Studio Ett, Sveriges Radio P1, 11 september 2002

Två berättelser

Vad hände den 11 september 2001? Vilken fråga!? Vi såg det ju alla, eller hur? 
I direktsändning. Med egna ögon. Och sen såg vi reprisen. Och sen igen. Och igen.
Och sen alla dom andra bilderna. Och så småningom alla namn och ansikten – på förövarna, på offren. Och alla tiderna, på sekunden vem som gjorde vad när – under dom där timmarna då vi såg – med egna ögon – dom välbekanta, nästan familjära tvillingtornen träffas, brinna, rasa ihop och försvinna. 

Alltså, ingen tvekan om vad som hände, eller hur? 
Jo, stor tvekan om vad som hände, har det visat sig. Stor och växande.
Av den händelse som vi alla såg – med egna ögon – har på ett år blivit minst två skilda, ja rentav två motstridiga, berättelser, minst två världsbilder, byggda på minst två uppfattningar om vad det var som hade hänt.
Vi tycks överens om att världen förändrades den 11 september 2001. 
Men vi är allt mindre överens om hur och varför och till vad.
Bara ett år har gått – men kampen om vad som egentligen hände och varför och vad slags värld vi därmed lever i, den rasar för fullt.
Mycket tidigt, ja egentligen bara någon dag efter själva händelsen, tog en av flera möjliga berättelser överhanden. Den berättelse som sade att attackerna den 11 september var det första slaget i ett nytt och världsomspännande krig – mot terrorismen. 
Att det nya som hade hänt var att världen befann sig i krig. 
Det var den berättelsen som ledde till kriget mot talibanregimen i Afghanistan och som nu ser ut att leda till ett krig mot Saddamregimen i Irak. Och i vars fortsättning vi kan ana nya krig – till dess fienden – terrorismen – är kontrollerad, oskadliggjord och besegrad. En dödlig fiende som kan vara vemsomhelst, varsomhelst, närsomhelst – och som därför måste bekämpas med snart sagt vilka medel som helst. Ett krig utan slagfält, utan fronter, utan tänkbart slut.
Det var en berättelse som formulerades, lanserades och sattes i verket av USA:s president, George Bush, till en början med världens stöd, eftersom världen först trodde att det var en annan berättelse som sattes i verket; den om världssamfundet som försvarar sig med stöd av internationell lag och rätt. 
Det var det inte. Det var berättelsen om det sårade världsimperiet som beslutar sig för att ta sig an världens ondska på egen hand. Vare sig världen vill det eller inte.

Nu står dom emot varandra. Berättelsen om världssamfundet och berättelsen om det sårade världsimperiet. 
En händelse, två berättelser – som inte längre går att förena. 
Två tänkbara världsordningar, där den ena bara kan tänkas på bekostnad av den andra.
Berättelsen om det sårade världsimperiet som fruktar barbarer överallt – och som därför så småningom krigar sig till döds – är en gammal berättelse i mänsklighetens historia. Det är den starka berättelsen just nu.
Berättelsen om ett världssamfund som vilar på internationell lag och rätt och som därför betraktar barbariet som en gemensam politisk, polisiär och rättslig angelägenhet, är en ny berättelse. Ännu oprövad. 
Det är den svaga berättelsen just nu.
Om Europa idag har ett allt överskuggande gemensamt intresse, så är det att göra den berättelsen starkare.
Den 11 september förra året hände onekligen någonting som förändrade världen.
Men vad det var som hände – och hur världen förändrades, det avgörs av vilken berättelse det blir som segrar.