Expressen Kultur, 18 oktober 2024.

Vem är antisemit?

I samband med nyutgivningen av min bok Det förlorade landet fick jag i ett inlägg på X (tidigare Twitter) av en prominent kristdemokrat, Lars Adaktusson, veta att jag, ”inspirerad av den antisemitiska BDS-rörelsen, hade lagt ännu ett kapitel till [m]itt livslånga kall att svartmåla och demonisera Israel”. BDS står för Boycott, Divestment, Sanctions, och är en palestinsk bojkottrörelse riktad mot Israels ockupations- och kolonisationspolitik, med ett markant inslag av judiska och judisk-israeliska företrädare. Att den likväl har klassats som antisemitisk inte bara av Israel utan också av länder som USA och Tyskland, bygger på en definition av antisemitism som jag finner djupt problematisk.

Att bli kallad för antisemit (ja så får det nog tolkas) av en namnkunnig kristdemokrat säger kanske mer om dagens kristdemokrater än om mig, men det är numera inte ovanligt att också judar anklagas för antisemitism (dvs judehat). Gärna av företrädare för nationalistiska partier med rötter i nynazismen som idag sömlöst förenar antisemitism med stöd för Israels etnisk-nationella ockupations- och kolonisationspolitik, ja som i Israels etnonationalistiska stat ser en förebild. Gärna också av företrädare för teologiskt antijudiska ”kristna” partier och rörelser som i judarnas återvändande till det heliga landet (i synnerhet de heliga platserna på ockuperad mark) ser förspelet till Jesu återkomst och judarnas omvändelse till Kristus.

Jag säger inte att judar skulle vara immuna mot antisemitism, inte heller att det skulle saknas antisemitiska inslag i kritiken av sionismen och Israel, men det är samtidigt uppenbart att i konflikten Israel-Palestina har anklagelser om antisemitism kommit användas som politiskt vapen för att giftstämpla kritiken av Israel och stödet för den palestinska saken.

Men man behöver inte hata judar för att solidarisera sig med palestinierna i Gaza, exempelvis genom att bära en traditionell palestinasjal, keffiyeh, eller visa upp en palestinsk flagga. Likväl har bådadera kommit att uppfattas som uttryck för antisemitism och på sina håll föranlett polisingripanden. Svenska judar har i intervjuer sagt sig känna sig otrygga vid möten med människor som burit en keffiyeh om halsen. ”För mig symboliserar keffiyeh mitt arabiska ursprung och påminner mig om min morfar och farfar”, skriver Kholod Sagir i en artikel i Sydsvenska Dagbladet. ”Men hur ska jag reagera när den av vissa verkar upplevas som ett hot och får andra människor att känna sig otrygga?”

Det är oklart i vad mån just den här sortens upplevelser ingår i underlaget för den rapport om antisemitism i Sverige efter den 7 oktober som nyligen publicerats av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Att den huvudsakligen utgår från ”upplevelser” framgår dock redan av underrubriken. Ingenstans i rapporten finns heller några konkreta beskrivningar av vad upplevelserna har bottnat i, än mindre några försök att utreda saken vidare. Ingen kan naturligtvis ifrågasätta en upplevelse, vad en människa säger sig uppleva är och förblir hennes ensak, två människor kan uppleva samma sak på olika sätt, men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att vad rapporten huvudsakligen diskuterar är subjektiva utsagor om upplevd antisemitism.

Den tenderar också att dra stora växlar på ett begränsat underlag. När rapporten slår fast att antalet hatbrottsanmälningar med antisemitiska motiv ökat med drygt 450 procent efter den 7 oktober 2023 så låter det onekligen dramatiskt, men vad det i antal handlar om är en ökning från 24 anmälningar hösten 2022 till 110 anmälningar hösten 2023. Dessa siffror bygger i sin tur på en undersökning från Brottsförebyggandet rådet, BRÅ, som återigen grundar sig på anmälarens upplevelse av händelsen såsom den formulerats i polisanmälan. Hur många av dessa anmälningar som utretts vidare, om ens någon, förtäljer inte BRÅ:s rapport och följaktligen inte heller rapporten från Segerstedtinstitutet.

Därmed försvagas som jag ser det den empiriska substansen i rapportens uppgifter om en kraftigt ökad antisemitism efter den 7 oktober 2023. Upplevelser av antisemitism må vara högst verkliga, och i vissa fall rentav traumatiska, men de räcker inte som underlag för att någotsånär vederhäftigt kunna bedöma vad som faktiskt hänt och varför. I synnerhet inte som ökningen av anmälningar tydligt sammanfaller med de upprörda protesterna mot Israels krig i Gaza och det kan misstänkas att vad som kan upplevas som judehat kan vara menat som Israelkritik.

