Ur Friare kan ingen vara, den amerikanska idén från Revolution till Reagan, Norstedts 1991, Bonniers 2004, 2008:

MEDELKLASSENS SKRÄCK
Det är sant att den amerikanska medelklassen inte omfattar alla amerikaner. Det är kanske sant att den omfattar allt färre amerikaner. Allt färre tycks i varje fall ha råd att omge sig med de attribut som under efterkrigstiden traditionellt har kännetecknat medelklassen: egnahem, collegeutbildning för barnen, två bilar, semester. Det breda, folkliga utbud av konsumtions- och kapitalvaror som byggdes upp kring medelklassen (med varuhuskedjor som Sears, Gimbels och J C Penney), ersätts alltmer av dyra varor för rika (Nordströms, Bloomingdale, Neiman-Marcus) och billiga för fattiga (K-mart).  Statistiken ger bilden av ett land med växande inkomstklyftor. Under åttiotalet steg realinkomsterna för den rikaste femtedelen med över 31 procent, medan de sjönk med över 3 procent för den fattigaste.  År 2056 beräknas två av tre USA-medborgare att ha sina historiska rötter i Afrika, Asien, den spansktalande världen, Stilla havsområdet eller Mellanöstern. Många i USA fruktar eller hoppas att de värderingar och myter som hittills byggt Amerika därmed kommer att radikalt förändras.
Anledningen till att jag i den här boken ägnat så mycket utrymme åt den klassiska amerikanska myten, är att jag inte tror att något annat förmår ersätta den. Därmed tror jag heller inte att någon klass eller något socialt begrepp kan ersätta den amerikanska medelklassen som symbol och mytbärare. Nästan alla amerikaner har hittills definierat sig i förhållande till medelklassen och dess värderingar. Några har försökt ställa sig utanför, en hel del har förblivit utanför, men de flesta har i medelklassens liv sett något att sträva efter för sig och sina barn. Hittills är det medelklass-Amerikas myter och institutioner som format de nya invandrargrupperna, inte tvärtom. För varje stor etnisk våg har tonfallet förändrats en aning, nya anekdoter har kommit till, nya personlegender har vävts, men alltid inom ramen för amerikanismens vedertagna symbolspråk. Kanske växer ifrågasättandet de kommande årtiondena. Gapet mellan myt och verklighet kan komma att nå kritiska dimensioner. Striden på de amerikanska universiteten om det västerländska kulturarvets roll i undervisningen återspeglar, om inte annat, en begynnande identitetskris. Pessimisterna varnar för en balkanisering av det amerikanska samhället och en våldsam upplösning av det jeffersonska arvet. Optimisterna ser möjligheter till en mytens renässans; framväxten av ett verkligt universellt Amerika där människor oberoende av ras, religion och ursprung förenas kring frihetens idé och mission.
Det är därför det idag skrivs böcker och spaltkilometer om den amerikanska medelklassens kris i USA. Inte därför att det skulle vara något mer behjärtansvärt med den krisen än exempelvis krisen i de svarta gettona (även om det finns ett samband) eller krisen för de hemlösa och fattiga. Utan därför att medelklassens kris med nödvändighet blir en kris för hela den amerikanska idén och för det system av föreställningar, värderingar och tabun som hittills hållit samman Amerikas Förenta Stater. Den amerikanska medelklassen är i den bemärkelsen inget labilt marxistiskt mellanskikt utan själva kärnan i det amerikanska samhällsbygget. Det är en klass som definieras av sin roll som nationell kultur- och mytbärare, snarare än av sina sociala och ekonomiska koordinater.
Flykten från samhället kan ses som ett av tecknen på en medelklassens kris i USA. Det finns andra. Medelklassen i Amerika är inte längre lika initiativrik, lika produktiv och lika riskbenägen som tidigare. Den är, som den brittisk-amerikanske journalisten Henry Fairlie noterade, allt mera rädd för att leva. Den omgärdar sitt liv med försäkringar mot alla upptänkliga faror, den uppfostrar sina barn med en hysterisk ängslan, som ibland kan göra en robust svensk knottrig av obehag, den omger sina yrken och utbildningar med skråliknande murar. Den försöker se till att rätta skolor och rätt bakgrund ska garantera tillträde till trygga och lönande karriärer. Den har, som journalisten James Fallows skrivit i en provokativ debattbok, infört konfucianisrnen i Amerika. Rädslan för att falla nedåt i samhället har blivit en lika viktig social drivkraft som ambitionen att bryta ny mark. Medelklassens Amerika är på väg att bli en meritokrati där portarna skräddarsys för den egna klassens barn, men där bommar och grindar sätts upp för den självlärde entreprenören och företagaren. “Det är deprimerande”, skriver Fallows, “att se barn så tidigt få lära sig att bli försiktiga – att förvänta sig den största belöningen på den mest skyddade vägen, att få sin framtid avgjord när de ännu är små. Detta är inte amerikanskt. It isn’t the American Way.”

Historikern Rupert Wilkinson har definierat fyra historiska rädslor hos den amerikanska medelklassen, samtliga sprungna ur spänningsfältet mellan individualism och gemenskap, mellan amerikanernas intensiva värnande om sin personliga frihet och deras rädsla att lämnas utanför.

• Rädslan för att kontrolleras och ägas (med revolutionens språkbruk: att förslavas) drog gränserna mot staten, lönearbetet och samhället utanför. Amerikaner ville bli sina egna, inte jobba åt andra. De ville råda sina egna angelägenheter, inte överlåta makt åt fjärran politiker.

• Rädslan att förlora fotfästet satte gränser för uppgåendet i det privata. I en civilisation vars rötter var så tunna och vars utveckling var så språngartad, dramatisk och våldsam, fanns alltid ett mörker av existentiell osäkerhet och bottenlösa, sociala avgrunder.

• Rädslan för att stanna av, att inte ständigt gå framåt, att inte landa i full fart (hit the ground running), blev naturlig i ett samhälle som präglades av sociala ambitioner och ekonomisk tävlan. Det var en psykologi som liknade det kapitalistiska företagets; står du still går du tillbaka. Det var en rädsla ur vilken Amerikas rastlöshet hämtade kraft. Hela den amerikanska självförverkligandeindustrin har byggts upp kring denna amerikaners paniska rädsla för att förlora framåtrörelsen i livet.

