Alternativ text, förberedd till min radiokrönika 13 februari 2022, i den händelse kriget skulle bryta ut redan den helgen, vilket verkade tillräckligt sannolikt för att inte vara förberedd på det. Lades ut på min hemsida den 22 februari 2022.

När kriget kom

Jag hade in i det sista svårt att tro det, att det på nytt skulle kunna bli ett krig i Europa. Ett riktigt krig, med trupper, stridsvagnar, bombplan och vem vet hur många döda. 

Jag har nu på morgonen fortfarande svårt att ta in det, eftersom det hela verkar så galet och så meningslöst. Men så är det ju med krig, att galenskapen och meningslösheten blir fullt uppenbar först sedan det brutit ut. Före kriget är det som om ingen riktigt kan eller vill föreställa sig vad ett krig innebär. Före första världskriget gick folk ut och kastade blommor på soldaterna som marscherade ut i det krig som skulle döda tjugo miljoner människor. Före andra världskriget jublade tyskarna när deras Führer ledde dem in i det krig som skulle störta Tyskland och Europa i fördärvet och döda ännu fler miljoner människor och lägga länder och städer i ruiner.

Men även när det är möjligt att på förhand inse galenskapen och meningslösheten i ett krig, och de flesta i det här fallet nog gjorde det, så har det än en gång visat sig att det inte alltid räcker för att förebygga det, eftersom vad som till sist utlöser ett krig och avgör vad slags krig det blir, och hur den ena krigshandlingen kan leda till den andra, inte bestäms av till synes rationella kalkyler över vinst och förlust, utan av svårförutsägbara och svårkontrollerbara händelser framdrivna av provokationer, prestige och propaganda. ”Things could go crazy quickly”, som president Biden uttryckte saken för någon vecka sedan.

Ett krig som i natt börjat med att Ryssland invaderat delar av Ukraina lär knappast sluta med det, eftersom det politiskt kommer att uppfattas som ett angrepp mot hela det som vi fortfarande brukar kalla västvärlden. Och eftersom västvärlden redan har satt så mycket prestige på spel i sina försök att avskräcka Ryssland så kommer reaktionerna på nattens angrepp att drivas av mycket annat än rationella kalkyler över vinst och förlust.

I det läge som nu uppstått är det nämligen inte bara Ukrainas ställning som står på spel, utan hela den världsordning som på gott och ont haft västvärldens samlade makt och prestige som sin yttersta förutsättning och garant.

Eller för att tala klarspråk, makten och prestigen hos USA, Nato och EU. 

Och kanske är det till sist vad det hela har handlat om.

Ett försök från Ryssland att med hot om krig, och med Kina i ryggen, provocera fram en ny världsordning.

Eller snarare, en ny världsoordning. 

Och kanske är det den kalkylen, mer än något annat, som ligger bakom det krigsutbrott som fortfarande känns så galet och meningslöst. Kalkylen som säger att den samlade västvärlden inte längre är kapabel att försvara den rådande världsordningen och att det därför är läge att sätta den på prov. 

Ett slags chickenrace för att se vem som fegar ut först.

Det är heller inte svårt att se hur Putin hade räknat. Alltsedan kriget i Irak är USA på väg att militärt retirera från sina positioner i världen, senast under förödmjukande former i Afghanistan, och alltsedan Donald Trump är USA på väg att politiskt slitas sönder av systemhotande inre konflikter. Och utan trovärdigheten i USA:s militära beskydd och garantier faller trovärdigheten hos Nato. Och utan ett trovärdigt USA och ett trovärdigt Nato – så tycks kalkylen ha sett ut – kommer ett krig om Ukraina att slå in djupa kilar i ett redan splittrat Europa och ytterligare försvaga EU som maktfaktor. 

Man behöver heller inte vara Litauens premiärminister för att associera till 1938, året då Europas demokratier en sista gång gav efter för Hitler i hopp om att han hade fått vad han ville ha. Om Putin nu tror sig kunna uppnå vad han vill ha i Ukraina finns inget som säger att han därmed har fått allt han vill ha, eftersom vad han ytterst tycks vilja ha är en nygammal världsordning där makt åter är rätt och de starka åter har rätt att styra över de svaga. 

Jag hade nog trott och hoppats att Putin skulle inse att han hade kalkylerat fel. Att han hade underskattat västvärldens vilja och förmåga att mobilisera den makt som skulle krävas för att försvara en ordning som, med alla sina brister, ändå är byggd på principen att makt, om än aldrig så stor, inte får betyda rätt. 

Och att kriget därför inte skulle komma. Inte den här gången. 

Ungefär en mil fågelvägen från huset där jag nu på söndagsmorgonen [13 februari] läser in de här raderna ligger Ravlunda skjutfält. Där övningsskjuter militären med jämna mellanrum ut över Hanöbukten, och dånet från allsköns kanoner hörs vida omkring – och man vänjer sig.

Men häromdagen dånade det så att fönsterrutorna skallrade, vilket jag inte vill minnas att de har gjort förut.

Mer än så vill jag helst slippa vänja mig vid.