Problemet är att det ena alltmer kommit att likställas med det andra, vilket i sin tur beror på att enligt den definition av antisemitism (IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance) som ett antal länder i världen gjort till sin, också Sverige, finns en hel del som inte får sägas om staten Israel utan att riskera att stämplas som antisemitism. Exempelvis att Israel är en rasistisk stat, vilket jag själv anser att det numera är.

För några år sedan var jag en av undertecknarna till The Jerusalem Declaration on Antisemitism, JDA, där vi försökte dra en tydligare skiljelinje mellan antisemitism och Israelkritik – i en strävan att stävja det politiska missbruket av begreppet och risken att det därigenom skulle urvattnas intill meningslöshet. Om en bojkottrörelse mot Israels ockupation kan stämplas som antisemitisk, eller påståendet att Israel är en rasistisk stat, vad återstår då att kalla den antisemitism som hatar judar i egenskap av judar?

Det är sant att gränsen mellan antisemitism och Israelkritik har blivit allt svårare att dra, att antisemitism alltför lätt kunnat förklä sig till antisionism, och att hat mot ”sionister” alltför ofta blivit en omskrivning för hat mot judar. Men det är också sant att funnits en medveten politik från Israels sida att göra gränsen oklar. När rapporten skriver att det skett en ”israelisering” av antisemitismen så syftar den på det förra, inte på det senare.

Ett exempel på det senare är när rapportens huvudförfattare och föreståndaren för Segerstedtinstitutet, Christer Mattsson, i en intervju i Dagens Nyheter hävdade att Bokmässan i Göteborg 2023 hade gjort sig skyldig till ”strukturell antisemitism”. Det året hade bokmässan judisk kultur som tema och den strukturella antisemitismen visade sig bestå i att mässan i sitt judiska kulturprogram påstods ha haft en israelfientlig slagsida. ”Med antisemitism menar Mattsson inte judefientlig”, förtydligade DN-reportern, ”utan enkelspårigt kritisk till landet och staten Israel”. Mattssons uttalande ekade i sin tur ett uttalande av Israels ambassadör i Sverige, Ziv Nevo Kulman, som hade uttryckt missnöje med att Israel inte inbjudits som officiell partner och i detta sett ”ett mönster av strukturell antisemitism”.

Så kan det se ut när begreppet antisemitism urvattnas intill meningslöshet och etiketten ”strukturell antisemitism” kan klistras på en bokmässa som vänt ut och in på sig för att ge företräde åt judiska kulturyttringar, med framträdanden av en rad judiska kulturpersonligheter – också från Israel. Den ”strukturella antisemitismen” bestod i att Bokmässan hade gjort skillnad på judar och staten Israel, vilket är en skillnad som staten Israel aktivt verkar för att sudda ut.

Frånvaron av problemet med antisemitstämpling som politiskt vapen är genomgående i rapporten. Det kunde ju annars ha varit intressant att undersöka i vad mån det finns ett samband mellan judars upplevelser av antisemitism i spåren av den 7 oktober och staten Israels betydelse för deras judiska identitet. Det är inte orimligt att tänka sig att judar för vilka Israel betyder mycket i det hänseendet i högre utsträckning upplever kritik av Israel som kritik riktad mot dem själva i egenskap av judar.

Detta har inte blivit mindre tänkbart av att kritik av Israel visat sig kunna vara just det, en kritik där omisskännligt antijudiska stereotyper och konspirationsteorier smugit sig in i bilden av staten Israels göranden och låtanden. Det råder inte heller någon tvekan om att den typen av sammanblandning blivit allt vanligare i takt med att Israels göranden och låtanden i Gaza väckt upprördhet och protester världen över. I den växande ström av öppet och grovt judehat som väller fram ur ”sociala mediers” trollfabriker och källarhål är sammanblandningen av ”judar” och ”sionister” medveten och systematisk. I upprördheten av vad en stat som kallar sig judisk faktiskt säger och gör växer marknaden för de rena fantasier och föreställningar om judar och judars makt som genom historien kunnat frodas och spridas och tidvis explodera i fördrivningar, förföljelser och massakrer.

Med tillkomsten av staten Israel har likväl en situation uppstått där antisemitiska fantasier om judars imaginära makt hämtar näring ur utövandet av högst verklig makt av en stat som kallar sig judisk. Till skillnad från antisemitismens fantasiburna judehatare behöver palestinierna inte nödvändigtvis hata judar för att hata den makt som ockuperar, fördriver och massakrerar dem (även om det ena i värsta fall kan leda till det andra).

Ingenting av detta tillåts i rapporten problematisera frågan om antisemitismen i Sverige efter den 7 oktober, vilket jag fruktar snarast kan bidra till att förstärka det klimat av oförståelse och oförsonlighet som idag präglar diskussionen om Israel-Palestina, och som jag utgår från att rapporten haft för avsikt att motverka.