• Rädslan för att svika handlade om trycket från den historiska utvaldheten, om kravet på personlig och samhällelig moral. Det fanns ett fruktansvärt pris att betala om amerikanerna skulle misslyckas med sitt uppdrag. Myt och verklighet kunde en dag ohjälpligt glida isär och en avgrund öppna sig under Amerika. Det var den rädslan som Ronald Reagan under ett helt decennium lyckades besvärja genom sin förmåga att anpassa terrängen till kartan, som om den oegennyttige medborgaren, den starke individen och den amerikanska småstaden var politiska realiteter, inte undflyende utopier.

För att Reagans karta skulle ha kunnat bli mer än en illusion hade krävts att den amerikanska småstaden ryckte fram och intog de positioner som övergavs av staten, antingen genom mobilisering av frivilliga insatser eller genom höjda lokala skatter. Beräkningar visar att så inte skedde. Det lilla lokala Amerika klarade av att ersätta ungefär en femtedel av bortfallet i det stora federala Amerika. Dessutom var det allt tydligt att det lilla Amerika inte satsade där behoven var som störst. Det var inte de fattiga och utslagna som fick pengarna, inte heller storstädernas sönderfallande gymnasieskolor, inte heller de svarta gettona, inte heller de mentalt sjuka, inte heller de nedkörda broarna och gatorna. Det mesta gick till den sjukvård och den högre utbildning som i sista hand gynnade de närmast sörjande inom medelklassen. En huvuddel av de stora företagens donationer gick till redan rika college och universitet, företrädesvis till dem som direktörerna själva en gång gått i. Det den amerikanska medelklassen inte ville betala skatt för, det ville den heller inte i tillräcklig omfattning betala för på annat sätt.

För en tid kunde medelklassen tänka bort problemen, låtsas som om det var morgon i Amerika igen, men snart stod det förödande tydligt att det lilla samhället och dess goda medborgare inte klarade av att överta nationens problem. Den jeffersonska myten var god retorik men omöjlig praktisk politik. Flykten från samhället, individualismens tilltagande egocentriska karaktär och den medborgerliga offentlighetens försvagning var istället tendenser som pekade mot en upplösning av banden mellan individ och samhälle.

MYTENS RENÄSSANS

Att komma till USA för första gången är än idag att, med Tocqueville, slås av upphetsningen, aktiviteten, den rastlösa energin i luften. De flesta svenskar i USA som jag bad jämföra med livet i Sverige nämnde omgående det uppskruvade tempot, de lättvunna personliga kontakterna, den outtröttliga gåpåarandan, den intensiva rörligheten i rummet och tiden. Amerikaner hade flera liv, flera chanser att lyckas och misslyckas. Gick det inte i Michigan drog de till Texas eller Kaliformen. De levde i en puls, i ett kulturellt korsdrag och med ett flås i nacken som för tillfälliga besökare kunde te sig fullkomligt utmattande. Efter en tid i USA var det lätt att börja betrakta Sverige eller Europa som en sävlig, förlegad idyll, ett sorts Skansen för folk som inte längre hade ambitioner att börja sina liv på nytt.

Någon skulle förstås också påpeka att amerikaner var kulturella analfabeter, hade dålig smak, hade en naivt optimistisk verklighetsuppfattning, var ytliga i sina personliga relationer, åt för mycket och för dålig mat och saknade riktiga traditioner. Och naturligtvis: att drömmarna oftare än inte slutade i fiaskon. Samma iakttagelse kunde formuleras positivt; amerikaner saknade social prestige, deras ytlighet var en öppen dörr, deras kulturella koder var enkla och tillgängliga för alla, deras misslyckanden var inte sociala katastrofer. Dar fanns få oskrivna lagar eller tabun som en invandrare från Mexiko eller Sverige behövde lära sig för att bli amerikan. Amerikaner var måhända självcentrerade och bullrigt optimistiska, men de förmedlade också en tro på att allt var möjligt.

I regel har européers kritik av Amerika förblivit obegriplig för amerikaner. Där européer har efterlyst traditioner och kultur har amerikaner sett personlig frihet och social rörlighet. Där européer sett kaos har amerikaner sett förnyelse. Ur tidskriften Texas Monthly citerar James Fallows en diskussion om oljeboomens vilda Houston, mellan den engelske poeten Stephen Spender och tidskriftens texanske redaktör:

Jag gav mig in i ett ganska normalt (dvs klassiskt amerikanskt) försvar av Houston. Det var en stad i konstant förändring. En byggnad som rymde en bensinstation ena dagen kunde vara blomsteraffär nästa dag och restaurang dagen efter. Houston skapades och återskapades inför våra ögon. Houston var myllrande, vitalt och uppkäftigt. Houston välkomnade vem som helst i sitt stora kaos. […] Det var spännande att se vad som hände med människor i en stad där gamla regler inte längre gällde, där band lösgjordes, där livet levdes med gaspedalen i botten.
Jag blev så absorberad av mina egna ord att det inte var förrän mot slutet, när jag tittade upp i hans ansikte, som jag insåg att jag hade talat förgäves. Allt det jag hade tyckt var bra med Houston, var exakt det han tyckte vara dåligt.

I den amerikanska begynnelsen var kanske småstaden, men i begynnelsen var också småstadens död. Det amerikanska beteendet var att bryta upp, inte att stanna kvar. I Europa ville människan veta sin plats i tillvaron. I Amerika var det en dygd att inte veta det. Amerikansk folklore handlade om människor som överskred gränser, inte om människor som förvaltade traditioner. Den europeiska historien sa: skomakare bliv vid din läst. Den amerikanska historien sa: bliv något annat än du är. I ett samhälle där en bonde förväntade sig att dö som bonde, gjorde han sannolikt det också. I Amerika var sannolikheten stor att han skulle dö som något annat, någon annanstans. Det fanns i det amerikanska projektet en förväntan om förändringar, om språngvisa steg i livet. Medan andra civilisationer undertryckte individuella initiativ och individuellt risktagande, underblåste Amerika dem. Amerikaner störtade sig in i projekt och företag gom enligt alla europeiska, rationella riskbedömningar var dömda misslyckas.

Överoptimism var den tydliga gemensamma nämnaren i den amerikanska mytens sedelärande sagor; myten att vem som helst kunde bli president, att immigranters barn kunde bli läkare och advokater, att av en liten speceributik kunde bli ett grosshandlarimperium, att affärer kunde göras upp med ett handslag och ett leende. Amerika byggdes upp, skriver Harvardpsykologen David McClelland i sin sextiotalsstudie The Achieving Society, “av tusentals små entreprenörer som oupphörligen överskattade sina chanser att lyckas”.

