Israels självmordspolitik
NÄR JAG under några år i början på sextiotalet bodde i Israel vallfärdade alla skolungdomar till Massada, den svårintagliga fästning i öknen väster om Döda Havet där ett tusental judiska män, kvinnor och barn, år 73 e Kr valde att begå kollektivt självmord istället för att besegras och tillfångatas av sina romerska belägrare. Den samtida historikern Flavius Josefus betecknade invånarna i denna sista kvarvarande motståndsficka i det judiska upproret mot romarna som en sekt av religiösa och politiska fanatiker (sikarier) – templet var ju redan förstört, Jerusalem redan erövrat och kriget redan förlorat – men skildrar likväl deras öde med inlevelse och empati.
Massada har förblivit en högst officiell men djupt tvetydig symbol för staten Israel. Å ena sidan den plats där tusentals israeliska rekryter årligen svär trohetseden mot nationen under fältropet ”Massada skall aldrig åter falla”. Å andra sidan den plats som mer än någon annan symboliserar de katastrofala följderna av en överlevnadsstrategi baserad på isolering, barrikadering och kompromisslöshet.
För en tid tycktes soldateden vid Massada kunna förenas med en strategi baserad på kompromisser, försoning och fred, men de senaste åren har det blivit allt tydligare att den strategi som Massadas nutida ledare har slagit in på är samma strategi som för snart tvåtusen år sedan ledde till belägring, nederlag och undergång.
Med all sannolikhet kommer vår tids Massada att hålla stånd betydligt längre eftersom det är betydligt bättre rustat och betydligt starkare befäst och för närvarande har stöd från vår tids mäktigaste militärmakt, men för varje dag som går undergräver staten Israel genom sina handlingar och sina uttalanden de politiska och territoriella förutsättningarna för en långsiktig kompromiss med sin arabiska omgivning och därmed förutsättningarna för sin överlevnad som judisk stat eftersom den arabiska omgivningen inte kan utestängas med en aldrig så hög och massiv mur eller omintetgöras med aldrig så egenmäktiga insatser av väpnat våld och territoriell kolonisering.
KORT SAGT, tiden rinner ut för varje alternativ till självmordsstrategin från Massada. För Ariel Sharon och hans extremnationalistiska bundsförvanter i den nuvarande israeliska regeringen har det tyvärr aldrig funnits någon annan strategi. I deras värld har Israel alltid varit och kommer alltid att förbli omgivet av eviga fiender och kan därför bara överleva genom att vara mäktigare än dem, vilket Israel bara kan vara genom att förbli en till tänderna befäst judisk garnisonsstat, ju större desto bättre. Varje eftergift är i denna paranoida strategi ett tecken på svaghet, varje kompromiss ett steg mot nederlag, varje fredsinvit en förberedelse till svek. Den enda fred denna regering accepterar är de maktfullkomligas fred med de maktlösa och den enda mänskliga drivkraft den erkänner är rädslan. Rädslan hos ockupanterna, rädslan hos de ockuperade, rädslan hos judarna.
Ju mer rädsla som härvid kan produceras desto större uppslutning bakom Massadas nutida befälhavare. Palestinska terrordåd och antisemitisk propaganda spelar dem naturligtvis rakt i händerna och de ägnar sig följaktligen bekymmerslöst åt att stimulera bådadera. Det förra genom en ockupation som systematiskt producerar förödmjukelse, hat och hopplöshet vilket är en pålitlig grogrund för desperat våld. Det senare genom att systematiskt undergräva gränsen mellan Israelkritik och judehat.
Det är sant att judehatet i världen ökar men det är också sant att ledarna i Massada inte har någonting emot det och inte heller drar sig för att underblåsa det. Deras mål nu som förr är att all världens judar ska skrämmas att bege sig till Israel där deras nationella och religiösa öde slutligen ska fullbordas.
DETTA RÅKAR tyvärr också vara ett mål som till punkt och pricka delas av den inflytelserika väckelsekristna högern i USA, som tror att judarnas återvändande till det heliga landet förebådar den sista striden vid Harmagedon och Jesu återkomst och som därför understödjer Israels extremaste politiker och mest fanatiska bosättare eftersom dessa snabbast och effektivast påskyndar Guds plan. Det är i det syftet som Livets Ords Ulf Ekman, intimt förbunden med den väckelsekristna högern i USA, har byggt upp en stor verksamhet i Israel varifrån han bland annat bedriver Operation Jabotinsky (efter grundaren av det parti som idag leds av Ariel Sharon) med uppgift att förflytta så många judar som möjligt från Ryssland till Israel.
Med George W. Bush har denna väckelsekristna höger av allt att döma fått sin första president i Vita Huset och undan för undan en Mellanösternpolitik som oroväckande väl spelar såväl Mississippis som Massadas fanatiker i händerna.
DEN SOM SÖKER rationella motiv bakom denna politik söker naturligtvis förgäves. Ariel Sharon drivs av tron på den eviga segern och George W. Bush av tron på den sista striden, vilka båda måste karakteriseras som djupt irrationella drivkrafter. Med president Bushs erkännande av Israels ockupationspolitik raseras snabbt de territoriella förutsättningarna för den tvåstatslösning som hade kunnat bilda en försoningens bro mellan Massadas judiska invånare och den arabiska värld som ofrånkomligen inringar dem.
Om femton år kommer palestinierna att vara i majoritet i det område som Israel behärskar och ockuperar. Israels styrande extremister må planera att driva bort så många som möjligt av dem och spärra in resten i muromgärdade, bantustanliknande, områden, men det samhälle de därvid skapar kommer alltmer att likna en isolerad befästning i öknen, sammanhållet av rädsla, byggt på murar och styrt av fanatiker.
Att detta är vägen till kollektivt självmord behöver man inte läsa Flavius Josefus för att inse.