Akademikern 2011-07

Evighet till salu

AV GAMMAL vana bär jag fortfarande ett armbandsur men knappast längre för att få veta vad klockan är. Det är ett fint armbandsur som nästan inte drar sig alls (om jag byter batteri vartannat år) och dessutom visar dagens datum (om jag kommer ihåg att mekaniskt vrida fram datumet när månaden bara har trettio dagar eller tjugoåtta). 
Men för att få veta tiden och dagen behöver jag inget armbandsur. Det räcker med ett ögonkast på min mobil. Mobilens klocka är dessutom synkroniserad via nätet med en atomklocka vilket gör den exaktare än det mest precisionsbyggda mekaniska armbandsur. Det finns visserligen mekaniska armbandsur som visar allt möjligt annat också, månens faser till exempel, och som själva håller koll på antalet dagar i månaden, och som kan göra allt detta på trehundra meters djup eller i rymden och som är handtillverkade i de mest dyrbara metaller och ädelstenar och där urtavlan ibland är genomskuren så att bäraren kan få en skymt av det mekaniska miraklet bakom precisionen, och där ligger mobilen fortfarande i lä. Ofta framhålls hur många moment som krävs för att tillverka en sådan klocka, och hur många generationer av erfarenhet och hantverksskicklighet som ligger bakom, och hur unikt varje exemplar är.  
För priset på ett sådant armbandsur verkar det i varje fall inte finnas någon övre gräns. Dryga halvmiljonen för ett armbandsur av märket Blancpain eller Patek Philippe till exempel. 
Inte heller någon övre gräns för efterfrågan så vitt jag kan se. Annonser för klockor av det här slaget och i den här prisklassen dominerar numera helt de internationella tidningar och tidskrifter jag prenumererar på. Indien och Kina är de stora tillväxtmarknaderna läser jag i en av dem.

JAG FÖRSÖKER förstå vad det är som fortsatt gör sådana klockor till den ultimata statussymbolen för män(niskor) med pengar, trots att en aldrig så dyr klockas alla funktioner och finesser numera går att ersätta med en app eller två i mobilen. 
Naturligtvis finns det klassiska motivet kvar, att runt handleden bära ett väl synligt och lätt identifierbart tecken på rikedom och status, som ett kostbart smycke ungefär, onyttigt men värdefullt och i bästa fall också elegant. Men ju mer jag studerar annonserna för dessa halvmiljonsklockor desto mer inser jag att vad de också säljer är egenskaper som inte syns och inte går att ta på, nämligen varaktighet, pålitlighet och evighet. De säljer kort sagt något som inte finns att köpa, inte ens för pengar, idag mindre än någonsin. De flesta av de människor som idag har råd att efterfråga halvmiljonsklockor har tjänat sina pengar i en globaliserad ekonomi som är präglad av raka motsatsen, nämligen obeständighet, osäkerhet och kortsiktighet. Det är en ekonomi där varor och tjänster kan produceras varsomhelst av vemsomhelst på ständigt nya villkor, där kunskap och erfarenhet är en kortlivad förbrukningsvara, där den långsamma och hantverksmässiga sammansättningen av perfekt precisa mekaniska klockor i en anrik klockfabrik någonstans i de schweiziska alperna följaktligen är den ultimata anakronismen. 
Jag förstår mycket väl att en sådan klocka kan kosta hur mycket som helst.
Jag tror mig också förstå varför en växande global elit av superrika är beredda att betala vad det kostar. 
I en värld där ”allt fast och beständigt förflyktigas”, för att citera Karl Marx, är en klocka byggd för evigheten kanske så nära ett stycke fast mark under fötterna som man kan köpa sig för pengar.