Ur Friare kan ingen vara. Den amerikanska idén från Revolution till Reagan. Norstedts 1991, Bonniers 2004, 2008.
FRIHETENS SLAVERI
Jag darrar för mitt land när jag betänker att Gud är rättvis, och att hans rättvisa inte kan slumra i evighet.
Thomas Jefferson
Spåren som förskräcker
Vill man följa spåren till slaveriets Amerika är det bara att ta sig till Washington DC, köra Independence Avenue österut från Lincoln Memorial mot US Capitol, förbi det berömda flyg- och rymdmuseet, förbi de väldiga ministerierna på södra sidan av the Mall, och ta till höger just där parken nedanför kongressbyggnadens västliga marmortrappa tar vid. Följ sedan skyltarna mot Anacostia, försök undvika de allt större groparna i asfalten, ta av vid Martin Luther King Avenue, och kör två minuter senare rakt in i Amerikas dåliga samvete.
Det första man märker är färgen. Alla svarta människor i USA bor förvisso inte i storstadsgetton, men i storstadsgettot är alla människor svarta. Det skiftar definitivt någonstans på bron över Anacostia River, det förorenade vattendrag som skiljer Washingtons sydöstra stadsdelar från presidenten och kongressen. Bilarna skiftar också, blir rostigare, plåtigare och mer amerikanska. Gatulivet skiftar också. Fler människor flanerar längs trottoarerna, sitter på husens förstutrappor, hänger i gathörnen. Få har bråttom, få har joggingskor annat än som utsmyckning. Affärslivet skiftar också. De exklusiva restaurangerna, de välsorterade snabbköpen, butikerna, bankerna och resebyråerna ersätts av koreanska plexiglasarmerade snabbmatställen, en och annan McDonalds, en och annan affär för begagnade kläder och prylar. Några kvarter vittnar om ambition och visst välstånd, andra och fler vittnar om sociala bombnedslag. Fönstren gapar som svarta hål eller är igenbommade med bräder. Sönderplockade bilvrak, krossat glas och drivor av skräp täcker marken runt omkring. Ungdomar i färgglada modejackor och dyra sneakers hänger i hörnen, en och annan Porsche eller Mercedes smyger genom kvarteren, som månbilar i ett kraterlandskap. Är detta Washington DC, USA:s federala huvudstad? Ja, därborta, alldeles över de svarta fönsterhålen, reser sig Capitols vita marmorkupol i bilavgasernas blå sagoskimmer. Är det verkligen bara två kilometer till världens närmaste, främmande planet?
Jag ska inte dra statistiken igen; om morden, arbetslösheten, familjeupplösningen, de ofullbordade skolgångarna, droghandeln. Bara konstatera att i gettot har allt bara blivit värre med åren. Vad som en gång var ett fattigt men dock samhälle, är idag en krigszon i ett allas krig mot alla. Inga medborgarrättsreformer, ingen framgångsrik svart medelklass, inga krig mot fattigdomen, ingen nymornad amerikansk patriotism har förmått dra in denna svarta underklass i den amerikanska drömmens kretslopp. Sedan sjuttio- och åttiotalen är det fritt fall rakt ner i helvetet. Mord är idag den vanligaste dödsorsaken bland unga svarta män i gettot. De flesta familjer i gettot består idag av en ensam mor på socialbidrag, ett antal fäder cirkulerande mellan arbetslöshet, droghandel, drogmissbruk och fängelse, och ett antal barn i skuggan av dessa fäder. Många av barnen ser aldrig en vit människa. aldrig svarta människor som lyckats i livet, nästan aldrig normala familjer.
Så har det inte alltid varit. Det svarta gettot på fyrtio- och femtiotalen, på rasismens och diskrimineringens tid, var ett rikare samhälle. Svart och fattigt, men rikare. Dar fanns svarta läkare och advokater sida vid sida med svarta fabriks- och diversearbetare, där fanns affärer, teatrar, restauranger, musikklubbar, svarta studiecirklar, svart gemenskap. När gettots portar slogs upp på sextiotalet, när medborgarrättslagarna drev undan de sista resterna av Jim Crow, när revolutionens löften till sist nådde också slavarnas ättlingar, när de som kunde flyttade ut till Amerika gick botten långsamt ur det svarta samhället.
Varför?
I några år sökte jag och fotografen Mats Lund svaret i ett av Anacostias svarta kvarter. De första gångerna vi svängde in mellan de nötta, klottrade tegelhusen vid D Street SE, parkerade våra nyblanka reporterfordon bland bilvrak, tomma däck och glassplitter och kände tiotals synliga och osynliga par ögon följa oss i nacken, ville vi vända om. Den glittrande världen låg bara fem minuter härifrån. Sedan vande sig blicken och tankarna. Vi blev djärvare i vårt beteende, hälsade på grannarna, vågade titta omgivningen i ögonen. Likt en armé upprättade vi en bas på främmande territorium, säkrade ett högkvarter och började rekognoscera terrängen. Högkvarteret var en liten trerumslägenhet längst ner i en av kvarterets slumlängor, egentligen en halvtrappa ner från marknivån. På ytterdörren fanns en dekal med texten Jesus is my Lord och en handskriven lapp med namnet Dupee.
Under de år vi besökte högkvarteret på D Street ökade antalet lås på ytterdörren från ett till tre, bilvraken på gården förökade sig som kaniner, det yttre förfallet kunde registreras månad för månad. Med tiden försvann folk från trapporna där de brukat sitta i solen. Unga pojkar med guldlänkar runt halsen och personsökare i bältet hade tagit över ett område mot gatan nedanför kvarteret. Runt en privatägd fastighet intill hade slagits ett två meter högt stängsel. Ett par mord förövades i en länga på tvärgatan Ridge Road.
Annie Dupee var i fyrtioårsåldern, uppseendeväckande reslig, med färgstarka ansiktsdrag, utstuderad klädsel och stor sångröst. Hon var intelligent, viljestark och religiös. Dessutom var hon ensamstående mor med ansvar för fem barn och ett barnbarn; en familj vingligt balanserande på gränsen mellan överlevnad och social katastrof.
