Kolumn DN 2005-09-22

Mångkultur är inget val

Multikulturalism har till sist blivit ett skällsord också i den svenska debatten, och något annat var knappast att vänta. I Danmark, Nederländerna och Norge har framgångsrika partier och politiker redan valt att göra multikulturalism till syndabock för hedersmord, kvinnoförtryck, islamistisk terrorism och allmän samhällsupplösning. Och i Sverige delade folkpartiet nyligen ut sitt demokratipris till den nederländska politikern Ayaan Hirsi Ali som hävdar att multikulturalism leder till uppkomsten av etniska/religiösa/kulturella enklaver baserade på intolerans och förtryck.
Själv har jag aldrig använt ordet multikulturalism eftersom det sedan länge varit ideologiskt förgiftat, men jag delar uppfattningen att ett samhälle inte kan tolerera enklaver som inte tolererar samhället, och i den mån det finns en multikulturalism som förespråkar "kulturella" undantag från gällande lag och rätt delar jag också kritiken. 
Det betyder inte att jag betraktar idén om det multikulturella samhället som en orsak till framväxten av kulturella enklaver i våra samhällen. Jag betraktar den i första hand som en reaktion på ett redan existerande och framväxande problem. Som ett svar på kulturellt sammansvetsade nationalstaters tilltagande oförmåga att erbjuda fullvärdigt medborgarskap åt sina allt fler medborgare med annan kulturell bakgrund. 
Som ett försök att hantera ett demokratiskt misslyckande.

Och därmed också som ett försök att sätta namn på en historisk utmaning för den nationella demokratin i globaliseringens tidevarv: Hur förena politisk gemenskap med kulturell olikhet? Och då inte bara den iögonfallande olikheten mellan "gamla" och "nya" medborgare, utan också den diskret tilltagande olikheten mellan "gamla" medborgare i ett samhälle med divergerande livsvillkor och lojaliteter.
I sin bok "We Are All Multiculturalists Now" (Vi är alla multikulturalister nu, Harvard 1997) slår den nykonservative amerikanske sociologen Nathan Glazer motvilligt fast att såväl USA som Europa numera måste beskrivas som multi- eller mångkulturella samhällen oavsett vad vi tycker om saken, och att någon form av multikulturalism därför måste utgöra grundvalen för samhällsgemenskapen. Valet står inte längre mellan samhällen med mer eller mindre mångkultur, utan mellan samhällen som på ett bättre eller sämre sätt förmår organisera den mångkultur som redan existerar och som för överskådlig framtid kommer att bestå. 
Jag anser att Glazer har mer rätt om multikulturalismen än Hirsi Ali. De framväxande enklaverna utanför samhället är inte resultatet av en ny idé om hur samhället ska organiseras utan av en gammal och otillräcklig. Vi har försökt möta en ny kulturell mångfald med institutioner och traditioner som formats ur en gammal kulturell enhetlighet. Vi har försökt stimulera integration i ett samhälle som stadigt segregerar sig. 
Integration är ett hopplöst söndertuggat ord som ordagrant betyder att göra något till en helhet, men det är tills vidare det enda ord vi har för den politiska och sociala process som måste till för att göra ett samhälle av mångfalden. 
Alternativet till integration är nämligen inte ett samhälle utan mångfald (som några av multikulturalismens belackare tycks fantisera om), utan mångfald utan samhälle (vilket de framväxande enklaverna är ett förebud om).
Allt oftare hävdas att förutsättningen för integration är en gemensam värdegrund. Jag är inte så säker. I varje fall är jag inte så säker på vad som menas med värdegrund. Om med värdegrund menas de värderingar som kommer till uttryck i ett demokratiskt samhälles lagfästa normer och regler så är ju värdegrunden redan lagd. Det handlar i så fall bara om att tillämpa den mest grundläggande av rättsstatens principer; allas likhet inför lagen. Medborgare vars värderingar tillåter dem att bryta mot lagen är ett polisiärt och rättsligt problem - inte ett kulturellt. 
Men med gemensam värdegrund brukar i det här sammanhanget menas något annat, någonting som går utöver lagen och rättstillämpningen, någonting som ytterst sägs definiera själva samhällsgemenskapen men som i det mångkulturella samhället likväl inte delas av alla. Vad samhällsgemenskapen följaktligen sägs fordra är att vi ställer "krav" på medborgare som envisas med att ha värderingar som strider mot den gemensamma värdegrunden men som inte nödvändigtvis strider mot lagen.
Men vilka krav kan vi ställa på medborgare med "fel" värderingar utöver de krav som lagen ställer på oss alla? Och vad händer med principen om allas likhet inför lagen om vi, som i Danmark och Nederländerna, ändå börjar ställa sådana krav? 
Och vilka är förresten vi? 
Och likväl måste detta "vi" ha något grundläggande gemensamt för att samhället ska vara möjligt. 
Vad jag tror detta "vi" måste ha gemensamt är en demokratisk kultur som bejakar olikhet, konflikt och kompromiss. Vad jag tror detta "vi" måste kunna skapa och upprätthålla och utveckla lojalitet mot är "kulturblinda" institutioner och mötesplatser där ett nytt "vi" ständigt kan förhandlas och formuleras, där ständigt skilda värderingar kan mötas och nötas, där kulturell olikhet kan omsättas i politisk gemenskap.
Jag påstår inte att det är lätt, kanske är utmaningen för stor, kanske blir de framväxande enklaverna vårt öde, men vi är alla multikulturalister nu och vi har inte något bättre att välja på.