USA.s framtid, hävdar James Fallows, ligger i att slå vakt om detta, att inte låta sig europeiseras. Amerika måste förbli ett kaotiskt, rörligt samhälle som med jämna mellanrum slår sönder traditioner och institutioner. Social och ekonomisk oordning är vad som hittills hållit Amerika samlat och vitalt. De som kämpat för bevarandet av traditioner och livsstilar, exempelvis i den gamla södern, the Old South, har i praktiken försökt låsa de sociala positionerna. De som drömmer om att i Amerika skapa ett Florens eller ett Venedig istället för ett Houston eller ett Orange County, vill egentligen bara dra upp stegen efter sig. Och den övre medelklass som försöker lansera “fin” matkultur i USA återspeglar, skriver Fallows, inget annat än “denna beklagliga längtan att av Amerika göra ett Europa”. Ty bara i känslan av att allt fortfarande är möjligt, att formen spelar mindre roll än innehållet, ligger den amerikanska mytens möjlighet till renässans.

I sin iakttagelse har, tror jag, Fallows rätt. Amerikas unika sociala energi och livskraft är produkten av ett samhälle med låga trösklar och vida vyer, och sannolikt är det bara i ett sådant samhälle som den energin och livskraften kan bestå. Myten om att var och en kan ta sitt liv i egna händer får inte sväva för högt ovan den faktiska verkligheten. Också den sämst ställde i Amerika måste kunna känna att han eller hon har givits en rimlig chans att börja sitt liv på nytt. Ett Amerika där dörrar stängs, där djupa (och därmed slutna) traditioner byggs upp, där allt fler tvingas inse sin plats här i livet kommer att bryta mytens grepp över samhället. Då vittrar det kitt som så länge och mot alla odds hindrat USA från att bli ett kaos av kämpande raser, religioner och regioner.

Om det lilla samhället drar sig inåt, stänger dörrarna, om alltfler individer växer upp i bitterhet över missade chanser och slutna horisonter, om klyftorna växer, kan det stora samhället då överleva?

FÖRÄNDRINGAR

Om det amerikanska imperiets eventuella nedgång och fall har förts en diskussion, som jag inte tänker förlänga. Ett misstag är att den oftast utgått från den näraliggande, men ändå helt felaktiga föreställningen att det amerikanska imperiet har haft eller har samma drivkrafter som de romerska eller brittiska eller ryska imperierna, med en naturlig drift till territoriell expansion och världsherravälde. Min uppfattning är, som framgått tidigare, att USA bara med svårighet har förmått mobilisera sitt politiska system för global militär aktivism. Vad som föreföll naturligt och politiskt legitimt på den amerikanska kontinenten och i dess närområde, har mött föga förståelse när det gällt engagemang på andra sidan haven. Det fanns och finns i Amerika en djupt rotad isolationism såväl i folket som i det politiska etablissemanget. Aktivismen efter andra världskriget var politiskt möjlig endast så länge det fanns en global fiende, som med viss trovärdighet kunde utmålas som ett direkt hot mot Amerika och amerikanerna. Den var ekonomiskt möjlig längre än så, men den sentida diskussionen om huruvida USA har råd att dominera världen, missar den inte oväsentliga frågan om USA kan mobilisera viljan att göra det.

Av samma skäl som USA har haft svårt att samla det politiska systemet för avlägsna krig, har USA haft svårt att använda det för att lösa stora nationella problem. De få gånger det har lyckats har kriserna varit djupa och tydliga och formerna krigsliknande. Andrew Jacksons populistiska revolt införde demokratin, inbördeskriget avskaffade slaveriet, Roosevelts nya giv gav socialt skyddsnät och arbetsrätt, medborgarrättsrörelsen gav rösträtt åt alla, kriget mot fattigdomen försökte utplåna gettona. Alla var de uttryck för den amerikanska metoden att reformera medelst allmänt uppror. Det federala Amerika har förändrats genom konvulsioner, inte genom handuppräckning.

Mönstret kan spåras bakåt, till revolutionens strävan efter det ovillkorliga folkstyret, till revolten mot makten som sådan. Staten formerar sig under tryck från folket, men folket bryr sig sedan föga om, eller rent av motarbetar, statens former. Mellan folket och den federala makten växer ett tomrum som aldrig fylls igen. Folket trängtar efter consensus, efter direktstyre, efter kollektiv handling, medan det avskyr politiker, partier, byråkratier och allt annat som ständigt lägger sig mellan politiken och folkviljan. De vill ha politisk handling men hyser ointresse eller förakt för den politiska handlingens institutioner.

Man såg mönstret tydligt när Jackson-anhängarna på 1830-talet angrep det gamla federalistiska etablissemanget med en skarpt antistatlig retorik, men sedan överlät åt en lätt utvädrad stat och dess institutioner att genomföra kraven och förändringarna. Den exalterade folkviljan i Amerika lät sig inte institutionaliseras, men den inlät sig heller inte på att ge legitimitet åt de institutioner som blev det faktiska resultatet av dess mobilisering. Ju starkare folket trodde på de amerikanska idealen, desto mindre trodde det på regeringen.

Med få undantag har det sedan dess inte gått att öppet argumentera för ökad federal makt i USA. Mer makt har måst säljas som mindre makt. Eller med hot om förestående krig och undergång. Franklin D Roosevelt, den president som införde den i särklass mest långtgående federala styrningen av Amerika, lät 1933 organisera ett folkligt uppror för att tvinga igenom sitt ekonomiska krisprogram, National Recovery Act, som ville ersätta ekonomisk konkurrens med statligt organiserat industrisamarbete, och ge fackföreningarna representation i särskilda branschkommittéer. Miljoner människor mobiliserades ut på gatorna för att ge sitt stöd åt en populistisk regeringskampanj, Blue Eagle, som hade till syfte att bryta industrins motstånd mot programmet. En blå örn lanserades som det produktmärke som skulle skilja ut de industrier som “samarbetade med det amerikanska folket”, från dem som inte gjorde det. Det var en kampanj som mycket symboliskt lade kontrollen direkt i folkets händer. Den sade inte mer makt till staten, den sade mer makt åt folket, den sade samarbete och enighet istället för konkurrens och söndring. Det var den amerikanska revolutionens språk mot den amerikanska konstitutionens, Samuel Adams mot James Madison.

