Essä DN 2005-12-10
Slutet för tvåstatslösningen?
AV NÅGON ANLEDNING lever fortfarande föreställningen att huvudsyftet med muren genom Västbanken är att skydda Israel från palestinska självmordsbombare. Jag skriver muren eftersom det är vad den Internationella domstolen i Haag konsekvent kallar den i sitt utlåtande av den 9 juli 2004: ”Den mur som av ockupationsmakten Israel byggs på ockuperat palestinskt territorium […] strider mot internationell rätt.” *
På sina håll är muren förvisso inte en regelrätt mur utan ett elektroniskt övervakat metallstängel kantat av breda säkerhetszoner, djupa diken, skarptandade taggtrådsrullar och militärt patrullerade vägar, men ordet mur är sakligt och symboliskt rättvisande. Ordet stängsel antyder ömsesidig separation medan ordet mur antyder ensidig inspärrning, och även där det ”bara” är ett stängsel som dras fram så är den uppenbara avsikten att ensidigt spärra in palestinierna på ett område som allt mindre liknar en palestinsk stat och allt mera ett palestinskt fängelse.
Hade den huvudsakliga avsikten varit att skydda Israel från självmordsbombare hade muren rimligen byggts längs den gräns som det internationella samfundet inklusive palestiniernas valda företrädare numera erkänner som Israels (den gröna linjen från 1967), vilket inte bara hade gjort den mera legitim utan också jämförelsevis rak och lättövervakad. Nu byggs den i vindlande krokar långt inne på ockuperad palestinsk mark där den separerar städer från byar och byar från ägor och grannar från grannar och undan för undan förvandlar palestiniernas tilltänkta stat till en arkipelag av fysiskt isolerade enklaver.
På den breda remsa av mark som ansetts nödvändig för dragningen av själva muren har olivlundar, sädesåkrar och betesmarker skövlats. De marker som genom murens dragning hamnat på ”fel” sida och därmed gjorts svårtillgängliga eller otillgängliga för sina legitima palestinska ägare och brukare, har istället gjorts desto mer tillgängliga för de illegala judiska bosättningar vilkas fortsatta expansion och territoriella samhörighet med staten Israel tycks ha varit avgörande för murens nuvarande planering och sträckning.
Inte minst påtagligt är detta i det vidsträckta område runt Jerusalem där muren (som här verkligen är en mur) de facto kommer att införliva ett stort antal judiska förorter och städer byggda på ockuperad mark med staten Israel. Och utestänga hundratusentals palestinier från egendomar och arbeten. Och separera hundratusentals palestinier från släktingar och vänner. Och i praktiken skära av den norra delen av Västbanken från den södra.
Det senare kommer att bli den uppenbara effekten av den fortsatta utbyggnaden av Maaleh Adumim, en judisk bosättning med idag över trettiotusen invånare strategiskt placerad en knapp mil öster om Jerusalem och exklusivt sammankopplad med centrala Jerusalem via en från palestinier ”säkrad” passerväg. Israels nuvarande regering har inte gjort någon hemlighet av att den betraktar Maaleh Adumim som en del av Jerusalem och därmed som en del av Israel. Den har heller inte gjort någon hemlighet av sina planer på att fortsätta utbyggnaden av Maaleh Adumim såväl österut (mot Jeriko) som västerut (mot Jerusalem). Med den redan beslutade utbyggnaden västerut (projekt E-1) kommer palestinierna i och kring östra Jerusalem att slutgiltigt inringas av Israel och fysiskt isoleras från det stadigt krympande territorium som en gång var tänkt att bli en palestinsk stat.
Från det som snart inte längre kan bli en palestinsk stat eftersom det snart inte kommer finnas några rimliga territoriella förutsättningar för en sådan stat.
MURBYGGET OCH bosättningsexpansionen på Västbanken är sannolikt den mest väldokumenterade annektering av ockuperad mark som någonsin genomförts. En sjuttio mil lång mur är knappast något man bygger i smyg, i varje fall inte i mobiltelefonernas och digitalkamerornas och internetkommunikationens tidevarv. Och i synnerhet inte när de mänskliga och omänskliga konsekvenserna av dess framdragning är så påtagliga och så bildmässiga.
Här produceras kort sagt berättelser om arrogans och förödmjukelse på löpande band. Liksom berättelser om vanmakt och förtvivlan. Liksom berättelser om motstånd och överlevnad. Liksom en växande frustration över att detta bygge får fortgå dag efter dag utan att världssamfundet griper in och stoppar det.
Vad som här fortgår är nämligen inte en tillfällig (och av säkerhetsskäl påtvingad) ödeläggelse av palestinska liv och samhällen, utan en varaktig ödeläggelse av förutsättningarna för en livskraftig palestinsk stat vid sidan av Israel – och därmed av förutsättningarna för en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten.
Ödeläggelsen i det lilla är uppenbar och entydig. Ingen som informerar sig det minsta kan betvivla vad som pågår. Försvara möjligen, men inte betvivla. En mur är inte ett brobygge. En uppryckt olivlund är inte en olivskörd. En beslagtagen åker är inte en fastighetsaffär. Ett avspärrat samhälle är inte ett självstyre. Än mindre en stat.
