Ett tveksamt kärleksbudskap
I debatten om Lars Noréns pjäs "Sju tre", med tre svåra våldsbrottslingar på scenen, har hävdats att den gestaltar ett kristet kärleksbudskap. Möjligen inte på ett helt lyckat och genomtänkt sätt, men i alla fall . . . Följaktligen har det i kommentarerna efter en av "skådespelarnas" återfall i kärlekslöst beteende, talats om svek och naivitet. Sveket mot alla som "ställt upp på Tony" och naiviteten hos den villkorslösa kärleken. Det senare inte som något ont utan som det godas nödvändighet. Kärleken måste vara naiv, är tanken. Den måste bortse från den människa som synes vara, från hennes faktiskt begångna handlingar, tänkta tankar och uttalade ord, och i stället söka människan bakom människan. Den måste, med Lars Noréns egna ord, försöka "skilja personerna från deras tankar . . . skilja dem från deras åskådning . . ." (SvD 24/2).
Det är en tanke vars yttersta konsekvenser sällan är öppet tänkta. Ty om den verkliga människan är någonting annat än sina tankar, ord och handlingar, så är den verkliga människan inte heller moraliskt ansvarig för vare sig tankarna eller handlingarna. Djupt inne i varje människa sitter ett oskuldsfullt barn "i sina tankars fängelse" (Norén) och väntar på att någon ska befria dem ur det. Vad en människa tänker och gör har mycket litet att göra med vem hon innerst inne är. Ju grövre den yttre förtappelse är som fängslar den inre oskulden, desto större kärleksmirakel att vänta.
I pjäsen "Sju tre" får denna idé om kärleken till konsekvens att regissören Lars Norén, alias John, spelad av Reine Brynolfsson, strängt taget inte bryr sig om vad de tre internerna utåt tänker och tycker, eftersom de innerst inne är någon annan - och något bättre. Johns oförmåga eller ovilja att argumentera emot också de mest upprörande uppfattningar är i själva verket ett led i kärlekshandlingen. "Jag tror inte längre på argumentation och debatt", skriver Norén (i SvD-artikeln). "Vad skulle det vara för mening för mig att debattera i den situation vi befann oss. Det kan jag göra i andra sammanhang."
Jag kan inte se något som helst kärleksfullt i detta. Den man inte ids argumentera med föraktar man. Den vars ord man inte hör slår man dövörat till för. Den vars handlingar man bortser från ser man inte. Den som inte är värd ens moraliska upprördhet är inte värd mycket.
Med Johns ständiga undflyende uppstår ett växande värdetomrum i "Sju tre". Ett brott är inte ett brott. Teo ("militärligan") är bara kriminell när han har rånarluvan på. Har månne inte John själv några ovänner han skulle vilja få fixade, "skämtar" Tony (nyss i torpedbranschen). Flera stycken, "skämtar" John tillbaka. Vad som är ont eller gott är inte gott att veta. John säger inte emot. Han kurar, tar en bulle och kramar om.
Det enda som till sist betyder något mellan männen på scenen är barndomens förrådda oskuld, de supande fäderna, minnena, arvet, gemenskapen i en Metallicalåt, den delade klaustrofobin i ett låst fängelserum, de osynliga argument som tar vid där tanken slutar och dialogen tystnar. Det villkorslösa kärleksbudskapet blir en villkorslös kapitulation inför ödets makt, slumpens gruskorn och människans ofrihet.
Vi skulle alla kunna vara varandra, Lars skulle kunna vara Tony och Tony Lars, och vad som avgör vem som blir det ena eller det andra, vem som skjuter poliser och vem som skriver succépjäser, är inte så gott att veta. I varje fall är det ingenting som har med den "verkliga" människan att göra. Innerst inne är vi våra tankars och handlingars fångar, inte deras medvetna och moraliskt ansvariga bärare.
Det är säkert möjligt att ur kristendomen vaska fram ett sådant handlingsoberoende kärleksbudskap, men det är lika möjligt att vaska fram ett annat. "Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem", säger Jesus. Vill Lars Norén bli tagen på allvar för det han säger och gör, borde han på samma allvar ha tagit sina tre interner.
Att respektera en människa är för mig att respektera den människans ansvar för sina tankar och handlingar.
Det innebär att jag också har en skyldighet att förhålla mig till vad den människan gör och säger, om nödvändigt handla eller säga emot. Jag tror nämligen inte att det gömmer sig en inre oskuld i oss alla, utan att det vi är eller vill vara i hög grad kommer till uttryck genom det vi gör och säger. Liksom våra ord och handlingar i hög grad gör oss till dem vi är.
Det betyder inte att yttre omständigheter är ointressanta eller att en människas barndom saknar betydelse, det betyder bara att det genuint mänskliga i en människa är hennes förmåga att under olika yttre omständigheter välja såväl sina ord som sina handlingar. En respekt som går ut på att villkorslöst acceptera allt och invända mot intet, frånkänner människan en stor del av det som gör henne till just människa och påminner därmed om respekten för en hund eller en häst.
Däri ligger också problemet med Lars Noréns kärleksbudskap. För mig är ansvar och försoning intimt sammanbundna. Utan ansvar ingen försoning. Den försoning som varken kräver eller ger möjlighet till ansvar, är en försoning som gränsar farligt nära likgiltighet och människoförakt.
Ibland tycks den också straffa sig själv.