Krönika i Godmorgon världen, 13 februari 2022.

Om kriget kommer

Jag har svårt att tro det, men det verkar plötsligt möjligt att det kan bli krig i Europa. Om inte idag så i morgon. Ett riktigt krig, med trupper, stridsvagnar, bombplan och vem vet hur många döda. 

Jag kan fortfarande inte tro det, eftersom det verkar så galet och meningslöst. Men så är det ju med krig, att galenskapen och meningslösheten blir fullt uppenbar först sedan det brutit ut. Före kriget är det som om ingen riktigt kan eller vill föreställa sig vad ett krig innebär. Före första världskriget gick folk ut och kastade blommor på soldaterna som marscherade ut i det krig som skulle döda tjugo miljoner människor. Före andra världskriget jublade tyskarna när deras Führer ledde dem in i det krig som skulle störta Tyskland och Europa i fördärvet och döda ännu fler miljoner människor och lägga länder och städer i ruiner.

Men även när det är möjligt att på förhand inse galenskapen och meningslösheten i ett krig, och de flesta nog faktiskt gör det, är det inte säkert att det räcker för att förebygga det, eftersom vad som till sist utlöser ett krig och avgör vad slags krig det blir, och hur den ena krigshandlingen kan leda till den andra, inte bestäms av till synes rationella kalkyler över vinst och förlust, utan av svårförutsägbara och svårkontrollerbara händelser framdrivna av provokationer, prestige och propaganda.

Ett krig som börjar med att Ryssland angriper Ukraina lär knappast sluta med det, eftersom ett sådant angrepp i praktiken kommer att uppfattas som ett angrepp mot det vi fortfarande brukar kalla västvärlden. Och eftersom västvärlden redan satt så mycket prestige på spel i sina försök att avskräcka Ryssland så kommer reaktionerna på ett angrepp att drivas av mycket annat än rationella kalkyler över vinst och förlust. [“Things could go crazy quickly”, som president Biden uttryckte saken häromdagen.]

I ett sådant läge är det nämligen inte bara Ukrainas ställning som står på spel, utan hela den världsordning som på gott och ont haft västvärldens samlade makt och prestige som sin yttersta förutsättning och garant. 

Eller för att tala klarspråk, makten och prestigen hos USA, Nato och EU. 

Och kanske är det till sist vad det hela handlar om.

Ett försök från Ryssland att med hot om krig, och med Kina i ryggen, provocera fram en ny världsordning.

Eller snarare, en ny världsoordning. 

Och kanske är det den kalkylen, mer än något annat, som ligger bakom det till synes galna krigshotet. Kalkylen som säger att den samlade västvärlden inte längre är kapabel att försvara den rådande världsordningen och att det därför är läge att sätta den på prov. 

Det är heller inte svårt att se hur kalkylunderlaget ser ut. Med eller utan Donald Trump är USA på väg att militärt dra sig tillbaka från delar av världen, senast under förödmjukande former i Afghanistan, och med eller utan Donald Trump är USA på väg att politiskt slitas sönder av systemhotande inre konflikter. 

Och utan trovärdigheten i USA:s militära beskydd och garantier faller trovärdigheten hos Nato. Och utan ett trovärdigt USA och ett trovärdigt Nato – så tycks kalkylen se ut – kommer ett krig om Ukraina att slå in djupa kilar i ett redan splittrat Europa och ytterligare försvaga EU som maktfaktor. 

Man behöver heller inte vara Litauens premiärminister för att associera till 1938, året då Europas demokratier en sista gång gav efter för Hitler i hopp om att han hade fått vad han ville ha. Tillåts Putin få vad han vill ha i Ukraina finns inget som säger att han därmed har fått allt han vill ha, eftersom vad han ytterst tycks vilja ha är en nygammal världsordning där makt är rätt och de starka har rätt att styra över de svaga. 

Med det sagt tror och hoppas jag att kalkylen ska visa sig vara fel innan det ena börjar leda till det andra. 

Att Putin har underskattat västvärldens vilja och förmåga att mobilisera den makt som krävs för att försvara en ordning som ytterst är byggd på principen att makt, om än aldrig så stor, inte får betyda rätt. 

Och att kriget inte kommer. Inte den här gången. 

Ungefär en mil fågelvägen från huset där jag läser in de här raderna ligger Ravlunda skjutfält. Där övningsskjuter militären med jämna mellanrum ut över Hanöbukten, och dånet från allsköns kanoner hörs vida omkring – och man vänjer sig.

Men häromdagen dånade det så att fönsterrutorna skallrade, vilket jag inte vill minnas att de har gjort förut.

Mer än så vill jag ogärna vänja mig vid.