Kolumn DN 2003-10-12

Ett nederlag för demokratin

Jag har hört sägas att det var demokratin som segrade när femtiosex procent av svenskarna röstade nej till euron. Ja, demokratin sades ha segrat alldeles särskilt mycket eftersom en så överväldigande majoritet av svenskarna röstade nej till något som en så överväldigande majoritet av deras valda representanter i riksdagen annars skulle ha röstat ja till. En representativ demokrati hade segrat över en icke-representativ, fick man förstå.
Jag vill härmed hävda motsatsen. Det var inte demokratin som segrade i folkomröstningen den 14 september, i synnerhet inte den representativa demokratin vars grundläggande institutioner (partier, riksdag, regering) var de som besegrades. 
Det som segrade var frikopplingen av makt från ansvar. Det som segrade var frikopplingen av demokratins institutioner från folkets opinioner. Det som segrade var förvisso också ett slags folkvilja. 
Men det som förlorade var demokratin. Demokrati betyder folkstyre, inte folkvilja. Demokrati är ett styrelseskick, inte en viljeyttring. Folkomröstningar är viljeyttringar. Folket yttrar sin vilja utan att behöva ta sitt ansvar för styret. Ansvaret för styret ligger kvar hos de demokratiskt valda politiker och institutioner som folkviljan i denna folkomröstning desavouerade. Att det var politikerna själva som utlyste folkomröstningen eftersom de inte kunde eller ville ta sitt ansvar för styret, gör inte demokratins sak bättre. 
I mina ögon skulle det ha varit bättre för demokratin om folkets valda styre efter ett så stort nederlag i en så stor fråga hade avgått och utlyst nyval. I varje fall skulle sambandet mellan folkvilja och folkstyre, mellan makt och ansvar, ha blivit tydligare. 
Nu låtsas alla som om inget har hänt. Det är inte bra för demokratin.

Demokratin förutsätter inte bara att något slags folkvilja kan artikuleras utan också att den kan omsättas i verkningsfulla beslut under politiskt ansvar. Ett aldrig så samstämmigt beslut som inte har någon verkan är inte demokratiskt utan meningslöst. Ett aldrig så samstämmigt beslut som ingen kan göras ansvarig för är inte demokratiskt utan rättslöst. Demokratin förutsätter ett samband mellan vision och verklighet, löfte och handling, makt och ansvar. Den förutsätter kort sagt representativa institutioner som under politiskt ansvar kan fatta beslut med verkan. 
I folkomröstningen om euron fattades ett beslut med verkan men utan ansvar. De som röstade nej visste på förhand att de inte skulle behöva ta politiskt ansvar för sitt nej. Den statsminister som för våra barns och barnbarns skull hade uppmanat oss att rösta ja hade på förhand lovat att ta det politiska ansvaret också för ett nej. Ingen nejsägare kommer därmed att tvingas ta politiskt ansvar för, än mindre försöka genomdriva, de uttalade eller outtalade löften och förhoppningar om ett mera självstyrande och demokratiskt Sverige som låg gömda i detta nej. 
I just dessa löften och förhoppningar gömmer sig mitt andra argument för att detta nej var ett nederlag för demokratin. Det tycks nämligen till stora delar ha varit ett nej byggt på föreställningen att vi får mer demokrati om vi fattar fler beslut på nationell nivå; i regering, riksdag och Riksbank. Det är en till synes rimlig föreställning som bortser från det faktum att vi på nationell nivå fattar allt fler beslut med liten eller ingen verkan. Att nationella politiker allt oftare upplevs lova runt och hålla tunt beror inte i första hand på bristande moral utan på bristande makt. 
Detta har inte huvudsakligen att göra med att vi frivilligt har lämnat ifrån oss nationell makt till utomnationella krafter och institutioner, utan med att nationell makt stadigt lämnat nationen utan att be om lov. Nationella politiker må fatta aldrig så demokratiska beslut om hur det svenska samhället bör vara ordnat, men de flesta av dem vet att villkoren för det svenska samhället i allt högre grad påverkas av krafter som överskrider nationsgränserna. EU är inte orsaken till den nationella demokratins försvagning (icke-EU-landet Norge har i en färsk maktutredning redovisat samma nationella försvagning). EU är ett ännu ofärdigt försök att återförena demokrati med makt, vilket bara kan ske om demokratin lyckas följa makten över nationsgränsen.

Vi behöver följaktligen inte gå till Bryssel för att leta efter demokratiunderskott. Det räcker med att gå till något av de allt fler områden i det svenska samhället där beslut och verkan, löfte och handling, makt och ansvar glider isär utan att någon tycks kunna göra något åt det. Ena dagen är det psykiatrin, andra dagen är det äldreomsorgen, tredje dagen är det pensionerna eller sjukskrivningarna. Staten skyller på kommunerna och landstingen, kommunerna och landstingen skyller ömsom på varandra och ömsom på staten. Vi producerar ständigt nya verk och myndigheter och ombudsmän för att gentemot varje nyartikulerat missnöje manifestera den nationella politikens handlingskraft, men vad vi i själva verket producerar är ständigt nya monument över den nationella politikens tilltagande maktlöshet. 
Vad ett sådant styre främst utvecklar är vår förmåga att reagera och protestera så att mediernas korta uppmärksamhet och statens otillräckliga resurser tillfälligt förflyttas från någon annans missnöje till vårt eget. Vad det snabbt avvecklar är vår förmåga att artikulera och konstruera lösningar på politiska problem som vi i längden inte kan lösa genom att sätta Svarte Petter i handen på dem som protesterar minst (nyss de psykiskt sjuka). Vi har blivit allt bättre på att säga nej, men allt sämre på att formulera något slags ja. 
Det är inte fel att säga nej till det man är emot, men makt utan ansvar, nej utan ja, folkvilja utan folkstyre, stärker inte demokratin utan försvagar den.