Ödeläggelsen i det stora är svårare att åskådliggöra och lättare att betvivla eftersom regeringen Sharon fortfarande försöker göra troligt att ödeläggelsen i det lilla inte alls leder till ödeläggelse i det stora utan till säkerhet och fred. Och eftersom världssamfundet desperat önskar att det ska vara på det viset (eftersom världssamfundet ändå inget kan göra om inte USA vill att något görs) så tillåts tiden att gå och Israel att etablera ”nya fakta på marken” – vilket i det här sammanhanget är den etablerade eufemismen för annektering och kolonisation.
TVÅ NYUTKOMNA svenska böcker skildrar med kunskap och inlevelse den lilla ödeläggelsen och ger föga utrymme för tvivel om den stora ödeläggelse som hotar i dess spår. Birgitta Albons och Donald Boströms ”Muren” (Leopard förlag) är ett klassiskt fotoreportage där Albons texter och Boströms fotografier löper delvis oberoende av varandra och berättar delvis olika saker men sammantaget förmedlar en och samma känsla av framväxande katastrof. Boströms fotografier är svartvita och motiven mörka och de korta bildtexterna förstärker intrycket av absurditet och omänsklighet i situationer och skeenden. Albons reportagetexter är återhållsamt registrerande på ytan men oförbehållsamt upprörda på djupet. Oftast låter hon intervjuer och situationer tala för sig själva (vilket de oftast gör väl), men någon gång lyser en personlig reflektion genom texten, som i reportaget från ett protestmöte i byn Bil’in (vars ägor hamnat på ”fel” sida om muren) där ”stämningen och situationen [starkt] påminner om de svartas befrielsekamp i Sydafrika”.
” Jag tror inte att Sharon vill ha en tvåstatslösning”, säger den israeliske historikern Benny Morris (som i princip stöder muren) i en av bokens intervjuer och uttalar därmed den slutsats som ingen kan undgå att dra efter att läst den.
För att få denna slutsats prövad och styrkt kan man med fördel också läsa ”Vi skulle få leva här” av Ursula Berge m fl (Agora). Här är skribenterna fler, färgerna skarpa och grafiken pedagogisk, inte minst de många detaljerade kartorna över murens dragning. Texterna är kanske mindre sammanhållna, reportage och vittnesmål mera rapsodiskt insprängda, men greppet att följa muren från norr till söder är berättartekniskt effektivt. Här finner jag också den bästa analysen av murens territoriella logik och politik. Med den fysiska sammanlänkningen av strategiska delar av Västbanken och huvuddelen av bosättningarna med Israel, påpekar Peter Lagerquist, ”har hela den uppsättning av diplomatiska antaganden och referenspunkter som Osloavtalet och alla senare förhandlingsförsök utgått från förlorat varje sken av mening.”
Det mesta talar för att Lagerquist har rätt.
Mot båda dessa böcker skulle kunna invändas att de inte ens gör ett försök att förmedla den officiella israeliska versionen av murbygget eller gestalta det politiska klimat av rädsla och osäkerhet som har fått en stor majoritet av Israels judiska befolkning att stödja och försvara det. Ingenting om att palestinierna möjligen har sig själva att skylla, att om de bara hade avstått från terror och självmordsattacker och andra dumheter så hade allt kunnat vara annorlunda.
Och visst kan det vara så att palestinierna delvis har sig själva att skylla. För att ha underskattat (eller ignorerat) slaget om den israeliska opinionen. För att ha försett murbygget med dess mest slagkraftiga argument. För att illa eller ovilligt ha bekämpat sina extremister och fundamentalister. Dock knappast för att ha blivit ockuperade och koloniserade och förödmjukade. Inte heller för att maktlöst ha måst bevittna hur Israels bosättningar på Västbanken oavbrutet blivit fler och större (också under pågående fredsprocess). Och naturligtvis inte heller för att muren nu dras genom deras tilltänkta stat och undergräver förutsättningarna för dess existens, vilket är vad dessa böcker i första hand och med rätta vill fästa vår uppmärksamhet på.
DEN GRUNDLÄGGANDE förutsättningen för en territoriell lösning av den israelisk-palestinska konflikten är en av båda parter accepterad delning av territoriet. Om muren byggs färdigt som planerat och huvuddelen av de judiska bosättningarna på Västbanken (med över 250 000 invånare) de facto införlivas med Israel och det resterande palestinska territoriet förvandlas till ett antal avskilda bantustans militärt övervakade av Israel, är det svårt se hur ett aldrig så demokratiskt palestinskt styre ska kunna hålla fast vid tvåstatslösningen som politiskt fungerande vision.
Resultatet av en sådan utveckling blir i alla händelser inte två stater där två folk lever sida vid sida utan en stat där ett folk med våld härskar över ett annat.
För varje dag som muren byggs på och bosättningarna byggs ut bygger Israel ytterligare fast sig i ockupantens och förtryckarens roll. För varje dag minskar därmed inte bara förutsättningarna för en palestinsk stat värd namnet, utan också förutsättningarna för ett judiskt Israel värt att kallas demokratiskt. Och i sista hand också förutsättningarna för den israeliska säkerhet i vars namn så mycket har legitimerats.
Det vilar ett tungt ansvar på världssamfundet (läs USA) för att denna självdestruktiva politik idag tillåts fortgå.
Och på dem som imorgon kommer att säga att de inte visste.
_____
* The construction of the wall being built by Israel, the occupying Power, in the Occupied Palestinian Territory, including in and around East Jerusalem, and its associated régime, are contrary to international law. http://www.icj-cij.org/icjwww/idocket/imwp/imwpframe.htm