Recension i Expressen Kultur 26.12.2017
Primo Levi: Periodiska systemet, Modernista 2017, övers. Ingrid Börge.

Kemins poesi

Mitt tidiga ointresse för kemi grundlades av en lärare som utgick ifrån att vi elever (i sjunde klass vill jag minnas) var idioter som ändå inte skulle fatta något och som därför inte heller ansträngde sig nämnvärt för att vi skulle göra det. En dålig lärare helt enkelt, men tyvärr i ett ämne som jag ett liv senare inser skulle ha fascinerat mig djupt. Det började bra, med en ilsket fräsande natriumbit i ett provrör med destillerat vatten, men övergick snart i ett själlöst tragglande av formler och tabeller, och längs den vägen försvann kemin ur mitt liv.
När jag läste Primo Levis självbiografiska berättelsesamling "Periodiska systemet" i engelsk översättning i början av 1980-talet (boken utkom på italienska 1975, på svenska första gången 1993) satt ointresset kvar. Trots att det sammanbindande temat alldeles uppenbart var kemi, varje kapitel hade namn efter ett grundämne, och berättaren otvivelaktigt var kemist, eller på väg att bli, så kunde jag inte på allvar engagera mig i alla de utfärder i kemins bunsenbrännarvärld som fyllde sidorna. Jag ertappade mig gång efter annan med att vilja skumma kemin för att nå fram till destillatet Primo Levi, som jag i stället ville veta desto mer om.  
Det var naturligtvis ett misstag. Med åren förstod jag att författaren Primo Levi inte gick att förstå utan kemisten Primo Levi. Studierna i kemi var för honom inte bara vägen till en yrkesfärdighet utan också nyckeln till en livshållning. Han förblev kemist också i sitt författarskap, skulle man kunna säga. Den precisa blicken, den forskande iakttagelsen, den djupa övertygelsen om människans förmåga att med mineralhacka och provrör, eller med papper och penna, eller med bådadera, skilja kattguld från äkta. 
I kemins och fysikens klarhet och entydighet skulle inga härvor av inbilska lögner tillåtas få fäste, skriver Levi i det kapitel som heter "Järn" och som utspelar sig i en tid då det fascistiska Italien lagt sin ring av inbilska lögner runt Kemiska institutet i Turin och Hitler har tågat in i Prag och mörkret sänker sig över Europa och det periodiska systemets torra uppställning över materiens grundämnen blir till storslagen och högstämd poesi. I Institutets rökinpyrda laboratorier producerades inte bara kemiska substanser av alla de slag utan också motgiftet till fascismens lögner. Det var i sin förmåga att "efter hundra seklers försök och misstag" göra sig till herre över materien som människan hade visat sin upphöjdhet och "jag hade valt kemin för att jag ville förbli denna upphöjdhet trogen".

När jag i dag läser nyutgåvan av "Periodiska systemet" i Ingrid Börges fortsatt njutbara tolkning, blir jag än en gång påmind om hur mycket kemist Primo Levi var i hela sitt författarskap. Som i den emblematiska scenen i "Är detta en människa?" där fånge nummer 174 517 i Auschwitz står framför en viss Dr Pannwitz som rutinmässigt ska fatta ett beslut om liv eller död, och vad författaren Primo Levi i efterhand vill förstå och förklara är blicken som sakta lyfts mot honom. "Hade jag kunnat förklara den blickens natur, då hade jag också haft förklaringen till själva kärnan i Tredje rikets stora vansinne", skriver han med oförskräcktheten hos den som ännu hoppas kunna förstå och förklara de mest häpnadsväckande strukturer och samband.
Vissa av kapitlen kan läsas som detektivhistorier; ung kemist får i uppdrag att lösa mysteriet med de i förtid gelatinerade färgpartierna, eller lacken som vägrade att torka, eller de regelbundet återkommande vita fläckarna i leveranserna av röntgenplåtar. 
Och den här gången skummar jag inte en endaste kemisk detalj eftersom det är i omsorgen om detaljerna som kemisten/författaren Primo Levis mästerskap visar sig. Som i detaljen med de alltför exakta halterna av kromdioxid i leverans efter leverans av kromat för tillverkningen av den färg som gelatinerat, de osannolikt exakta 29,5 procenten i kontrolluppgift efter kontrolluppgift från leverantören, utan minsta utrymme för de naturliga variationer som ofrånkomligen måste finnas.
I ett laboratorium någonstans gömde sig kort sagt en rykande pistol, eller i denna berättelse i kapitlet "Krom", en analytiker som i slavarbetet vid provrören möjligen "hade förlorat känslan för den egentliga meningen med operationerna han genomförde och de siffror han skrev" och till sist skrivit ner samma siffra om och om igen, med följden att halten av kromdioxid ibland blev för låg och den flytande färgen förvandlades till en geléklump. När kemisten/författaren genom en lämplig tillsats lyckas få den gelatinerade färgen att likt fågel Fenix återuppstå i flytande form, nämner han det tillsammans med en lycklig kärlek och en befriande bok. 
Eller som när kemisten/författaren brutalt får erfara den mycket fina men potentiellt explosiva skillnaden mellan natrium och kalium och ur detta härleder sin grundläggande misstro mot det alltför snarlika, mot "det praktiskt taget identiska". Och en därmed besläktad omsorg om den aldrig så lilla detalj som kan betyda skillnaden mellan ett dödligt gift och ett elixir, eller mellan en välbyggd berättelse och en ohållbar.
Eller mellan att vara människa och icke-människa i Auschwitz. 
Primo Levi, den omsorgsfulle kemisten, blir den omsorgsfulle byggaren av hållbara berättelser med samma känsla för det falska tonfallet i en mening som för den felande komponenten i en leverans av färg. 

I en efterföljande bok, La Chiave a Stella, (1978, ej översatt till svenska, på engelska "The Wrench", "Skiftnyckeln"), får berättarjaget tillfälle att jämföra sitt skrivande av böcker med monteringen av en oljerigg eller bro. Den han jämför sig med är en globalt ambulerande elitartist i riggmonteringsbranschen, Faussone, som i berättelse efter berättelse skildrar en värld som bokstavligen står och faller med en skicklig hantverkares erfarenhet, omdöme och uppfinningsrikedom.
Också författandet är ett hantverk, vill berättarjaget förklara för Faussone. Med den skillnaden att en författare inte har någon motsvarighet till vinkelhaken eller vattenpasset, inte heller några kontrollinstrument eller alarmsystem som blinkar när något är på tok. Du kan skriva vilka dumheter som helst på ett papper och pappret protesterar inte. Men om något är på tok på pappret, märker läsaren det, och då är det för sent. 
Primo Levi var en mästerhantverkare vid pappret, inte tu tal om den saken, ingenting på tok någonstans, bara den ena välbyggda berättelsen efter den andra. Men därtill var han en författare som hyste en intill kärlek gränsande respekt för den hantverkande människan, homo faber; den människa som står med fötterna på jorden och kan sina saker och behärskar sina verktyg och visar omsorg om detaljerna och förmår se skillnaden mellan en inbilsk lögn och en välgrundad erfarenhet.
Om så i ett laboratorium i Turin eller en barack i Auschwitz.