Det hade inte alltid sett så mörkt ut. Maken William var en gång sergeant i armén, familjen stationerades i Europa och Annie hann känna en doft av livet. Så söp och drogade sig William ut ur karriären, övergav sin hustru och så småningom resterna av sin värdighet. Äldste sonen William Jr, som ännu inte hade någon karriär att droga sig ut ur, föll med sin far från ingen höjd alls. 1987 var han ännu möjlig att samtala med, en svag, nedre länk i gettots missbrukarkedja. Två år senare var han mentalt utslagen och irrade en kall februarikväll in på McDonalds vid Minnesota Avenue för att värma sig och tigga tjugofemcentare från gäster. Utan pengar, klädd i trasiga paltor kördes han ut av en beväpnad säkerhetsvakt. Någon minut senare låg vakten, en extraknäckande polis, blödande på marken efter ett skott i magen från sin egen omvridna pistol. William Jr irrade fast sig något kvarter längre bort, dömdes till vård på sluten anstalt och hamnade på det mentalsjukhus, St Elizabeth, som från Anacostias högsta punkt och Washingtons bästa utsikt ruvar över de vita monumenten på andra sidan floden.
Äldsta dottern Dana blev ensamstående mor vid sexton års ålder. Om det är ingenting mer att säga än att det var gettostatistiskt förutsägbart. Nästäldste sonen Thomas kämpade förvisso tappert med dubbeljobb och kvällsstudier, men skaffade sig snabbt flickvän, två barn, bil och stora skulder. Yngsta dottern Cheryl och yngste sonen Michael var oskrivna kort, fast beslutna att ta lärdom och ta sig ut. De kände gatans regler men hade hunnit lära en del om livets. Räckte det?
Annie ville också ut, ut ur »denna livets fallgrop« som hon brukade säga. Hon hade kraften, ambitionen och en bergförsättande gudstro. Varför hade det ändå gått så illa? — Det har med slaveriet att göra, sa Annie själv. Med tiden blev jag benägen att ge henne rätt.
Spåren bakåt leder nästan alltid söderut, i Annies fall till Cheraw, South Carolina. Hennes föräldrahem låg på den sida av järnvägen där de svarta lantarbetarna alltid hade bott, en klunga hus som förgrenat sig med familjeträdet. Två gånger per dygn dånade tågen förbi, och ibland, nar barnen sprang ut och viftade, kunde lokförarna slänga till dem färggranna tidskrifter med bilder från en värld som de knappt visste existerade. På andra sidan rälsen låg Cheraws enda affärsgata, som bortom stoppljusen övergick i en magnifik ekallé. Där låg de vitas villor på rad, inbäddade i magnolior och azaleor, och med svarta tjänare som skötte barn, hushåll och trädgårdar.
Bortsett från att där i längden inte gick att forsörja sig anständigt, var Cheraw otvivelaktigt en trevligare plats än Anacostia. Utanför de små trähusen kunde man odla grönsaker och majs för husbehov, det fanns fisk i floden och höns på sopbacken. Förbindelserna med det vita samhället var reglerade men täta. Man handlade i samma affärer, man gick till samma postkontor och man såg varandra gå i kyrkan på söndagar. I olika kyrkor förstås, men man visste namnet på varandra och ungefär var man stod. Och husen förblev olåsta.
Med jämna mellanrum rämnade dock marken i Cheraw under de svarta. I våg efter våg bröt de upp och drog norrut, först för att rymma undan slaveriet, sedan för att fly undan Jim Crow och fattigdomen, sedan for att slippa statarlivet på bomullsplantagerna (sharecropping), sedan för att slippa arbetslösheten i spåren av jordbrukets mekanisering, sedan för att slippa rättslösheten och de låga lönerna på textilfabriken, sedan för att slippa ensamheten när alla andra hade rest.
I South Carolina är det aldrig långt till slaveriet. Staten koloniserades av slavdrivande sockerplantageägare från Barbados och förblev i nära trehundra år en hårt sammansvetsad och djupt rasistisk oligarki. Här låg sydstatsupprorets politiska och sociala centrum och här härskade, trots det förödande nederlaget i inbördeskriget, en liten klick vita jordägare till långt in på 1900-talet. Så sent som 1948 röstade bara 142 000 av över två miljoner invånare i presidentvalet. Politiskt, socialt och ekonomiskt hade South Carolina då mer gemensamt med en mellanamerikansk bananrepublik än en medlem i Amerikas Förenta Stater. Ända in på sextiotalet levde hundratusentals människor, svarta som vita, på svältgränsen. De svarta fick rösträtt 1965. Ungefär samtidigt fick fattiga vita rinnande vatten och elektricitet.
South Carolinas omvandling till en modern stat genomdrevs på några få decennier. Varje invånare över fyrtio har levt minst två liv. For många av dem bottnar det första livet rakt ner i slaveriet. Och det andra?
I januari 1988 dog Annies mor i Cheraw efter ett liv som tjänstehjon åt de vita. Nästan alla begravningsgästerna var släktingar norrifrån, från Connecticut, Boston och Washington. Banden till Cheraw hade med åren tunnats ut till att nu huvudsakligen bestå av ett par sönderfallande trähus, om vilka de efterlevande inom taktfullhetens gränser sannolikt grälade for fullt. Likvakan ägde rum i kapellet hos Morrisons begravningsbyrå, som hade ingång genom en vitmålad pelarportik direkt från huvudgatan i Cheraw, och som därinne doftade starkt av blommor och rökelse. Kistan låg öppen längst fram, ett ljudband spelade sorgeorgel och kroppen var, som traditionen bjuder, balsamerad och klädd i vitt. Ansiktet låg utslätat och fridfullt. Det gråa håret hade lagts i en ram runt panna och kinder.
Hur många generationer skilde Annies mor från slaveriet? Hon var sjuttiofyra år vid sin död, dvs född 1914. Alltså kunde hennes mor- och farföräldrar ha genomlevt inbördeskriget på 1860-talet, alltså kunde de ha fötts som slavar. Och om inte de, så med all säkerhet generationen före. Fyra eller högst fem generationer skilde Annie Dupee från den tid när svarta i South Carolina fortfarande var egendom och handelsvara. Ingen generation alls skilde henne från den tid när svarta i South Carolina de facto saknade politiska rättigheter. Hon var gammal nog att minnas när det fanns skilda bussar för svarta och vita, skilda restauranger, skilda bänkar, skilda skolor, skilda universitet, skilda framtider.
Hur länge kan ett ont systems förbannelse vila över ett samhälle? Och vilka är dess effekter? På offren. På förövarna.
Åren som skälver
Redan före och under den amerikanska revolutionen var det en spridd uppfattning att slaveriet på sikt måste upphöra. Ingen sa öppet att slaveri var rätt och riktigt, bara att dess avskaffande var problematiskt. »Slaveri är en så fruktansvärd nedvärdering av den mänskliga naturen att själva dess utrotande, om det inte sker med största omsorg, kan bli en källa till mycket ont«, skrev gamle Benjamin Franklin 1789 i ett manifest från den nybildade antislaveriorganisationen The Pennsylvania Society for Promoting the Abolition of Slavery, and the Relief of Free Negroes Unlawfully Held in Bondage.
