Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 21 juli 2019.

Den viktigaste bilden från månen

 När Neil Armstrong steg ner på månen och uttalade sina bevingade ord, ”ett litet steg för människan, ett stort språng för mänskligheten”, låg det nära till hands att uppfatta det stora språnget som språnget från jorden till månen  – och vidare ut i rymden. Och i förlängningen, till etablerandet av mänskliga kolonier på månen och kanske på Mars och kanske ännu längre bort. Och ytterst, till förverkligandet av de mest högtflygande mänskliga fantasier och drömmar.
Femtio år senare skulle jag vilja hävda att det stora språnget för mänskligheten var språnget tillbaka – från månen till Jorden.
Eller snarare blicken tillbaka.
Den viktigaste bilden från månen, den bild som etsat sig fast på vår civilisations näthinna är bilden av Jorden. Bilden av Jorden när den går upp över månen.

Och så uppfattades det också av de tre astronauterna ombord på Apollo 8, som i december 1968 blev de första människorna att lösgöra sig från jordens dragningskraft och resa rakt ut i rymden. Och som när de gick in i en omloppsbana runt månen och fick se den på nära håll snart kunde konstatera att månen inte bara var en extremt ogästvänlig plats utan också sövande enahanda
På nära håll visade sig månen vara grå och åter grå, utan minsta färgnyans, täckt av krater efter krater, och efter den första nyhetens behag, oavbrutet tråkig att se på
Men när astronauterna lyfte blicken från månytan och såg ut mot den kolsvarta rymden, såg de något som ingen människa heller hade sett förut; en blåskimrande himlakropp stiga upp över den grå, kratertaggiga månhorisonten, inte större än att den kunde täckas av en astronauts tumnagel.

Och plötsligt blev Jordens kosmiska litenhet och utsatthet och ensamhet i ett ändlöst universum alldeles tydlig och konkret för var och en ombord
Vad som därmed också blev alldeles tydligt och konkret var mänsklighetens gemensamma belägenhet. Sett från månen försvann inte bara allt som skilde människor åt – länder, gränser – utan också människan själv. Sedd från månen kunde Jorden lika gärna vara obebodd. Skulle människan försvinna från den, eller aldrig ha funnits på den, så skulle det i varje fall inte märkas härifrån.
Sett från månen blev det alldeles tydligt att det där lilla blåskimrande klotet i mörkret, som gick att täcka med en tumnagel, var allas vårt gemensamma hem.
Inte minsta reservplanet i sikte – allra minst månen.

Vilket var ungefär vad de tre astronauterna på Apollo 8 försökte säga till mänskligheten när de hade återvänt till jorden.
Eller som en av dem, Frank Borman, med ett poetiskt citat försökte säga till den amerikanska kongressen:

”Att se jorden som den verkligen är, liten, blå och vacker, svävande i den eviga tystnaden, är att se oss själva som dess resenärer, som bröder på en skinande skönhet i den eviga kylan, som bröder som nu verkligen vet att de är bröder.”

Femtio år senare kan vi nog säga att effekten av bilden uteblev
Det slags globala mänskliga ordning som bilden av vårt ensamt svävande blåskimrande gemensamma hem hade kunnat inspirera till, verkar idag mera avlägsen än någonsin.
Istället, en ny högkonjunktur för gränser, murar och skillnader.
Istället, en benägenhet hos människan att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv på den enda planet där vi vet att förutsättningarna finns.

Femtio år senare, har istället blicken på nytt vänts från jorden och ut mot rymden.
Vi ska på nytt skicka människor till månen, säger den amerikanska rymdstyrelsen, NASA.
Vi ska snarast skicka människor till Mars, säger Donald Trump.
Så att Amerika ska bli stort igen, får man anta.

Jag ser mig omkring på universums mest fantastiska planet; färgerna, dofterna och livet som vibrerar överallt, och den mänskliga kulturens alla unika spår och uttryck, och hör om människor som köar för en enkelbiljett till Mars.
Och undrar, vad är det för fel på oss människor som inte förmår se Jorden för vad den är.

Ett blåskimrande sandkorn av möjligt liv i ett hav av kyla, tomhet och död.