Kolumn DN 2006-07-08

En utrikespolitik utan ansvar

NÅGON KANSKE fortfarande undrar hur det kom sig att Sverige plötsligt fick en utrikespolitik som gick ut på att bojkotta och isolera den demokratiskt valda regeringen i de av Israel ockuperade palestinska områdena; en politik som innebar att vi vägrade tala med palestiniernas valda representanter, vägrade betala ut livsnödvändiga biståndsmedel till den palestinska myndigheten, vägrade protestera mot Israels infrysning av palestinska skattemedel (i det uttalade syftet att sätta tre miljoner ockuperade palestinier ”på avmagringskur”). Det var en politik där vi plötsligt underlät att ställa samma villkor för att tala med Israels regering (respekt för ingångna avtal, erkännande av motståndarens rätt att existera, icke-våld, etc) som med palestiniernas.
Det var en politik vars konsekvenser blev att vi tvingade ett ockuperat folks demokratiskt valda regering på knä, definierade ut den ur sfären av diplomatiskt umgänge och förhandlingar (med det olycksbådande mantrat ”terrorstämplad” infogat i varje uttalande och nyhetssändning), tvingade den att flagga sin maktlöshet såväl inåt som utåt, undergrävde dess förmåga att upprätthålla lag och ordning, och försåg därmed Israel med nya belägg för det gamla påståendet att det inte finns någon palestinsk partner för fred och att Israel därför har rätt att ensidigt annektera stora delar av den tilltänkta palestinska staten och omvandla resten till ett mur- och taggtrådsomgärdat utomhusfängelse under israelisk kontroll. 
Det var följaktligen en politik som både principiellt och sakligt gick på tvärs med den politik som Sverige nyss hade stått för och därmed en politik som det fanns skäl att förundra sig över. Över hur den hade beslutats, vem som hade formulerat den, vem som bar det politiska ansvaret för dess konsekvenser.

KONSEKVENSERNA ÄR i alla händelser uppenbara och förskräckande. Det palestinska samhället befinner sig på randen till upplösning, miljoner palestinier befinner sig på randen till svält, förutsättningarna för extremism och våld har ökat, förutsättningarna för lag och ordning har minskat. I en initierad rapport från ansedda International Crisis Group (”Palestinians, Israel and the Quartet: Pulling Back from the Brink”, 13 juni 2006) hävdas att bojkott- och isoleringspolitiken mot Hamasregeringen motverkat de grundläggande förutsättningarna för en stabilisering av konflikten och istället fått till konsekvens att situationen i de palestinska områdena drivits ”skrämmande nära ett inbördeskrig”. 
Israels beslut att återinvadera Gaza (formellt för att hämta hem en kidnappad soldat, reellt för att slå sönder Hamas och stärka sin kontroll över de ”laglösa” palestinierna) kan därmed sägas vara en yttersta konsekvens av denna politik.
Konsekvenserna var i stort sett förutsägbara. Att slå och förödmjuka en redan slagen och förödmjukad, det vet varje skolgårdsbuse, leder inte till ökad underkastelse utan till ökat hat. Det visste också Machiavelli, som därför rekommenderade sin furste att helt utplåna folk som inte var vana vid att erövras och förödmjukas. 
Det visste också förre chefen för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, Efraim Halevy, som på en konferens i Jerusalem i början av mars (se också artikel av Henry Siegman i Financial Times, 8.6.06) påpekade att det faktiskt inte var Israel som för sin existens behövde ett erkännande från Hamasregeringen utan Hamasregeringen som för sin existens behövde ett erkännande från Israel – eftersom det var Israel som hade makten att närsomhelst upphäva existensen av såväl Hamas som dess regering och inte tvärtom. Och att det därför var både meningslöst och självmotverkande att med bojkott och isolering tvinga fram ett sådant erkännande från Hamasregeringen som förhandsvillkor för kontakter och förhandlingar. Det viktiga, så förstod jag honom, var vad Hamasregeringen var beredd att göra i handling, inte vad den under utpressning kunde tvingas att erkänna i ord.

SÅ HUR i all sin dar blev detta Sveriges utrikespolitik? 
Det korta svaret är att vi på detta område inte bestämmer vår utrikespolitik, eftersom vår utrikespolitik på detta område bestäms av EU.
Den nya fråga som då infinner sig är hur EU bestämmer sin utrikespolitik – på detta område och andra – och det korta svaret på den frågan är att det vet vi inte och får heller inget veta. De överläggningar på regeringschefsnivå mellan EU:s medlemsländer där argument formuleras, positioner möts, makt utövas och beslut fattas, äger rum bakom stängda dörrar. Vi vet kort sagt inte vilket lands regeringschef som argumenterat för vad och varför, inte heller vilka påtryckningar som utövats av vem mot vem, inte heller vilken roll USA spelat i sammanhanget och naturligtvis inte heller i vad mån Sveriges regeringschef Göran Persson försökt påverka beslutet – och i så fall hur. 
Vi vet därmed heller inte vem som kan ställas till politiskt ansvar – och i så fall hur – för den utrikespolitik som plötsligt blev Sveriges och vars destruktiva följder vi nu bevittnar. 
EU:s medlemsländer behöver förvisso en gemensam utrikespolitik (annars är vi utrikespolitiskt maktlösa), men det är en politik som bara kan vinna legitimitet och styrka om EU-medborgarna får veta hur politiken har kommit till och vem som har fattat besluten och vem som kan ställas till politiskt ansvar för konsekvenserna.
Det gäller inte minst utrikespolitiken i den konflikt som mer än någonsin ropar efter ett europeiskt ansvarstagande värt namnet.