Krönika i Godmorgon världen 8.7.2012

Vinst och förpliktelse

-----------
Om varför offentligfinansierad välfärd inte ska drivas av vinst
------------

Häromveckan publicerades en opinionsundersökning som visade att en massiv majoritet av svenska väljare är emot privata vinstuttag i den offentligfinansierade välfärden. Åtta av tio tycker att vinsterna ska återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Också en massiv majoritet av borgerliga väljare tycker så.  63 procent, närmare bestämt, två av tre. 
Är det någon som är överraskad? 
Förutom regeringen och socialdemokraterna förstås.
Är inte det enda som överraskar i den här frågan, nästan alla partiers långvariga politiska låsning i den här frågan. 
Att det fram tills nu helt enkelt inte har gått att på allvar ifrågasätta den mest radikala privatiseringen av offentligfinansierad välfärd i hela västvärlden, ett system där vemsomhelst, av vilka skäl som helst, och med rätt att disponera vinsten hursomhelst, har rätt att starta en skola eller en vårdcentral eller ett äldreboende – med skattebetalarnas pengar. 
Med undantag för striden om privatiseringen av fullskaliga akutsjukhus har det i stort sett rått politisk enighet om ett systemskifte som helt förutsägbart skulle lägga allt större delar av vården, skolan och omsorgen  i händerna på vinstdrivna företag och företagskoncerner. 
Privatiseringens finstilta detaljer var det kort sagt ingen som brydde sig om. Eller hade tid att bry sig om. Snabbt skulle det gå. Och fint skulle det bli. Effektivitet, valfrihet, kvalitet. Någon däremot?
Och plötsligt var det fritt fram för snart sagt vilka företagsformer som helst att omvandla det ena efter andra välfärdsområdet till ett affärsområde. 
Vad få riktigt förstod när det begav sig, var att Sverige hade gått längre än något annat land i privatiseringen av offentligfinansierade verksamheter. Inte i något annat land hade driften av offentligfinansierade skolor och sjukvårdsinrättningar i så hög utsträckning anförtrotts åt marknaden. Inte i något annat land hade elever och patienter i så hög grad förvandlats till kunder och investeringsobjekt. Peter Tillbergs berömda målning av en skolklass från 1972, ”Är du lönsam lille vän?”, fick i Sverige en högst konkret innebörd. 
Ett vanligt (och ofta medvetet) missförstånd i debatten är att de som motsätter sig vinstdrift i välfärden motsätter sig vinst. Företag kan mycket väl gå med vinst utan att drivas av vinst. Vinst kan vara ett mått på en verksamhets effektivitet och ändamålsenlighet och vinsten kan som sagt återinvesteras i verksamheten för att göra den bättre. 
Att drivas av vinst däremot är att söka maximal avkastning på investerat kapital vilket är något helt annat. Problemet med välfärdsföretag som drivs av vinst är inte att de gör det utan att de gör det i verksamheter där vinst som drivkraft riskerar att göra mera skada än nytta. 
Den fråga som därmed måste ställas är var och hur vi drar gränsen mellan verksamheter som med fördel kan drivas av vinst och verksamheter som måste drivas av annat. 
Själv drar jag den gränsen vid verksamheter som är oundgängliga för att bevara och upprätthålla det mänskliga samhällets behov av generationsöverskridande förpliktelser. 
Vi vårdar inte våra sjuka och tar inte hand om våra gamla för att det lönar sig utan för att vi måste. 
Det är det som är skillnaden mellan produktion av lastbilar och produktion av exempelvis sjukvård eller äldreomsorg. Skillnaden mellan produktionen av något som med fördel kan regleras av tillgång och efterfrågan på en marknad och produktionen av något som i längden inte kan det, eftersom det i sista hand är produkten av en förpliktelse.
Jag tror att det är ungefär så som dom åtta av tio väljare känner och tänker när dom nu kräver att välfärdens vinster ska gå tillbaka till välfärden.
Vinster kommer och går, men förpliktelsen består.