Också Lyndon Johnsons federala krig mot fattigdomen, som i själva verket var ett krig mot de sista resterna av den institutionaliserade rasismen i USA, antog formen av en jeffersonsk appell till “Amerikas traditioner av lokalt organiserade folkaktioner”. Det var inte staten, utan folket självt som skulle föra kriget. Och än en gång blev resultatet en uppsättning federala lagar, institutioner och program, som bara hade legitimitet så länge den mytiska visionen av en samlad och aktivistisk folkvilja kunde upprätthållas. När fattigdomskrigarna blev byråkrater och när den nya folkviljans permanenta maktorgan skulle utmejslas, backade folkviljan. Den federala statens nya makt var bara legitim så länge det såg ut som om den inte existerade.

Ett kanhända mera drastiskt exempel är inbördeskriget och dess efterspel, rekonstruktionen i söder. I en våldsam mobilisering av folklig kraft lyckades Lincoln påtvinga södern nya spelregler för medlemskap i unionen, de svarta befriades inte bara från slaveri utan gavs också politisk representation i de sydliga staternas efterkrigsadministrationer. Louisiana hade till och med under någon månad en svart guvernör. Men efter bara tio år var den federala maktens påbud ett skämt och dess symboler störtade. Den lilla makten tog en gruvlig hämnd och instiftade ett lokalt terrorvälde, Jim Crow, som skulle vara i nästan hundra år.

Med jämna mellanrum har den utompolitiska mobiliseringen av folkviljan, spontan eller frammanipulerad ovanifrån, således kunnat ge kraft åt stora och viktiga förändringar av det federala styret i Amerika. Men så fort trycket utifrån släppt, när missnöjet väl deponerats vid statens fötter, har kraften börjat sippra ut ur Washington. Den federala staten har med jämna mellanrum tvingats erövra sin makt på nytt, antingen med hjälp av yttre hot eller inre kris. Bara genom att låta sig stormas utifrån har högkvarteret kunnat stärkas. Det var vad Ronald Reagan lät göra 1980 när han redefinierade den federala maktens gränser, från välfärdsprogram till missiler.

Den amerikanska konstitutionen syftade i sista hand till att göra politiken mera oberoende av folkets spontana arméer. Folkviljan skulle mobiliseras en gång för alla för att skapa ett system av regler och institutioner där det rådde perfekt balans mellan federal handlingskraft och federal maktlöshet. Rädslan för makten skulle giftas samman med makten själv. Amerika skulle ha precis så mycket centralmakt som behövdes för att hålla ihop landet och precis så lite centralmakt som behövdes för att hålla rädslan för den starka staten på avstånd. Oavsett vad Hamilton må ha haft i tankarna, gav konstitutionen Amerika ett svagt federalt styre, balanserat av egensinniga delstater, motstridiga gruppintressen och en fiktiv folkmakt. Det var ett styre som bara med svårighet skulle kunna ta sig an stora nationella uppgifter och projekt.

Trots detta blev Amerika en nation och en supermakt. De språngvisa konvulsionerna var en oordnad och i vissa fall blodig metod för förändring, men den fungerade. Det federala Amerika blomstrade medelst permanent revolution. Den stora makten åkallade i nödsituationer den lilla. Våldsamma folkliga missnöjesutbrott och stora nationella kriser räckte för att anpassa det federala styret till en ny tid och nya krav. Man kan i själva verket fråga sig om något annat styre hade fungerat bättre. Hade en starkare centralmakt bättre kunnat hantera massinvandring, kolonisering, tillväxtexplosion, industrialisering och rasmotsättningar och samtidigt lyckats bevara och stärka den individuella friheten? Hade antifederalisternas lösa sammanslutning av oberoende stater kunnat överleva som nation?

Bör man inte med viss vördnad konstatera att det amerikanska statsbygget, genom en genial kombination av förutseende och slump, hittills varit en exempellös success story? Dess politiska och rättsliga grundvalar har bestått längre än i någon annan stat i modern tid. Dess institutioner har i huvudsak motstått despotiska och fascistiska frestelser. De har av egen kraft lyckats omvandla slaveri till medborgerliga rättigheter, kolonial erövring till federalism. Dess lokala självstyre har haft tillräckligt mycket realitet för att behålla sin mytiska kraft. Är inte Amerika ett exempel på att en svag nationalstat har förmått forma en stor nation och lösa dess problem?

Finns förmågan kvar?

UTMANINGAR

Det råder numera en viss samstämmighet om att USA dras med stora nationella problem. Alla ser inte exakt samma problem, alla är inte övertygade om att problemen pockar på kollektiva åtgärder, alla anser inte att problemen är nationella och alla har vitt skilda förslag till lösningar. Ändå tror jag man med visst fog kan säga, att samtliga viktiga problem på något sätt kan spåras till det lilla samhällets försvagning i Amerika, det samhälle som en gång drev sina skolor, byggde sina vägar, tog hand om sina sjuka, startade sina företag, höll ordning i sina städer. I tomrummet mellan den retirerande småstaden och den svaga staten vittrar Amerika.

Låt mig försöka sammanställa de mest oroväckande uppgifterna:

• Den offentliga infrastrukturen i USA; vägar, broar, stadskärnor förfaller. 1990 rapporterade USA:s transportdepartement att det skulle kosta drygt 300 miljarder kronor att reparera landets 240 000 broar, 2 000 miljarder, dvs två biljoner, för att reparera det federala vägnätet, 150 miljarder för att modernisera det kommersiella flygtrafiksystemet. Därtill behövs 130 miljarder för att underhålla och renovera (inte expandera) det ganska begränsade offentliga bostadsbeståndet i storstäderna. Bara delstaten New York måste få ihop 300 miljarder för att fixa sina fallfärdiga broar och vägar. Det krävs också stora pengar för att sanera giftiga miljöer, rena floder och sjöar och lösa växande avfallsproblem. Man kan diskutera de belopp som anges, men knappast det faktum att amerikanerna inte längre förefaller vara villiga att betala för upprätthållandet av sitt offentliga landskap.

