Kolumn DN 2003-08-08

Den betydelselösa politiken

DET ÄR ETT MINST sagt förvånande drama som nu utspelar sig inför den svenska folkomröstningen om euron den 14 september. Jag talar inte om folkomröstningen som sådan, som visserligen också är förvånande eftersom vi redan 1994 folkomröstade om det vi nu ska folkomrösta om (vi sa den gången ja till både EU och EMU), utan om det faktum att fyra ministrar i den socialdemokratiska regeringen, däribland vice statsministern och näringsministern, driver en aktiv folkomröstningskampanj mot sin egen regeringschef, sin egen regering, ja faktiskt också mot sitt eget partis officiella ställningstagande i eurofrågan. 
Vi talar här inte om en liten skitfråga där det inte spelar så stor roll vad regeringens ministrar tycker och tänker. Vi talar om en fråga som, med Göran Perssons ord i riksdagen den 28 maj, ”kommer att avgöra mina barns och barnbarns framtid”. Vi talar om ett viktigt vägval för svensk politik och ekonomi. Vi talar om ett viktigt vägval för den europeiska union som vi är fullvärdiga medlemmar av, och vars ekonomiska och politiska framtid därmed är vår, och vars framtid därmed är beroende av vad vi som fullvärdigt medlemsland beslutar oss för. 
Ett Sverige som först sagt ja och sedan säger nej (och det därmed blir högst oklart vad Sverige sagt ja till) är inte bra för unionen och därmed inte heller för Sverige eftersom Sverige är en del av unionen och så har tänkt sig förbli. Åtminstone har ingen ännu öppet sagt att konsekvensen av ett svenskt nej till euron bör bli ett svenskt utträde ur unionen. Det är visserligen ingen hemlighet att de två partier med vilka den socialdemokratiska minoritetsregeringen samarbetar i riksdagen har EU-utträde på sitt program, vilket även det är förvånande med tanke på hur centralt EU-medlemskapet är för den svenska regeringens politik, men inte på långt när lika förvånande som att det sitter fyra ministrar i regeringen som inget hellre vill än att regeringen förlorar folkomröstningen om euron och därmed sin trovärdighet både inåt och utåt och därmed sin förmåga att regera väl.

DET POLITISKT RIMLIGA hade naturligtvis varit att ministrar med en så avvikande syn från sin egen regering på vad som är bra för våra barn och barnbarn omedelbart ombads lämna regeringen eller lämnade den frivilligt. Det hade åtminstone varit den givna konsekvensen av en så öppen och djup regeringsspricka i vilket annat land som helt. 
Anledningen till att det inte är en given konsekvens i Sverige är naturligtvis att partiet då skulle spricka. Det är naturligtvis också anledningen till att regeringspartiets ungdomsförbund, SSU, på sin kongress kom fram till det likaledes förvånande ställningstagandet att inte ta ställning i folkomröstningskampanjen, att varken kämpa för ett ja eller för ett nej, att ställa sig vid sidan av och titta på. 
Jag skriver ”naturligtvis” eftersom detta är vad vi sedan länge lärt oss att förvänta i svensk politik. Att det socialdemokratiska partiets sammanhållning är det allt övergripande politiska målet. Eller snarare, att inget politiskt mål får tillåtas bli viktigare än partiets sammanhållning. 
Det är för att hålla samman partiet som vi nu folkomröstar i en fråga som vi redan folkomröstat i. Det var för att hålla samman partiet som vi en gång folkomröstade om kärnkraften (där partiets sammanhållning säkrades med ett tredje folkomröstningsalternativ i vilket vi kunde både avveckla kärnkraften och ha den kvar, vilket har medfört att vi tjugo år senare fortfarande inte vet vad vi ska göra med kärnkraften). 
Jag har förståelse för betydelsen av politisk makt och jag tycker inte det är fel att så långt möjligt slå vakt om enigheten och styrkan i ett parti som i sextio av sjuttio år har lyckats inneha den politiska makten. Vad jag inte har förståelse för är den politiska makten som självändamål. Vad jag tycker är fel är när inget politiskt mål anses vara värt att sätta makten på spel för eller avgå på eller, ja faktiskt, riskera partiets enighet på. 
Om ett ungdomsförbund avsäger sig möjligheten att agera i en fråga som kan avgöra framtiden för våra barn och barnbarn, vad ska man då med ett ungdomsförbund till? Eller med en politisk organisation över huvudtaget?
Och vilken auktoritet har en regering vars medlemmar så uppenbart tycker det är viktigare att sitta kvar vid makten än att ta de personliga konsekvenserna av sin politiska övertygelse i en fråga av avgörande betydelse för våra barn och barnbarn? Ja, vars chef såvitt jag förstår har tänkt sig att lugnt sitta kvar och regera vidare som inget hänt (med stöd av två EU-fientliga partier) i den händelse folkomröstningen skulle gå hans övertygelse emot?

NÄR INGEN personlig övertygelse får någon politisk betydelse förlorar politiken sin betydelse. En förklaring till att vi så lite diskuterar konflikten mellan skilda politiska mål i eurovalet är att konflikten mellan skilda politiska mål blixtsnabbt har förvandlats till knappologiska strider om skilda tekniska och ekonomiska kalkyler för att uppnå samma mål (demokrati, tillväxt, full sysselsättning, fred, etc) och därmed till vad vi brukar kalla ”sakfrågor” och därmed till frågor som man med varm hand kan överlämna åt experterna att räkna på och därmed till frågor som ingen politiker ska behöva ta det personliga ansvaret för. 
De fyra ministrarna borde inte bara ha avgått ur regeringen. De borde också ha tagit de politiska konsekvenserna av sitt ställningstagande, lagt fram en annan vision av Sveriges framtid, en annan syn på vad som är bra för våra barn och barnbarn, formulerat ett annat ja. 
Ett nej till euron är nämligen ett ja till en annan framtidsstrategi för Sverige, till en annan politik, rimligen också till en annan regering. 
Om detta borde resten av folkomröstningskampanjen handla.