Under revolutionstiden blev själva uttrycket slaveri så laddat med negativ innebörd, att bara den mest förhärdade kunde undgå att se det moraliskt tveksamma i att köpa och sälja mänskliga varelser. Slaveri var frihetens negation. Slaveri var vad som drabbade människor som inte var vaksamma nog mot despoter och kungar. Slaveri var vad den engelske kungen hade i beredskap för amerikanerna. Slav var redan den människa som inte fick yttra sig över sina skatter. »Vi är slavar«, sa John Adams. »De mest föraktliga av slavar.«
Vad var då en människa som inte fick yttra sig över sitt liv?
För amerikanerna blev den dagliga kontakten med människohandel och kedjeslaveri, med den grövsta tänkbara förödmjukelse av människor, en symbolisk varning om vart det kunde barka hän också med deras frihet. Vad som började med en stämpelskatt kunde sluta i en slavbarack. Friheten var odelad och absolut. Började man nagga den i kanten, var snart hela härligheten borta. Några hetsade så upp sig om slaveriets fasor, att de såg slaveri överallt, utom just runt hörnet på den egna gården. John Dickinson skrev, utan ironi, att slaveriet under England, »där rättvisa administrerades, regeringsmakt utövades och en stående armé upprätthölls på folkets bekostnad och ändå utan deras minsta hörande var den mest eländiga, mest skamliga formen av slaveri«.
Med en sådan retorik gick det naturligtvis inte i längden att låtsas som om koloniernas kamp för frigörelse inte hade med negerslaveriet att göra. Vad var det för mening med att deklarera att »alla människor var födda lika«, om var sjätte människa i Amerika var född med eviga bojor? Slaveriet var en institution som sakta förgiftade själva livsluften i den Nya Världen och som gav hela skapelseakten ett drag av mörk fars. Hur kunde man kalla sig Frihetens Söner och samtidigt personligen äga människor »med exakt samma berättigade krav på frihet«? Det uppenbara hyckleriet blev ett av de engelska lojalisternas bästa argument mot de amerikanska frihetsanspråken. På frågan om slaveriets existensberättigande i den amerikanska republiken fanns nämligen inga acceptabla svar. Revolutionens män försökte inte heller ge några. De flesta av dem krävde öppet att slaveriet skulle avskaffas.
Det bästa uttrycket för den plågsamma paradox som slaveriet måste ha inneburit för många under revolutionstiden kan man finna på en gravsten från 1772 i Concord, Massachusetts (där Emerson och Thoreau senare skulle verka). Den skrevs av en vit man till minnet av en svart:
Here lies the body of John Jack, a native of Africa...
Tho' born in a land of slavery
He was born free.
Tho' he lived in a land of liberty
He lived a slave
[...]
Death, the grand tyrant,
Gave him his final emancipation,
And set him on footing with kings.
Tho' a slave to vice,
He practiced those virtues
Without which kings are but slaves.
Därmed inte sagt att särskilt mycket hände i slaverifrågan. I de norra staterna i New England avskaffades så småningom slavhandel och slavägande, men i södern växte det dåliga samvetet in i samhällsapparaten, grodde fast i väggarna på de eleganta godsen, korrumperade den lokala och federala politiken, förpestade lagstiftningen, underblåste våldsdyrkan och skapade en permanent stämning av rädsla och belägring. Det förhärdade proslaveriet skulle inte våga visa ansiktet förrän några årtionden in på 1800-talet, men med tiden använde man i södern inte längre uttrycket slaveri. Det hette istället the peculiar institution, det särskilda systemet. Slavar betecknades i dagligt tal av sina ägare som »mitt folk« eller »mina tjänare«. I de norra staterna bleknade så småningom principerna i taktisk resignation och politisk pragmatism. Den amerikanska unionens bevarande blev viktigare än människans frigörelse.
Mest fascinerande är att iaktta det dåliga samvetets metamorfoser hos de upplysta gentlemän från Virginia som dels formulerade Amerikas revolutionära etos, dels själva köpte, sålde och fick sin utkomst av slavar. George Washington, Thomas Jefferson och James Madison levde alla på en svindlande smal avsats mellan de revolutionära principernas bergfasta vägg och den ekonomiska välmågans faustska avgrund. Deras skriftliga balansgång genom livet är en inte odelat angenäm läsning.
Om George Washington är mest känt att han i sitt testamente frigav sina slavar, vilket dock skulle ske först efter hustrun Marthas död, eftersom deras frigivning annars, »om än uppriktigt önskad av mig, skulle medföra... oöverstigliga svårigheter». Om hans uppriktighet råder i testamentet inga tvivel. Frigivandet ska, när tiden är inne, ske »utan undanflykter, försummelser eller förseningar, så snart de grödor som för tillfället är i jorden har skördats«.
Det hindrar inte att Washington våren 1786 försökte ingripa mot ett abolitionistiskt kväkarsällskap i Philadelphia som hade stämt en besökande virginisk slavägare, Mr Dalby, inför rätta, för att tvinga fram frigivningen av hans medhavda slav. I ett brev till stadens mäktige man, Robert Morris, skrev Washington: »Om denna sällskapets verksamhet... inte avbryts, kommer ingen människa vars otur det råkar vara att bruka slavar till betjänter att någonsin besöka Staden om de kunna undvika att göra så, ty därigenom skulle de äventyra sin egendom; eller också tvingas stå för den extra kostnaden (vilket inte alltid är möjligt) att skaffa ett annat slags betjänter för resan.«
I Washingtons efterlämnade brev och skrifter finns inte dokumenterat några rasistiska övertoner, inte heller vidlyftiga planer for slavarnas repatriering till Afrika, inte heller funderingar över ett apartheidsystem i Amerika. För att hitta sådant får man gå till den amerikanska frihetens störste symbolgestalt, Thomas Jefferson.
Jefferson hade hundratals slavar. Han byggde sitt Monticello med slavarbetskraft, han drev sina plantager och trädgårdar med slavar, han köpte och sålde slavar, han belönade och straffade slavar. Ett ihärdigt rykte säger att han också hade en slav, Sally Hemings, till älskarinna och att hon födde flera barn åt honom. Som slavägare var han omvittnat humanare än de flesta. Han månade om sina slavars hälsa och välbefinnande, han lät de mest privilegierade av dem lära sig läsa och skriva, han utbildade dem i hantverk, han frigav under sin livstid flera av dem eller lät dem fly ostraffat. Andra mindre gynnade rymlingar jagades dock obönhörligt och straffades. En av dem, en klensmed vid namn Hubbard, pryglades länge och hårt i åsynen av sina arbetskamrater. Andra uppstudsiga slavar såldes helt sonika på slavmarknaden i New Orleans, varvid ofta två problem löstes i ett slag: upprorsandan kvästes och Jefferson fick ett välbehövligt tillskott i kassan. (Fyra påstådda bråkmakare med namnen Billy, Billy, Hercules och Gawen inbringade vid en sådan försäljning 2 000 dollar.) Ett anonymt brev påträffat i Jeffersons kvarlåtenskap vidarebefordrade ett vittnesmål från en gäst på Monticello som en morgon sa sig ha sett Thomas Jefferson personligen prygla en svart kvinna. Kanske kom brevet från en fiende som ville ge näring åt skadliga rykten. Kanske var brevet en välmenande signal från en vän som ville varna för illasinnat tal. Kanske var brevet sant. Ingen vet.
