Kulturartikel i Expressen 8.7.2014
Israel och apartheid

Det känns tungt att säga något om Israel. Jag tycker mig ha sagt tillräckligt genom åren och det finns egentligen inget mer att säga, annat än att allt har blivit mycket värre än jag kunde föreställa mig när jag fortfarande tyckte det var meningsfullt att säga något. Det var på den tiden jag trodde att det fanns hopp om en israelisk-palestinsk fred på någotsånär rättvisa villkor. Det tror jag inte längre. Jag tror att Israel är på väg att förvandlas till en apartheidstat med två vitt skilda rättssystem, om man nu kan kalla det som råder i de ockuperade områdena för rättssystem. Hursomhelst, ett rättssystem för laglösa bosättare och ett annat för fredlösa palestinier.

När tre judiska ungdomar nyligen kidnappades och dödades av tills vidare osäkert identifierade palestinier inledde Israels armé en militär operation, arresterade hundratals palestinier och dödade fem. När en palestinsk pojke några dagar senare brändes levande inleddes en reguljär polisoperation. När den israeliska militären trodde sig ha identifierat några misstänkta palestinska gärningsmän sprängdes deras föräldrahem. När den israeliska polisen trodde sig ha identifierat några misstänkta judiska gärningsmän sprängdes ingenting. De palestinska gärningsmännen kommer att dömas av en israelisk militärdomstol i enlighet med militära ockupationslagar. De judiska gärningsmännen kommer att dömas i en civil domstol enligt civila israeliska lagar.

Skilda lagar för skilda grupper av invånare är definitionen på apartheid, för att inte tala om skilda territorier. Eftersom tvåstatslösningen i praktiken är överkörd (eller sönderbyggd) är det följaktligen staten Israel som ensamt bär ansvaret för två och en halv miljoner gravt särbehandlade invånare.

Nåväl, inget av detta är i princip nytt. Ockupationen har pågått i 47 år och allt som sker i dag har skett förut, och det mesta som finns att säga har redan sagts.

Att jag likväl vill säga något beror på Sayed Kashua. Sayed Kashua är en av Israels skarpaste satiriker, kolumnist i den israeliska dagstidningen Haaretz, författare till populära böcker och tv-serier, känd, uppskattad och framgångsrik.

Han är också palestinier, född och uppvuxen i staten Israel, utbildad vid israeliska skolor och universitet, bosatt med sin familj i den judiska delen av Jerusalem.

Om någon, har Sayed Kashua symboliserat drömmen om judisk-arabisk samlevnad i staten Israel (jag talar här inte om ockuperat område).

Häromdagen (6/7) meddelade Sayed Kashua i sin kolumn att han inte står ut längre. Att han snarast möjligt tänker lämna Israel. Att han tänker övergå från hebreiska till engelska. Att hans far hade rätt: "för dem kommer du alltid, alltid, att förbli en arab."

Jag vet inte vad exakt som fått droppen att rinna över hos Sayed Kashua. Kanske är det den växande judiska extremismen. Kanske är det den israeliska regeringens nya krav på att palestinierna ska erkänna Israel som en "judisk" stat (i vilken Sayed Kashua följaktligen alltid kommer att betraktas som icke-hemmahörande arab).

Vad jag nog egentligen vill ha sagt är att om detta är vad som menas med en judisk stat tror och hoppas jag att allt fler judar i världen betackar sig.

I varje fall borde allt fler av oss säga något.