Kolumn i DN 4 april 2002

Dödsdansen i Mellanöstern

Självförintelsens logik är både skrämmande och fascinerande. Skrämmande, eftersom logiken saknas. Det är inte logiskt att den som kan välja liv och framtid väljer död och självförintelse. Fascinerande, därför att vid en viss punkt bli självförintelsen likväl logisk.

Händelsen A leder till händelsen B som leder till händelsen A+ som leder till händelsen B+ som leder till självförintelse. Hela omvärlden kan stå vid sidan av och påpeka att det inte är logiskt att förinta sig själv, att i stället för A och B bör ske C, men omvärldens logik biter inte på logiken i en värld styrd av A och B.

Jag känner vagt till att vissa djur ibland dödar sig själva och de sina. Några äter upp sin egen avkomma, and-ra äter upp sin partner, åter andra tågar ut i havet och dränker sig. Till allt detta lär dock finnas darwinistiskt logiska förklaringar. Att enskilda människor ibland finner det logiskt att ta livet av sig är också förklarligt om än beklagligt. Den logiska utmaningen uppstår när hela mänskliga samhällen väljer självförintelsens logik framför självbevarelsens.

Den pågående dödsdansen i Israel- Palestina är en sådan utmaning. Det finns ingen seger att vinna i detta hämndens och våldets pas-de-deux, oavsett vilka illusioner parterna själva må ha om den saken. Det finns inget scenario där det ena samhället kan överleva på ruinerna av det andra. Det palestins-ka samhälle som inte längre anser sig ha någonting att förlora har förmågan att dra Israel med sig i djupet. Det israeliska samhälle som ännu tror sig ha allt att vinna på att låta palestinierna förlora allt (också hoppet), kommer snart inte att ha någonting värt att vinna.

VILKA HÄNDELSER A och B som utlöst dessa självförintelsens piruetter är ointressant. Ju mer jag lär om historiens sinkaduser, om alla dessa tillfälligheter som utlöst både krig och revolutioner, desto mer ödmjuk blir jag inför uppgiften att förstå och förklara varför A hände i stället för C, och varför B följde på A.

Klart är att Ariel Sharon aldrig accepterat tanken på en självständig palestinsk stat vid sidan av Israel, att han medvetet strävat efter att försvaga och förinta det palestinska självstyre som haft en sådan stat som mål och att en rad av de händelser som utlösts av och under hans styre måste ses mot denna bakgrund.

Med tanke på de självförintande effekterna av dessa händelser är jag numera beredd att beteckna Sharon som en nationell självmordsbombare - en ledare beredd att offra ett existerande samhälle för en ideologisk fantasi.

Självförintelsens logik är kortsiktig och självförstärkande. Självbevarelsens logik är långsiktig och lättraserad. Vad som nu krävs är att självbevarelsens logik ges en chans att bryta självförintelsens logik, att en yttre makt går emellan dödsdansens parter, att ett säkerhetsmässigt och politiskt andrum etableras där självbevarelselogikens spröda plantor av samarbete och förtroende ges tid att växa upp till folkligt accepterade politiska lösningar och institutioner.

DET ÄR INGEN mening att sticka under stol med vad slags makt som krävs. Vad som krävs är en makt med militära muskler, ekonomiska resurser och politisk tyngd. Det är heller ingen mening med att hymla om vad den makten heter. Den heter USA. Den borde naturligtvis heta FN, men utan USA inget FN, i varje fall inget FN att räkna med.

Tills vidare betraktas blotta tanken på någonting mer än en symbolisk yttre insats som fullständigt orealistisk, oavsett om insatsen sker i USA:s eller FN:s namn. Det första hindret är att Israel aldrig frivilligt kommer att underkasta sig en yttre makt.

Det andra hindret är att den enda makt som möjligen skulle kunna tvinga Israel att göra det numera leds av en president som i allt väsentligt tycks dela den israeliska regeringens syn på vad som är logiskt. Sedan George W Bush började dela in världen i terrorister och antiterrorister har han uppenbarligen övertygats om att han och Sharon rider i samma uppbåd - mot samma fiende. Hans odelade förståelse för Sharons "kamp mot terrorismen" har parats med en allt öppnare aversion mot Yassir Arafat och det pale-stinska självstyret. Lika lite som han tycks inse de potentiellt självdestruktiva konsekvenserna av ett gränslöst och ändlöst militärt krig mot "terrorismen", lika lite tycks han inse att Sharon just nu är i full färd med att gräva den israeliska demokratins grav.

ATT SJÄLVFÖRINTELSENS LOGIK tills vidare fått fäste också i Vita huset bådar illa för Mellanöstern. Om den gemensamma israelisk-amerikanska utgångspunkten är att Israel genom en hämningslös "upprensningsaktion" i palestinska städer och flyktingläger ska kunna stoppa terrorn och vrida den politiska klockan tillbaka till tiden före Oslo, lär sanningens minut inte låta vänta på sig. Fem miljoner israeliska judar kan inte militärt underkuva och kontrollera tre och en halv miljoner palestinier, i synnerhet inte sedan hela världen bejakat deras rätt till en egen stat. Det palestinska samhället kan inte brytas ner med mindre än att Israel bryter ner sig självt.

Det finns i både Israel och Palestina krafter som fortfarande orkar motstå självförintelsens logik. Som outtröttligt lägger fram evakueringsplaner, icke-våldsstrategier och samarbetsprojekt, som modigt ställer sig i extremismens väg, som i dessa dagar utgör det vaga men enda hoppet om en vändning (logga gärna in på http://www.gush- shalom.org/english/index.html.) Det är hög tid att EU lyfter fram dessa krafter i rampljuset, ger dem prestige och stöd, backar upp deras krav på ett internationellt ingripande i Mellanöstern - innan också de mals ner i dödsdansens destruktiva spiral.

Detta får inte bli ännu en skammens vår i Europa.