Krönika i Godmorgon världen, Sverige Radio P1, den 16 april 2023.

DeN stora avlärandet

När jag började läsa matematik i mitten av 1960-talet kunde jag göra ganska komplicerade beräkningar med hjälp av en räknesticka. Alla ingenjörer värda namnet gick omkring med en räknesticka i bröstfickan, och till en början var det ingenjör jag skulle bli.

Sedan kom den digitala miniräknaren – och resten är historia som det heter.

Idag vet väl knappast någon vad en räknesticka är, än mindre hur den ska användas.

På samma sätt som människans väg är kantad av nya kunskaper och färdigheter är den kantad av kunskaper och färdigheter som förlorat sin betydelse och med tiden glömts bort.

Hand i hand med lärandet går också avlärandet.

När jag nätsöker på ordet avlärande beskrivs det i regel som något positivt; vi avlär oss något gammalt och förlegat för att ge plats åt något nytt och nyttigare.

Och så har det väl oftast också varit. Den som idag skulle vilja återuppliva kunskapen att räkna på räknesticka skulle nog uppfattas som lätt excentrisk.

Vilket inte hindrar att jag tror vi just nu är på väg att i rask takt avlära oss saker som vi kanske inte borde avlära oss.

Exempelvis färdigheten att tänka väl – och att någotsånär väl kommunicera vad vi tänker.

Kommunicerandet har vi alltmer överlåtit åt digitalt manipulerbara medier som gör det allt svårare för oss att skilja på sant och falskt, verkligt och overkligt, och att veta vem som vill oss vad och varför, och jag anar att vi därmed också är på väg att avlära oss förmågan att kommunicera väl.

Tänkandet är vi på väg att överlåta åt maskiner som vi uppfattar som intelligenta eftersom de på område efter område tycks visa att de kan tänka bättre än vi själva.  

Eller snarare, vi är i rask takt på väg att lära oss att inte behöva tänka själva eftersom det på område efter område kommer att finnas maskiner som tänker bättre och snabbare än vi själva. Och kommunicerar bättre och snabbare. Och löser uppgifter bättre och snabbare. Och gör det allt svårare för oss att veta om det är en maskin eller en människa vi har att göra med.

Det är förvisso sant att det huvudsakligen fortfarande är människor som gör maskinerna, det vill säga skriver instruktionerna – eller algoritmerna – som bestämmer vad maskinerna ska göra, men redan nu börjar maskinerna kunna göra sig själva, det vill säga skriva instruktioner till nya maskiner, som i sin tur skriver instruktioner till nya maskiner, vilket innebär att människan kan frestas att avlära sig också den förmågan. Varför lära sig något som maskinerna kan göra bättre och snabbare?

Ingen vet ännu vad de självprogrammerande maskinerna kan visa sig kapabla till att göra, men varningarna för att de kan fås att göra saker vi inte vill att de ska göra kommer nu också från de forskare och företag som själva utvecklat dem och som har börjar skrämmas av de tänkbara konsekvenserna. Ja, också av de ännu otänkbara.

Själv skräms jag av tanken på det stora avlärandet.

Avlärandet av det slags tänkande som med alla sina brister gör oss till människor och inte till maskiner.

Det jag anar är att allt som artificiellt intelligenta maskiner kan fås att göra, och det lär snabbt bli alltmer, kommer de att kunna göra bättre och snabbare än vi människor. Konsekvensen blir att vi på alltfler områden kommer att uppfatta maskinernas tänkande – eller vad vi nu ska kalla det – som överlägset människans.

Men den artificiella intelligensens maskiner tänker inte, även om det kan se så ut. Maskinerna räknar. De räknar ohyggligt mycket och ohyggligt snabbt, och det verkar inte finnas någon övre gräns för någondera, men ohyggliga mängder beräkningar är till sist vad deras tänkande bygger på.

Vad vi än kan säga om mänskligt tänkande så bygger det till stor del på något annat.

Exempelvis på vår förmåga till inlevelse, fantasi, kreativitet, moral, kärlek, hopp och tvivel.

Risken, som jag ser det, med att uppvärdera det slags tänkande som maskinerna är kapabla till är att vi börjar nedvärdera och avlära oss det slags tänkande som i all sin oberäknelighet är vad som gör oss till människor.

Jag kan mycket väl ha fel och hoppas innerligt att jag har det.

Vilket väl om inte annat tyder på att jag fortfarande tänker som en människa.