Artikelserie DN-kultur 11.1.2004

3. Hoppets imperium

-----------------
A race to the bottom, en tävlan mot botten, var knappast det slags tävling som den amerikanska drömmen inbjöd till en gång. Inte hoppet om framgång genom sämre villkor, utan hoppet om framgång genom bättre villkor. Nu är det i allt högre grad de sämre villkorens framgång som gäller. 
Hur går det då med drömmen?
------------------
Jag flyger från Jackson, Mississippi, i den djupa amerikanska Södern till Baltimore, Maryland, fyrtiofem teoretiska bilminuter från Washington DC (i praktiken det dubbla), och blir omedelbart påmind om Mississippi igen. På en gigantisk nattupplyst skylt vid kanten av den trögflytande åttafiliga motorvägen mellan Washington och Baltimore läser jag: ”Charles Town, Racing & Slots, 3500 enarmade banditer, bara 48 miles bort, i West Virginia.” 
Minst så många enarmade banditer, ja säkert fler, jag tänkte aldrig på att räkna dem, hade jag just sett i Mississippi. Ja hela Mississippiflodens högt uppvallade östra strandbank var i själva verket kantad av dem, från Tunica i norr till Natchez i söder, och därefter vidare utmed den halvtropiska golfkusten, tätt uppställda på tre eller fyra däck i sammanlagt trettio flytande kasinon som aldrig stängde och som aldrig lossade sina förtöjningar och som när jag steg ombord på dem, också mitt på ljusa söndagen, var stimmiga av människor som under ett oavbrutet pipande och klankande och rasslande omsatte ungefär tvåhundrafemtio miljoner dollar eller nästan två miljarder kronor i månaden (!), av vilka en tiondel gick rakt in i delstatens kassa. Enarmade banditer hade inom loppet av tio år etablerat sig som en av delstaten Mississippis viktigaste industrier och främsta inkomstkällor. 
Legalisering av spel och dobbel har de senaste åren blivit en växande frestelse för de allt fler amerikanska delstater som allt sämre fått inkomster och utgifter att gå ihop. Det var länge sedan som man behövde åka till Las Vegas eller Reno för att spela högt. Det kan man numera göra lite varstans, också i delstater där enarmade banditer nyss var djävulens soldater. 
Snart också i delstaten Maryland, där reklamskylten vid utfarten från Baltimore är ett förebud. Kampen för att med hjälp av enarmade banditer få inkomster och utgifter att gå ihop i en av USA:s rikaste delstater räknat i inkomst per capita, säger något om hur villkoren för konkurrens och framgång har påverkats och förändrats i Amerika de senaste tio åren. 

En samhällsbärande föreställning i Amerika har hittills varit att livet inte är ett lotteri. Att individen håller sin vinstlott i egna händer. Att hon i det amerikanska samhällets oupphörliga framåtrörelse erbjuds ständigt nya tillfällen, opportunities, till individuell lycka och framgång. En olycklig eller misslyckad amerikan är en amerikan som missat sitt opportunity eller ännu inte tagit vara på det. Den amerikanska drömmen är drömmen om individuell framgång och socialt avancemang genom hårt arbete. Inga genvägar, inga guldskedar, inga enarmade banditer.
I hjärtat av denna samhällsbärande föreställning bor den amerikanska medelklassen, som är den enda klass som Amerika erkänner och hyllar och som följaktligen alla amerikaner strävar efter att bli en del av och allt oftare säger sig vara en del av utan att vara det. En del av dem som säger det tillhör en alltmer förmögen ekonomisk överklass och långt fler en alltmer oförmögen ekonomisk underklass. En procent av befolkningen äger nära fyrtio procent av landets tillgångar medan fyrtio procent av befolkningen äger en procent. Däremellan en medelklass som tvingas springa allt snabbare för att behålla sin position.
Den i mina ögon helt avgörande fråga som tar form i Amerika dessa år är inte hur hemlandet ska göras säkert utan hur den amerikanska drömmen ska hållas vid liv. Det är en fråga som inte föddes med terrorattackerna den 11 september 2001 men som belystes på nytt av dem eftersom de med oöverträffad pedagogisk tydlighet illustrerade den nya kommunikationstekniska och ekonomisk-finansiella gränslöshetens oåterkalleliga villkor. Det är en gränslöshet som inte bara gjort Amerika fysiskt mera sårbart än tidigare utan också ekonomiskt mera beroende. Vägen till den amerikanska drömmen, med de hoppfulla vid starten och de hoppingivande i mitten och de mytbildande framgångarna på toppen, börjar inte längre i Amerika och slutar inte heller där. De hoppfulla trycker idag på från Mexiko eller Kina eller Indien, de hoppingivande har nog med sitt eget hopp att tänka på och de mytbildande har lämnat myten i sticket eller förvandlat den till en dokusåpa. 
En amerikansk framgångsmyt som bokstavligen gjort det senare är Donald Trump, den amerikanska fastighetsmiljardären och kasinoentreprenören (!) som snart debuterar som värd i ”The Apprentice”, en dokusåpa där sexton tävlande ska förverkliga den amerikanska drömmen genom att starta korvkiosker och tobaksaffärer och eliminera konkurrenter och där vinnaren förutom ett par miljoner i prispengar får jobba ett år som president eller vicepresident för en division inom The Trump Organization.
Gör sig den amerikanska drömmen numera bäst som dokusåpa?