• Skolsystemet, dvs de offentliga skolorna, förmår inte längre utbilda lika många lika väl som tidigare. Här är uppgifterna mer motsägelsefulla. USA tar fortfarande hem de flesta nobelprisen och har de bästa universiteten. Vissa skolor, i vissa städer, i vissa områden och i vissa delstater, är bättre än andra. Den högre utbildningen ligger bättre till än grundutbildningen. Men uppenbarligen ökar klyftan mellan de som får en anständig utbildning och de som inte får det, mellan de som får bra lärare och fina klassrum och de som får nöja sig med sämre och oftast slutar skolan i förtid. Regelmässigt produceras därtill katastrofrapporter om hur dåliga amerikanska ungdomar är på geografi och historia (som att tre av fyra amerikanska gymnasieelever inte vet när Lincoln var president), hur dåliga de är på att räkna ut dricksen på restaurangnotor, på att läsa och skriva, och hur snabbt de sjunker nedåt i internationella testjämförelser. Valet av skola för sina barn, ja till och med förskola, upptar alltmer av den välbeställda medelklassens tillvaro. Rätt ingång tidigt i livet kan betyda raka spåret till toppen. De som har råd väljer ofta att vända det offentliga skolsystemet ryggen. Skolan i USA har traditionellt varit länken mellan nya och gamla amerikaner. Den amerikanska skolan har inte bara lärt matematik utan också det amerikanska medborgarskapets grundvalar. Vad händer om skolan i Amerika förlorar denna roll?

• Fattigdomen ökar. Statistiken är här, så vitt jag förstår, ovedersäglig. Även om man undantar den huvudsakligen svarta underklassen i städernas getton (som ju omfattar högst ett par procent av befolkningen) och dess monstruösa problem, har också delar av den lägre medelklassen fått sänkta inkomster eller måste jobba längre och hårdare för att behålla dem de har. En tredjedel av all svarta och en fjärdedel av alla spansktalande befinner sig under det officiella fattigstrecket. Vart femte barn i Amerika klassades 1990 officiellt som fattigt. Det finns nu växande grupper vars inkomster sjunker. Löntagare som idag är fyrtio eller yngre har det oftast sämre ställt än deras föräldrar hade när de var i samma ålder. Tidigare var arbetslöshet den vanligaste orsaken till fattigdom. Idag återfinns de fattiga i allt högre utsträckning bland människor som arbetar.

• USA:s konkurrenskraft sjunker. Ingen av jeremiaderna på det här området är helt övertygande. Den amerikanska ekonomin är fortfarande stor, vital och fläckvis världsledande. Problemet kan dock bli allvarligt om de offentliga institutioner som hittills reglerat och samverkat med ekonomin ytterligare försvagas. Ett land med allt sämre vägar och skolor och med en allt sämre fungerande medborgerlighet kan i längden inte förbli duktigt.

Dessa problem, och en del andra, har framförts som belägg för att USA som nation är på väg utför. Om med utför menas att USA:s militära eller ekonomiska dominans i världen på sikt kommer att minska, ser jag inget problem. Om med utför menas att USA som nation antingen är på väg att lösas upp i sina regionala, sociala och etniska beståndsdelar, eller är på väg att bli en nation som bara kan hållas samman av en stark central makt, finns anledning att vara bekymrad. I det första fallet leder försvagningen av den lilla makten och medborgarskapet till en oförmåga hos det federala systemet att reformera sig självt. De sammanhållande myterna förlorar sin mobiliserande kraft. Nationella motsättningar och problem tillåts växa till öppna intressekonflikter. I det andra fallet leder samma sak till grundläggande konstitutionella förändringar, som gör det möjligt för centralmakten att ta över det politiska tomrum som den retirerande lokala makten lämnar efter sig. Folkviljan tas över ovanifrån. Om den första utvecklingen har ingen något gott att säga. Den andra däremot tycks ha anhängare.

Redan nu, hävdar en del iakttagare, pågår en rojalisering av presidentämbetet och en nedvärdering av kongressen (det käbblande, handlingsförlamade, korrumperbara organet för snävt lokala och gruppegoistiska särintressen). Bara presidenten och hans upphöjda rådgivare sägs kunna se till helheten, till folket, till den allmänna viljan. I den mån konstitutionen hindrar presidenten från att i upplyst anda leda nationen, bör konstitutionen ändras. Nedgångsprofeter som Harvardprofessorn Paul Kennedy25 skriver bittert om de konstitutionella svårigheterna att i USA genomföra “nödvändiga men impopulära reformer”:

Maktdelningen, hur attraktiv den än må vara som teori, bromsar det nationella politiska beslutsfattandet till snigelfart eller till totalstopp. Valsystemet paralyserar beslutsfattandet vartannat år (vilket parti vågar lägga fram fredsplaner för Mellanöstern eller förslag till skatteökningar när ett presidentvalsår närmar sig?). I Washington lägras politikerna av lobbyister, politiska aktionskommittéer och allsköns intressegrupper, som alla per definition har förutbestämda meningar om den ena eller andra föreslagna reformen. […] Väljarkåren själv får dålig hjälp av massmedier som ständigt förenklar komplicerade utrikes- och inrikesproblem: i de stora kommersiella tevekanalerna är tid och utrymme för sådana ämnen starkt begränsad eftersom tevebolagens raison d’étre huvudsakligen är att tjäna pengar och säkra tittare, bara i andra hand att informera. Inte heller blir saker och ting bättre av att den ’eskapistiska’ driften i amerikansk social kultur fortfarande är stark, vilket kan vara begripligt mot bakgrund av nationens nybyggarförflutna och tidigare isolationism, men som icke desto mindre nu utgör ett hinder i mötet med dagens mer komplexa och integrerade värld och med andra kulturer och ideologier.

Paul Kennedy ser inte längre något värde i den gamla “djupfrysta” konstitutionen eller i jeffersonska myter om folkviljan och det lokala självstyret. Amerika kan fortsättningsvis bara styras av en upplyst elit som snabbt och effektivt, utan hinder av folkliga fördomar, kan genomdriva de för nationen nödvändiga reformerna, dvs höja skatterna, bygga vägarna, få igång skolorna och minska de ekonomiska klyftorna. När individen inte längre vill göra de nödvändiga uppoffringarna för helheten, måste den upplysta staten ges möjligheter att träda i individens ställe.

En starkare amerikansk nationalstat skulle på det sättet inte bara kunna ta itu med de sociala och ekonomiska problemen. Den skulle kunna agera mer kraftfullt i utrikespolitiken (inte detta ständiga tjafsande mellan kongressen. Vita Huset och Högsta Domstolen om vem som har rätt att besluta om vad eller föra krig mot vem), den skulle kunna ta itu med japanernas ojusta handelspolitik, den skulle kunna ge EG en match, den skulle kunna skydda amerikanska industrier och amerikanska jobb, den skulle, om den så önskade, kunna vara seg selv nok.

