Recension DN 2007-12-02

Det västerländska undantaget

Mark Lilla
The Stillborn God. Religion, Politics and the Modern West
Alfred A. Knopf 2007.

DET FINNS de som säger att religion inte hör hemma i politik. I varje fall inte i demokratisk politik. I varje fall inte i den västerländska demokratin.
Ofta förblir det oklart vad de som säger så menar. Om de menar att religiösa värderingar inte bör ligga till grund för politiska värderingar och därmed för demokratiska beslut, underskattar de nog i hur hög grad den västerländska demokratin är en produkt av religiösa värderingar. 
Eller snarare, av en konflikt mellan religiösa värderingar. 
Eller närmare bestämt, av en konflikt mellan kristna religiösa värderingar. 
Under flera hundra år tog sig konflikten uttryck i förödande krig mellan skilda tolkningar av hur kristendomens budskap skulle omsättas i världslig handling, det vill säga mellan skilda manifestationer av det som den amerikanske idéhistoriken Mark Lilla benämner ”politisk teologi”. 
Om hur den politiska teologin så småningom (och tills vidare) förlorade sin makt över det västerländska samhället har Mark Lilla har skrivit en lysande bok.

POLITISK TEOLOGI är ett tankesystem som förutsätter att det finns en högre avsikt med tillvaron och därmed också en högre insikt om hur samhället bör vara ordnat och människan leva sitt liv. I den politiska teologins värld går himmelsk uppenbarelse före jordisk erfarenhet och gudomlig sanning före världslig. 
Politisk teologi i någon form har i tusentals år format människans världsbild. Den har mer eller mindre framgångsrikt förbundit hennes behov av jordisk ordning med hennes behov av högre sammanhang. Varför människan har utvecklat sådana behov och varför hon strävar efter att förbinda dem med varandra är en historia för sig. Varför det västerländska samhället har försökt, och delvis lyckats, förbinda dem utan politisk teologi, är den historia Mark Lilla tagit sig för att berätta. 
Historien om ”den stora separationen”, kallar han det. Separationen mellan politisk teologi och politisk filosofi, mellan en samhällsordning med Gud som högsta politiska auktoritet och en samhällsordning med människan. 
Det var ingen självklar separation, påpekar Lilla. Den föddes ur en elakartad teologisk-politisk kris inom den västkristna civilisationen och syftade ytterst till en ny relation mellan religion och politik. 
Längs vägen, bakslag, reaktioner och tvivel.

FULLBORDAD HAR ju separationen heller aldrig riktigt blivit. Inte i bemärkelsen att problemet som den skulle hantera slutgiltigt har lösts. Än mindre i bemärkelsen att lösningen har övertygat hela mänskligheten. I delar av den icke-västliga världen är ekonomiskt moderna och tekniskt avancerade samhällen på väg att utvecklas utan en motsvarande separation mellan religion och politik. I USA har en aggressiv kristen höger fört den politiska teologins världsbild ända in i Vita huset. I den islamska världen möter idén om ”den stora separationen” ett starkt och tidvis extremt motstånd. Problemet som skulle lösas, och som fortsatt kvarstår, är hur människans behov av jordisk ordning ska bindas samman med hennes behov av högre sammanhang. 
Den stora separationen initieras i Lillas berättelse av Thomas Hobbes (1588-1679) som ville lösa problemet genom att avskaffa behovet av högre sammanhang. Religion var ytterst, menade han, en produkt av människors okunnighet och rädsla (”mörkrets kungarike”), och kunde okunnigheten och rädslan avskaffas på jordisk väg skulle religionen bli överflödig. 
Så enkelt var det nu inte, menade Hobbes filosofiska efterföljare. Religion var inte bara en produkt av rädsla och okunnighet och utan också av längtan och nyfikenhet, och därför en mänsklig nödvändighet. Frågan var bara vad slags religion som kunde förena tro med vetande, passion med tolerans, moral med frihet. 
Det här är inte platsen att redovisa svaren, som alla skiljer sig åt och delvis är oförenliga. Vad som likväl förenar dem är ambitionen att ge religionen en mera allmänmänsklig förklaring och moralen en mera allmängiltig grundval. Vad de i sista hand försöker instifta är en mera förnuftig religion, mera etisk, mera nationell, mera baserad på insikter om människans behov än på uppenbarelser av Guds avsikt.

VAD SOM DÄRMED också förenar dem är svårigheten att tillgodose behovet av högre sammanhang. Ju mer religionen görs till en produkt av människan och inte av Gud, desto mer berövas den sitt högre förklaringsvärde, sin övermänskliga dimension, sin förmåga att härbärgera de stora frågorna om varför, vadan och varthän. Den bidrar därmed till den process som Max Weber har kallat ”avförtrollningen” av världen; upplösningen av tillvarons mysterier i vetenskaplig upplysning, teknisk utveckling och politiskt framsteg. Det är en religion som i princip förser det framväxande moderna samhället med Guds välsignelse men berövar människan tron på Guds mirakel.
Vad den inte berövar människan, visar det sig snart, är själva behovet av något högre än sig själv att tro på. Vad den liberala västerländska teologin föder, skriver Lilla, är en dödfödd Gud, a stillborn God, oförmögen att inspirera till verklig övertygelse, och därmed också oförmögen att skydda det västerländska samhället från nya utbrott av politisk teologi, eller av sekulära ideologier och rörelser med motsvarande anspråk på högre sanning och sammanhang. 
Det är ur detta misslyckande att nyttiggöra, nationalisera, förstatliga religionen, eller att ersätta Gud med Rasen, Klassen eller Nationen, som den stora separationen i dess nuvarande form, den nationella politiska demokratin, fullbordas, vilket i Europa egentligen inte sker förrän efter det andra världskriget.

DEN STORA separationen är följaktligen av yngre datum än vad många tycks föreställa sig. Och skörare. Och mindre allmängiltig. Och i minst lika hög grad en produkt av religiösa föreställningar som av sekulära. 
Det är ju därtill en smula oklart hur sekulariserade samhällena i Europa egentligen är. Den organiserade religionens ställning har onekligen försvagats, men därmed inte nödvändigtvis människors behov av något att tro på. Sekulariseringens outtalade ”religion” är tron på det materiella framsteget. Sekulariseringens akilleshäl är och förblir det materiella framstegets potentiella bräcklighet som löfte och potentiella otillräcklighet som mening.
Vad Mark Lilla vill visa är att det behov som religion eller tro i någon form har svarat mot i varje mänskligt samhälle svårligen kan avskaffas eller trivialiseras. Och att de passioner och konflikter som detta behov från tid till annan har utlöst inte kan betraktas som slutgiltigt pacificerade eller bemästrade. Och att det slags formella separation mellan religion och politik som vi idag betraktar som en oundgänglig följd av samhällets modernisering och demokratisering är det högst specifika resultatet av en högst specifik västerländsk erfarenhet och utveckling. 
Västvärlden har ingen anledning förvänta sig att andra civilisationer, präglade av en annan historisk relation mellan religion och politik, kommer att hantera problemet på samma sätt, skriver Lilla. ”Vi måste ständigt påminna oss att vi lever i ett experiment och att det är vi som är undantaget.”
En bättre påminnelse än Lillas bok får man leta efter.