna den respekt och auktoritet som gått förlorad i ”flumskolan”. 
Mindre underförstått, ja oftast fullt uttalat, är nämligen att den svenska skolan styrts av politiker och pedagoger som inte tillräckligt förstått den disciplinerande betydelsen av skärpta lagar, hårdare krav och tidigare ordningsbetyg. Ja, som rentav vågat hävda att skolan ordningsproblem sällan kan hanteras med vare sig det ena eller det andra.
Hög tid således för en ny och handlingskraftig regeringsmajoritet att visa hur några hårda statliga pekpinnar kan skapa ordning och reda i den skola som i ”snällismens” Sverige tillåtits gå ner sig i kravlöshetens och flumpedagogikens sanka träsk. 
Därmed också hög tid att fråga sig varför det också i ”snällismens” Sverige, ja också i de mest ”utsatta” bostadsområden, finns lokalt styrda skolor (exempelvis Rinkebyskolan i Stockholm) som utan minsta pekpinneförstärkning från staten förmått skapa både ordning och arbetsro för sina elever.

TILL SAKEN HÖR nämligen att de flesta av de disciplinära statliga tvångsåtgärder som den tillträdande regeringen vill möjliggöra redan är möjliga. Det finns skolor som infört mobiltelefonförbud, liksom det finns skolor där elever kan utvisas från lektioner eller sitta kvar efter lektionstid eller rentav förflyttas till en annan skola. För att inte tala om alla de skolor där rektorer och lärare lägger ner stor möda på att både muntligen och skriftligen hålla föräldrarna informerade om hur deras barn sköter sig i skolan. 
Det är sant att mycket av detta idag inte sker med stöd i någon specifik lag, men det är också sant att en lärare som anser sig behöva stöd av lagen för att sätta sig i respekt hos sina elever har ett auktoritetsproblem som förmodligen ingen lag i världen kan lösa. 
Bristande personlig auktoritet hos lärare är förvisso ett växande problem, men det beror inte på att lärare saknar statliga tvångsmedel utan på att auktoritet blivit allt svårare att förvärva och upprätthålla i ett samhälle där ständigt nya och allt flyktigare ”auktoriteter” pockar på våra barns respekt och där alltför många barn alltför tidigt får erfara att den närmsta vuxenvärlden inte rymmer särskilt många auktoriteter värda att respektera. 
Dessutom har ordet auktoritet fått en dålig klang och kommit att förväxlas med auktoritär, men auktoritär behöver bara den bli som saknar auktoritet. En lärare med auktoritet klarar sig utan auktoritära metoder – en lärare utan klarar sig sällan med. 
Det handlar inte heller om att lärare måste våga säga ifrån. I den lärorika dokumentärfilmen ”Vikarien”, om en niondeklass i Hallonbergsskolan i Sundbyberg utanför Stockholm, kallar den oändligt tålmodige men alltmer sömnlöse klassföreståndaren Max Wejstorp på hjälp från sin gamle lärare Folke Silvén, en erfaren och besjälad pedagog av den gamla stammen som vet hur man fångar elevers uppmärksamhet utan att höja rösten, men som inte drar sig för att säga ifrån. Mössor ska tas av, tuggummin ska spottas ut, tider ska hållas och tystnad ska råda. När sorlet i klassen likväl stiger drar han sig inte heller för att höja rösten och banka pekpinnen i katedern. 
Och ganska snart står det klart att vad eleverna i filmens niondeklass behöver är någonting helt annat än lärare med fler statliga maktbefogenheter. Och många av dem någonting långt utöver vad skolan av idag är dimensionerad för att ge. 
I sista hand en vuxenvärld med auktoriteten att fostra, kunskapen att lära och tiden att bry sig.

ATT STÄLLA KRAV är att bry sig, säger de politiker som nu vill lagstifta fram ökad disciplin hos eleverna i skolan. Ja, som vill lagstifta fram ökad disciplin hos både den ena och den andra gruppen i samhället. 
Men att ställa krav är inte alltid att bry sig. Det beror på vem som kräver vad av vem. En lärare som kräver disciplin av sina elever kanske bryr sig, men gör han det i statens namn gör han något annat. När staten ställer krav på individen så är det för att upprätthålla en kollektiv lag och inte för att manifestera en individuell omtanke. 
Idén om att ge staten ökade maktbefogenheter för att disciplinera olydiga (svårintegrerade) grupper och individer i samhället har märkligt nog växt sig starkast i ett parti med tillnamnet ”liberalerna”.
Bortsett från att idén är dålig så går det ena inte ihop med det andra.