Krönika i Godmorgon världen, Sverige Radio P1, 28 januari 2018.

en galen miljö

I filmen Falling Down fastnar en man i en bilkö på en motorväg i Los Angeles och blir galen. Mannen som spelas av Michael Douglas är väl inte helt balanserad redan som det är, det framgår snart, men det är i bilkön allt brister.

Den yttre galenskapen och den inre förenar sig. En medelålders vit man i skjorta och slips kliver ur sin bil och in i ett inferno av avgaser och uppdämda aggressioner, sina egna och andras, på jakt efter en värld som inte längre finns – och den ena galenskapen leder till den andra.

Filmen kom för tjugofem år sedan, och jag kan efter ett kort gästspel på Los Angeles motorvägar meddela att vad gäller den yttre galenskapen så har tillståndet om möjligt förvärrats. Bilarna har i varje fall inte blivit färre och de tio- eller tolvfiliga bilköerna med hundratusentals människor på väg till eller från jobbet eller för att handla eller vadsomhelst, oftast en människa i varje bil, ringlar sig miltals och timtals varje dag, när de inte står helt stilla, och det enda förvånande är att inte fler blir galna och kliver ur sina bilar och försöker stoppa världen de kört fast i.

Det är sant att Kalifornien gått i spetsen för några av de tuffaste miljö- och klimatreglerna i USA och kanske i världen, och att man i det avseendet är ett undantag och ett föredöme i Trumps Amerika. Men det är också sant att Kalifornien, med den sjätte största ekonomin i världen mätt i BNP, på område efter område gått längst i att exploatera och tära på den sköra miljö man lever i och av.

Inte minst det senare.

Stora delar av Kaliforniens frukt- och grönsaksproduktion, den i särklass största i USA, ligger i områden som klimatmässigt är att betrakta som öken. När jag för någon månad reste längs mil efter mil av snörräta mandelträdsodlingar i den hårt konstbevattnade San Joaquin-dalen i centrala Kalifornien, noterade jag att många av odlingarna var nyplanterade – och detta efter flera år av extrem torka och sinande vattentillgångar.

Efteråt får jag veta att marken under mandelträden på sina ställen sjunkit ihop med upp till en halvmeter på bara några år i takt med att grundvattenreserverna tömts.

Idag lönsamma mandelodlingar, i morgon öken – så ser den galna kalkylen ut.

Någon kalkyl för biltrafiken i Los Angeles kan inte finnas, inte ens en galen kalkyl. Kaliforniens allt hårdare miljö- och utsläppskrav har inte hindrat att antalet bilar på motorvägarna växer år från år, och trafiken och bilkaoset med dem, och de sociala, ekonomiska och psykiska kostnaderna för de miljoner människor som varje dag sitter fast i dem. De har heller inte kunnat förhindra att det hälsovådliga dis som kallas smog nu återigen allt oftare lägger sig över Los Angelesområdet, förra året under 145 dagar vilket var 30 dagar fler än 2015.

En kalkyl verkar galen också här.

I varje fall har det inte blivit som det var tänkt.

Någonstans läser jag att självstyrande bilar skulle kunna vara svaret på problemet med bilköerna, att algoritmer på något sätt skulle köra bil så pass mycket smartare än människor att några köer aldrig skulle behöva uppstå.
Eller att det skulle finnas en teknologisk fix också på problemet med mandelodlingar i områden med för lite vatten.
Eller på problemet med torkan och skogsbränderna och allt annat som tycks vara följden av en pågående och djupgående klimat- och miljöförändring.
En teknologisk fix är en lösning som befriar människan från behovet av att anpassa sin livsstil till klimatet och miljön.

Kalifornien är de teknologiska fixarnas förlovade paradis, eller i varje fall den plats på jorden där förutsättningarna för att producera dem är de allra bästa.   
Men på det slags problem där lösningarna envisas med att vara beroende av människans förmåga att anpassa livsstilen till de yttre villkoren, finns såvitt jag kan se ingen annan fix än att försöka göra anpassningen politiskt och mänskligt möjlig.

I en stillastående tolvfilig bilkö i Los Angeles, eller längs mil efter mil av nyplanterade mandelodlingar i torkans och vattenbristens Kalifornien, är det lätt att se hur svårt det kan vara ­– och hur galet det kan bli.