Matthew Warshaw är personlig assistent till presidenten för Goucher College i Baltimore. Han är i trettiofemårsåldern och bor med sin fru Cynthia och deras fyraåriga dotter, Sydney, i Arlington, Virginia, utanför Washington DC. Både Matt och Cynthia är högutbildade och språkkunniga och tjänar sammanlagt 130 000 dollar om året och betraktar sig definitivt som medelklass och ändå återkommer Matt i våra samtal till saker de inte har råd med eller inte vågar satsa på. 
Jag noterar att Matt kör omkring i en inte helt ny, ja faktiskt rätt sliten, Toyota Camry, och att hans arbetsdag börjar sju på morgonen och slutar nio på kvällen och att han alltsomoftast tar min närvaro till intäkt för att byta sin flygande skrivbordslunch mot en något lugnare måltid i Gouchers utmärkta studentmatsal med särskild grilldisk och pizzadisk och pastadisk och sandwichdisk, vilket jag gärna medkonspirerar till eftersom jag tycker om att prata med Matt.
– Alltså, hur kan 130 000 dollar i årsinkomst, närmare en miljon kronor, som ni bara betalar trettio procent i skatt på, inte räcka till? frågar jag medan vi banar oss fram till ett ledigt bord.
–Därför att allting kostar så mycket och därför att vi måste lägga undan så mycket, svarar Matt. 
Och så räknar han upp kostnaderna för Sydneys daghem (13 000 dollar om året) och bostaden och sjukförsäkringen och hemförsäkringen och livförsäkringen och bilförsäkringarna och bilreparationerna och avsättningarna till pensioner och Sydneys studier och allt annat som en amerikansk medelklassfamilj bör anses ha råd med.
– Vi behöver en större bostad, säger Matt, men kostnaden för en större bostad där vi bor nu skulle kraftigt minska våra marginaler och öka vår sociala osäkerhet. 