Tidigare har kraven på en starkare amerikansk nation huvudsakligen formulerats i termer av individer, självstyre och patriotism. Nationella insatser har åberopat frivillighet och lokal förankring. Nationen har varit det civila samhället, inte staten. Vad som nu delvis tycks ske är ett försök att frikoppla det nationella från det lokala, att göra nationalstaten mer oberoende av konstitutionens svårforcerade maktspärrar och folkets politiska idioti. Det är Alexander Hamiltons vision, inte Thomas Jeffersons, som efter tvåhundra år försöker träda ut ur historiens skugga. “Vad som krävs – och Gud vet hur det ska uppnås - är mer politiskt vett hos den amerikanske medborgaren”, utbrast Barbara Tuchman i sitt bidrag till diskussionen om Amerikas förfall.

Kan politiskt vett ersättas med administrativ makt? Det är en klassisk politisk ingenjörsdröm och den är mer omöjlig i Amerika än någon annanstans. Vilken centralmakt skulle framgångsrikt kunna administrera ett land med 260 miljoner invånare, fördelade på femtio stater med olika traditioner och lagar, med nordliga välfärdsstater som Minnesota eller Vermont och sydliga nattväktarstater som Mississippi eller Louisiana, med asiatiska ekonomier i väster och europeiska ekonomier i öster, med tropiska livsstilar i söder och arktiska seder längst i norr?

I konstaterandet att stora politiska reformer är svåra att genomföra i USA låg för tvåhundra år sedan ett löfte. Den federala staten skulle inte kunna pracka på delstaterna och individerna reformer och institutioner som de inte ville ha. Amerika skulle formas underifrån, inte ovanifrån. I amerikaners föreställningsvärld var det också så det huvudsakligen gick till. Löftet var gott och i stora drag höll det.

Nationer formas inte av upplysta eliter. De formas av traditioner och invanda tänkesätt. Amerika i högre grad än de flesta. En radikal konstitutionell omdaning, som ovanifrån vill försöka göra sig av med denna nationens osynliga väv, hur efterbliven, inkrökt och utvecklingshämmande eliten än anser den vara, är inte bara politiskt omöjlig. Sannolikt skulle den också oåterkalleligen förskingra Amerikas viktigaste politiska kapital, den hittills outsinliga källan av mänsklig och samhällelig energi, den amerikanska myten.

Det är fel att inget behöver göras. Något måste göras. Men den starka nationalstaten kan inte lösa Amerikas problem, bara förvärra dem.

MÖJLIGHETER

I Lake Wobegon spreds en dag ryktet att skolan skulle slås samman med skolan i grannstaden Millet. Det var naturligtvis inget som hade stått att läsa i tidningen, men man kunde förstå att något var i görningen av antalet bilar som var parkerade utanför det hus där skolstyrelsen klockan sju på kvällen höll sitt ordinarie veckosammanträde. De församlade invånarna var naturligtvis upprörda långt innan mötet hade börjat. Ryktet hade snabbt fått allt vildare proportioner. Och när skolstyrelsens ordförande, Lars Bunsen, med vek röst meddelade att inget var beslutat, att detta bara var ett av de alternativ som måste övervägas, var det ingen som trodde honom. Var inte detta slutet för Lake Wobegon? Måste inte varje stad med aktning ha sin egen skola? Inte kunde Lake Wobegon skicka sina välartade barn till Millet där barnen, det visste ju alla, var en sällsynt hop obildade, skitiga, okristna slynglar. I Millet drack ju mammorna öl på krogen medan barnen låg hemma och knarkade. Herregud, en Milletbo var ju en person som inte kunde gissa åt vilket håll hissen skulle gå om han så fick tre chanser. Hur lagade Milletborna sina shish kebabs? Jo, de sköt en pil genom en soptunna. En gemensam skola med Millet? Aldrig i livet!

När upphetsningen lagt sig, fortsatte skolstyrelsens ordförande med resignerad röst att berätta vad alla redan visste, att skolan höll på att förfalla, att böckerna knappt hängde ihop, att de högre klasserna inte längre kunde genomföra sina fysik- och kemilaborationer, att biblioteket inte längre hade råd att köpa böcker, att lärarna svalt, att deras barn inte längre fick den utbildning som amerikanska barn borde få.

Och föräldrarna nickade igenkännande och sa till sig själva att så var det ju. Och de visste alla innerst inne vad klockan var slagen och vilka uppoffringar som krävdes av dem. Och hade nu en väloljad politiker rest sig upp och sagt till dem att de alls inte behövde bekymra sig, att Lake Wobegon visst kunde få behålla sin skola, att den dessutom skulle rustas upp och böckerna lagas eller bytas ut, och att de själva fick välja vilka ämnen deras barn skulle ha, och att de visst inte skulle behöva betala mer i skatt, tvärtom, de skulle få sänkt skatt, och att om det var någon lärare de inte gillade så behövde de inte ha kvar honom eller henne heller, och om bara han, politikern, blev vald skulle de aldrig behöva träffa en Milletbo mer i hela sitt liv – så skulle de alla bara ruska på huvudet och var och en gå hem till sitt och fundera över den hårdnande framtiden i Lake Wobegon.

Så ungefär berättade Garrison Keillor en lördagkväll i Amerika, och ungefär så skulle berättelsen om det amerikanska nationsbyggets möjliga renässans kunna börja, en berättelse om hur det lilla samhället inte bara avslöjar småstadsretoriken från Washington, utan också beslutar att göra något åt den. Det är en berättelse som inte handlar om hur solidariskt och gemensamt och småskaligt och välmående Amerika kan bli bara staten släpper taget, utan om hur individuell välfärd kräver offentlig gemenskap och, ibland, konkreta och kännbara uppoffringar.

Ronald Reagan hade en offentlig vision: den fria individen som rår sig själv och styr sitt samhälle. Men hans vision var enbart socker och inget salt. Den skapade en känsla av välbefinnande och gav energi för stunden men den uppfordrade inte till personlig handling och personligt risktagande. Den sa till amerikanerna att de var de friaste individerna i världen, men den sa inte till dem att friheten ibland måste betalas individuellt. Den sa till amerikanerna att de förtjänade lägre skatter, men inte att de också måste tjäna ihop till nya böcker i skolan, till höjda löner åt lärarna, till hjälpen åt de sjuka och handikappade, till hjälpen åt dem som inte hade mat för dagen eller tak över huvudet, till reparationen av vägar och broar, till upprätthållandet av lag och ordning, till skötseln av miljön och ja, till försvaret av friheten. Det var en vision av guld och gröna skogar, kemiskt fri från blod, svett och tårar.

