Kolumn DN 2003-07-11

Svenskarna är inte dumma längre

Jag har ofta undrat över varför tyskar säger att svenskar är dumma. Jag har i och för sig aldrig hört en tysk säga så men jag har titt som tätt stött på det tyska uttrycket Die dummen Schweden som onekligen betyder de dumma svenskarna.
Dum kan betyda att man inte är snäll, ja rent av elak, vilket väl svensken en gång var mot tysken eftersom han i trettio år plundrade och härjade och brände tyskens land. Men dum kan dock också betyda snäll i överkant, orealistiskt naiv, otillåtligt tillitsfull, vilket jag på gott och ont tror är uttryckets verkliga ursprung.
Svenskarna är i alla händelser unikt tillitsfulla. I alla internationella jämförelser om var man litar mest på andra människor hamnar Sverige regelmässigt i topp. Liksom i alla jämförelser om var man litar mest på staten och var staten är mest att lita på. Skandinavien är i det avseendet en lycksalighetens eller tillitsfullhetens eller, om man ser det med mer misstänksamma ögon, en dumhetens halvö i världen.
Jag är själv uppvuxen med ett något större mått av misstro mot människan i allmänhet och mot staten i synnerhet eftersom mina blivande föräldrar i egenskap av judar i Hitlers Europa fick djup anledning att misstro bådadera, men jag lärde mig med åren att högt värdera ett samhälle där omutlighet var en karriärväg och korruption ett främmande ord och staten huvudsakligen ville sina medborgare väl.
Om ursprunget till denna goda karamell, med dess kanske något mindre goda bismak av konformitet och social kontroll, tvistar historikerna, men det Oxenstiernska statsbygget på 1600-talet är en återkommande förklaring. Ett dittills oregerligt land skulle med centrala och mäktiga ämbetsverk hållas samman och regeras var tanken, och så blev det i huvudsak. Begåvade bond- och prästsöner kunde plötsligt göra en blixtsnabb ståndsresa in i den växande stormaktsstaten, vilket gjorde förvärvad duglighet till en merit jämförbar med nedärvd börd, vilket förde staten närmare folket och folket närmare staten, vilket undan för undan tycks ha skapat den ömsesidiga tillit mellan stat och folk som det tyska språket så småningom skulle förväxla med dumhet.
Fyra hundra år av "dumhet" är en lång tid, ja en epok faktiskt, och det är därför en stor sak för en nation när en sådan epok tar slut.

Jag befarar nämligen att den är på väg att ta slut. De dumma svenskarna är inte dumma längre. I varje fall litar vi allt mindre på staten och allt mindre på varandra. I jämförelse med andra är vi fortfarande tillitsfulla på gränsen till dumma, men jämfört med vad vi var till för inte så länge sedan är vi smarta och ill-sluga och förvånar oss allt mindre över att chefer i statlig eller kommunal verksamhet är mutbara eller giriga eller odugliga eller alltsammans på en gång, över att lojalitet och lyhördhet har blivit en större merit vid tillsättning av offentliga chefsjobb än duglighet och självständighet, över att vi måste inrätta allt kostsammare kontroll- och uppföljningssystem för att övervaka att det inte fuskas eller förskingras eller tas ut oskäliga arvoden eller sluts hemliga upphandlingsavtal eller bjuds på privata lyxresor för skattebetalarnas pengar.
Vad jag bygger på? En del statistik förstås, som de årliga SOM-undersökningarnas redovisning av svenskarnas stadigt minskande förtroende för sina myndigheter, en växande trave artiklar om korruptionsskandaler i statliga och kommunala förvaltningar och bolag, en växande fond av egna erfarenheter och iakttagelser.
Inte minst det senare. Jag litar inte på att polisen utreder mina anmälningar. Jag litar inte på att säkerhetspolisen respekterar lagen. Jag litar inte på att staten förvaltar mina pensionspengar väl (inte heller på att mitt försäkringsbolag gör det). Jag litar inte på att de kommunala krämare som upphandlar min allt sämre sjukvård, äldreomsorg och kollektivtrafik på marknaden inte skor sig själva. Jag litar inte på att omutlighet är en karriärtillgång och duglighet en merit vid rekryteringen till höga poster i stat och kommun eller i den växande gråzonen mellan offentligt och privat.
I sin utmärkta bok om sociala fällor och tillitens problem ställer Bo Rothstein frågan vad som skulle krävas för att göra ett tillitsfullt Stockholm (där alla litar på att alla betalar skatt) av det korrupta Moskva (där alla litar på att ingen gör det). Efter några månader med den ena häpnadsväckande interiören efter den andra från Stockholms landstingskommunala trafikbolag och fastighetsbolag, där grunderna för en klassisk korruptionskultur sakta avtäcks, måste man likväl också kunna ställa frågan vad som skulle krävas för att göra ett Moskva av Stockholm.
Det är sant att vi undan för undan försöker skärpa kontrollen, nu senast med en särskild riksenhet mot korruption. Vi har också fått en starkare riksrevision och bättre lagstöd för skarpa kommunrevisioner och ett institut mot mutor. Vi har också fått en statlig förtroendekommission med direktiv att försöka göra någonting åt det snabbt sjunkande förtroendet för näringslivets heder och moral.

Men ökad kontroll kan inte ersätta förlorat förtroende. Om ökad kontroll leder till ökat förtroende är det bra. Annars inte. Om ökad kontroll bara innebär att revisorerna tar makten kommer frågan snart att uppstå vem som ska kontrollera revisorerna. I några av de stora företagsskandalerna i USA var revisorerna inte bara kontrollanter utan medbrottslingar. Att med kontroll försöka ersätta förtroende i ett samhälle där otaliga individer vid otaliga tillfällen förutsätts handla under eget ansvar, är antingen omöjligt eller fasansfullt.
Nej, svenskarna var inte dumma. De lyckades bara med något som är mycket svårt att bygga upp och förvånansvärt lätt att riva ner igen.