Kolumn DN 2008-02-22

Att minnas Auschwitz

JAG BEFINNER mig en tid i Paris och blir ofrånkomligen vittne till det mediala skådespel som Frankrikes nye president med stor energi och imponerande dödsförakt levererar. Knappt en dag utan att Nicholas Sarkozy ställer sig framför kameran och proklamerar de mest detaljerade beslut i de mest skiftande frågor utan att ha konsulterat vare sig sin regering eller sina rådgivare. Och utan att verka ha tänkt särskilt mycket själv. 
Häromdagen ställde sig presidenten framför kameran och proklamerade att varje elev i femte klass ska få i uppgift att minnas ett av de över elvatusen barn som deporterades från Frankrike och mördades i Auschwitz. Till varje tioårigt barn i Frankrike ett namn, ett livsöde och en tragedi att lära känna och identifiera sig med under läsåret. ”Ingenting kan beröra ett barn mer”, sa presidenten vid en middag med representanter för franska judiska institutioner, ”än historien om ett jämnårigt barn som en gång lekte samma lekar, hade samma glädjeämnen och delade samma förhoppningar.”
Detta förslag tar jag mig friheten att ha synpunkter på.

LÅT MIG DÅ först säga att jag inte misstror presidentens goda avsikter. Jag tror hans avsikter är att öka franska skolbarns förståelse av Auschwitz.
Låt mig sedan säga att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter, och att presidentens förslag är ”ofattbart, ohållbart och orättfärdigt”.
Det sista omdömet har jag lånat från Simone Veil, legendarisk fransk-judisk politiker som deporterades till Auschwitz när hon var sexton år, och som när hon på den aktuella middagen, placerad vid Sarkozys högra sida, hörde presidenten tala, kände hur blodet stelnade i kroppen (mon sang s’est glacé).
” Man kan inte lägga en sådan börda på ett tioårigt barn”, utbrast hon. 
Simone Veil (och många med henne) fruktar att förslaget kommer att minska förståelsen av Förintelsen i Frankrike och öka de etniska och religiösa motsättningarna. 
Jag fruktar att förslaget kommer att bidra till den pågående omvandlingen av Förintelsen från mänsklig erfarenhet till musealt kitsch, och att Frankrikes president (och alltför många med honom) inte förstår den allmänmänskliga betydelsen av Auschwitz.

I EN ESSÄ med titeln ”Vem tillhör Auschwitz?” skriver nobelpristagaren Imre Kertész (som i likhet med Simone Veil var där) att han som kitsch betraktar varje skildring av Auschwitz som inte tydliggör sambandet mellan vår civilisation och Förintelsen, ”som degraderar Auschwitz till en uteslutande tysk-judisk angelägenhet, som alltså en gång för alla försöker fjärma Förintelsen från den mänskliga naturen, utestänga den från de mänskliga erfarenheternas område.” (Kertész: Det landsförvisade språket. Essäer och tal. Norstedts 2007.) 
Människan efter Auschwitz vet något om sig själv som människan före Auschwitz inte visste. Människan efter Auschwitz vet att hon kan begå Auschwitz, att Auschwitz är en mänsklig möjlighet, att Auschwitz för all framtid är en mänsklig möjlighet även när människan har förpassat Auschwitz till historien eller degraderat den till musealt kitsch. 
Naturligtvis inte Auschwitz som historisk händelse – den kommer inte att upprepas – utan Auschwitz som mänskligt öde. Vad Auschwitz ytterst symboliserar är en för alltid överskriden gräns för människans förmåga att degradera och avförmänskliga sig själv.

FRANKRIKES PRESIDENT vill att de franska barnen ska påminnas om Auschwitz, men det går numera inte en dag utan att vi påminns om Auschwitz. Aldrig förr har vi påmints så mycket om Auschwitz. Det är inte påminnelser som saknas. Förnekarna av Auschwitz lider inte av brist på påminnelser om Auschwitz, eller ens kunskaper om Auschwitz, utan av brist på något annat och allvarligare.
Brist på empati, säger säkert någon, på förmågan att leva sig in i andra människor, att se människan i den andre. 
Javisst, svarar jag, men empati väcks av levande människor, inte av döda. Döda människor väcker i bästa fall sorg och saknad, inte empati. Auschwitz som kitsch väcker i bästa fall sorg och saknad, i värsta fall likgiltighet eller trots, aldrig empati.

VAD AUSCHWITZ som historisk händelse kan berätta är vad en alltför stor del av Europas invånare, passivt eller aktivt, lät nazisterna göra mot deras judiska grannar; hur de såg på när de stöttes ut, såg bort när de deporterades och teg när deras öde blev känt. 
Vad andra gjorde mot andra i en annan tid.
Vad Auschwitz som symbol för ett mänskligt gränsöverskridande skulle kunna berätta är vad även vi här och nu (därför att vi är samma slags människa som begick Auschwitz) skulle kunna förmås att göra mot andra människor. 
Under vilka omständigheter också vi skulle kunna förmås att ta det första lilla steget på vägen mot det stora gränsöverskridandet. 
Vägen till helvetet är inte bara kantad av goda avsikter. 
Den är också upptrampad med små, små steg av mänsklig utstötning och likgiltighet.
Detta är för mig den allmänmänskliga betydelsen av Auschwitz, och för att hålla den levande duger det inte med kitsch.