Medborgarskap har alltid fostrats i tider av krig, kriser och stora utmaningar. Kanske är den personliga utmaningen, drömmen om evig, personlig ära, medborgarskapets livsnerv. Det var den dimensionen som saknades i Ronald Reagans amerikanska vision.

En ny vision för Amerika, hur skulle den kunna se ut? Yttre hot och inre kriser kan rimligen inte medvetet produceras i syfte att hålla samman en nation. I varje fall är det ingen metod att tillstyrka. Inte heller finns det obegränsat med nationella utmaningar som förmår mobilisera den amerikanska folkviljan till nya uppror. George Bushs försök att definiera kampen mot drogmissbruket som ett krig (och tilltaget att utse en “general” för att leda det) visade att han insåg behovet av nationella symbolfrågor. Han visste att det federala Amerika om och om igen måste motivera sin existens, och att amerikanerna inte hade lämnat det många områden att göra det på.

Europeiska drömmar, exempelvis om att välfärdsstatens egalitära mål skulle kunna övertas av Washington och göras till en samlande nationell uppgift, förblir orealistiska. Återkommande opinionsmätningar visar på fortsatt avgrundsdjupa skillnader mellan amerikaners och européers inställning till staten, till frivilligt socialt arbete och till välgörenhet. Bara knappt 28 procent av alla amerikaner tyckte 1989 att staten borde ha till uppgift att reducera inkomstklyftor, medan motsvarande andel i t ex Västtyskland var 55,6 procent och i Italien 81 procent. 72 procent av tillfrågade amerikaner värderade personlig frihet högre än jämlikhet, bara 20 procent värderade omvänt. Motsvarande siffror i Västtyskland var 37 procent (frihet) och 39 procent (jämlikhet). Det finns anledning tro att svenskar skulle ha svarat ungefär som västtyskar.

En ny amerikansk vision måste under överskådlig framtid bejaka en starkt individualistisk tradition, den måste acceptera att de flesta amerikaner förblir skeptiska till staten, att de, om de kan, undviker allt obligatoriskt organiserande, att de har ont om pengar och svårt att spara, att de föredrar trygghet framför risktagande, att de svartsjukt bevakar sin personliga frihet men oftast förverkligar den i frivillig konformitet. De kommer att vilja hjälpa de fattiga om de därmed ser att det hjälper dem själva. De kommer att stödja sådant som uppenbart ökar deras materiella välfärd och sociala välbefinnande (och får dem att känna sig som bättre amerikaner), men bara om resultatet är tydligt och enkelt.

En ny vision måste samtidigt utgå från att ett dynamiskt Amerika huvudsakligen måste styras nerifrån. Det förutsätter ett livskraftigt civilt samhälle, en stor och politiskt dominerande medelklass, och individer som tror att de kan – och anser att de bör – råda över sina liv. Den amerikanska myten måste ses som en tillgång, inte som en belastning. Jeffersons republik eller Keillors Lake Wobegon må vara kvävande verkligheter, men de förblir användbara utopier. De håller fram ett samhälle där individens möjligheter att handla, att påverka, att reagera, att protestera, att visa omsorg ständigt hålls öppna, men där ingen tvingar henne att utnyttja dem. Rätten till utträde förblir lika viktig som rätten till deltagande. Det är en utopi, vars förverkligande egentligen bara synes kräva att tillräckligt många människor finner det mödan värt att upprätthålla de samhälleliga institutioner som håller möjligheterna vid liv.

Hittills har de aldrig varit tillräckligt många. Möjligheterna har i stor utsträckning förblivit stängda eller symboliska. Det lilla perspektivet har smalnat av i en återvändsgränd av trångsynthet, trivialitet och småaktighet, dess institutioner har förlorat sin medborgerliga lockelse och betydelse. Varför? Jo, därför att det lilla perspektivet behöver näring av breda horisonter och stora vyer. Människan nöjer sig inte med att laga vägar och köpa skolböcker. Hon vill att väglagandet och bokköpandet ska ha en högre mening.

I Amerika knöts inga fasta band mellan det lilla perspektivet och det stora perspektivet. Förbindelserna dem emellan blev sporadiska, dramatiska och med tiden allt svårare att etablera. Om de inte helt ska brytas behövs närkontakt av tredje graden.

En ny amerikansk vision måste gälla amerikanismens överlevnad.

Länge var Amerika en löslig federation med mäktiga delstater och starka regionala och lokala särdrag. Med tiden stod det klart att den minsta gemensamma nämnaren var för liten, vilket antingen kunde lösas genom att göra gemenskapen ännu lösare (söderns dröm) eller genom att göra den gemensamma nämnaren större. USA gjorde det senare och gick in i en period av konstitutionella kriser, i vilka den federala staten successivt stakade ut normerna för vad som skulle gälla i Amerika. De som inte ville anpassa sig tvingades med våld.

Nu är det gemensamma golvet sannolikt lagt så långt som det är politiskt möjligt och önskvärt. Den sociala och politiska anständigheten har fått en rimlig undre gräns. Den institutionaliserade rasismen är avskaffad, det finns en federal minimilön, det finns ett minimalt men dock skyddsnät för fattiga, hungrande, hemlösa och sjuka. På sin höjd kan det bli fråga om att ytterligare införa någon form av nationellt sjukförsäkringssystem. Härifrån kan de amerikanska delstaterna i huvudsak själva ta vid, såsom det var tänkt från början, och såsom det egentligen bara kan fungera i ett land av USA:s storlek och komplexitet.

Ett första steg i den nya visionen är att officiellt avveckla delar av Washingtons makt och ge den till delstaterna att förvalta efter eget förstånd. Det ska inte göras för att spara pengar och avskaffa det federala budgetunderskottet, utan i det offensiva syftet att få en amerikansk politik som bättre tar hänsyn till lokala behov och opinioner. Redan nu har nedskärningar i de federala utgifterna fått till effekt att det är delstater som nu försöker ta itu med socialt elände, miljoförstöring, energiproblem och transportkaos. 1990 valde tre amerikanska senatorer att ställa upp i guvernörsvalen i Kalifornien, Connecticut och Florida. Tidigare ansågs det finare att vara senator än att vara guvernör. Nu vänder maktvinden. Opinionsundersökningar visar, inte överraskande, att amerikaner har större tilltro till den delstatliga makten än till den federala. Det politiska nytänkande som idag sker i USA sker på delstatsnivå.

