Kommentar DN-kultur 2004-03-23

Förödmjukelsen av en fiende

Det är något djupt problematiskt med en stat som systematiskt mördar sina fiender från helikopter. Ahmad Yassin var otvivelaktigt Israels fiende. Den rörelse han andligen inspirerade (och som Israel en gång understödde) var inte bara emot Israels ockupation av Gaza och Västbanken utan emot Israel som sådant. Och i takt med sin fortgående islamistiska radikalisering, alltmer emot judar som sådana. Och i takt med sin fortgående politiska och militära förödmjukelse, alltmer benägen till hatdrivna och dödsföraktande aktioner. 
Kort sagt, en fiende som man inte kan besegra eller ens försvaga med ett aldrig så välplanerat mord från en helikopter. En fiende som man med ett sådant mord bara ytterligare förödmjukar och gör ännu mera hatdriven och dödsföraktande, vilket bara ytterligare förstärker det politiska och psykologiska belägringstillstånd som Israel sedan tre år befinner sig i, vilket ytterligare stärker uppslutningen bakom en extremistisk regering som är i full färd med att förvandla Israel till en muromgärdad garnisonsstat. 
Den enda rationella kalkyl som jag kan finna bakom Israels strategi att systematiskt mörda utvalda Hamasledare från helikopter, i synnerhet en religiös symbolfigur som Ahmad Yassin, är att förvandla en lösbar nationell konflikt till ett oförsonligt religiöst krig och därmed ytterligare öka den judiska uppslutningen bakom regeringen Sharons garnisonsstat, vilket tyvärr är den kalkyl som jag tror ligger bakom strategin. 
Vad som ligger i strategins förlängning orkar jag inte ens tänka på.
Det är naturligtvis problematiskt med en stat som systematiskt mördar folk oavsett metoden och avsikten. Stater förväntas inte mörda. Stater förväntas inte agera terrorister. Stater förväntas följa lagar, såväl sina egna som världssamfundets. Israeliska mordpatruller är ingen legitim företeelse i någon form eller i någon del av världen.
Men statsmord från helikopter markerar därutöver den totala kontrollen och den totala överlägsenheten och den totala likgiltigheten (för de ofrånkomliga "kollaterala" offren) och därmed den totala förödmjukelsen.
Vem kan längre bli förvånad över följderna?