Kolumn DN 2010-02-16
I samhällets intresse
-------
Om varför allt inte kan bära sina egna kostnader.
------
INTE LÅNGT från stadsdelen där jag bor planerar Stockholms politiker att låta bygga två bredbenta skyskrapor eller torn om vardera dryga hundrafyrtio meter, vilket kommer att göra dem nära dubbelt så höga som de ytterst få skyskrapor Stockholm hittills har tillåtit. Stockholm är huvudsakligen en stad med låg bebyggelse och vida vattenspeglar och det enda som länge tillåtits sticka upp mot skyn har varit de många kyrktornen med sina lätt igenkännbara silhuetter.
Jag har ingenting emot höga hus sig, de kan både ha sin motivering och sin skönhet, men i fallet med de två tornen i Stockholm är det inte bara den bristande känslan för stadens skönhet som sticker i ögonen, utan framförallt den bristfälliga motiveringen.
Motiveringen till att husen ska byggas drygt hundrafyrtio meter höga istället för låt säga sjuttio eller hundra eller kanske inte särskilt höga alls, är att de höga exploateringskostnaderna sägs kräva det. Ju högre hus desto högre intäkter per kvadratmeter exploaterad mark, är den underliggande tanken. Utifrån samma kalkyl kommer den stadsdel som planeras tillsammans med de två tornen att bebyggas med betydligt tätare hus och smalare gator än andra stadsdelar.
Vad jag därmed noterar är att vad som tycks avgöra hur en nybyggd stadsdel i Stockholm ska se ut inte nödvändigtvis är en idé om vad slags stad som är bäst för samhället utan en kalkyl över vad slags stad som bäst betalar sig.
Så rakt på sak uttrycker sig naturligtvis inte de politiker som fattar beslut utifrån sådana kalkyler, tvärtom talar de sig varma för de urbana välsignelserna med höga hus, tät bebyggelse och mörka gårdar, men som det till synes alltmer irrelevanta ”Rådet till skydd för Stockholms skönhet” skriver i en besk kommentar: ”Den krassa nödvändigheten i de ekonomiska förhållandena maskeras med storstadsromantik.”
Vad som därmed också maskeras är skillnaden mellan ekonomiskt intresse och samhällsintresse.
I den mån någon längre förmår se skillnaden.
EN ALLT vanligare tanke i vår tid är att varje verksamhet i samhället ska bära sina egna kostnader. Inte bara bilfabriken eller personaluthyrningsföretaget utan också postkontoret (som av det skälet snart inte finns), universitetet, skolan, vårdcentralen, järnvägslinjen, busslinjen. Alla ska de bära sina kostnader, och helst gå med vinst, och i vissa fall rentav drivas av vinst.
Detta är inte nödvändigtvis alltid fel men det är heller inte alltid nödvändigtvis rätt. I varje fall inte om man anser att det finns något som kan kallas samhällsintresset, och att samhällsintressets kalkyler ibland kan skilja sig från det ekonomiska intressets.
När det moderna industrisamhället en gång byggdes ut med vägar och järnvägar och telenät och elnät, för att inte tala om parker, esplanader och torg, var det i alla händelser sällan någon som krävde att varje verksamhet skulle bära sina kostnader. Ingen behövde särskilt påpeka att det fanns investeringar och verksamheter som främst motiverades av samhällsintresset och att kostnaderna för dem därför måste bäras av samhället som helhet.
IDAG ÄR läget som bekant ett annat. I varje fall verkar det numera helt i sin ordning att skolor går i konkurs, eller vårdcentraler, eller någon annan av de verksamheter i samhället som på kort tid gått från samhällsbärande till självbärande. Helt i sin ordning är också att exempelvis utbyggnaden och driften av en så uppenbart grundläggande samhällsnyttighet som ett heltäckande tele- och datanät lagts i händerna på vinstdrivna företag som hellre bygger skogar av datamaster i städerna än ensamma datamaster i skogen.
”Jaså, du har Telenor, haha, det funkar inte här, bara så du vet”, är en vanlig samtalstyp i den olönsamma del av landet där jag tillbringar delar av mitt liv.
Utifrån en kalkyl över samhällsintresset ter det sig i efterhand inte orimligt att staten hade ansvarat för utbyggnaden av data- och telenäten medan privata tele- och dataföretag hade fått konkurrera med annat än master.
Utifrån en kalkyl över samhällsintresset ter det sig heller inte orimligt att höjden på husen i Stockholm fortsatt bör bestämmas av något annat och större än kostnaderna för exploateringen av marken de ska byggas på.
BYGGET AV en stad eller stadsdel är ett projekt med bestående konsekvenser för ett stort antal människor över flera generationer. Hur husen, kvarteren, gatorna och parkerna ska dimensioneras och utformas bör därmed inte bestämmas av de kortsiktiga exploateringskostnaderna utan av de långsiktiga sociala, ekonomiska och miljömässiga kostnaderna för samhället som helhet.
”Med respekt för den livsmiljö som ska bli de boendes i det nya området”, avstyrker Rådet till skydd för Stockholms skönhet bestämt planerna för den nya stadsdelen.
Med respekt för att verksamheter som främst motiveras av sin betydelse för samhället inte alltid kan bära sina egna kostnader vill jag i samma anda tillstyrka en renässans för samhällsintressets kalkyler.
Samhällsintresset är ett fint gammalt ord som pockar på en renässans.