Godmorgon världen,  8 maj 2016.

TRONS SPRÅK – OCH VETANDETS

Kunskap är en överskattad tillgång i vissa lägen. Jag menar inte att okunskap är bättre än kunskap, självklart inte, bara att kunskap inte är det enda som driver oss människor att tänka och handla på ett visst sätt, och därför inte alltid räcker för att få oss att tänka och handla på ett annat. 
De som en gång i tiden röstade på Adolf Hitler, och de var många, var inte nödvändigtvis okunniga om vad han sa och tänkte och ville göra, det framgick mycket tidigt och alldeles tydligt. Bland dem som aktivt och rentav entusiastiskt medverkade till utstötningen av judarna ur tyskt samhällsliv fanns många högt utbildade och rentav bildade människor; domare, advokater, professorer, universitetsrektorer, som rimligen inte kan ha varit okunniga om vad de medverkade till. 
 Jag hör ibland att om människor bara hade kunskap nog så skulle de inte rösta på ett rasistiskt eller nazistiskt parti. Eller på Donald Trump. Eller på antidemokratiska rörelser till höger och vänster. Eller attraheras av ideologisk och religiös fundamentalism. För att inte tala om att låta sig rekryteras till en terroristisk dödskult som ISIS. 
Men vi vet ju redan att det inte är så. Att människor också drivs av något annat än kunskap, att vi ibland gör saker mot bättre vetande, eller gör saker som inte har så mycket med vetande att göra som med något annat.
Låt oss kalla det tro. 
Tro är inte bara en fråga om religion. Också de som säger sig inte ha någon religion och inte tror på någon Gud, de tror också. 
Kanske på alla människors lika värde, eller på rättvisan, eller på djurens rätt, eller på demokratin. 
Svaret på frågan vad en människa är värd har i alla händelser mindre att göra med vad vi vet om människan, än med vad vi tror om människan, om vad det innebär att vara människa, och då inte människa i största allmänhet, utan den alldeles specifika människa som är var och en av oss. 
Också den som säger sig säkert veta vad en människa är, hamnar förr eller senare i en trossats av något slag, eftersom ingen kan komma runt det besvärliga faktum att vad vi är och vad vi gör, inte så lite bestäms av vilka vi tror oss vara.
Vilket i sin tur inte så lite bestäms av något vi brukar kalla värderingar.   
Vi tar gärna för givet att religiösa värderingar är baserade på tro, men vi har svårare att se och erkänna i hur hög grad allas våra värderingar ytterst bygger på något vi tror och inte på något vi vet. Värderingar kan i själva verket förstås som just ett slags personliga trosföreställningar, socialt och känslomässigt djupt inpräglade i oss, formade och färgade av både arv och miljö. 
Föreställningar där ord som rätt och fel, gott och ont, mening och meningslöshet, får sin personliga innebörd för var och en av oss. 
Liksom ord som förtröstan och fruktan. 
Liksom ordet människovärde.
Ord som alla hör hemma i ett annat språk än vetandets. 
Jag vill gärna kalla det trons språk.  
Det är kanske ett språk som alla inte riktigt vill kännas vid som deras, eftersom tro så starkt kommit att förknippas med religion, och det religiösa språket idag har blivit så starkt förknippat med intolerans och fundamentalism, och eftersom vi gärna vill tro att vi vet också när vi tror. 
Men alternativet till trons språk är inte vetandets. 
De människor som en gång röstade på Hitler, eller för den delen lockades av kommunismen eller fascismen eller nationalismen, led som sagt inte av brist på kunskap, utan av brist på tro. 
Eller snarare, av brist på något bättre att tro på. 
Jag anar att vi på nytt lever i en tid då bristen på tro, inte bristen på kunskap, kan få folk att börja tro på vadsomhelst. 
Vilket i så fall är en tid då tron på vadsomhelst måste kunna mötas av tron på något annat och något bättre – vilket i sin tur förutsätter att trons språk ges en legitim plats vid sidan av vetandets. 
Inte för att det är ett bättre språk än vetandets, det kan som vi vet uttrycka de mest förfärliga saker, utan för att det är med det språket som vi i bästa fall kan sätta en mera mänsklig tro mot en beprövat omänsklig.