Den nya federalismen, som det kallas i USA, kommer sannolikt att medföra att Minnesota fortsätter att vara en nordeuropeisk välfärdsstat medan Mississippi fortsätter att vara en stat med ett enklare välfärdsnät. Kalifornien kommer att ha hårdare miljöregler än Nevada. Massachusetts kommer att ha högre inkomstskatt än Texas. Några stater kommer att präglas av avfolkning och fattigdom, andra av invandring och tillväxt. Vad som därmed blir tydligare för amerikanerna är sambandet mellan vad de gör och vad de får. Problemen och utmaningarna kommer närmare. Delstaten är den nivå från vilken det amerikanska medborgarskapet möjligen kan rekonstrueras och det lilla perspektivet ges större vyer.

Fortfarande styrs en stor del av delstaternas verksamheter av federala bidrag. En del kommer att bli nödvändigt också i fortsättningen, exempelvis för att samordna interstatliga eller federala angelägenheter som miljöskydd och transporter. Men det nyttigaste för medborgarskapet vore om den nationella arenan i Amerika i huvudsak reserverades för de riktigt stora frågorna, försvaret av friheten och gränserna för anständigheten. Det är i regionerna, delstaterna och lokalsamhällena, som det offentliga rummet bäst kan rekonstrueras.

I den nya federalismen ligger dock bara halva visionen. Small Town America är den andra. Institutionella förbindelser måste skapas mellan det stora och det lilla perspektivet. Stadsmötet måste ges en konkret roll i det amerikanska systemet, inte bara fungera som mytisk dekoration. Folkviljan kan inte längre vara något som i föregivna krislägen kommenderas ut och fram ovanifrån, utan bör äntligen hitta institutionella former, mer eller mindre dramatiska, så att den vid behov kan artikulera sig uppåt i samhället. Inte bara därför att det är en vacker politisk tanke, utan därför att det är så Amerika kan tillvarata den mänskliga energi som myten alstrar. Det var denna energi som under mina år i en förort till Washington DC oupphörligen knackade på vår dörr, vädjade till vår moral som individer och samhällsmedborgare, och som förutsatte att vi alla visste; ingen stat skulle träda in i vårt frivilliga bidrags ställe.

Författaren till den visa lilla boken Small is Beautiful, E F Schumacher, sa en gång: “I den lilla skalan kan människors energi mobiliseras, när skalan blir för stor, frustreras energin och blir ineffektiv … Upptäckten och mobiliseringen av folkets egen kraft ar kanske ingenting mindre an överlevnadsvillkoret för de hittills valmående samhällena i väst.”

Det är hög tid för det offentliga Amerika att skydda och starka de sköra resterna av sitt en gång starka lokalsamhälle.

Ar det en paradox att staten använder sin makt för att bygga upp den lokala kraften igen? Ja, kanske, men USA står vid en punkt där det delvis måste ske paradoxala ting. Den förhatliga centralmakten är för en tid sannolikt den enda kraft som kan stärka de lokala offentliga strukturerna, som kan ge det individuella medborgarskapet dess institutioner åter. Det är staten som i sista hand måste se till att lokala skolor som sjunkit under anständighetsgränsen saneras, rustas upp och ges ny livskraft.

Det måste också bli staten, sannolikt den federala, som till sist drar in i städernas svarta getton, etablerar lag och ordning på gatorna, rensar upp i drogekonomin, bygger bort rädslan, upprättar och skyddar fungerande civila organisationer, startar mönsterskolor, sanerar bostäder, skapar en miljö för ekonomiska initiativ och socialt engagemang, kort sagt, gör gettot till en del av Amerika. Staten bör den här gången inte försöka instifta nya, permanenta federala program, bara skapa förutsättningarna för ett lokalt samhälle att etableras och överleva. Opinionen i USA kan sannolikt mobiliseras för detta sista krig mot fattigdomen, om det, till skillnad från tidigare krig mot fattigdomen, ges ett klart och tydligt moraliskt uppsåt. Räddningen av gettot får inte bli en fråga om socialhjälp åt de kroniskt hjälplösa, utan om slutlig rättvisa åt de historiskt förfördelade. Gettot är slaveriets sista kvarleva i Amerika, och allt fler amerikaner förefaller inse det.

Jag tror inte att en verklig individuell frihet i Amerika kommer att kunna överleva annat än som överklassnöje om det lilla perspektivet ytterligare försvagas. Individualiteten behöver ett offentligt rum i tillvaron, ett litet torg där utmaningar kan mötas, problem lösas, manipulation och propaganda genomskådas, stöd hämtas och hjälp ges. Åberopandet av “det allmännas bästa”, the public good, kräver hög konkretionsnivå och angelägenhetsgrad. Det kräver också något som vädjar till känslan av gemensamt öde. Att bara tala om vägar och skolböcker räcker inte för att väcka medborgarskapets lustar. Att bara mana fram yttre och inre hot väcker fel sorts medborgarskap.

Patriotism är en nödvändig del av den amerikanska nationella identiteten. Alla stora appeller till det amerikanska folkets gemensamma ode har spänt patriotismen framför medborgarskapet. Kan patriotism vara självironisk och modest? Kan patriotism stå vakt mot sina egna excesser? Kan en medborgare vara både engagerad och distanserad? Både individualist och gemenskapsivrare?

Det ar inte Spartas krigiska eller Jeffersons pastorala eller Joseph McCarthys rädda medborgarskap som är Amerikas möjlighet, utan Lake Wobegons.

I det fiktiva Lake Wobegon finns medborgarskapet som motvillig nödvändighet och modest vision. Här närs de små perspektivens ironier och trivialiteter av ljuset från de breda horisonternas löften och utmaningar. Här lär man sig att någon måste betala krigen och skolböckerna, att inga luncher är gratis och att telefonkedjan är ett politiskt vapen. Medborgarskap i Lake Wobegon bygger på den smärtsamma och motvilliga insikten att om individen inte tar sitt ansvar, tar någon annan det ifrån henne. Och att ett samhälle inte blir bättre än sina medborgare.

Därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten. Den amerikanska frihetsmyten insisterar på att ge individen makten över sitt liv och sitt samhälle, att förvalta eller missbruka. I så måtto är den vår tids universella myt. Och i så måtto förblir Amerika en spegel för vår tids individualistiska civilisation.