Kolumn DN 2011-04-26
En högre rättvisa
-------
Om kyrkan och påskuppropet.
------
SÅVÄL JUDENDOMEN som kristendomen har ett problem med den världsliga makten eftersom båda ytterst härleder den från Gud, eller åtminstone från en makt som står över människan. I det bibliska Israel är det profeterna som legitimerar kungarna (Samuel smörjer Saul) och i det kristna Europa legitimerar sig kungarna med ett mandat från Gud (av Guds nåde). Den svenske kungen/statschefen gör det fram till 1973 och måste även fortsatt vara av den evangelisk-lutherska tron, vilket speglar det historiskt starka sambandet mellan religion och politik, och i fallet Sverige, mellan kyrkan och staten.
Med framväxten av demokratin får Gud konkurrens av Folket om legitimeringen av makten och eftersom Gud ungefär samtidigt får konkurrens av Vetenskapen om förklaringen av Naturen, är Gud snart inte mycket till auktoritet i världsliga frågor. I varje fall har kyrkan inte längre något eget mandat i politiken. I den mån en vald politiker fortsatt vill åberopa sig på Gud eller någon annan högre makt så är hans eller hennes röst inte mera värd än någon annans.
Och så vill nog de flesta av oss att det ska förbli. Åtskiljandet av religionen från staten är en förutsättning för religionsfriheten och utan religionsfriheten är demokratin inte mycket värd.
Av detta har somliga dragit slutsatsen att religionen spelat ut sin roll i samhället, eller åtminstone i politiken, och att i den mån religionen envisas med att vilja spela en sådan roll så riskerar den att hamna i konflikt med demokratin.
Med ett sådant synsätt har naturligtvis varken svenska kyrkan eller något annat trossamfund med det svenska sjukförsäkringssystemets utformning att göra. I varje fall inte om de därvid vill kunna åberopa sig på en högre auktoritet än Folket och påkalla en högre rättvisa än Riksdagens.
Jag delar nu inte slutsatsen att religionen nödvändigtvis spelat ut sin roll i samhället eller ens i politiken, men jag anser att det kyrkliga påskuppropet om det svenska sjukförsäkringssystemet lämnar en viktig fråga obesvarad: med vilken auktoritet uttalar sig kyrkan i demokratins (folkstyrets) angelägenheter?
ETT SKÄL till att jag inte tror att religionen har spelat ut sin roll i samhället är min övertygelse att mänskliga värden fortsatt är mera baserade på tro än vetande. Också sådana värden som vi numera uppfattar som rent sekulära eller politiska, exempelvis rättvisa. Vad människor uppfattar som rättvist eller orättvist kan skifta efter tid och omständigheter, men vad vi uppfattar som vad beror inte på något vi vet utan på något vi tror. Varje system för rättvisa förutsätter en tro på rättvisan som idé och ideal. Rättvisa är inte ett naturtillstånd. Den som söker efter rättvisa i naturen får leta länge. Naturtillståndet är orättvisan. Naturtillståndet är Jobs fråga: ”Varför ges dagens ljus åt den plågade, varför skall de olyckliga leva?”
Livet är möjligen en gåva, men särskilt rättvist är det inte.
För att likväl upprätthålla tron på rättvisan har människan därför behövt föreställa sig en rättvisa som står över naturens och maktens nycker – ett slags högre rättvisa om man så vill. Idén om en högre rättvisa är följaktligen inte bara kärnan i de flesta religioner utan också i många rättsfilosofier, eftersom många rättsfilosofier har problem med att härleda rättvisan ur naturen och makten. Idén om en högre rättvisa är naturligtvis helt central hos de bibliska profeterna som ju oupphörligen befinner sig i harnesk mot orättfärdiga makthavare: ”Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar! Änkor blir deras offer, faderlösa plundrar de.” (Jesaja 10:1-2.)
DET KYRKLIGA påskuppropet förkunnar i princip samma sak; ve dem som instiftar ett orättfärdigt sjukförsäkringssystem vars förtryckande stadgar tvingar ut svårt sjuka människor på arbetsmarknaden för att söka sig ett jobb.
Uppropet uttrycker det inte exakt så, och ett hotfullt ”ve” gentemot instiftarna skulle naturligtvis betraktas som högst otillbörligt i sammanhanget, i synnerhet som instiftarna är vi, eller åtminstone våra valda representanter. Men det hindrar inte att det kyrkliga påskupproret tycks tala för en annan och högre rättvisa än demokratins. Varför annars ett påskupprop och inte en förstamajdemonstration eller en riksdagsmotion?
Problemet är bara att medan profeterna talar klarspråk om auktoriteten bakom sina krav på rättvisa, tiger påskuppropet på den punkten. Frågan om varför det svenska sjukförsäkringssystemet utmanar just kristna eller i vid mening religiösa föreställningar om rättvisa, lämnas huvudsakligen obesvarad, vilket är synd.
Jag tillhör nämligen dem som anser att sådana föreställningar fortsatt har en roll att spela i samhället eftersom jag tror att det bland annat är med hjälp av sådana föreställningar och berättelser som vi kan hålla idén om en högre rättvisa vid liv.
I synnerhet i en tid när starka berättelser om den ”naturliga” biologiska, sociala och ekonomiska orättvisan tränger sig på.
Kalla det religion eller något annat, men en trosfråga är det.