Vad vi med säkerhet vet är att Thomas Jefferson förde noggrann statistik över sina slavars arbete, han kontrollerade deras pålitlighet, han bokförde regelbundet deras ekonomiska värde. Han fruktade, som alla andra virginiska slavägare, för revolter och attentat. När britterna under självständighetskriget lockade slavar med frigivning om de anslöt sig till kungatrupperna, rymde trettio av Thomas Jeffersons slavar. För de flesta av dem förblev det vackra huset på Monticellos topp en värld lika fjärran som det Afrika från vilket de en gång enleverats. Jeffersons arkitektoniska skötebarn, hans monument över den fria människans liv i den nya världen, hans lovsång till en upplyst tids skönhetsideal byggdes på den grövsta av ofriheter. Det var en självmotsägelse som kunde ha kluvit vem som helst mitt itu.
Jeffersons efterlämnade kluvenhet är monumental. Att han avskydde slaveriet som institution står utom tvivel. 1774, två år före revolutionen, skrev han i polemik mot Englands upprätthållande av slavtrafiken, att »den mänskliga naturens rättigheter [har] tillfogats djupa sår av denna ökända verksamhet« och att »avskaffandet av det inhemska slaveriet är det stora önskemålet i de kolonier där det olyckligtvis introducerades i deras barndom«. Han försökte också få in en fördömande passus om slaveriet i självständighetsförklaringen, men den ströks som en eftergift till Georgia och South Carolina.
Sedan börjar komplikationerna. Thomas Jefferson var nämligen också, med våra ögon sett, rasist. Han argumenterade långt och detaljerat om varför negrer sannolikt var sämre rustade än vita. 1785 skrev han: »Ar inte den delikata blandningen av rött och vitt som i olika sammansättningar ger uttryck för våra känslor, att föredra framför den eviga monotonin i den andra rasens anletsdrag, den orörliga ridå av svart som skyler alla dess emotioner? Jag för därför fram, som en misstanke blott, att de svarta, antingen de från början varit en distinkt ras, eller fått sina karakteristika på grund av tid och omständigheter, äro underlägsna vita människor till såväl kropp som själ.«
Detta var en speciellt bekymmersam position för Jefferson att inta, eftersom hela hans världsåskådning byggde på att Gud bokstavligen, vid ett och samma tillfälle, hade skapat människorna, och att han hade skapat dem jämlika. Antingen var negrer inte människor eller också fanns ett svart hål i Jeffersons världsbild. Vännen och läkaren Benjamin Rush försökte täppa till hålet genom att lansera teorin att svartheten hos negrer var en sjukdom, en form av spetälska (som också förklarade läpparnas och näsans form)! På frågan varför sjukdomen i så fall hållit i sig så länge, svarade Rush att spetälska var en sjukdom med maximal ärftlighet. Med denna teori kunde Rush dels hävda att svarta var underlägsna (precis som sjuka människor oftast är fysiskt och psykiskt underlägsna friska människor), dels att de var födda jämlika. Deras sjukdom var inget argument for vit överhöghet, bara en anledning till medkänsla och medmänsklighet. Rushs lösning på slaveriets dilemma var att finna en medicin som skulle bota sjukdomen, dvs bokstavligen göra svart till vitt. Man intalade sig att det var svartheten, den fysiska särarten, som möjliggjorde slaveriets fortsättning och komplicerade dess avskaffande.
Ibland är det lätt att se hur den dagliga erfarenheten som slavherre tränger in i Jeffersons språkbruk. När han skriver om slaveriets depraverande effekter på »vårt folks seder«, skönjer man tydligt de moraliska avgrunder som han själv från tid till annan måste ha skådat ner i:
Förhållandet mellan herre och slav framkallar oupphörligen de våldsammaste passioner, å ena sidan den mest otyglade despoti, å andra sidan den mest förnedrande underkastelse. Våra barn ser detta och lär sig ta efter, ty människan är ett härmande djur. Det är denna egenskap som är fröet till all hennes inlärning. Från vaggan till graven lär hon sig att göra vad hon ser att andra gör. Om en förälder inte kan se något skäl att behärska sina känslor gentemot en slav, varken välvilja eller självrespekt, så bör det vara skäl nog att ett barn finns närvarande. Och i allmänhet räcker det inte med det. Föräldrar grälar, ett barn ser på, lär sig vredens anletsdrag, tar sig samma fasoner i kretsen av yngre slavar där hon ger utlopp for sina värsta passioner. Sålunda fostrad, lärd och dagligen övad i tyranni, kan hon inte annat än präglas av motbjudande egenheter. En människa som under sådana omständigheter förmår bibehålla sitt uppträdande och sin moral måste besitta övermänskliga egenskaper. Och vilken förbannelse måtte inte vidlåda den statsman, som tillåter den ena halvan av medborgarna att förtrampa den andra halvans rättigheter, som därmed omvandlar hälften till despoter och resten till fiender, som korrumperar moralen hos en del och fosterlandskärleken hos de andra. Ty om en slav kunde ha ett eget land i denna värld, så skulle han föredra vilket annat land som helst än det i vilket han föddes för att leva och arbeta för andra. [. . .] Med korruptionen av ett folks moral förstörs också dess flit. I ett varmt klimat kommer ingen människa att vilja arbeta om hon kan få någon annan att arbeta för sig. Detta har visat sig stämma till den grad att få slavägare numera någonsin ses arbeta. Och kan en nations friheter anses säkrade, när vi har berövat dem den enda grund de vilade på; övertygelsen hos människorna om att dessa friheter är gudagivna? Och att de inte kan förtrampas utan att riskera Guds vrede? I sanning darrar jag för mitt land när jag betänker att Gud är rättvis, och att hans rättvisa inte kan slumra i evighet.
