Plats och Minne

Plats och minne. föredrag Forum för Kultur, 24 april 2017, i bearbetad form i Expressen 11.6.2017.

Det första kapitlet i min barndomsmemoar om min far heter Platsen. Med stort P.

I början hade jag tänkt göra Platsen till bokens huvudperson, om så man vill. Under hela sin tillblivelse gick den under arbetsnamnet Södertäljeboken, eftersom Platsen var det enda jag med säkerhet trodde mig kunna få veta något om.

Inte bara därför att Platsen var väldokumenterad (platser är i regel det). Här visste jag att det fanns arkiv att gräva i, tidningsklipp att gå genom, böcker och kartor att leta fram.

Själva Platsen fanns ju också kvar; husen, gatorna, stenarna och människorna som nu levde där och säkert visste en del.

Men mest fick det bli Platsen därför att av Platsen hade jag själv minnen.

Bara barndomsminnen visserligen, men starka minnen, kroppsliga minnen.

Eller snarare, kroppsliga förnimmelser av minnen – eller minnen av kroppsliga förnimmelser.

Språklösa förnimmelser av dofter, röster, färger, kyla, värme, ljud, tonfall, ansiktsuttryck, beröringar. Och med förnimmelserna händelser, eller snarare skärvor av händelser, som likt övervintrande frön kapslat in i kroppen, redo att vid mötet med språket och doften en madeleinekaka eller två spricka upp och utveckla sig till de mest detaljrika minnesblomster.

De berättelser som vi senare fogar samman av såna skärvor är ofrånkomligen resultatet av ett språkligt minnes mer eller mindre välgrundade efterhandskonstruktioner.

Eller som Walter Benjamin formulerar det i sin skildring av barndomens Berlin:

Den som söker sitt förflutna måste gå till verket som en utgrävare, inte tveka att gång på gång gräva i samma material, sprida det som man sprider stoft, vända det som man vänder jord. För bara genom den noggrannaste genomsökning kan man förvänta sig att upptäcka skatterna som göms där; bilderna som skilts från sina gamla associationer och som nu – likt dyrbara fragment eller torson i en samlares galleri – visar sig i de prosaiska rummen för vår sentida förståelse.

Det jag egentligen ville skriva om var förstås inte Platsen utan min far, men eftersom jag var starkt medveten om att skärvorna av ett förrädiskt barndomsminne inte skulle räcka till för skriva det jag ville skriva, och eftersom jag till en början inte hade så mycket annat att gå på, så föreställde jag mig att vägen till honom måste gå genom Platsen, i hopp om att i ljuset av min ”sentida förståelse” det ena inkapslade minnesfröet efter det andra skulle slå ut i full blom och sakta fylla de gapande hålen i bilden av min far.

I efterhand ser jag det som en förevändning för att ge boken den tid den behövde, vilket den fick.

Eller skydda mig från impulsen att ge upp, vilket det också gjorde.

Jag kan därför inte säga att åren jag tillbringade med att utforska den här Platsen var förlorade år.

Och det faktum att jag under de här åren hade turen att få annat att bygga bilden av min far med, och Södertäljeboken till sist blev vad den blev, har inte fått mig att sluta fundera över Platsens betydelse för minnet, och därmed Platsens betydelse för oss människor överhuvudtaget.

Det finns de som menar att i en globaliserad värld där människor friktionsfritt kan röra sig från plats till plats och förväntas kunna göra sig hemmastadda varsomhelst, ja där alltfler människor av olika skäl är tvungna att göra just det, så har Platsen har förlorat sin betydelse, men det tror inte jag.

Jag tror att Platsen för våra tidigaste förnimmelser av världen, Platsen där vi ser allt för första gången och sätter våra första ord på det vi ser, som är den plats där vi för första gången gör oss hemma i världen, är en plats som sätter sig i kroppen på oss och följer oss genom livet, vare sig vi är medvetna om det eller inte.

Jag inser att det finns människor som lättare än andra tycks kunna göra sig ett hem varsomhelst, eller som har lyckats skapa sig ett hem som de kan ta med sig överallt, men ingen kommer undan de grundläggande villkoren för vår tillblivelse som människor, att födas på en specifik plats, i kretsen av specifika människor, och att just på den platsen och i just den kretsen försöka göra världen till vår.

