Kolumn DN 2006-08-12
Sista slaget i kriget mot terrorismen?
SEDAN SNART fem år befinner sig världen i ett av USA proklamerat globalt krig mot Terrorismen, eller GWOT som det officiellt har förkortats (Global War on Terrorism). För utmärkta insatser i GWOT kan amerikanska medborgare tilldelas The GWOT Expeditionary Medal eller The GWOT Service Medal. På den första, mera ”krigiska”, medaljen ses den amerikanska örnen krossa en orm i sina klor.
Det första stora slaget i GWOT var kriget i Afghanistan hösten 2001. Det andra var kriget i Irak. Det tredje och senaste är kriget i Libanon. Kriget i Libanon utkämpas visserligen av Israel som har sina egna medaljer att dela ut, men varken Israel eller USA har gjort någon hemlighet av den enes ”terrorister” också är den andres, och att kriget mot Hezbollah i Libanon också är ett krig mot de onda axelmakterna Syrien och Iran.
Å tminstone är det så Israel (och USA) undan för undan har försökt motivera den alltmer förödande (och självförödande) krigsinsatsen i Libanon – med att det inte är en liten lokal milis som är motståndaren (och som efter en månads krig fortfarande är kapabel att dagligen avskjuta hundratals raketer mot Israel) utan två välbestyckade terroriststater vars regimer helst borde bytas ut – precis som i Irak.
DÄRMED ÄR det mycket som talar för att kriget i Libanon blir det sista slaget i GWOT. I första hand därför att slaget återigen är förlorat – hur mycket Israel än lyckas föröda Libanon i syfte att ”avskräcka terroristerna”. Det är förlorat därför att det slags fiende som libanesiska Hezbollah representerar, liksom det slags fiende som palestinska Hamas representerar, inte kan avskräckas med mindre än att hela den befolkning som de tillhör och rekryteras ur och ”gömmer” sig hos fördrivs eller utplånas. I missilernas och massförstörelsevapnens tidevarv finns inte någon geografisk gräns, ingen flodbank eller mur, bortom vilken en sådan fiende militärt kan utestängas. Inte heller någon strategisk kulle från vilken en sådan fiende militärt kan behärskas.
Allt detta hade USA före George W. Bush insett och börjat dra slutsatser av, liksom Israel före Ariel Sharon. Det var i hög grad erfarenheterna av det palestinska upproret i de ockuperade områdena 1987 och Saddam Husseins missiler mot Tel Aviv under Gulfkriget 1991 som fick den ärrade israeliske generalen och överbefälhavaren Yitzhak Rabin att 1993 skriva under Oslo-avtalet med PLO-ledaren Yassir Arafat. Ganska snart, förstod han, skulle en aldrig så överlägsen militärmakt inte räcka till för att säkra staten Israel. En långsiktig politisk uppgörelse med palestinierna var därför inte längre ett säkerhetspolitiskt hot utan en säkerhetspolitisk nödvändighet.
I sak har ingenting förändrats sedan dess. Det var bara retoriken kring GWOT som för en tid försökte få oss att tro det. Försökte få oss att tro att världen befann sig i ett militärt krig mellan dem som var med ”terroristerna” och dem som var emot.
När USA nyligen döpte om GWOT till GSAVE, ”den globala striden mot våldsam extremism”, ville man enligt New York Times (26.7.06) markera att striden (inte ”kriget” längre) ”lika mycket är diplomatisk som militär”.
Vilket uppenbarligen var något som behövde markeras.
FÖRE KRIGET i Libanon var det likväl fortfarande osäkert om den nya förkortningen verkligen stod för en ny politik i Vita Huset eller bara för en ny PR-byrå. Med kriget börjar oklarheten skingras. Israel har med förödande tydlighet demonstrerat att ”kriget mot terrorismen” bara kan förloras. Detta har lett till att både USA och Israel nu tycks principiellt acceptera något som de i krigets inledning principiellt var emot, nämligen ett FN-ingripande, i det här fallet utstationeringen i södra Libanon av stora och ”robusta” internationella styrkor med ”ett starkt mandat” att genomdriva FN-resolutionen 1559 (dvs att avväpna Hizbollah).
Principiellt är därmed steget inte långt till utstationeringen av motsvarande ”robusta” styrkor med ”ett starkt mandat” också på Västbanken och i Gaza i syfte att genomdriva FN-resolutionen 242 som sedan snart fyrtio år kräver ”tillbakadragande av Israels väpnade styrkor från områden som ockuperats”. Och därmed säkra terrängen för den ”vägkarta för fred” som 2002 lades fram av USA, EU, FN och Ryssland och som förutskickar ”framväxten av en oberoende, demokratisk och livsduglig palestinsk stat”.
Med det katastrofala kriget i Libanon kan i alla händelser en vändpunkt ha nåtts vad gäller Israels närmast religiösa tilltro till sin egen förmåga att militärt behärska och avskräcka sina motståndare. Och ett motsvarande politiskt utrymme ha skapats för tanken att Israel måste börja förhandla också med ”terrorister”. På Libanonkrigets tredje vecka föreslog exempelvis förre chefen för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, Efraim Halevy, att Israels regering skulle ta direktkontakt med Irans regering (!) och förhandla ”ansikte mot ansikte”. (The New Republic, 14.8.06).
En minst lika näraliggande slutsats är att Israel omedelbart börjar förhandla ”ansikte mot ansikte” med palestiniernas valda ledare istället för att kidnappa och fängsla dem. Och att vägen till fred och säkerhet för staten Israel ofrånkomligen går via fred och säkerhet för en palestinsk stat värd namnet.
Hög tid alltså för en helt annan strid i området, med politik och förhandlingar som huvudvapen och det internationella samfundet som medaktör. Om så krävs med några ”robusta” insatsstyrkor och ”ett starkt mandat” i bakfickan.
Alternativet tål inte ens att tänka på.