Ökad social osäkerhet tycks vara det pris som alltfler medelklassamerikaner måste betala i takt med att allt fler och allt högre sociala kostnader vältras över på individen utan att hennes förmåga att möta dem ökar i motsvarande grad. Bushadministrationen har långtgående planer på att privatisera också det kollektiva sociala skyddsnät som USA har byggt upp under efterkrigstiden, samtidigt som en alltmer kortsiktig och ”illojal” arbetsmarknad blir alltmer obenägen att tillhandahålla dyrbara sociala försäkringar och förmåner.
– Våra kostnader har stigit utan att säkerheten har ökat, säger Matt. 
Eftersom dagens amerikaner dessutom lever med en kollektiv skuld till framtida generationer på ofattbara 44 000 miljarder dollar (fyra gånger USA:s nuvarande bruttonationalprodukt, enligt tidskriften Fortune den 24 november 2003), är det högst sannolikt att de sociala kostnaderna för Matthew och Cynthia Warshaws amerikanska medelklassgeneration kommer att öka – och den sociala osäkerheten med dem. 
Jag följer Matt tillbaka över Gouchers campusområde med dess höstträdkantade promenadvägar, vidsträckta grönytor och arkitektritade auditorier och dormitorier och inser hur privilegierade de unga amerikaner som får studera här är – men att vad de här får ändå bara är den numera obligatoriska inträdesbiljetten till den amerikanska framgångstävlingen. 
En allt dyrare inträdesbiljett visar det sig, och med ett allt osäkrare värde, eftersom en collegeutbildning i sig allt mindre garanterar någonting. Den kraftigt ökade efterfrågan på collegeutbildningar som likväl säger sig garantera något har följaktligen skärpt konkurrensen och drivit upp kostnaderna och skapat en säregen blandning av kommersiell kaxighet och pedagogisk ängslighet i den amerikanska collegevärlden. 
Matt frågar om jag vill följa med till delstatshuvudstaden i Maryland, Annapolis, där han ska förnya sin licens som lobbyist för Goucher College och träffa direktören för det delstatliga universitets- och collegeförbundet.
– Lobbyist? utropar jag. 
– Ja, svarar han med ett roat leende, det är en del av mitt jobb.
Snart nog förstår jag hur viktig del eftersom delstaten Maryland har aviserat att den tänker dra in bidragen till sina icke-statliga universitet och college. Detta sedan man höjt studieavgifterna vid sina delstatliga universitet och college med över trettio procent på två år.
I delstaten Maryland finns några av USA:s rikaste kommuner med några av USA:s rikaste människor, men även små skattehöjningar är numera ett starkare politiskt tabu än höjda utbildningsavgifter – och enarmade banditer.
Mot de senare kämpar min lokaltidning Baltimore Sun energiskt men förmodligen förgäves. ”Låt oss inte inbilla oss något”, skriver tidningen på ledarplats. ”Detta är en tävling mot botten, a race to the bottom.” 
Idag enarmade banditer, i morgon nattöppna kasinon, i övermorgon…
A race to the bottom var inte det slags tävling som den amerikanska drömmen en gång inbjöd till. Inte konkurrens med sämre villkor utan konkurrens med bättre villkor. 
Nu är det i allt högre grad de sämre villkorens konkurrens som gäller.
Såväl för individer som för delstater. 

Wal-Mart är USA:s största privata arbetsgivare med 1,4 miljoner anställda och en årsomsättning på 245 miljarder dollar (hela Sveriges BNP för 2002 motsvarade ungefär 370 miljarder dollar) och tretusen lågprismarknader över hela USA. Walmartiseringen av Amerika har blivit ett begrepp och betyder konkurrens genom lägre kostnader, lägre löner och sämre anställningsvillkor. Wal-Mart består av gigantiska stormarknader som säljer allting från bildäck och glasögon till underkläder och kyckling till oftast betydligt lägre priser än andra snabbköpskedjor. 
I ett tidningsreportage från en facklig strejk vid några av de livsmedelskedjor som med hänvisning till konkurrensen från Wal-Mart aviserat trettio procentiga lönesänkningar och försämrade sjukförsäkringsvillkor för sina anställda, läser jag att även de som strejkar handlar på Wal-Mart. 
Liksom alla de som inte har råd att handla någon annanstans. 
Liksom alla de som inte längre kan få jobb i något annat slags företag.
En del säger att detta bara är som det ska vara i Amerika. Att Wal-Mart bara är en ny tids början på den amerikanska drömmen för människor som måste börja från början. 
Andra säger att Wal-Mart är slutet på den amerikanska drömmen eftersom Wal-Mart inte erbjuder någon fortsättning. Att Wal-Mart har blivit symbolen för ett Amerika där det inte längre är möjligt att lönearbeta sig från botten till framgång – eller ens till en grundläggande social och ekonomisk trygghet. 