Innerst inne måste Jefferson ha bävat inför perspektivet av hundratusentals frisläppta slavar, liksom han öppet fruktade slaveriets eviga förbannelse över Amerika. Han föreställde sig inte bara möjligheten av fysiskt våld mot de forna vita herrarna, inte bara ekonomiskt kaos i en på slavar byggd plantageekonomi, utan också en hotande rasblandning mellan svarta och vita. Att frige slavar i det antika Rom var inget problem, eftersom slavarna där var vita och därför »kunde beblanda sig med sina forna herrar utan att fläcka deras blod«. En frigiven svart slav däremot måste, skrev Jefferson, flyttas så långt bort från de vitas samhälle att närmare fysiskt umgänge blev omöjligt. Vitt blod förbättrade visserligen svart, men svart blod korrumperade vitt. Antingen, och det var huvudförslaget, skulle de frigivna slavarna efter vederbörlig fostran och utbildning rustas ekonomiskt och skickas tillbaka till Afrika, eller också skulle de sändas iväg att kolonisera avlägsna områden i det inre av Amerika.
I sin praktiska gärning agerade Jefferson med tiden allt fegare i slavfrågan. Han skyllde på att opinionen inte var mogen, och att folk tids nog ändå skulle inse vilka katastrofer som hotade om inget gjordes. »Ingenting är mera tydligt inskrivet i ödets bok än att dessa människor måste bli fria«, skrev han i sin självbiografi några år före sin död. »Lika säkert är det att dessa två raser, båda jämbördigt fria, inte kan leva under samma styre. Natur, vanor och tankesätt har dragit en outplånlig skiljelinje mellan dem.«''
Deportation och apartheid vore vår tids mindre förskönande omskrivningar av Thomas Jeffersons lösning på slaveriets problem. Och James Madisons.
Madisons dåliga samvete är inte lika väldokumenterat som Jeffersons, men tydligt nog ändå. När han 1783, efter kontinentalkongressens session i Philadelphia, förberedde resan hem till Virginia, ställdes han inför utsikten att behöva tvinga sin slav Billey att följa med. Flera års umgänge med Philadelphias frisinnade svarta hade förändrat Billeys sätt att tänka och gjort honom till ett »olämpligt sällskap for sina medslavar« på Madisons gods. Visserligen kunde han sälja Billey i Philadelphia, men eftersom lagen där föreskrev att han måste friges efter sju år blev priset därefter. »Jag förväntar mig inte att kunna få ens i närheten av vad han är värd«, skrev han till sin far, »men jag kan inte tänka mig att straffa honom med denna resa, bara för att han traktat efter den frihet för vilken vi alla betalat med så mycket blod, och som vi så ofta proklamerat vara varje människas rätt att sträva efter.« I övrigt var Madisons hållning i slaverifrågan utopisk eller gradvist retirerande. Utopin bestod i upprättandet av en koloni för frigivna slavar på Afrikas västkust. Fakta i saken borde ha slagit idén ur huvudet på honom en gång för alla. Aderton år efter sitt bildande 1817 hade The American Colonization Society, där Madison hårt engagerade sig, lyckats få iväg mellan två och tre tusen personer till den upprättade frikolonin Liberia. Under samma tid ökade slavbefolkningen i USA med sextiotusen. Madison kunde inte heller föreställa sig annat än att slavarna måste köpas fria från sina ägare. Hans kalkyler slutade på en svindlande och orealistisk kostnad for den federala staten på över 600 miljoner dollar, dvs i genomsnitt 400 dollar per slav. Pengarna skulle inbringas genom försäljning av federal mark i väst. En engelsk feminist, Harriet Martineau, som 1835 besökte den åldrade Madison på Montpelier, häpnade över hans desperat naiva fasthållande vid koloniseringsprojektet och hans fortsatta ekonomiska beroende av de slavar som han teoretiskt sett var beredd att frige och skicka iväg. I förbifarten berättade Madison, att han veckan innan »hade tvingats sälja ett dussin av sina slavar«. Inför gästens tydligt markerade avsky, krystade han förläget fram förklaringen att han sålt dem därför att »de fasade för att resa till Liberia, en fruktan som han medgav var utbredd bland de svarta och som«, rapporterade Mrs Martineau, »tydligt visade för mig hur onaturligt detta projekt i själva verket var«.
Att Madison efter konstitutionskonventet 1787 (där han utan kraft och framgång pläderade för en författningslösning av slavproblemet) inledde en livslång reträtt i frågan är uppenbart. Han blev självfallet aldrig principiell anhängare av slaveri, men hans motstånd blev allt vekare och allt mera pragmatiskt. Under den amerikanska kongressens första session 1790 tillhörde han de delegater som gick emot ett försök av kväkargrupper att få till stånd en federal reglering av slaveriet. Istället formulerade han en kompromiss som i allt väsentligt gav slavstaterna fria händer att fortsätta som förut. Det var också ett förslag från Madison som ytterligare begränsade kongressens makt att ingripa mot slavimporten från utlandet. Vilka motiv Madison än må ha haft för sitt agerande så var det svårt att längre se spåren av djupare principer. Spår fanns däremot av Madisons allt ilsknare virginiska hemmaopinion. En väljare undrade i ett brev irriterat varför »Madisons« representanthus över huvud taget slösade dyrbar tid på slavfrågan.
I själva verket förefaller det uppenbart att såväl Jefferson som Madison, de båda virginiska gods- och slavägarna, till sist själva korrumperades av det gift de så länge varnat för. På annat sätt är det svårt att förklara deras agerande när Amerika åren 1819—1821 genomlevde sin första allvarliga kris i slaverifrågan. De nordliga staternas representanter i kongressen hade krävt att de framtida amerikanska staterna väster om Mississippi måste förbli slavfria och att kongressen skulle ges makt att kontrollera förflyttningen av slavar inom USA:s territorium. Sydstaterna protesterade vilt och hävdade att slaveriets vara eller inte vara måste få avgöras från stat till stat, gammal som nybildad. Konflikten resulterade 1820 i en kompromiss som innebar att den nya staten Missouri fick träda in i unionen utan något förbud mot slaveri, men att slaveri hädanefter skulle förbjudas i de territorier som låg norr om 36°30'. Både Jefferson och Madison argumenterade ihärdigt och principiellt ohållbart inte bara mot försöken att göra delar av USA slavfritt, utan också mot Missouri-kompromissen.
