Kolumn DN 2007-09-26

Vad ska folk säga?

EFTERMÄLE ÄR ETT fint ord för människans strävan att bli ihågkommen efter sin död. Man kan fråga sig vad en människa ska med ett eftermäle till när hon ändå är död, men förmodligen har det att göra med hennes strävan efter odödlighet. I sitt eftermäle kan en människa leva vidare efter sin död. De flesta i ett par generationer, några längre än så. Riktigt odödliga kan nog bara de bli som inte är beroende av sitt eftermäle för att leva vidare. Platon, Michelangelo och Mozart är inte odödliga i kraft av sina eftermälen utan i kraft av sina efterlämnade verk. 
För oss vanliga dödliga är behovet av ett gott eftermäle oftast knutet till behovet av ett gott anseende. Behöver vi inget anseende, eller offrar anseendet för annat, eller är övertygade om att anseendet är ohjälpligt förlorat, kanske vi också struntar i eftermälet. Vi kan hursomhelst inte själva bestämma vårt anseende och inte själva skriva vårt eftermäle. För bådadera är vi beroende av hur andra människor ser oss an (an-seende) och hur andra människor minns oss. Bådadera förutsätter offentlighet. 
Förutsättningarna för såväl anseende som eftermäle påverkas naturligtvis av vad slags offentlighet vi lever i. I en offentlighet där förväntningarna på hur vi bör bete oss för att få ett gott anseende är tydliga är möjligheterna att påverka vårt eftermäle rimligen större än i en offentlighet där förväntningarna är oklara och skiftande.
Ett växande skäl att ge upp om anseendet och strunta i eftermälet kan vara att vår offentlighet snabbt går mot det senare. Varför bry sig om vad folk ska säga när det inte längre går att förutse vad folk ska säga?
Ett annat och sammanhängande skäl är att den offentliga bilden av en människa, levande eller död, blivit allt lättare att manipulera och förvränga.
Dels genom nätet, där vemsomhelst med omedelbar verkan kan sprida illasinnade rykten om vemsomhelst. Dels genom cyniskt konkurrerande massmedier där personkränkningar och karaktärsmord blivit en kommersiell kärnverksamhet. 
Det offentliga minnet har snabbt blivit kort, elakt och brutalt.

INTE SÅ KONSTIGT således om Göran Persson efter sin avgång struntade i eftermälet och satsade på pengarna. Fast uppseendeväckande trots allt, eftersom han strax innan så uppenbart hade månat om sitt eftermäle, så öppet hade talat om det, så tydligt hade försökt påverka det, exempelvis genom att framför en tevekamera löpande reflektera över sin pågående statsministergärning. I teveinspelningarna är omsorgen om eftermälet sällan långt borta. ”Jag skulle oerhört gärna gå tillbaka till exempelvis kooperationen, någonting sådant, KF, Folksam, folkbildningen”, säger han vid ett tillfälle.
Vilket är vad omsorgen om eftermälet kräver att en socialdemokratisk partiledare och statsminister, som haft ”rörelsen” att tacka för sin karriär och ställning, ska säga och försöka leva upp till. 
Vilket var det eftermäle som Göran Persson raskt förverkade när han bara en dryg månad efter avgången lät sig värvas som välbetald PR-konsult eller ”dörröppnare” till ett av landets mest framgångsrika och skrupelfria påtryckarföretag. 
Vad som hände Göran Persson mellan visionen av folkbildare och jobbet som PR-konsult är uppenbart. Ingenting blev som han hade tänkt. Valet blev ett nederlag, avgången en förödmjukelse och teveintervjuerna en fläck på hans baner. Förutsättningarna för eftermälet var plötsligt radikalt försämrade. Och anbuden om att slå mynt av makten i motsvarande grad mera lockande.

GÖRAN PERSSON ÄR inte ensam om sitt eftermälesproblem. Ju kortare och brutalare det offentliga minnet blir, desto vanskligare för en avgången politiker att räkna med långsiktig utdelning i form av anseende och desto större frestelse att räkna med kortsiktig utdelning i form av pengar. Den ende av de nyss avgångna som verkar kämpa för sitt politiska eftermäle är Tony Blair, men accepterandet av uppdraget som makt- och mandatlös fredsmäklare i Mellanöstern tyder mera på desperation än tillförsikt. 
Det är likväl bättre om desperationen sätter in efter avgången än före. Om George W Bush planerar att använda sin återstående tid som president för att med en sista demonstration av dådkraft försöka rädda sitt eftermäle, har världen anledning att bäva. 
För den som vill satsa på odödlighet verkar annars pengarna just nu vara ett säkrare kort än eftermälet. Mycket pengar. Med mycket pengar kan man exempelvis grunda en välgörande stiftelse som för tid och evighet kommer att kasta ett välvilligt ljus över ens namn. Fråga Bill Gates.
Så varför inte byta eftermälet mot pengarna? 
Av det enkla skälet att omsorgen om eftermälet kräver att vi bryr oss om vad folk ska säga, medan omsorgen om pengarna tillåter att vi struntar i det. Omsorgen om eftermälet driver oss att göra det som är långsiktigt bra för samhället, medan omsorgen om pengarna driver oss att göra det som är kortsiktigt bra för oss själva. 
Göran Persson struntar numera i vad folk ska säga.
Det är kanske bra för Göran Persson, men inte för det samhälle han nyss ledde.