Kolumn DN 2002-12-04

Varför ja till euron?

Det finns i dag två motstridiga skäl att vara emot Sveriges anslutning till euron och ett skäl att vara för. Jag tycker att skälet för är bättre än de motstridiga skälen emot, men börjar bli orolig över att de som fått till uppgift att sälja euron till de svenska väljarna inte tänker använda sig av det. Av en tidig kampanjartikel från socialdemokraternas jasida (Anders Sundström m fl. i DN 24.11.02) framgår att de argument med vilket euron ska säljas i den kommande folkomröstningen är att den sänker räntorna och priserna, ökar konkurrenskraften och avskaffar växlingskrånglet. Men det enda argument som kan kopplas till euron är det sistnämnda. I övrigt kan det bli precis tvärtom. Med eller utan euron.
Av en motsvarande kampanjartikel från näringslivets jasida (Ulf Dinkelspiel i SvD 28.11.02) framgår att euron också kommer att säljas med argumentet att den stärker marknadsekonomin och påskyndar globaliseringen. Detta är förvisso en möjlig effekt av euron, men långt ifrån säker. En nödvändig (men inte tillräcklig) förutsättning är att euron förblir en trovärdig valuta. Men eurons trovärdighet hänger på trovärdigheten hos EU som politisk-ekonomiskt system. Om inte EU:s institutioner får medborgarnas förtroende att hantera de överstatliga politisk-ekonomiska konsekvenserna av en överstatlig valuta, kommer institutionerna att försvagas och med dem valutan.
Redan efter par år med euron tycks det uppenbart att de institutioner som har till uppgift att hantera sådana konsekvenser inom ramen för den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten inte är effektiva eller legitima nog. EU-kommissionens ordförande, Romani Prodi, har öppet betecknat tillämpningen av paktens regler som korkad och regeringarna i ett antal euroländer på väg att överskrida paktens automatiska straffgränser för budgetunderskottets storlek pressas nu hårt att sätta kravet på nationalstatlig legitimitet före behovet av legitimitet för det överstatliga system som är eurons politiska förutsättning.
Följaktligen är systemet redan på väg att revideras, med mindre inslag av automatik och mer av politik, vilket oundvikligen kommer att leda till nya politiska konflikter om hur paktens regler ska tolkas och tillämpas, vilket kommer att göra behovet av demokratiskt legitima institutioner på den överstatliga EU-nivån allt mera uppenbart.

Det är här skälet för att säga ja till euron gömmer sig. Euron är det i särklass mest spektakulära, mest riskabla men samtidigt mest pedagogiska inslaget i den klassiska strategi för Europas fredliga enande som sedan bildandet av kol- och stålunionen 1951 gått ut på att spänna ekonomin före politiken. En gemensam europeisk ekonomi skulle med tiden tvinga fram en gemensam europeisk politik, var den förenande tanken från Monnet till Kohl.
Med euron förtydligas bara vad som redan kunde tyckas tydligt nog, nämligen att det redan existerande övernationella politisk-ekonomiska system som kallas EU, med dess vidöppna gränser för människor, varor och kapital, kräver en legitim övernationell politisk nivå. Med euron kommer bristerna i det nuvarande systemet med dess demokratiskt oåtkomliga inslag av övernationellt verkande beslut utan övernationellt politiskt ansvar att bli politiskt allt mera besvärande och därmed omöjliga att ignorera.Med euron synliggörs kort sagt det växande behovet av en federal konstitution för EU. Av en politisk ordning där en redan existerande överstatlighet med konsekvenser allt längre in på politikens hjärteområden, länkas till en demokratiskt ansvarig EU-nivå, vilket i sin tur förutsätter en demokratisk länk mellan nationalstatsnivån och EU-nivån och en konstitutionellt reglerad fördelning av demokratisk makt dem emellan, vilket i sin tur är vad som menas med en federation.
Att jag är för euron beror således på att jag är för en federation. Det betyder inte att det ena kommer att leda till det andra. Det finns ingenting som garanterar att ens euron kommer att förmå EU:s nationalstater att avstå formell makt till en överstatlig politisk nivå, men utan en sådan nivå är det svårt att se hur euron ska kunna klara de överstatliga politiska påfrestningar som den undan för undan kommer att utsättas för. En alleuropeisk valutas logiska fortsättning är en alleuropeisk politik.
Men politik är inte logik. Politiskt kan euron visa sig vara en omöjlighet.

Varför ändå för? Jo, därför att skälen emot är sämre. Det ena skälet, "vänsterskälet", som är en variant på skälet emot medlemskap i EU över huvud taget, är att utanförskap stärker den nationella demokratin. Det gör det inte, såvida vi inte också vill ställa oss utanför den inre europeiska marknaden, vilket såvitt jag förstår ingen vill. Annars stärker det bara den nationella vanmakten.
Det andra och motstridiga skälet emot, "högerskälet", är att utanförskap ger mindre demokrati, eller i varje fall mindre politik, eftersom man i de kretsarna fruktar just de politiska konsekvenser av euron som jag hoppas på. Antingen därför att man tror att marknaden klarar sig bättre utan politik, eller därför att man inte tror på eurons politiska framtid.
Det sistnämnda rör vid eurovalets kärna. De som tror på eurons politiska framtid röstar ja. De som inte gör det röstar nej. Så enkelt är det. Och så svårt, eftersom ingen säkert vet om euron har en politisk framtid, eller vad slags framtid som i annat fall öppnar sig. Mitt ja baseras på tron att den politiska ordning för Europa som en gemensam valuta kräver är att föredra framför den politiska ordning som ett nej till euron kan bidra till att göra möjlig.
Det är i varje fall det skäl som jag skulle önska att jasidan övertygat förde fram. Något annat övertygande skäl att säga ja har jag nämligen svårt att se