»Rättvisan ligger i den ena vågskålen, självbevarandet i den andra«, skrev Jefferson och lade sin röst för självbevarandet. Att på detta sätt dra en linje gentemot slaveriet var opraktiskt och ogenomförbart; »vi har greppat vargen i örat, men kan varken hålla honom fast eller släppa honom lös«. I det läget var det bättre för slavarnas individuella välbefinnande och för deras framtida (och avlägsna) emancipation att tillåta deras utbredning över ett större territorium. Dessutom hade kongressen ingen rätt att reglera hur en stat valde att definiera sina medborgare (to regulate the condition of the different descriptions of men composing a State). »Ingenting i konstitutionen säger att den rätten har tagits ifrån dem och givits till den allmänna regeringen (the General Government).« Istället för att gråta över slaveriets utbredning fällde Thomas Jefferson sina sista politiska tårar över den federala maktens. En dryg månad före sin död försökte han i ett brev säga några sista ord om varför han valt att tiga i slaverifrågan:
Den revolution i folkopinionen som denna sak kräver kan inte förväntas ske över en dag. kanske på en mansålder, men tiden som segrar över allt kommer också att besegra detta onda. Mina åsikter har legat fyrtio år före opinionen. Hade jag dessutom upprepat dem fyrtio gånger skulle de bara blivit löjliga och tjatiga.
När James Madison dessa år pressades på en plan för slavarnas emancipation, var ett centralt villkor nu att frigivningen måste ske gradvis och med hänsyn taget »till de existerande och varaktiga fördomarna i nationen», och att fria negrer permanent måtte förflyttas »bortom de regioner som bebos av eller har tilldelats en vit befolkning« .
Mot slutet av 1820-talet gick botten ur tobaksmarknaden i Virginia, utblottade slavlösa farmare i väster krävde ökade politiska rättigheter gentemot den slavägande plantageeliten i låglandet och James Madison lät sig dras ytterligare ett stycke ner i det alltmer infekterade slavträsket. Vad de slavlösa krävde var att slavar inte längre skulle berättiga slavägarna till extra röster. Vad Madison erbjöd, vid ett extra konstituerande konvent i huvudstaden Richmond, var en kompromiss, som var principiellt lika skamlig den här gången som den hade varit vid konstitutionskonventet 1787: slavar skulle räknas som tre femtedels människor. Slavar var egendom, sa han, men de var också människor. »Hade de haft vår hudfärg skulle en stor del av problemet vara löst, men vi kan heller inte på basis av hudfärg beröva dem allt människovärde.« Alltså, tre femtedels röst till ägaren.
James Madison var nu 78 år, en liten, skör gestalt, som vanligt enkelt klädd i svart, med det vitnade håret framåtborstat och rösten knappt hörbar. Borta var glöden och drömmarna. Vad som återstod var realpolitik på lägsta nivå. I sitt tal smög han sig till och med bakom slaveriets skamsna eufemism, the peculiar institution. Han talade till slavägare på slavägares vis.
Ändå förlorade han också denna strid. De undflyende kompromissernas tid var ute. Slavägande betydde makt i Virginia, och makten hade nu gått till offensiv. Slaveriet var inte längre ett problem utan en hedervärd, om än speciell, institution. Tre år senare utkom i Virginia den första mer genomarbetade pamfletten till slaveriets försvar. Med ekonomiska och demografiska analyser ville en professor Thomas R Dew leda i bevis att slavarnas emancipation skulle rasera välståndet, den sociala ordningen, den republikanska friheten och samhällets fundament. I februari 1833 skrev James Madison ett svar. Problemet var att han inte längre hade något svar att ge.
Så dog den amerikanska drömmens två centralgestalter, insnärjda i självmotsägelser, plågade av en växande känsla av otillräcklighet och misslyckande. Slaveriet blev ännu en fråga, där de till historien kom att vidarebefordra kluvenhet istället för konsekvens. Den moraliska avgrund i vilken Jefferson en gång med fruktan hade blickat ner blev den klyfta utmed vilken den amerikanska civilisationen kom att byggas.
Den hotande katastrofen syntes tydligast utifrån. Tocqueville gjorde sina iakttagelser av Amerika medan Madison fortfarande levde och sopade kallt golvet med alla drömmar om en fredlig emancipation. Ur en så total pervertering av mänsklighetens lagar kunde bara komma elände. Slaveriet var en fälla som bara väntade på att slå igen om sina aktörer, herre som slav:
Vilka ansträngningar amerikanerna i Södern än må göra för att upprätthålla slaveriet, kommer de till sist att misslyckas. Slaveriet som nu bara finns kvar på en enda fläck på den civiliserade delen av jorden, som av Kristenheten angrips så som orättfärdig, som nu kontrasterar mot vår tids demokratiska frihetsideal och upplysning, kan inte överleva. På det ena eller andra sättet, antingen det sker med eller mot herrarnas vilja, kommer stora katastrofer att följa.
Slaveriets avskaffande, förutspådde Tocqueville, skulle inte minska hatet mellan vita och svarta. Det skulle öka det.
Arvets som förföljer
Alltså, vari sitter förbannelsen?
USA har genomgått ett inbördeskrig, en medborgarrättsrevolution och en total omvandling av de forna slavsamhällena i söder. Det finns inte längre någon formellt institutionaliserad rasism i USA. Svarta i södern blir guvernörer, borgmästare och kongressledamöter. Till de grupper av nya invandrare som alltjämt framgångsrikt dras in i den amerikanska drömmens kretslopp, det etniska gettot, sammanhållningen, utbrytningen, framgången, amerikaniseringen har sedan sextiotalet en växande svart medelklass kunnat ansluta sig. Under sjuttio- och åttiotalen har energiska försök gjorts att, med hjälp av minoritetskvoter till utbildning och federala och statliga jobb, dra med sig också de som blivit kvar. Ändå har de inte bara blivit kvar. De sjunker med stenens hastighet, djupare och djupare. Ar det någonting som drar dem neråt?
I Washington DC blev det svarta gettot under sjuttio- och åttiotalen en plats som i rask takt förtärde sina barn. Andelen unga svarta män (20— 24 år) som hade stadiga jobb sjönk från 61 procent till 44. De som blev över ägnade sig i allt större utsträckning åt att droga ner sig, skjuta ihjäl varandra och göra gettots tonåriga flickor med barn. Mord blev den vanligaste dödsorsaken bland unga, svarta män. Havandeskåp och ensamstående mor blev det vanligaste tillståndet för gettots unga kvinnor. Mitt i de amerikanska storstäderna, i områden geografiskt och socialt knivskarpt avgränsade från samhället i övrigt, etablerades ofattbart snabbt en kultur byggd på våld, droghandel, bidragsekonomi och totalt socialt och moraliskt sönderfall. Andelen svarta barn födda utom äktenskapet ökade långt mer dramatiskt än i samhället i övrigt, grannar barrikaderade sig mot grannar, unga mäns liv släcktes med en likgiltighet som bara kan uppstå i samhällen där livet berövats sitt värde, en korrupt drogekonomi omintetgjorde sambandet mellan arbete och välstånd. Rikedomens symboler i gettot: guldkedjorna, de dyra gymnastikskorna, de guldkromade lyxbilarna, blev symboler for hopplöshet, inte för framgång.
