Kolumn DN 2008-09-17
En overklig värld
--------
Om Sarah Palins politiska horisont
--------
JAG HAR varit i Wasilla, Alaska. Det var visserligen för snart tjugo år sedan, men Sarah Palin, född Heath, hade redan hunnit väljas till Miss Wasilla och sånär också till Miss Alaska och hade just gift sig med pojkvännen från gymnasiet, Todd, och väntade sitt första barn, Track. Och hade jag haft den minsta aning om den häpnadsväckande fortsättningen på hennes karriär hade jag naturligtvis försökt få en intervju.
Men den jag hade kommit till Wasilla för att intervjua hette inte Sarah Palin utan Lancer Smith, och var en före detta brottarkung från Kalifornien, och anledningen till att jag ville intervjua honom var att han hade valt vildmarken före civilisationen. På den tiden gick nämligen gränsen mellan det ena och det andra alldeles i utkanten av Wasilla. Kanske gör den det fortfarande.
I alla händelser behövde jag inte färdas särskilt många kilometer från den glesa bebyggelse av låga trähus som då utgjorde Wasillas centrum, för att komma in på den smala skogsväg som slutade vid Lancer Smiths egenhändigt timrade hus i hans egenhändigt röjda glänta mitt i vildmarken.
I skogen utanför Wasilla, Alaska, hade Lancer Smith sökt, och tills vidare funnit, en tillflyktsort undan staten, skattmasen och det moderna samhället. Hundrafemtio år tidigare skulle han ha dragit västerut. Nu hade han dragit norrut, till den väldiga delstat som fortfarande kallar sig Amerikas ”sista gränsland”, för att förverkliga den mest seglivade av amerikanska myter; den ensamma individen som erövrar den absoluta friheten.
Lancer Smith ansåg inte att han behövde samhället. Han ansåg att vad han behövde var att bli lämnad ifred. Och om så nödvändigt själv se till att han blev lämnad ifred. Blev han bara lämnad ifred med sin hustru och dotter, för att jaga älg i skogen, fiska öring i sjön, odla marijuana i fönstret och fälla träd efter husbehov, behövde han inte bli beroende av någon eller något.
I den lilla gläntan i vildmarken utanför Wasilla, Alaska, kändes onekligen samhället och världen mycket långt borta, och för ett ögonblick kunde det se ut som om Lancer Smiths värld var både möjlig och verklig.
Det var den naturligtvis inte.
INGENSTANS I AMERIKA är förmodligen skillnaden mellan myt och verklighet större än i just Alaska. Myten säger att ingen annanstans i Amerika är människorna mera oberoende av samhället och omvärlden än just här. Verkligheten säger att ingen annanstans i Amerika har så få människor haft samhället och omvärlden att tacka för så mycket som just här.
Beroendet av omvärlden är det mest uppenbara. Alaskas ekonomi är helt beroende av intäkterna från oljan, som i sin tur är helt beroende av priserna och efterfrågan på världsmarknaden. Oljeintäkterna täcker åttiofyra procent av delstatens budget (Alaska har varken inkomstskatt eller varuskatt). Det är oljan som finansierar vägarna och skolorna och poliserna, liksom de årliga kontantbidragen från staten till invånarna. Bara i år kommer varje man, kvinna och barn (!) i Alaska att få den nätta summan av 3.269 dollar direkt i handen. Inte så konstigt om opinionsstödet för mer oljeborrning i Alaska är kompakt (75 procent).
Betydligt konstigare då att Alaska samtidigt är den delstat som lyckats dra på sig den högsta offentliga skulden per invånare, och närmast oförklarligt är hur man lyckats göra det samtidigt som man årligen tagit emot de största federala bidragen per invånare. Vart tredje jobb i Alaska är numera beroende av federala bidrag.
Alaska är kort sagt den delstat i Amerika som mer än någon annan gjort sig beroende av Washington och omvärlden, samtidigt som det är den delstat som bättre än någon annan lyckats framställa sig som frihetens och oberoendets främsta fäste i Amerika.
Det hela bygger naturligtvis på illusionsmakeri och självbedrägeri, men med valet av Sarah Palin till John McCains vicepresidentkandidat, har illusionsmakeriet och självbedrägeriet upphöjts till republikansk vinnarstrategi.
VAD SARAH PALIN snabbt har kommit att förkroppsliga är illusionen av ett Amerika så enkelt och okomplicerat att det i princip kan styras av en ”hockeymamma” från Wasilla, Alaska, och därmed i princip av vemsomhelst; ett Amerika där staten,government, inte löser några problem utan är självaste problemet; ett Amerika där världen bortom bergen och haven ses som ett hot och inte som en förutsättning.
Detta har naturligtvis ingenting med Amerikas verkliga belägenhet att göra, än mindre med Alaskas, med den skillnaden att i Alaska har självbedrägeriet mer än någon annanstans upphöjts till trossats och livsform. Bara i Alaska, som jag minns det, kan man finna denna märkligt verklighetsfrämmande kombination av extrem frihetskänsla och gränslöst beroende.
Kanske är det därför som guvernör Sarah Palin kan titta väljarna rakt i ögonen och säga att hon som guvernör i Alaska tackade nej till federala bidrag när hon i själva verket tackade ja. Eller att hon är rätt person att göra upp med ”slöseriet” i Washington, när hon i själva verket har styrt den delstat som slösat mest. Eller att hon vet hur världen ser ut (eftersom man kan se Ryssland från Alaska), när hon i själva verket ansökte om sitt första pass för två år sedan.
Med självbedrägeriet i Sarah Palins Alaska har Amerika förmodligen råd.
Med självbedrägeriet i John McCains valkampanj förmodligen inte.