Krönika i Godmorgon Världen, Sveriges Radio P1, 28 april 2019.
Ansvaret för planeten
Jag har under några veckor suttit klistrad vid David Attenboroughs serie på Netflix om vår planet. Our Planet heter den, och jag har sett alla avsnitten inte bara en gång utan två, och inte bara huvudfilmerna utan också bakgrundsfilmerna som visar hur man gått till väga för att i den ena makalösa scenen efter den andra visa fram den mirakulösa mångfald av liv som såvitt vi vet barafinns på vår planet, och som sannolikt bara kanfinnas på vår planet.
Och jag kommer på mig med att känna en djup tacksamhet för att de här filmerna har blivit gjorda, eftersom så mycket av det liv vi här tillåts se och förundras över kommer att försvinna – om ingenting görs åt vår planet.
Det går fort nu. Under filmningens gång krymper regnskogarna, och polarisarna smälter, och glaciärerna rasar samman, och arter försvinner för alltid.
Och man undrar, var det här de enda och sista bilderna på den sibiriska tigern? På de sista vilda orangutangerna?
Hur ska isbjörnarna och valrossarna överleva när polarisarna smälter?
Det finns scener i den här serien som är svåruthärdliga.
Efter varje avsnitt finns en uppmaning att gå in på en hemsida och ta reda på vad vi kan göra för att vända utvecklingen.
Attenborough är noga med det. Det går fortfarande att vända utvecklingen.
Och de enda som kanvända utvecklingen det är vi.
Inte bara för att det är vi människor som har ställt till det för planeten.
Utan också därför att vi människor är de enda varelser som är utrustade med förmågan att ta ansvar för vad vi har ställt till med.
Det enda trösterika i den här ibland olidliga berättelsen om de katastrofala konsekvenserna av mänskligt handlande är insikten om att vi numera också vet vad som krävs av oss för att ställa planeten till rätta igen.
Vi har kunskapen och vi har teknologin och vi har förmågan till ansvar.
Det är på den förmågan, mer än någonting annat, som jag tror det hänger.
Det finns de som säger att förmågan inte räcker till. Att människan har satt igång en utveckling som hon inte klarar av att ta ansvar för. Att människan i själva verket bara kommer att göra ont värre. Att planeten därför skulle må bättre utan människan.
Jag tror – och hoppas – att de som säger så har fel.
Planeten skulle nog i och för sig må bättre om vi inte blev så värst många fler, om vi rentav snarast blev något färre, om antalet människor på planeten bättre kunde balanseras mot vad livet på planeten långsiktigt kräver och tål.
Och naturligtvis skulle det finnas liv på planeten också utan människan.
Men med människan skulle inte bara människans tryck på klimatet och på jordens resurser försvinna, utan också ansvaret, eller snarare idén om ansvaret, eller mera precist, idén om förmågan till ansvar.
Om människan försvann skulle det i varje fall inte längre finnas någon varelse på planeten med förmågan att begrunda hur unikt det är att det finns liv på den, och vilken makalös rikedom av liv som finns, och hur allt detta liv hänger samman, och hur djupt tacksamma vi bör vara för att Planetens tunna hinna av liv faktiskt existerar.
Filosofen Hans Jonas, som tidigt skrev om människans hot mot livet på planeten, menade likväl att om människan försvann skulle planeten berövas en moralisk dimension, denna märkliga förmåga till moraliskt ansvar, som det tagit miljarder år att producera.
Frågan om människans försvinnande vore bra eller dåligt för planeten skulle det då inte längre finnas någon som ens kunde ställa – och än mindre besvara.
Ingen David Attenborough. Ingen Greta Thunberg. Inget Parisavtal.
Hans Jonas ansåg att människans försvinnande, av det skälet enbart, skulle vara en svår förlust för Planeten, och jag håller med.
Så vad gör vi för att vända utvecklingen?
Ingenting som vi inte redan vet att vi måste göra – och kan göra.
Det här är naturligtvis en historisk prövning av vår arts förmåga till ansvar, men också, som jag ser det, en historisk chans att gjuta nytt liv och ny mening i den förmågan.
Så att vi om tjugo år fortfarande ska kunna förundras över livets mångfald och skönhet på vår planet – och med viss stolthet se tillbaka på vår förmåga att när så krävdes – ta vårt ansvar för den.