Kunde detta beteende, denna kultur ha djupare rötter? När forskarna under åttiotalet yrvaket började studera fenomenet med den nya underklassen (en omstridd benämning på något man saknade namn för), såg några av dem tydliga spår till den svarta fattigkultur som en gång deformerades av slaveriet och som i viktiga avseenden fortlevde fram till de stora folkvandringarna norrut. Många av de symptom på socialt sammanbrott som kunde iakttas i gettot hade funnits där tidigare, under gynnsammare och mindre observerbara omständigheter. Det gick en röd tråd från människovärdets förintande under slaveriet till människovärdets förintande i storstadsgettot. Tesen var inte oomstridd, men för mig syntes indicierna med åren allt mera övertygande. Jag besökte de gigantiska, allmännyttiga bostadsprojekten i södra Chicago, Robert Taylor Homes, Cabrini-Green, som förmodligen var farligare att promenera igenom än irakiska minfält i Kuwait, talade med biståndsarbetare som inte skulle ha haft det svårare i Afrika, såg de onda cirklarna ständigt löpa samman. Jag såg en kultur av extremt beroende och osjälvständighet, och jag tänkte att det här är vad slaveriet en gång innerst inne måste ha gått ut på: att klippa av de mänskliga banden mellan individer, att avskaffa kärleken mellan man och kvinna, att ersätta skaparkraft med total lydnad och total avhängighet, att beröva livet allt hopp och därmed allt värde.
Den svarta vandringen från söder till norr under nittonhundratalet var den största folkvandringen i det folkvandrande Amerikas historia. en och en halv miljon bara under sextiotalet. Alla som gav sig iväg var fattiga, i stort sett medellösa, och alla började sina nya liv från botten. Men några bar på ett tyngre arv än andra. De korn från en kultur som redan var märkt av det som skulle bli den nya underklassens kännetecken.
Efter slaveriets avskaffande tvingades de flesta svarta i den fattiga djupa södern in i ett liv som statare på de stora bomullsplantagerna. Systemet kallades sharecropping och innebar ett totalt ekonomiskt och socialt beroende av jordägaren. Mot att han jobbade på bomullsfälten fick en sharecropper bruka ett stycke jord för självförsörjning och bebo ett enkelt trähus utan vatten, avlopp och elektricitet. Någon lön betalades inte ut, utan alla mellanhavanden gjordes upp in natura. Jordägaren lånade under året ut pengar till inköp av mat, utsäde, foder och redskap, pengar som vid slutet av varje år räknades av mot värdet av de arbetsinsatser och de produkter sharecroppern hade levererat. Oftast fungerade systemet så att sharecroppern hamnade i skuld till jordägaren. Följden blev att han aldrig kunde spara pengar, aldrig heller frigöra sig från beroendet av jordägarens välvilja. Fyra månader om året, i april-maj och september-oktober, tvingades barnen lämna skolan för att jobba på bomullsfälten. Utbildning värderades lågt och hade inget tydligt ekonomiskt eller socialt värde. Ju fler barn det fanns i familjen, ju fler händer som kunde hjälpa till med bomullen, desto mer pengar fick man behålla i avräkningen med jordägaren. Den avlägsna drömmen var att någon gång kunna spara så mycket pengar att man kunde köpa sig en egen bit jord och lämna statarberoendet, men drömmen stod i total konflikt med de normer som härskade på plantagerna.
Alltså var det få som lyckades, och när bomullsplantagerna mekaniserades på femtiotalet sparkades statarna helt sonika ut på backen. De tog sig till närmaste stad, där de hamnade längst ner på den sociala skalan, långt under den etablerade svarta eliten av läkare, advokater, lärare, präster och hantverkare. Statarkvinnorna hittade oftast jobb i vita hem, men för de arbetslösa männen fanns inte mycket att hämta. Många övergav familjen för att söka jobb någon annanstans, för att ägna sig åt småbrottslighet och drogmissbruk, för att leva av andra kvinnor. Efter generationer av slaveri, rasism och statarliv fanns inte längre några starkare traditioner av självkänsla och familjesammanhållning. Vad det amerikanska samhället plötsligt krävde av dem var företagsamhet och oberoende. Vad det tidigare hade krävt var motsatsen. Slaveriet hade lärt dem att inte lita på starka familjeband. Statarlivet hade lärt dem att inte värdesätta rörlighet och uppåtsträvan. Var det att förvåna sig över om en del av de miljöer och de sociala mönster som hade utvecklats i det fattiga, svarta södern snart återfanns i storstädernas getton?
Kanske kan man cyniskt säga, att det var den svarta underklassens tragiska öde, att den formella desegregeringen av Amerika kom ett årtionde för tidigt. Just när de sista stora strömmarna av fattiga, outbildade svarta vällde in i de stora städerna, öppnades portarna ut ur gettot för den företagsamma, välutbildade, kämpande, radikala, amerikanskt drömmande medelklassen. Gettot tömdes på sina läkare, sina advokater, sina specerihandlare, sina musiker, sina filmstjärnor. Den svarta underklassen gick en social och ekonomisk isolering till mötes, som skulle visa sig vara långt mer förödande än söderns.
Den stora migrationen på sextiotalet var, hävdar historikern Roger Wilkins, den minst uppmärksammade, stora händelsen i amerikansk historia. I en nation fullt upptagen av månresor, presidentmord. Vietnamkrig och medborgarrättsreformer, såg ingen att en miljon slavättlingar befann sig på vandring, eller insåg de långsiktiga konsekvenserna av att ingen fanns att ta emot dem.
Det fanns ingen som tog emot Annie Dupee när hon en dag stod ensam i Anacostia med fem barn och ett barnbarn. Vad som fanns var ett system av sociala bidrag, som undan för undan drog in gettots nya barn i en ny kedja av beroenden. Istället för jordägaren och den närvarande fadern trädde myndigheter som delade ut matkuponger till inkomstlösa, månadscheckar till ensamstående mödrar med barn, subventionerade slumlägenheter till bostadslösa. Under de år vi träffade Annie levde hon huvudsakligen på bidrag. Hon tog hand om Damion, barnbarnet, engagerade sig hårt i diverse kyrkligt arbete, och lärde sig med tiden alla tänkbara knep för att maximera bidragen och minimera utgifterna. Inget av de jobb som möjligen fanns för henne att få skulle ekonomiskt ha lönat sig. Lönen var för låg och de sociala riskerna för stora. Bidragen skulle ha dragits in och barnen skulle ha lämnats utan en fast mänsklig punkt i gettots sociala och moraliska gungfly.
