Krönika i Godmorgon världen, 9 maj 2015

Skamgränsen

De här dagarna minns vi Nazitysklands kapitulation och freden i Europa för sjuttio år sedan. Dock inte slutet på kriget. Det skulle fortsätta i tre månader till, och hinna foga namnen Hiroshima och Nagasaki till listan över mänskliga handlingar som ingen före kriget hade kunnat föreställa sig var möjliga – eller varje fall inte mänskliga. 
Atombomben gick naturligtvis inte att föreställa sig eftersom den inte var uppfunnen, men inte heller det vi idag kallar Förintelsen, symboliserad av namn som Treblinka och Auschwitz, gick att föreställa sig eftersom inte heller den till omklädnings- och duschrum förklädda gaskammaren var uppfunnen, och ingen ännu kunde föreställa att en av människor upprätthållen stat med alla medel, och till varje pris och varhelst i världen den kom åt, skulle ge sig hän åt att döda varje man, kvinna och barn av en viss härstamning. 
Av alla de mänskliga handlingar som ingen hade kunnat föreställa sig före kriget – och de visade sig vara många – är nog Förintelsen den händelse som vi efter kriget fortfarande har svårast att föreställa oss, och som vi därför, så gott det går, gör klokt i att försöka påminna oss, eftersom den mer än någon annan händelse, tror jag, påminner oss om vad människan, under vissa omständigheter, är kapabel till. 
Och då inte människan i största allmänhet, utan en människa ungefär som vi, i en kultur ungefär som vår, i ett samhälle inte särskilt olikt vårt eget. 
Att påminna sig vad människor för sjuttio år sedan var kapabla att göra, eller underlåta att göra, är att på nytt chockeras av – och skämmas för – den människa som vi för all framtid vet skulle kunna vara vi. 
Vad vi då också bör komma ihåg är att det var samma människa som reagerade med djup chock på vad som hände judarna i Tyskland långt innan Treblinka eller Auschwitz var möjliga att föreställa sig, ja redan de allra första månaderna efter det nazistiska maktövertagandet 1933, då judar avskedades ur staten, och judiskägda affärer bojkottades och bokbålen med sk judiska böcker flammade. Den första april 1933 beskrev Dagens Nyheter händelserna i Tyskland som ”en förbrytelse mot civilisationen”, och i samma tidning uttalade sig ett svenskt justitieråd om avskedandet av alla judiska domare som en dödsstöt mot den västerländska rättsstatens hjärta. Och så gick det på i tidning efter tidning. ”Man fruktar nästan att släktet befinner sig på glid tillbaka i barbariet”, skrev Eskilstuna-Kuriren ett par dagar senare, den 3 april. Och Oscarshamns Nyheter samma dag: ”Ett mer renodlat barbari kan icke tänkas.” Och i Vecko-Journalen den 16 april 193,  författaren Erik Lindorm: ”Fader förlåt dem icke. Ty de veta vad de göra.” 
Och vid passerandet av en ny skamgräns – Nürnberglagarna 1935, novemberpogromerna 1938 – nya reaktioner av chock och avsky. 
”Frågan om judafolket har blivit hela mänsklighetens fråga. Ingen kan längre undandra sig ansvar”, hette det i ett uttalande av Sveriges biskopar i november 1938.
Problemet är att det var mycket lätt att undandra sig ansvar. 
Efter varje chockvåg vande sig folk vid det nya skamläget och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller kände sig maktlösa att göra något, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. 
Och rätt vad det var hade så många skamgränser passerats, och så många namn fogats till listan över det nyss mänskligt otänkbara, till sist också Treblinka och Auschwitz, att när människorna för sjuttio år sedan klev fram ur förödelsen så ville de ogärna blicka tillbaka och påminnas om vad de i den ena eller andra rollen hade varit med om. 
Förintelsen var inte en självklar följd av det som hände redan på våren 1933, men utan det som hände då hade det som hände sedan inte kunnat hända. 
När vi i dagarna minns hur det hela slutade kan det också vara värt att minnas hur det hela började.
Om inte annat så för att träna upp vår förmåga att upptäcka skamgränserna – innan vi har passerat dem.