Ingen annanstans har jag sett den amerikanska drömmens lämningar av framgång och förstörelse så tydligt blottade som i centrala Baltimore där framgångens kvarter bokstavligen ligger vägg i vägg med förstörelsens. Ofta skiljer bara en enda gata, lätt att passera av misstag, mellan kvarter där portarna och fönstren är igenmurade och trottoarerna fyllda av bråte och hopplöshet, och kvarter som är nyrenoverade och renstädade och befolkade av unga hoppfulla på väg uppåt.
–På ena sidan av Eutaw Street ligger paradiset, på andra sidan ligger helvetet, säger Seble Dawit som bor på rätt sida, i Bolton Hill, som är en av Baltimores nya framgångsenklaver och så hoppas kunna förbli eftersom den har en egen privat vaktstyrka som förstärker de oavbrutet patrullerande polisbilarna i hopplöshetens kvarter runt hörnet.
Baltimore är en gammal invandrar- och industristad som har expanderat stadsdel för stadsdel, och befolkats av folkgrupp efter folkgrupp, afro-amerikaner, irländare, polacker, italienare, judar, i takt med att nya vägar till framgång skapades av Baltimores strategiska roll som storhamn och järnvägsknut vilket i sin tur bildade grunden för en omfattande industrialisering och en växande industriarbetarklass.
Idag ligger stora delar av Baltimores stålindustrier och bilindustrier och varvsindustrier och hamnindustrier som rostande forntidslämningar kring de en gång välmående arbetarstadsdelarna Dundalk och Sparrows Point vid randen av Chesapeake Bay och sjövägen till världen. För några år sedan gick ståljätten Bethlehem Steel Corp omkull, och företaget som tog över konkursboet, International Steel Group, ISG, har inte oväntat erbjudit färre jobb till lägre löner och sämre villkor. Precis som de flesta av de nya företag som etablerat sig i ruinerna av de gamla.
I ett slitet köpcenter längs Dundalk Avenue finns numera i stort sett bara en lågprisaffär, Box’n Save, och en pantbelåningsaffär, ”Fast Cash Pawn. Most anything of value. Open 7 days a week”. Någon kilometer därifrån längs samma en gång pampiga aveny står en stor byggnad med en stor amerikansk flagga och texten United Steel Workers of America. På den stora parkeringsplatsen utanför är det nästan tomt.
Är det bara den kreativa förstörelsen som än en gång gjort sitt? Är samhällen som Dundalk och Sparrows Point ofrånkomliga och i grunden nödvändiga lämningar i den amerikanska ekonomins rastlösa produktion av nya tillfällen, opportunities, för ständigt nya människor med två tomma händer?
I så fall måste frågan ställas vad det betyder att de nya tillfällen som idag erbjuds dessa människor genomgående tycks bli sämre och osäkrare och porten till medelklassen därmed smalare. 
Seble Dawit som bor på rätt sida om Eutaw Street i Baltimore är biträdande professor i fredsstudier vid Goucher College och ett levande exempel på det amerikanska samhällets förmåga att producera framgång för en svart kvinna född i Etiopien av etiopiska föräldrar. Seble Dawit är naturligtvis exceptionellt begåvad och utbildad i både USA och England och har i flera år arbetat som människorättsadvokat i Afrika och har följaktligen sett en del i sitt ännu unga liv. Men när hennes Volvo passerar ännu en knivskarp gräns mellan två världar mitt i centrala Baltimore säger hon sig inte i något annat land ha sett en sådan hjärtskärande kontrast mellan fattigdom och överflöd.
– Vad vi håller på att skapa mitt ibland oss, säger Seble Dawit, är en underklass som inte längre är en del av samhället. 
I Baltimore ligger tredje världen numera runt hörnet.
Gjorde den det förut? 

Jag har alltid förknippat amerikaner med hopp och energi. Också när det verkar gå åt helvete för dem rent individuellt är amerikaner i regel hoppfulla eller i varje fall inte uppgivna. Vad jag likväl har börjat fråga mig är om inte ett läge nu hotar att uppstå där hopp och erfarenhet glider isär tillräckligt mycket för tillräckligt många amerikaner för att den individuella hoppfullheten ska omvandlas i individuell uppgivenhet – eller i social vrede. 
– Nej, det kommer inte att ske, säger strategiexperten och samhällsdebattören Edward Luttwak, som för några år sedan skrev en provokativ bok om den globala turbokapitalismen och dess sociala konsekvenser, och med vilken jag över en sen kvällssushi i Washington DC diskuterar de just pågående strejkerna mot walmartiseringen av livsmedelshandeln.
– De som strejkar kommer att gå hem var och en till sig och absorbera smällen, klara sig på mindre pengar och utan sjukförsäkring och utan barnomsorg och hoppas att ett bättre opportunity snart ska uppenbara sig för dem eller deras barn. 
– Det här samhället är inte gjort för misslyckanden.
Jag tar en bit till av den utsökta sushin på den exklusiva restaurangen vid Wisconsin Avenue, omgiven av framgångens köpstarka män och kvinnor, och försöker begrunda innebörden av ett sådant påstående. 
– Egentligen borde vi deportera dem som inte har lyckats efter tre generationer, tillägger Luttwak sarkastiskt. 
Nej, Amerika är inte gjort för misslyckanden. Amerika är gjort för framgångar. 
Det är därför frågan om tillståndet för den amerikanska drömmen är så viktig.