Under Reaganåren växte kritiken mot den nya beroendekulturen. Mest debatt väckte sociologen Charles Murray nar han 1984 utkom med Losing Ground. American Social Policy 1950—1980. Murray hävdade att de stora sociala programmen mot fattigdomen hade förvärrat problemen istället för att lösa dem. Bidragen hade skapat apati och beroende istället för initiativkraft, moralisk upplösning istället för arbete, kärnfamilj och amerikanska drömmar. »Vi försökte ge mer till de fattiga och skapade istället fler fattiga. Vi försökte undanröja hindren för att fly fattigdomen, och byggde oavsiktligt nya hinder«, skrev Murray bland annat. Murray menade att det bara fanns en väg ut ur gettot: den amerikanska. Också unga svarta män och kvinnor måste lära sig att det första steget på vägen utåt och uppåt gick via dåligt betalda skitjobb. Precis som för tidigare generationer amerikaner måste valet också för dem handla om överlevnad. Också de måste inse att hårt arbete och familjeförsörjning inte bara var grundläggande amerikanska värden, utan faktiskt också gav status och välstånd.
Det kom motröster. Några kanske i ett slags chockartad desperation över att Murray faktiskt korrekt hade beskrivit vad som hänt. Tjugo år av medborgarrättsrörelse, sociala program och goda intentioner hade inte kunnat förhindra gettots självdestruktion. En befriad svart medelklass hade rusat vidare, förverkligat sig själv, och lämnat ett helvete efter sig. Den svarte sociologen William Julius Wilson noterade i en uppmärksammad bok att »medborgarrättsrörelsens och Det Stora Samhällets liberaler demoraliserades när innerstädernas fattigdom visade sig vara svårare att utplåna än de föreställt sig, och när de inte tillfredsställande kunde förklara fenomen som den exempellösa ökningen av arbetslösheten i gettot och den anmärkningsvärda uppgången av antalet hushåll med ensamstående kvinnor«. Den insikten var smärtsam nog. Nu också skulden?
Nej, sa de, antingen låg skulden djupare än så, eller också hade problemen ingenting med de välmenande sociala programmen att göra. Tanken att ge den svarta underklassen ett handtag, en knuff över tröskeln in i Amerika, hade varit god och psykologiskt nödvändig. Det dåliga samvetet möjliggjorde, ja krävde, handling. Det behövdes en hand som sträcktes nedåt. För de svarta måste den handen komma från det samlade Amerika, som en sista gest av försoning och gottgörelse. Beroendet måste brytas, men det stod inte i den svarta underklassens makt att göra det av egen kraft. Problemet var för stort, den historiska skulden för djup, arvet från slaveriet för tydligt. Wilson hävdade att nyckeln till gettots framtid var de svarta männen. De måste ryckas upp ur sin drog- och drönartillvaro och ges en roll i samhället igen. För det krävdes stora insatser av utbildning och medvetna ansträngningar att skapa ekonomisk aktivitet och nya jobb i gettots omgivningar.
Där befinner sig Amerika vid ingången till nittiotalet. Det svarta gettot är den sista enklaven bortom den amerikanska myten, hittills oåtkomlig för dess principer och löften. Nya ideal om hjälp till självhjälp har ersatt sextio- och sjuttiotalens massiva välfärdsprogram, men också inom den svarta medelklassen och intelligentsian finns en stark känsla av misslyckande, av förfelade projekt, ja rentav svek. Har man, absorberad av de egna materiella och politiska möjligheterna, överlåtit på staten-samhället vad som egentligen borde ha varit en fråga om frivillig solidaritet och sammanhållning? »Vi har fler svarta utbildade, fler svarta miljonärer än någonsin, men ändå klagar vi över att staten inte ger mer pengar till våra skolor. Vi spenderar mer pengar på grillsås än på aktiviteter för våra barn«, ironiserade pastor Buster Soaries inför svarta gettoaktivister från hela USA.
Bland de applåderande åhörarna fanns Kimi Gray, ensamstående fembarnsmor från ett tidigare ökänt bostadsområde i det svarta Washington DC. Sedan 1981 hade hon och de boende själva tagit över administrationen av offentligägda Kenilworth Parkside, själva drivit in hyror, tagit över underhåll och städning, själva jagat iväg droghandlarna, själva startat arbetsförmedling, kafeteria, daghem, tvättinrättning, butik och till sist, med statens stod, kollektivt friköpt sina lägenheter.
Statistiken i fallet Kenilworth Parkside var imponerande. Brottsligheten hade reducerats med 75 procent, bidragsberoendet hade minskat, det sociala nätverket hade byggts upp igen, många av de boende jobbade med omfattande renoveringar, all vandalisering var borta, gräsmattor och rabatter prunkade. Från områden som det här kommer argumenten i den nya fattigdomsdebatten att hämtas. Kan de sista resterna av slaveriet utplåna sig själva?
Slaveriet var inte en institution som föddes och levde utanför frihetens Amerika. Den var lika mycket en del av det historiska arvet som frihetsdeklarationen och konstitutionen. Den hängdes inte ut till beskådande, den tillägnades inte monument och glassarkofager. Men för varje slag av frihetens klocka slog också slaveriets, dovt och illavarslande, som en nedräkning inför kommande sociala och politiska konvulsioner. Bara språngvis och under stora smärtor har Amerikas ideal och praktik förmåtts att närma sig varandra. Bara med våldsamma snitt har det amerikanska samhällets historiska böld kunnat punkteras.
Nu är bölden inte längre lika stor och allmänfarlig som den var 1860 eller 1960. Till den svarta underklassen hör kanske bara några procent av USA.s befolkning, kanske 3 miljoner av sammanlagt 28 miljoner svarta. Dess medlemmar förintar sig själva och varandra utan att märkbart störa det övriga Amerika. Gränserna till helvetet är knivskarpa. Om gettot sjönk i havet skulle det sannolikt varken märkas ekonomiskt eller politiskt. En hel generation svarta kunde i det perspektivet lika gärna ha förblivit ofödd. Amerika behöver dem lika litet som de anser sig behöva Amerika.
Vad kan få Amerika att reagera? Rädslan för en ny gettorevolt? Knappast. De tilltänkta revoltörerna är för få, för oorganiserade och för nerdrogade. Hotet mot Amerika är den här gången varken fysiskt eller socialt. Ingen utanför gettot behöver på allvar frukta för sitt liv och sin egendom, bara för sitt politiska och moraliska välbefinnande. Det i sin tur förutsätter att det i Amerika ännu finns rester kvar av det dåliga samvete som hittills med jämna mellanrum har tvingat den amerikanska medelklassen att se om sin moraliska praktik.
Det är hög tid att göra det igen.