Till en del tror jag att min starka känsla för Platsens betydelse, och ytterst betydelsen av det vi kallar hem, kan förklaras av min specifika bakgrund och biografi.

Den plats där jag satte mina första ord på världen och sakta gjorde till min plats och min värld (vilket för mig är vad som menas med göra sig ett hem, en plats att höra hemma på utan att ens behöva tänka på saken) var samtidigt en plats som aldrig kunde bli ett hem för min far, och som därför också var en plats där hemlöshetens osaliga ande irrade omkring bland rönnbärsträden och mellan husen och då och då satte sig i kroppen på mig, bland de andra förnimmelserna.

Hos honom fanns inte ens minnet av den plats där han precis som jag en gång måste ha gjort världen till sin. I varje fall inget minne som var redo att öppna sig inför doften av en madeleinekaka eller två. Och ännu mindre inför mig.

Vad jag tror att jag därmed fått med mig genom livet, i kroppen, är förnimmelsen av det slags radikala hemlöshet som är följden av att inte ha en sån plats, vare sig i minnet eller någon annanstans, en plats där man kan binda sig samman med världen, bli hemmahörande i den, och – någotsånär åtminstone – göra den till sin.

När vi självklart har en sån plats, och det har de flesta människor, så ser vi inte så lätt betydelsen av den, och behöver heller inte tänka på vad den betyder.

Det är när vi förlorar den och inte kan återskapa den, och minnet av den gömmer sig i kapslar som inte vill öppna sig, det är då som vi upptäcker hur svårt det är att leva utan den.

En som upptäckte det var Jean Améry som en gång hette Hans Mayer men som hade berövats platsen där han hörde hemma, ja också berövats det tyska språk som var hans och därför bytte sitt tyska namn mot ett annat, och som aldrig kunde försona sig med den hemlöshet som följde av det.

Jean Améry hade överlevt Auschwitz precis som min far och när jag läste honom första gången, väcktes starka förnimmelser av min fars hemlöshet till liv. Den hemlöshet som Jean Améry försöker sätta ord på i sin bok Jenseits von Schuld und Sühne, ”Bortom skuld och gottgörelse”, var också min fars.

Till Amérys hemlöshet måste också ha bidragit att det enda språk på vilket han kunde uttrycka den var det tyska språk som hade gjort honom hemlös, och som bland mycket annat hade förgiftat hans ord för hem, Heimat, med nazismens Blut und Boden.

”Hemmet [die Heimat, är det ord som han ändå måste använda] är barndomens och ungdomens landskap”, skriver Amery. ”Den som förlorar det förblir själv en förlorare, också när han lärt sig att inte som en berusad snubbla sig fram i främmande land, utan istället att med ett visst mått av oförskräckthet sätta foten i marken.”

”Hur mycket Heimat behöver en människa?” frågar Améry.

”Ju mer desto mindre hon kan ta med sig av det”, svarar han.

Vi lever i en tid när miljoner människor har berövats sina hem och inte självklart kan ta med sig något av det och inte självklart kan hitta en ny plats att höra hemma på.

Ja, som där miljoner människor kan förlora sin hemmahörighet i världen utan att röra på sig.

Hannah Arendt visste inpå bara kroppen, precis som Jean Améry, vad det betydde att berövas sin hemmahörighet på den plats och i det samhälle där de båda hade gjort sig hemmastadda i världen. Senare skulle hon gång efter annan återkomma till den form av hemlöshet som var den stora erfarenheten i hennes europeiska generation, statslösheten, som var den hemlöshet som drabbade miljoner människor i ruinerna av 1900-talets europeiska krig.

Att inte kunna höra hemma någonstans, var för Arendt liktydigt med att stötas ut från den mänskliga gemenskapen överhuvudtaget, the expulsion from humanity altogether.

Vi lever i en tid då förnimmelser av en irrande hemlöshet sätter sig i kroppen på många av oss, i många samhällen.

Och behovet av en plats och en krets där vi kan binda oss samman med världen blir tydligare igen.

Det är ett starkt behov som vi människor har att binda oss till världen, och som beroende på hur vi hanterar det kan göra oss både mer mänskliga och mer omänskliga.