Krönika i Godmorgon världen, 27 juli 2014

Partilöst

Det kan inte ha undgått någon att de politiska partierna är på väg att tömmas på folk. 57 procent av medlemmarna har försvunnit på tjugo år, 97 procent av Sveriges medborgare är inte medlemmar i något parti, 70 procent känner sig inte som anhängare av något parti, andelen unga partimedlemmar är 4 procent. Vad som kan se ut som tecken på ett fungerande partiväsende – partikongresser, torgmöten, valvakor – har blivit en allt tunnare fasad på en demokrati där de viktigaste besluten fattas i annan ordning och på annat håll.
Att partiledningar (med hänsyn till allt möjligt) kör över sina partier är numera rutin, liksom att riksdagskandidater och regeringsledamöter hämtas utanför de aktiva partileden. Lars Adaktusson satt nog inte av många partimöten innan han drog till Bryssel, och vem i partileden hade hört talas om Magdalena Andersson innan hon blev socialdemokraternas finansministerkandidat. Partivägen in i politiken har blivit en senväg, medan genvägarna (inte minst genom svängdörrarna till medie- och informationsindustrin) blivit desto fler. 
I veckan tillsattes en statlig utredning som ska försöka förklara vad det innebär för demokratin och vad man göra åt saken och vad det beror på . 
De två första frågorna har jag tills vidare inget bra svar på, men på frågan vad det beror på tycker jag svaret är ganska uppenbart. Politiska partier betyder helt enkelt inte lika mycket längre, vilket bäst kan förklaras av att politiska opinioner inte längre formas och organiseras i partier. Ett parti kan idag byta ideologi och politik över natten utan att partimedlemmarna fattat vad som hänt. I nyliberala centern (tiotusen förlorade medlemmar, en fjärdedel, sedan förra valet) och de nya moderaterna (minus femtontusen, en fjärdedel där också) är det nog fortfarande många som undrar. I varje fall har politiska förslag och utspel allt mindre blivit resultatet av långsiktiga partiopinioner och alltmer av kortsiktiga opinionsmätningar och mediestrategier. 
En följd av den här utvecklingen är att skillnaderna mellan de ”etablerade” partierna har minskat. Alla har de samma finger i opinionsluften. Alla har de tvingats samman på det allt trängre området för demokratisk politik. Budgettak, lånebromsar, avregleringar och privatiseringar är inte främst resultatet av trycket från väljarna och demokratin utan av trycket från finansmarknaden – och av det ständigt åberopade trycket från ”Bryssel” (oavsett om Bryssel har med saken att göra eller inte). Demokratin har därmed kommit att uppfattas som mer styrd av ovalda experter och anonyma finansaktörer än av valda politiker, och naturligtvis än mindre av politiska partier.
Kanske inte så konstigt då om de etablerade partierna förlorar medlemmar. 
Och kanske inte heller så konstigt om populistiska partier och rörelser som lovar makt åt ”folket” drar folk till sig. 
Naturligtvis är ingendera partierna ett svar på demokratins maktförlust. De sk etablerade partierna erbjuder lösningar utan politik, de populistiska partierna politik utan lösningar. 
I båda fallen är partidemokratin såsom vi lärt känna den på väg ut.
Återstår frågan om demokratin verkligen behöver partier. Kan den inte lika väl bygga på lösliga rörelser, flyktiga opinioner, medborgardialoger, lokala folkomröstningar och internetmobiliserade protester?
Mitt svar är nej. Jag tror inte det. Lika lite som jag tror att direktdemokrati kan ersätta den representativa demokratin. Direktdemokrati är ett recept för politik utan ansvar. Den representativa demokratin däremot, är en sinnrik uppfinning som förenar folkvilja och politiskt ansvar. De politiska partierna är en lika sinnrik uppfinning för att organisera och kanalisera folkviljan i de skilda intressen och opinioner som ska representeras.
Utan partier ingen representativ demokrati.
Utan representativ demokrati ingen demokrati.
Tomma partier är förmodligen mera ett symptom på demokratins kris än orsaken till den.
Det gör inte saken bättre.